Min längtan, det sekundära föräldraskapet. (Ja nu barnbloggar hon IGEN)

Jomen för att jag och syster sitter där i soffan och tittar på världshistoriens sämsta TV-film på femman och är, som vanligt, världshistoriens bästa bitchsystrar av sarkasm och skratt ihop och jag säger:
- Jag vill också ha ett sånt stort stort hus ute på landet, helst amerikanska södern och sitta där i hammocken på verandan och dricka lemonad och ha massor av barn som springer omkring nedanför.
Syster går in och påpekar, naturligtvis påpekar, att du ska väl inte ha barn eller och vad är det där för konstig dröm du har, du som är citymänniska?
Jag som svarar att fick jag leva mitt liv på ett helt annat sätt, helt utan logik placera mig någonhelst annanstans, då skulle jag flytta till amerikanska södern. Äta amerikansk, fet och sockrad mat, gå upp 20 kilo, få hängpattar och jätteröv och inte tycka att det gjorde någonting utan att jag var tjock på ett härligt, vackert sätt, helt utan bantningspanik eller GI-nojor. Jag skulle bo i mitt stora hus där solen alltid sken och adoptera massor av övergivna barn som jag skulle ta hand om. Vara obegränsad kärleks-big mama med jättefamnen och älska alla mina ungar över allt annat. Steka amerikanska pannkakor med massor av lönnsirap och sylt till dem under helgmornar och se dem leka på den stora gården medan jag satt där med min lemonad och såg på och läsa godnattsagor för dem alla i min enorma säng på kvällen. Och varje söndag skulle jag ta med dem till kyrkan där det var sådär som det borde vara i kyrkan om inte det lutherska arvet av skuld, tristess och pisstråkiga, deppiga psalmer låg över oss i Sverige. Sång, glädje, dans och livsbejakande i galna gospelhymner och där skulle jag stå och svänga med jätteröven och sjunga högst och mest falskt av alla.
Så ser drömmen ut alltså och det är en av drömmarna som kommer att arkiveras under fliken Nä, ge dig, It aint gonna happen, tillsammans med drömmen om att bli världens vackraste bög och gifta mig med Peter Jöback, bli världskänd kvinnlig rappare med grymmaste texterna och flowet och drömmen om att bli dansare och göra succé med egna dansuppsättningar.

Men syster påminde mig om något. Hur jag som barn tydligen också haft en liknande dröm. Mina adoptions/fostermammadrömmar. Jag minns det också. Jag drömde sällan, nästan aldrig, om biologiska mamma pappa barn-livet. Jag drömde om att vara den härliga, kärleksfulla mamman som tog hand om barnen vars föräldrar lämnat dem, som inte hade någon. Minns hur jag tänkte att jag skulle överta föräldragården, ha hela huset fullt med ungar som jag skulle ta hand om på egen hand och göra lyckliga. Varken man eller kvinna (förvisso var jag ju inte så överdrivet insiktsfull gällande min sexualitet vid nio-tio års ålder) fanns med i bilden. Bara jag och mina övergivna barn.

Någonting som slår mig när jag läser Katrin och Alex-barnbråket är hur hon flera gånger upprepar att okej, adopterar vi kan jag tänka mig fyra barn. Eller folk som kommenterar och säger att adoptera då, för det verkar ju vara graviditet och förlossning du har svårast för. Och hur det hela tiden kommer bort, avfärdas som skämt, inget reellt alternativ ju också fortsätter det tjatas om bristningar och amningstuttar. Precis som i de böcker jag läst som handlar om ämnet, någon kan inte få barn, framstår adoption som nödalternativet, det man absolut aldrig skulle ta till om man verkligen, verkligen inte kan få biologiska barn. Precis som alla barnlösa par som kämpar år ut och år in med komplicerade, dyra och påfrestande behandlingar för att de till varje pris ska ha det där biologiska barnet.
Varken jag eller tioåriga Elin fattar. Jag är inte särskilt insatt i adoption, mer än att det ju är en lång och krävande process för att få adoptera, men är det verkligen det det handlar om? Då är ju IVF-behandling minst lika dyrt och krävande. Eller är det tanken på det dubbla ansvaret; inte bara uppfostra ett barn, utan även ett barn som kommer att tampas med frågor kring sitt ursprung, sina båda kulturer, att ha blivit övergiven som nyfödd osv? Eller är det helt enkelt så att människor så gärna vill ha sina egna gener överförda till en ny generation, se spår av sig själva i någon annans ansikte?

För mig har aldrig adoption varit ett sekundärt föräldraskap, har aldrig förstått det tänket. Att föräldrar till adoptivbarn blir några slags andra klassens föräldrar, de som misslyckades med att få normen –biologiska barn. I själva verket är det betydligt svårare och mer krävande att bli adoptivförälder. Vilket omoget blockmongo som helst kan råka ut för en trasig kondom, för att adoptera krävs utredning och godkännande. Och att få ta hand om ett barn som blivit övergivet och ge det möjligheter till en annan tillvaro med obegränsad kärlek, kämpa för att stödja barnet i dess identitetskamp och ursprungsfrågor, är inte det ett väldigt vackert föräldraskap? Är det inte i själva verket en väldigt fin och stor tanke; att dels inte sätta fler barn till en överbefolkad jord, dels ta hand om någon som biologiskt är någon annans?
Och ja, jag förstår storheten i att se sina egna drag i en ny människas ansikte, att veta att ens gener förs vidare (i och för sig ger jag inte så mycket för mina gener av psykisk sjukdom i släkten och avstår gladeligen från att sprida dem vidare till nästa stackare), men storheten ligger väl snarare i att veta att det finns en eller några människor som präglats av din uppfostran, din kärlek och sätt att behandla dem snarare än om man bär samma sorts näsa eller hudfärg.

Det är som om det äntligen slår mig att jag ju visst vill ha barn. Att jag kommer att komma till en punkt då karriären kommer kännas som tom strävan om det inte fylls med något mer. Men att jag skyr det biologiska moderskapet och alltid burit samma paniknejlivrädsla för att bli gravid och föda barn. Lika starka har nog mina drömmar om adoption alltid varit. Från de övergivna barnen vid tio års ålder fram till de senaste åren då jag inte kan släppa kärleksögonen från adopterade barn på bussar eller i parker. När jag knappt ser på andra barn knyter det sig i magen av längtan när jag ser adoptivbarnen. Skamset har jag försökt vara tyst om det (utom på fyllan, aldrig på fyllan då jag istället säger korkade saker om att utländska barn ju är mycket sötare). För det handlar inte om att de är sötare, ingen sådan bakochframvänd rasism av överdrivet förhärligande av andra kulturer och människor med annat ursprung som jag varit rädd för att det handlat om. Det handlar om att när jag ser biologiska barn ser jag en framtid jag inte vill ha, men som förväntas av mig. När jag ser adoptivbarn ser jag min längtan.

Får jag välja en framtid väljer jag en framtid då jag breakar allt vad karriär heter när längtan blir för stor. Då jag skickar in de där adoptionspapprena, även om jag gör det på egen hand (förmodligen på egen hand, möjligheterna att hitta en man som frivilligt avstår sitt biologiska faderskap känns jäkligt små och även om lagstiftningen i Sverige tillåter homoadoption gör ju som bekant andra länders lagstiftning fortfarande inte det).I framtiden står jag en lördagmorgon och steker massor med pannkakor till mina älskade adoptivungar i ett kök av skällande terriers, morgonspattiga barn och hur mycket kärlek som helst. Varken samhällets eller logikens dröm, bara min.