vi får aldrig någon trädgård tillsammans

och fredagen och början på lördagen är ju fantastisk. större delen av dagen går jag runt i något slags fyllerus fortfarande och tänker på alla skratten med hanna, jenny och linda. vilken grym femme fatale jag är, tänker jag nöjt. också någonstans går allting över i bakfylla, bakslag, magslag.
kanske är det samtalet med klara som får mig att börja tänka. kanske är det när mamma ringer och berättar att lillebror blivit alldeles för full och spytt på rio rio kvällen innan, inte kan hantera livet i göteborg och är på väg hem till östersund efter bara två veckor här. kanske är det när jag börjar tänka på allt det nya, det konstiga under natten. roller jag spelar för att få vad jag vill ha, hur jag någonstans ser mig själv med avsmak fåna mig för någon jag egentligen bara vill ha bekräftelse och frihetskänsla av, jag är någon annan men jag vet inte vad. och jag läser gamla sms och minns ord och känslor som är främmande rullar upp, tankar som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera finns där hela tiden i bakhuvudet. och hur han också redan börjar kännas främmande. det ligger en lapp på bordet med en handstil som inte är min och jag försöker att inte reflektera över den men det är så svårt. allting rullar så fort och det är inte förrän jag kommit hem som jag måste möta vad jag inte orkat känna under dessa veckor.

tomheten. tomheten, som jag fyller med mat, choklad, alkohol, koffein, nikotin och skarpa saker för att jag på något sätt inte kan förstå varför jag känner mig så halv, så tom. jag måste vara för hungrig, godissugen, nykter, abstinenspåverkad, det måste vara det. det är det inte. det vet jag ju. att vara en del av ett två, ett fantastiskt underbart sammanhang med en bröstkorg att luta pannan mot så fort det stormar i nästan fyra år och sedan slita sig ifrån det. det är klart att jag är tom. hur hel jag än känner mig i mig själv, hur mycket jag än tycker om mig själv kommer jag inte ifrån att jag bara är jag och det är så förbannat ensamt och svårt och jävligt. det där vi:et kommer aldrig att finnas mer. hur vi än vrider och vänder på det med löften om att vara vänner och prata med varandra är det ett faktum. alla drömmar, planer om resor, bröllop, bebisar, en stor trädgård med hammock med lyktor som vi tänder i augustimörka kvällar. ingenting kommer att bli av. och det kommer att finnas nya vi, jag vet att jag kommer känna den där känslan av samhörighet, ett fantastiskt underbart sammanhang igen. men det kommer inte vara samma jag i detta sammanhang, det kommer vara en annan elin med nya sidor hos sig själv. och kanske är det mest det jag är så rädd för. att tvingas se mig själv i ögonen igen. tvingas förändras, för det gör man. det kommer du också att göra. och om man knarkar trygghet och gått från familj till famn till famn för just den tryggheten och känt att jag klarar mig nu, för tryggheten i form av en familjemedlem kommer hit och bor här nu redan är på väg bort och trygghetsknarkande obönhörligt måste sluta för första gången någonsin leder det till livrädsla.
och när mamma ringer andra gången, för att höra om lillebror är på väg hit, brister rösten när hon frågar hur det egentligen är. och jag bölar som jag inte gjort sedan den gången för fyra år sedan inför mamma och hon säger ja inte ens du som alltid är så duktig är ju alltid så stor och stark och då gråter jag tills jag tror jag ska gå sönder överallt.

jag är fruktansvärt rädd för det finns inga självklara svar längre. det fanns en utstakad väg en gång och nu kan jag inte ens se en dag framåt. imorgon mår jag kanske helt annorlunda. imorgon kanske jag känner på ett helt annat sätt. endera dagen kanske det inte gör såhär ont och en annan dag kanske jag orkar ta tag i den där andra sortens tankar som jag inte riktigt orkar tänka just nu. jag är en röra, helt enkelt, och den här gången måste jag tvinga mig själv att städa upp den själv.