Från och med idag hittar ni mig och bloggen på http://elingrelsson.se.
Ändra länkar, bokmärken och hänvisningar till nya sidan så ses vi där. Sakerunderhuden-eran är härmed över. I'm outta here.
Tankar om identitet
2 timmar sedan
3 januari 2010
Flyttkort
Blogspot är inte stort nog för mig längre. De senaste veckorna har webb-Malin knåpat och jobbat och nu är det klart.
Från och med idag hittar ni mig och bloggen på http://elingrelsson.se.
Ändra länkar, bokmärken och hänvisningar till nya sidan så ses vi där. Sakerunderhuden-eran är härmed över. I'm outta here.
Från och med idag hittar ni mig och bloggen på http://elingrelsson.se.
Ändra länkar, bokmärken och hänvisningar till nya sidan så ses vi där. Sakerunderhuden-eran är härmed över. I'm outta here.
29 december 2009
And baby when it's love if it's not rough it isn't fun
Nyårslöften inför 2009:1. Kunna leva på skrivandet.
2. Lära mig att uppskatta löpträning.
3. Hitta en hyfsat vettig människa att ligga med på regelbunden basis.
Win.
Minns vi Anna Anka 2019?
Där faller ännu ett år sönder till små minnen, sjunger Jocke Berg i Kent i låten Thinner. Visst är det precis så. Minnet fragmenterar och kvar blir personliga och gemensamma pusselbitar.
Precis så är 2009 ett pussel av nyhetsrubriker, debatter, människor och fenomen. Vad som var viktigt och minnesvärt har under de senaste veckorna bearbetats i mediers alla nyårskrönikor.
Vad som däremot på riktigt hade betydelse under året kommer vi förmodligen inte att kunna se förrän vi har distans och en riktig retrospektiv blick. Detta decennium har snart tagit slut. Framåt nästa decenniumskifte kanske vi kan se vad 2009 egentligen betydde för oss.
Hur kommer vi att se på en svininfluensaepidiemi, som började som ett virus i Mexico och slutligen blev en vaccinangelägenhet för hela svenska folket? Minns vi pandemiskräcken, de första dödsfallen och rusningarna till vårdcentralerna för att vaccinera oss?
Vad blev konsekvenserna av Sverigedemokraternas ökade siffror i opinionsundersökningar? Vad hände med en alltmer utbredd islamofobi, med diskussioner om allt från burkhor till minareters varande i det offentliga rummet? Enskilda händelser, som Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet och Schweiz minaretförbud, kommer att fogas samman till en större bild.
Minns vi fortfarande var vi befann oss vid enskilt stora händelser? Barack Obama blev ny president i USA och Michael Jackson dog. Stora delar av världen stannade upp för ett ögonblick.
Vad fick intensiva kampanjer för Dawit Isaaks befrielse och en fortsatt stark diskussion kring klimatet för konsekvenser?
Och minns vi vem Anna Anka var?
Hur påverkade EU-parlamentsvalet och Lissabonfördraget hur EU utvecklades? Vad fick FRA och nya övervakningsmöjligheter för långtgående konsekvenser? Det kommer vi att börja se om tio år. Likaså kan vi då på riktigt se konsekvenserna av andra beslut rörande Internet och kommunikation, såsom Ipredlagen och Telekompaketet. På samma sätt kommer vi om tio år att kunna minnas de sociala medier som alla pratade om. Kommer någon att använda Twitter och hänvisa till blogginlägg om tio år? Är det med nostalgiska leenden vi minns Twitterjournalistikens början?
Hur ser situationen för Iran ut, tio år efter ett omdiskuterat valresultat och nedslagna protester? Hur tänker vi då kring Sveriges trupper i ett oroligt Afghanistan och hur ser situationen i Mellanöstern ut, när vi har Gazakriget i tio års retrospektiv?
Hur tänker vi kring fenomen som vampyrtrenden, med Twilight och True Blood? Vad fick egentligen debatten kring Anna Odell och Konstfack för efterverkningar i vårt sätt att se på konst och var gränserna går? Minns vi kultureliten, verklighetens folk och Hägglunds utspel?
Än så länge är det svårt att se vad som var de betydande händelserna under 2009. Men en sak är säker: Om tio år vet vi i alla fall hur många av alla oss som köpte eller gav bort spikmattor under 2009 som fortsatte att använda dem för lång tid framåt.
Krönika publicerad i VK 29/12
Precis så är 2009 ett pussel av nyhetsrubriker, debatter, människor och fenomen. Vad som var viktigt och minnesvärt har under de senaste veckorna bearbetats i mediers alla nyårskrönikor.
Vad som däremot på riktigt hade betydelse under året kommer vi förmodligen inte att kunna se förrän vi har distans och en riktig retrospektiv blick. Detta decennium har snart tagit slut. Framåt nästa decenniumskifte kanske vi kan se vad 2009 egentligen betydde för oss.
Hur kommer vi att se på en svininfluensaepidiemi, som började som ett virus i Mexico och slutligen blev en vaccinangelägenhet för hela svenska folket? Minns vi pandemiskräcken, de första dödsfallen och rusningarna till vårdcentralerna för att vaccinera oss?
Vad blev konsekvenserna av Sverigedemokraternas ökade siffror i opinionsundersökningar? Vad hände med en alltmer utbredd islamofobi, med diskussioner om allt från burkhor till minareters varande i det offentliga rummet? Enskilda händelser, som Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet och Schweiz minaretförbud, kommer att fogas samman till en större bild.
Minns vi fortfarande var vi befann oss vid enskilt stora händelser? Barack Obama blev ny president i USA och Michael Jackson dog. Stora delar av världen stannade upp för ett ögonblick.
Vad fick intensiva kampanjer för Dawit Isaaks befrielse och en fortsatt stark diskussion kring klimatet för konsekvenser?
Och minns vi vem Anna Anka var?
Hur påverkade EU-parlamentsvalet och Lissabonfördraget hur EU utvecklades? Vad fick FRA och nya övervakningsmöjligheter för långtgående konsekvenser? Det kommer vi att börja se om tio år. Likaså kan vi då på riktigt se konsekvenserna av andra beslut rörande Internet och kommunikation, såsom Ipredlagen och Telekompaketet. På samma sätt kommer vi om tio år att kunna minnas de sociala medier som alla pratade om. Kommer någon att använda Twitter och hänvisa till blogginlägg om tio år? Är det med nostalgiska leenden vi minns Twitterjournalistikens början?
Hur ser situationen för Iran ut, tio år efter ett omdiskuterat valresultat och nedslagna protester? Hur tänker vi då kring Sveriges trupper i ett oroligt Afghanistan och hur ser situationen i Mellanöstern ut, när vi har Gazakriget i tio års retrospektiv?
Hur tänker vi kring fenomen som vampyrtrenden, med Twilight och True Blood? Vad fick egentligen debatten kring Anna Odell och Konstfack för efterverkningar i vårt sätt att se på konst och var gränserna går? Minns vi kultureliten, verklighetens folk och Hägglunds utspel?
Än så länge är det svårt att se vad som var de betydande händelserna under 2009. Men en sak är säker: Om tio år vet vi i alla fall hur många av alla oss som köpte eller gav bort spikmattor under 2009 som fortsatte att använda dem för lång tid framåt.
Krönika publicerad i VK 29/12
26 december 2009
Och hälsa glatt din frihet
Att jag tillslut kom ut som kristen var en följd av ett flertal saker.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.
När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.
Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.
Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.
Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.
När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.
Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.
Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.
Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.
22 december 2009
Julledigheten såhär långt
Vakna klockan fem på morgonen och inte kunna somna om, se hela Nyhetsmorgon och hinna skicka några jobbmail innan gryningen. Förkyld, ont i bröstet när jag andas. Börja skriva på de två texterna som ska in nästa vecka, spåna på ämne till morgondagens Sjuhärad Direkt. Bli uppringd av Aftonbladet och ombedd att skriva en text om julstress. Skriva text, glömma att plocka ur diskmaskinen som mamma bad mig om. Hosta, ta en dusch. Prata i telefon med redaktören till det som ska bli min debutroman. Bli påmind om diskmaskinen igen.
Men nu. Se Dexter, försöka sova igen, se till att hålla fötterna varma.
Det är ändå skönt att jobba på halvläge, helt lagom. Varken rastlös eller stressad. Speciellt när alla krav på att sköta markservice, träna och umgås plockats bort. Det är lite enklare hemma i Jämtland, allting, ändå.
Men nu. Se Dexter, försöka sova igen, se till att hålla fötterna varma.
Det är ändå skönt att jobba på halvläge, helt lagom. Varken rastlös eller stressad. Speciellt när alla krav på att sköta markservice, träna och umgås plockats bort. Det är lite enklare hemma i Jämtland, allting, ändå.
21 december 2009
De 50 bästa låtarna från 00-talet
Det blev 50 stycken låtar på min 00-lista. Orkar man inte läsa listan kan man bara gå hit och lyssna på den.
Alla låtar är utan inbördes rangordning och jag blandar skivspår med hits hejvilt.
1. Heart of the city (Ain't no love) - Jay-Z
Jag var nittonårig indiepopare och nyförälskad i en hiphopkille. Han gav mig ett blandband med sina hiphopfavoriter. När kassettbandet nådde Heart of the city (Ain't no love) var jag tvungen att sätta mig ner. Samplingen, introt, hans rap. Allt bara drabbade mig. Jag spolade tillbaka och lyssnade om. Om och om igen. Sju år senare är det här fortfarande låten jag kan rappa utantill och den låt inom hiphopgenren som jag lyssnat mest på. Den håller fortfarande.
2. La cienega just smiled - Ryan Adams
En vän till mig satt en gång på en efterfest och beskrev den här låten som att höra änglar gråta. Det ligger ganska nära sanningen. Det är fyllesentimentalitet, tårar och en bitterljuv känsla. Neither of you really help me to sleep anymore, konstaterar Ryan Adams och nickar med mig i sömnlösa tårar.
3. Soul meets body - Death cab for cutie
Motivering finns här
4. Mina hundar - Fattaru
Indiepopare som sagt. Men mitt i allt slog Fattaru ner. Med en takt, ett flow, som inte liknade något annat som jag lyssnat på. Debuten Fatta eld blev sönderspelad när den släpptes. Fortfarande en av de bästa svenska hiphopskivor som har gjorts.
5. Klåparen - Kent
Om Hagnesta Hill var skivan som landade mitt i tonårsångest, uppbrott och frustration så var Du & jag döden skivan som beskrev den blasérade vuxna människan och dess spöken. Hur vår självbild alltid jagar oss likväl. I Klåparen möter vi den vuxna, framgångsrika som har förändrat hela sig och blivit den där svanen. Som minns sin tonårstid av ensamhet och utanförskap, för att slutligen inse att den där misslyckade tonåringens vrål fortfarande ekar inuti. En av mitt nollnolltals viktigaste texter.
6. What goes around/ Comes around - Justin Timberlake
En av decenniets vassaste låtar skapades av en ung, svensk låtskrivare som blev lurad på props och pengar. I Timbalands och Timberlakes händer blev det en fantastisk uppgörelse med personen som dumpade dig och nu vill ha dig tillbaka. När Timberlake spelade i Scandinavium 2007 grät jag under hela låten.
7. 9 Crimes - Damien Rice
När låtar skrivs om otrohet är det oftast den bedragna som får komma till tals. I Damien Rices ohyggligt starka duett 9 Crimes är det istället den otrogna som beskriver tvekandet, längtan efter någon annan, brottet och viljan till försoning. Resultatet blir en låt smärtsammare än alla bedragen-låtar tillsammans.
8. Trick me - Kelis
Låtar som regerar både hjärta, skalle och dansröv är sällsynta. Kelis lyckas pricka in alla tre. Till asshakin'-komp förklarar hon att this is it och konstaterar cyniskt att frihet för dig har bara handlat om vem som landat på din kuk.
9. So sick - Ne-Yo
Gudarna ska veta att jag har försökt uppskatta r'n'b. Det har bara fungerat i ett fåtal fall och nästan aldrig i balladform. Så smetigt, så ointressant. Sedan kom Ne-Yo och fick mig att i smyg spela So sick och skämmas över mig själv. Jag har slutat skämmas nu. Det här är en av de viktigaste låtarna under mitt 00-tal.
10. Skinny love - Bon Iver
De enklaste låtarna är ibland de som fastnar längst hos en. Skinny love har aldrig släppt taget om mig.
11. D.A.N.C.E. - Justice
Det var maj i Paris och på varje klubb, på varje köpcenter spelade de den konstiga elektrolåten med barnröster. Någon månad senare fanns det inte en klubb i Göteborg som inte spelade den heller. Men för mig är den alltid majnätter i Paris.
12. Suck my dick - Lil' Kim
Snuskiga, underbara Lil' Kim. Krasst konstaterar hon att om jag var en snubbe skulle jag säga åt dig att suga min kuk och sätter fingret på vilka begränsningar det innebär att vara dirty och kaxig som kvinna. Värdelös i Spotify, på grund av alla cencurerade ord.
13. Time to pretend - MGTM
Now let's have som fun. Så enkelt är det faktiskt ibland.
14. Oh Timbaland - Timbaland
Det finns näst intill oändliga mängder hiphoplåtar som samplat Nina Simone. Fler kommer att dyka upp den här listan. Men ingen gjorde det under 00-talet som Timbaland. På en, i övrigt rätt medioker, Shock Values inledde han med ett pianoinledning och ett beat som knockade allt annat.
15. Take me out - Franz Ferdinand
Ett måste på alla våra fest under det tidiga tiotalet och obligatorisk på varje indiedansgolv med självaktning.
16. Afrodisiac - Brandy
Åh, Brandy. När blir du lika stor som Beyoncé? Man hör ju att du har all potential, inte minst under tidigt 2000-tal.
17. Shoreline - Broder Daniel
Det sista riktigt starka bidraget från Broder Daniel. Men så starkt det var.
18. It takes a fool to remain sane - The Ark
Hade någon frågat mig när låten kom om jag tyckte att den var bra, då hade jag blånekat. I min värld av ickekommersiell indiepop blev The Ark snabbt en paria i sammanhangen. Några som försökte claima underdogism och lånade från våra glamrockshjältar, men samtidigt blev hyperkommersiella väldigt snabbt. Det tog många efterfester och allsång innan jag erkände låtens storhet. Underdogism for the masses!
19. He wasn't man enough - Toni Braxton
Tack Toni för att du räddat mig i mina tårfyllda, hatiska revanchlägen då snubben gått vidare med någon annan. Han var helt enkelt inte bra nog. Baby, det vet du.
20. My lover will go - Ane Brun
Ane Brun tog gitarren och kom in i en snubbdominerad värld av gitarrer, bitterhet och sorgsna hjärtan. Hon gjorde det galant. Med en sjömansliknande melodi och en flaska rödvin gjorde hon stor musik av allmängiltiga känslor.
21. Jesus etc. - Wilco
Pop och Jesus hör ihop. Det visade Wilco om inte annat.
22. I thought you were my boyfriend - Magnetic Fields
Stephon Merrits djupa röst tillsammans med ett Magnetic Fields-distinkt komp och en enkel text om att bli lämnad. Så bra det blev.
23. Fake empire - The National
Hela The Nationals Boxer är en skiva inte gjord av denna världen. Fake empire är bara ett av bevisen på att det här var en av 00-talets absolut bästa skivor.
24. Hips don't lie - Shakira ft Wyclef Jean
Våren 2006 fylldes min jazzdanssal av svängande höfter och skakande bröst. Allt var Shakiras fel. För detta är jag henne evigt tacksam.
25. La realite - Amadou & Mariam
Mitt i den västerländska popen dök plötsligt två blinda maleser upp och blev producerade av Manu Chao. Det var inget världsmusikprojekt eller musikmöte. Det var bara en så överdjävligt bra låt att vi tappade all etnocentrism för en stund.
26. Honey, honey - Feist
Feist var en av nollnolltalets viktigaste, kvinnliga sångröster. Honey, honey är ett lysande exempel på den sortens avskalade dramatik som hon gett mitt musilyssnande de senaste åren.
27. Hate it or love it - The Game ft 50 Cent
Vi stod i vårt gemensamma kök, jag och min dåvarande pojkvän. Han skruvade upp. "Den här låten handlar om dig", sa han. Jag förstod ingenting, för allt jag hörde var en jävligt bra låt. "The underdog's on top", sa han, "det är du och det kommer att bli du". Det blev det.
28. It pays to belong - The Embassy
Åh, de där onsdagarna på Uppåt Framåt med gratis inträde, där hipsterkidsen trängdes i baren. Alla Svanen-nätter, förfester och Röda Sten-kvällar. Åh, alla gånger man vinglade genom Vasastan på väg någonstans, varsomhelst. Och överallt, Embassy, alltid Embassy och alltid blev man lika glad.
29 1 Thing - Amerie
Trummor, blås och en Amerie som sjunger så att man undrar när hon någonsin hinner andras genom låten. En av nollnolltalets absolut bästa hitlåtar.
30. Get by - Talib Kweli
Consciousrap möter Nina Simone möter körer och resultatet blir den där låten som du spelar en måndagmorgon för att ta dig ur sängen.
31. Soldier - Destinys Child ft T.I. & Lil' Wayne
En vän till mig sa att Destinys Child kommer bli vår tids Supremes när vi tittar tillbaka. Beyoncé vår tids Diana Ross. Det blir tydligt när jag sammanställer den här listan. Jag vill peta in Destinyslåtar och Beyoncé-hits mest överallt. Men den av alla Destinys-låtar som vinner överlägset är denna sorgligt bortglömda låt, i slutet av Destinys Child-eran. En överdjävligt snygg hyllning till thugsnubben from the hoods.
32. Such great heights - The Postal Service
I slutet av natten på dansgolvet, när alla börjar bli trötta. Det är då den kommer. Och man dansar, man dansar fast fötterna värker och strupen är torr och i refrängen sjunger man och ser in i varandras ögon och det är just sådana stunder man är helt odödlig från de där höga höjderna av endorfin och adrenalin tillsammans.
33. Black republican - Nas ft Jay-Z
Hiphop is dead och jag hade en episk natt tillsammans på ett nattåg till Östersund julen 2006. Den skivan räddade hela den natten av ett krossat hjärta, sömnlöshet och sorg. Den skivan kom att definiera hela den vintern. Jag glömmer aldrig Stockholms Central i vinternattskrud i samma stund som stråkar möter beat.
34. Gimme more - Britney Spears
Det finns så många Britney-låtar som jag vill ha på den här listan. Men det minimalistiska beatet, den monotona upprepningen av en simpel gimme more-fras, stönande och ett väsande It's Britney, bitch slår alla de andra.
35. Silent shout - The Knife
En av de bästa svenska låtar som har gjorts. Helt enkelt.
36. Gårdakvarnar och skit - Håkan Hellström
Jag skiter i om den handlar om kärleken till ett fotbollslag eller om hela svenska folket allsångsannekterat på låten. För mig är det stora ord om kärlek, om att hitta den där människan som håller ut och står ut med en. Om att tillslut möta någon som ens trasighet accepteras tillsammans med. Att i kärleken vara just den småfula, halvpatetiska människa man egentligen är, att aldrig ha känt sig normal utom i just den kärleken. Större än så kan inte kärlek vara.
37. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn
Mitt bland alla beats och statementtexter kommer Eldkvarn med sin hopplöst gubbiga rock och sjunger om att vilja fly från kärleken, åter möta sin hemstad och havet. Omodernt, sunkigt och alldeles fantastiskt bra.
38. With every heartbeat - Kleerup ft Robyn
När man vet att det är över. Hur mycket man än älskar, hur mycket man än vill att det ska fungera. När man lämnar den där kärleken, i vetskap om att den människan alltid kommer att finnas med en. I varenda jävla hjärtslag kommer man undra om man gjorde rätt den gången då man gick. Så ont gör det. Så bra lät det.
39. Mykonos - Fleet Foxes
Den där Fleet Foxes-hypen, så länge jag försökte värja mig. Sedan gav jag upp och kapitulerade till ljudet av bland annat Mykonos. Hur kunde jag göra annat?
40. Buildings and mountains - The Republic Tigers
Den sommaren var jag så kär och jag längtade så mycket. Jag gick Röda Sten-promenaden och i hörlurarna ständigt Buildings and mountains, om alla hinder mellan oss. När hösten kom och det tog slut var det den här låten som mötte mina öron i mp3-spelaren, när jag såg mot hans ryggtavla på väg bort. You've been good to me, have I been good to you?
41. If I can't - 50 Cent
Du vet hur det funkar, fifty. Varje gång man vill ge upp, varje gång man tänker att nu lägger jag ner det här skrivandet, opinionsbildandet, romanarbetet eller politiska arbetet det är då man kaxigt säger till sig själv "If I can't do it, homie, it can't be done".
42. Phantom Limb - The Shins
En hel vår lyssnade jag bara på The Shins. Jag tror att det var tack vare dem som jag började uppskatta popmusik igen.
43. Halo - Beyoncé
Så stor är kärleken ibland, i en taxi genom ett nattligt Göteborg. Med nya vänner, utsmetad läppstift runt munnen och fnissig yra i hela skallen. Så lätt rasar ens försvar ibland, inför rätt människor. Plötsligt är man bara hopplöst deras, omöjliga att stänga ute.
44. Testify - Common
Commons Be är en av nollnoll-talets bästa skivor och det här är ett av de allra bästa spåren. Innan Common gick bort sig i halvtråkiga försök att göra snuskig rap, efter han lämnat sin tyngsta ryggsäck bakom sig. Vad bra han var då.
45. Turn the page - The Streets
Redan i inledningslåten, redan i introt fattade man. The Streets skulle rita om ens musikaliska karta, helt vända blad.
46. Samma nätter väntar alla - Markus Krunegård
Det kanske kommer en dag då jag kan höra låten live utan att börja gråta. Det kanske kommer en dag då den här låten kommer att sluta göra så förbannat ont. Men fortfarande är den en av de mest raka och smärtsamma beskrivningar av saknad och längtan efter det som var, det som man fuckade upp, det som man innerst inne vet gått förlorat för alltid.
47. Say it right - Nelly Furtado
"Du måste lyssna på Loose", sa en kompis. Jag fnös och minns tidigare kommersiella etnopoputsvävningar som knappast lämnade något bestående minne. Sedan gav jag Furtado en chans och mötte en alldeles strålande skiva. Den här Timbalandproduktionen är ett av de bästa exemplen från Loose.
48. Two words - Kanye West ft Mos Def
Jag är svag för körer och stråkar i hiphop, okej. Jag är svag för tidiga Kanye West. Jag är svag för Mos Def. Trots allt annat Kanye gjort är det fortfarande den här låten som jag framhåller som den starkaste. Fiolerna i slutet, jag säger bara my god - fiolerna i slutet.
49. This mess we're in - PJ Harvey ft Thom Yorke
PJ Harveys starka röst mot Thom Yorkes mumlande. På olika platser, med samma längtan. Samma hopplöshet. Den här röran. Vi kommer inte ur den. En viskande försoning och avsked till varandra.
50. Bucky done gun - M.I.A.
Quiet down, I need to make a sound. Så slog sig M.I.A. in i musikvärlden och gjorde något helt nytt och bestående.
Alla låtar är utan inbördes rangordning och jag blandar skivspår med hits hejvilt.
1. Heart of the city (Ain't no love) - Jay-Z
Jag var nittonårig indiepopare och nyförälskad i en hiphopkille. Han gav mig ett blandband med sina hiphopfavoriter. När kassettbandet nådde Heart of the city (Ain't no love) var jag tvungen att sätta mig ner. Samplingen, introt, hans rap. Allt bara drabbade mig. Jag spolade tillbaka och lyssnade om. Om och om igen. Sju år senare är det här fortfarande låten jag kan rappa utantill och den låt inom hiphopgenren som jag lyssnat mest på. Den håller fortfarande.
2. La cienega just smiled - Ryan Adams
En vän till mig satt en gång på en efterfest och beskrev den här låten som att höra änglar gråta. Det ligger ganska nära sanningen. Det är fyllesentimentalitet, tårar och en bitterljuv känsla. Neither of you really help me to sleep anymore, konstaterar Ryan Adams och nickar med mig i sömnlösa tårar.
3. Soul meets body - Death cab for cutie
Motivering finns här
4. Mina hundar - Fattaru
Indiepopare som sagt. Men mitt i allt slog Fattaru ner. Med en takt, ett flow, som inte liknade något annat som jag lyssnat på. Debuten Fatta eld blev sönderspelad när den släpptes. Fortfarande en av de bästa svenska hiphopskivor som har gjorts.
5. Klåparen - Kent
Om Hagnesta Hill var skivan som landade mitt i tonårsångest, uppbrott och frustration så var Du & jag döden skivan som beskrev den blasérade vuxna människan och dess spöken. Hur vår självbild alltid jagar oss likväl. I Klåparen möter vi den vuxna, framgångsrika som har förändrat hela sig och blivit den där svanen. Som minns sin tonårstid av ensamhet och utanförskap, för att slutligen inse att den där misslyckade tonåringens vrål fortfarande ekar inuti. En av mitt nollnolltals viktigaste texter.
6. What goes around/ Comes around - Justin Timberlake
En av decenniets vassaste låtar skapades av en ung, svensk låtskrivare som blev lurad på props och pengar. I Timbalands och Timberlakes händer blev det en fantastisk uppgörelse med personen som dumpade dig och nu vill ha dig tillbaka. När Timberlake spelade i Scandinavium 2007 grät jag under hela låten.
7. 9 Crimes - Damien Rice
När låtar skrivs om otrohet är det oftast den bedragna som får komma till tals. I Damien Rices ohyggligt starka duett 9 Crimes är det istället den otrogna som beskriver tvekandet, längtan efter någon annan, brottet och viljan till försoning. Resultatet blir en låt smärtsammare än alla bedragen-låtar tillsammans.
8. Trick me - Kelis
Låtar som regerar både hjärta, skalle och dansröv är sällsynta. Kelis lyckas pricka in alla tre. Till asshakin'-komp förklarar hon att this is it och konstaterar cyniskt att frihet för dig har bara handlat om vem som landat på din kuk.
9. So sick - Ne-Yo
Gudarna ska veta att jag har försökt uppskatta r'n'b. Det har bara fungerat i ett fåtal fall och nästan aldrig i balladform. Så smetigt, så ointressant. Sedan kom Ne-Yo och fick mig att i smyg spela So sick och skämmas över mig själv. Jag har slutat skämmas nu. Det här är en av de viktigaste låtarna under mitt 00-tal.
10. Skinny love - Bon Iver
De enklaste låtarna är ibland de som fastnar längst hos en. Skinny love har aldrig släppt taget om mig.
11. D.A.N.C.E. - Justice
Det var maj i Paris och på varje klubb, på varje köpcenter spelade de den konstiga elektrolåten med barnröster. Någon månad senare fanns det inte en klubb i Göteborg som inte spelade den heller. Men för mig är den alltid majnätter i Paris.
12. Suck my dick - Lil' Kim
Snuskiga, underbara Lil' Kim. Krasst konstaterar hon att om jag var en snubbe skulle jag säga åt dig att suga min kuk och sätter fingret på vilka begränsningar det innebär att vara dirty och kaxig som kvinna. Värdelös i Spotify, på grund av alla cencurerade ord.
13. Time to pretend - MGTM
Now let's have som fun. Så enkelt är det faktiskt ibland.
14. Oh Timbaland - Timbaland
Det finns näst intill oändliga mängder hiphoplåtar som samplat Nina Simone. Fler kommer att dyka upp den här listan. Men ingen gjorde det under 00-talet som Timbaland. På en, i övrigt rätt medioker, Shock Values inledde han med ett pianoinledning och ett beat som knockade allt annat.
15. Take me out - Franz Ferdinand
Ett måste på alla våra fest under det tidiga tiotalet och obligatorisk på varje indiedansgolv med självaktning.
16. Afrodisiac - Brandy
Åh, Brandy. När blir du lika stor som Beyoncé? Man hör ju att du har all potential, inte minst under tidigt 2000-tal.
17. Shoreline - Broder Daniel
Det sista riktigt starka bidraget från Broder Daniel. Men så starkt det var.
18. It takes a fool to remain sane - The Ark
Hade någon frågat mig när låten kom om jag tyckte att den var bra, då hade jag blånekat. I min värld av ickekommersiell indiepop blev The Ark snabbt en paria i sammanhangen. Några som försökte claima underdogism och lånade från våra glamrockshjältar, men samtidigt blev hyperkommersiella väldigt snabbt. Det tog många efterfester och allsång innan jag erkände låtens storhet. Underdogism for the masses!
19. He wasn't man enough - Toni Braxton
Tack Toni för att du räddat mig i mina tårfyllda, hatiska revanchlägen då snubben gått vidare med någon annan. Han var helt enkelt inte bra nog. Baby, det vet du.
20. My lover will go - Ane Brun
Ane Brun tog gitarren och kom in i en snubbdominerad värld av gitarrer, bitterhet och sorgsna hjärtan. Hon gjorde det galant. Med en sjömansliknande melodi och en flaska rödvin gjorde hon stor musik av allmängiltiga känslor.
21. Jesus etc. - Wilco
Pop och Jesus hör ihop. Det visade Wilco om inte annat.
22. I thought you were my boyfriend - Magnetic Fields
Stephon Merrits djupa röst tillsammans med ett Magnetic Fields-distinkt komp och en enkel text om att bli lämnad. Så bra det blev.
23. Fake empire - The National
Hela The Nationals Boxer är en skiva inte gjord av denna världen. Fake empire är bara ett av bevisen på att det här var en av 00-talets absolut bästa skivor.
24. Hips don't lie - Shakira ft Wyclef Jean
Våren 2006 fylldes min jazzdanssal av svängande höfter och skakande bröst. Allt var Shakiras fel. För detta är jag henne evigt tacksam.
25. La realite - Amadou & Mariam
Mitt i den västerländska popen dök plötsligt två blinda maleser upp och blev producerade av Manu Chao. Det var inget världsmusikprojekt eller musikmöte. Det var bara en så överdjävligt bra låt att vi tappade all etnocentrism för en stund.
26. Honey, honey - Feist
Feist var en av nollnolltalets viktigaste, kvinnliga sångröster. Honey, honey är ett lysande exempel på den sortens avskalade dramatik som hon gett mitt musilyssnande de senaste åren.
27. Hate it or love it - The Game ft 50 Cent
Vi stod i vårt gemensamma kök, jag och min dåvarande pojkvän. Han skruvade upp. "Den här låten handlar om dig", sa han. Jag förstod ingenting, för allt jag hörde var en jävligt bra låt. "The underdog's on top", sa han, "det är du och det kommer att bli du". Det blev det.
28. It pays to belong - The Embassy
Åh, de där onsdagarna på Uppåt Framåt med gratis inträde, där hipsterkidsen trängdes i baren. Alla Svanen-nätter, förfester och Röda Sten-kvällar. Åh, alla gånger man vinglade genom Vasastan på väg någonstans, varsomhelst. Och överallt, Embassy, alltid Embassy och alltid blev man lika glad.
29 1 Thing - Amerie
Trummor, blås och en Amerie som sjunger så att man undrar när hon någonsin hinner andras genom låten. En av nollnolltalets absolut bästa hitlåtar.
30. Get by - Talib Kweli
Consciousrap möter Nina Simone möter körer och resultatet blir den där låten som du spelar en måndagmorgon för att ta dig ur sängen.
31. Soldier - Destinys Child ft T.I. & Lil' Wayne
En vän till mig sa att Destinys Child kommer bli vår tids Supremes när vi tittar tillbaka. Beyoncé vår tids Diana Ross. Det blir tydligt när jag sammanställer den här listan. Jag vill peta in Destinyslåtar och Beyoncé-hits mest överallt. Men den av alla Destinys-låtar som vinner överlägset är denna sorgligt bortglömda låt, i slutet av Destinys Child-eran. En överdjävligt snygg hyllning till thugsnubben from the hoods.
32. Such great heights - The Postal Service
I slutet av natten på dansgolvet, när alla börjar bli trötta. Det är då den kommer. Och man dansar, man dansar fast fötterna värker och strupen är torr och i refrängen sjunger man och ser in i varandras ögon och det är just sådana stunder man är helt odödlig från de där höga höjderna av endorfin och adrenalin tillsammans.
33. Black republican - Nas ft Jay-Z
Hiphop is dead och jag hade en episk natt tillsammans på ett nattåg till Östersund julen 2006. Den skivan räddade hela den natten av ett krossat hjärta, sömnlöshet och sorg. Den skivan kom att definiera hela den vintern. Jag glömmer aldrig Stockholms Central i vinternattskrud i samma stund som stråkar möter beat.
34. Gimme more - Britney Spears
Det finns så många Britney-låtar som jag vill ha på den här listan. Men det minimalistiska beatet, den monotona upprepningen av en simpel gimme more-fras, stönande och ett väsande It's Britney, bitch slår alla de andra.
35. Silent shout - The Knife
En av de bästa svenska låtar som har gjorts. Helt enkelt.
36. Gårdakvarnar och skit - Håkan Hellström
Jag skiter i om den handlar om kärleken till ett fotbollslag eller om hela svenska folket allsångsannekterat på låten. För mig är det stora ord om kärlek, om att hitta den där människan som håller ut och står ut med en. Om att tillslut möta någon som ens trasighet accepteras tillsammans med. Att i kärleken vara just den småfula, halvpatetiska människa man egentligen är, att aldrig ha känt sig normal utom i just den kärleken. Större än så kan inte kärlek vara.
37. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn
Mitt bland alla beats och statementtexter kommer Eldkvarn med sin hopplöst gubbiga rock och sjunger om att vilja fly från kärleken, åter möta sin hemstad och havet. Omodernt, sunkigt och alldeles fantastiskt bra.
38. With every heartbeat - Kleerup ft Robyn
När man vet att det är över. Hur mycket man än älskar, hur mycket man än vill att det ska fungera. När man lämnar den där kärleken, i vetskap om att den människan alltid kommer att finnas med en. I varenda jävla hjärtslag kommer man undra om man gjorde rätt den gången då man gick. Så ont gör det. Så bra lät det.
39. Mykonos - Fleet Foxes
Den där Fleet Foxes-hypen, så länge jag försökte värja mig. Sedan gav jag upp och kapitulerade till ljudet av bland annat Mykonos. Hur kunde jag göra annat?
40. Buildings and mountains - The Republic Tigers
Den sommaren var jag så kär och jag längtade så mycket. Jag gick Röda Sten-promenaden och i hörlurarna ständigt Buildings and mountains, om alla hinder mellan oss. När hösten kom och det tog slut var det den här låten som mötte mina öron i mp3-spelaren, när jag såg mot hans ryggtavla på väg bort. You've been good to me, have I been good to you?
41. If I can't - 50 Cent
Du vet hur det funkar, fifty. Varje gång man vill ge upp, varje gång man tänker att nu lägger jag ner det här skrivandet, opinionsbildandet, romanarbetet eller politiska arbetet det är då man kaxigt säger till sig själv "If I can't do it, homie, it can't be done".
42. Phantom Limb - The Shins
En hel vår lyssnade jag bara på The Shins. Jag tror att det var tack vare dem som jag började uppskatta popmusik igen.
43. Halo - Beyoncé
Så stor är kärleken ibland, i en taxi genom ett nattligt Göteborg. Med nya vänner, utsmetad läppstift runt munnen och fnissig yra i hela skallen. Så lätt rasar ens försvar ibland, inför rätt människor. Plötsligt är man bara hopplöst deras, omöjliga att stänga ute.
44. Testify - Common
Commons Be är en av nollnoll-talets bästa skivor och det här är ett av de allra bästa spåren. Innan Common gick bort sig i halvtråkiga försök att göra snuskig rap, efter han lämnat sin tyngsta ryggsäck bakom sig. Vad bra han var då.
45. Turn the page - The Streets
Redan i inledningslåten, redan i introt fattade man. The Streets skulle rita om ens musikaliska karta, helt vända blad.
46. Samma nätter väntar alla - Markus Krunegård
Det kanske kommer en dag då jag kan höra låten live utan att börja gråta. Det kanske kommer en dag då den här låten kommer att sluta göra så förbannat ont. Men fortfarande är den en av de mest raka och smärtsamma beskrivningar av saknad och längtan efter det som var, det som man fuckade upp, det som man innerst inne vet gått förlorat för alltid.
47. Say it right - Nelly Furtado
"Du måste lyssna på Loose", sa en kompis. Jag fnös och minns tidigare kommersiella etnopoputsvävningar som knappast lämnade något bestående minne. Sedan gav jag Furtado en chans och mötte en alldeles strålande skiva. Den här Timbalandproduktionen är ett av de bästa exemplen från Loose.
48. Two words - Kanye West ft Mos Def
Jag är svag för körer och stråkar i hiphop, okej. Jag är svag för tidiga Kanye West. Jag är svag för Mos Def. Trots allt annat Kanye gjort är det fortfarande den här låten som jag framhåller som den starkaste. Fiolerna i slutet, jag säger bara my god - fiolerna i slutet.
49. This mess we're in - PJ Harvey ft Thom Yorke
PJ Harveys starka röst mot Thom Yorkes mumlande. På olika platser, med samma längtan. Samma hopplöshet. Den här röran. Vi kommer inte ur den. En viskande försoning och avsked till varandra.
50. Bucky done gun - M.I.A.
Quiet down, I need to make a sound. Så slog sig M.I.A. in i musikvärlden och gjorde något helt nytt och bestående.
Första julen utan dig
Barndomen var för mig varken genuint olycklig eller särskilt lycklig. Den var mest ointressant. Jag minns barndomen och de tidiga tonåren mest som en frustrerande, och ofta plågsam, väntan på att få bli vuxen. Jag kände mig väldigt ofta fångad mellan barndomskollektivismens lekar, som jag oftast fann ointressanta, och vuxenvärldens auktoritet.
När de andra barnen lekte på släkt- och vuxenkalas brukade jag sitta med vid vuxenbordet. Sa ingenting, delvis för att jag var paniskt blyg men också för att jag visste att jag inte passade in. Det räckte med att få sitta och lyssna på de vuxna samtalen i timmar. Ibland nickade jag lite så att de skulle veta att jag följde med i samtalen.
Lika delvis självvalt som jag ställde mig utanför stojiga barnlekar och grundskoleintriger, lika mycket var vuxenvärlden mer en framtidsdröm och en nutida auktoritet än en värld jag hade tillgång till. Den bestod oftast, förutom under de fester då mina föräldrar var glada och upprymda, av förmaningar och tvång.
Min ensamhet under barndomen var ibland självvald, ibland inte. Men jag minns aldrig ensamheten som plågsam. Det som plågade mig var just att befinna mig mellan två lägen. Att vara ganska oförmögen att vara barn, såsom barn skulle vara med all stojighet, lekar, bråk och skrik. Att också ännu inte ha nått den där vuxenvärlden, där jag drömde om att gå runt och vara viktig med block i famnen, skriva viktiga saker på papper, prata så att folk lyssnade och ha många vänner att föra intressanta diskussioner med.
Men mitt emellan barnkollektivismen och vuxenvärldens myndiga röst fanns min morfar.
Han var min bästa vän, på så vis att han var min länk mellan barn och vuxen. Precis som jag svävade han i något slags ingenmansland. Han var vuxen, men för gammal för att riktigt hänga med i de vuxnas samtal. Han var vuxen, men ville ändå leka. Han var vuxen, men var den enda vuxna i min värld som aldrig ställde krav, bestämde över mig eller tvingade mig att göra någonting. Han var aldrig auktoritär och talade aldrig till mig som ett barn. Min och morfars värld var en värld där vi var jämlikar. Där jag varken var ointresserad eller utstött ur stojig lek eller tillsagd att gå och leka med någon eller äta en portion till. Vi möttes med samma språk, på samma villkor.
Jag och morfar pratade mycket om livet. Om min framtid som författare. Ibland skulle jag även bli hårfrisörska, popstjärna, kock eller dansare. Det berodde lite på vad jag sysslade med för tillfället, för vad det än var skulle jag bli bäst på det. Men mest läste vi kvällstidningar och pratade om omvärlden med varandra. Popstjärnor, filmer, nya reapriser och rabatter. Vi klippte ut rabattkuponger och gick hand i hand till Konsum där vi köpte dagens rabatterade varor. Allrahelst om det var något sött. Jag och morfar delade även samma förkärlek för sötsaker.
Vi såg MTV, allrahelst The Grind, och planerade när jag skulle vara med och dansa i TV-showen. Vi såg Beverly Hills 90210 och diskuterade om hur det skulle bli när jag gick på college.
När jag förälskade mig i Peter Jöback som tioåring var det morfar som samlade alla urklipp på honom till mig, när alla andra skrattade eller skakade på huvudet och kallade det idolkärlek som skulle gå över med tiden. När jag började intressera mig för pop och spelade sönder Oasis (What’s the story? Morning Glory) var det morfar som köpte musiktidningar och rapporterade om deras senaste video på MTV.
Det var genom morfar som jag tilläts vara popkulturnörd medan de andra fortfarande lekte. För honom fick jag läsa upp lågstadiedikter och skriva minst tjugo romaninledningar på hans gamla skrivmaskin. Det var honom som jag såg på nyheterna och funderade över världens tillstånd med.
När jag blev tonåring och morfar slutade vara min bästa vän, utan bara en väldigt viktig människa i mitt liv, var han fortfarande den som aldrig dömde. Mina hysteriskt fula manchesterbyxor med oranga flames på kallade han moderna. Ringen i näsan var häftig och all svart kajal och stjärnor under ögonen var fint på mig. Att åka till Hultsfred var bara roligt och att jag gillade tjejer också var väl inte så mycket att bråka om, så länge jag mådde bra.
När jag förstamajtalade stapplade sig mormor och morfar dit för att lyssna. Morfar klippte ut alla artiklar ur lokaltidningen som jag skrev för, samlade alla i en låda. Tog fram dem varje gång jag hälsade på och ville diskutera dem.
I februari gick morfar bort. Efter den stora sorgen under begravningen dyker han upp ibland i minnet. Särskilt strax innan sömnen, när allting blir skörare inuti. Då saknar jag hans trygghet och stöd.
Den här julen blir den första utan morfar. Jag vet hur han hade väntat på mig om han levde. Precis hur han hade berömt min frisyr, som han alltid gjorde, oavsett hur den såg ut. ”Det är fint när du har luggen sådär”, hade han sagt och pekat på min snedlugg som han alltid gjort de senaste åren. Sedan hade han tagit fram Expressen och Aftonbladet samt alla andra tidningar han kommit åt som jag har skrivit åt senaste året. Våra älskade, gemensamma kvällstidningar som jag nu själv skriver i med jämna mellanrum. ”Tänk att du skrivit allt det här”, hade han sagt.
Ja, tänk.
Men morfar får vila i frid nu. Saknaden efter honom bär jag med mig, men ännu mer; hans stolthet över mig är också min nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
