alla dessa binära system

läser catrine anderssons artikel om biteori i senaste bang och tänker återigen på det där med motsatsförhållanden, binära system som världen är uppbyggd av och förstår inte förrän nu vad sally riktigt menade när vi diskuterade avhandling och hon påpekade det problematiska med två grupper som variabler i forskning. en grupp blir alltid normen. och alla andra grupper, som inte tillhör någon av dessa, faller utanför ramen. en sådan forskning blir dels grovt generaliserande, dels reproducerar den de maktförhållanden som finns inbyggda i de binära systemen snarare än utmanar dem.

framförallt tänker jag på det för att så mycket av min förvirring den här våren bestått av insikten hur jag hela tiden faller mellan dessa binära förhållanden och hur svårt jag har haft att kunna definiera mig själv p.g.a. detta. att det inte är förrän den senaste tiden som jag verkligen kunnat ta in det som folk har sagt till mig; din mångfald är en tillgång. även om jag har haft styrkan att forma mig själv på ett sätt som faller utanför många ramar har jag inte haft styrkan att kunna se det positiva i det. att tankarna har kommit nu, och så också förvirringen, beror troligtvis mycket på att jag de senaste åren försökt forma mig själv i några slags mallar. försökt leva upp till den heterosexuella kvinnans normer utifrån att jag lever i ett heterosexuellt förhållande, försökt leva upp till vad jag trodde var normer för medelklassen och den akademiska världen utifrån att jag för allt i världen inte ville att min arbetarklassbakgrund skulle skina igenom i de fiiina universitetskorridorerna.

även om jag fortfarande haft mina ideologiska grunder har jag haft svårt att praktisera dem och tagit enklare vägar, som att foga mig i normerna, trots att det fått mig att må dåligt. jag har, som de flesta gör, strävat efter ett sammanhang, där jag passar in till fullo och där människor känner och tänker som jag, men eftersom det inte funnits några sådana sammanhang har jag hela tiden skurit bort delar av mig själv som varit oönskade i sammanhanget. den återkommande känslan var ju alltid att det som gjorde mig avvikande var fel. jag var fel. roks-feminism vs cidertjejer (ja sara, jag har anammat ditt ord för det är så jäkla bra! tjejer som dricker cider istället för öl på krogen var saras definition och på en gång förstod jag vilken sorts tjejer hon menade), arbetarekonomi vs medelklassutbildning, heterosexuellt förhållande vs engagemang i hbt-rörelsen, manliga performativer hos mig vs kvinnliga osv. alla dessa binära system som kanske inte borde vara motsatsförhållanden men likväl är det. att mitt politiska jag hela tiden stått helt eller delvis i konfrontation med mitt privata. när jag läser artikeln slås jag t.ex. av hur min sexualitet någonstans varit politiserad, trots att jag aldrig ville det. jag tänker på hur det var när jag var yngre. jag insåg helt att jag var bisexuell (även om jag hatar att definiera mig som någonting öht idag är det den definitionen som jag måste ge om jag nu måste ge någon) i tolv-trettonårsåldern och för mig var det aldrig något problematiskt. självklart insåg jag att jag skulle hålla tyst om det och inte kunde prata om söta tjejer på samma sätt som jag pratade om söta killar. men mer än så var det inte. när jag berättade om det för mina vänner var det aldrig någon big deal för mig, även om det kanske var det för dem. de enda som jag någonsin haft svårt att outa mig för har varit mina föräldrar. för mig var det så självklart: när jag var olyckligt kär i en tjej gjorde det lika ont som när jag var olyckligt kär i en kille, när jag hånglade med tjejer var det lika härligt som när jag hånglade med killar. stundom var jag mer lesbisk, stundom mer hetero, inget konstigt med det. den enda skillnaden var möjligen att jag valde mer noggrannt för vilka jag pratade om de tjejer jag dejtade/hånglade med/legat med, men å andra sidan bestod min bekantskapskrets mest av närmare vänner som redan kände till det, så det kändes alltid självklart.
det var inte förrän jag började med förhållanden som det blev problematiskt. för mig var tvåsamheten med en tjej inget mer än att det råkat bli en tvåsamhet med just en tjej, men ändå såg jag hur jag ofrivilligt drogs in i en politisk rörelse, ett manifest som jag inte alls kände mig hemma i. jag kände absolut inget behov av att diskutera queerteorier eller åka på pride, gå på rfsl och träffa likasinnade eller läsa på om min historia som avvikande från den heterosexuella normen. vadå, jag råkade vara ihop med nån som hade fitta, so what? eftersom gick det upp för mig varför det behövdes. att jag faktiskt var avvikande. när tjejerna i klassen frågat bella om hon inte tyckte att det var jobbigt att vara kompis med mig nu och om hon inte var rädd att jag skulle göra "något med henne" när jag sov över hos henne (att vi sen subtilt flirtat i början av vår vänskap och att hon också hade viss dragning till tjejer kände de såklart inte till). när jag fick epiteten humanisthomot. när mina föräldrar enbart bjöd med min flickvän på restaurang efter att jag tjatat och sa att hon då fick betala själv. när jag tog med mig flickvännen på studentbalen, eftersom de andra i klassen ju tog med sig partner och vi då fick bordsplacering mittemot varandra, medan de heterosexuella paren satt bredvid varandra enligt den konservativa dam-herre-placeringen och jag satt där i den dyra klänningen jag vantrivdes i och kände tårarna bränna under ögonlocken av den uppenbara, men ändå för andra subtila, kränkningen. ja såklart, jag var del av en rörelse. jag utmanade hela den heterosexuella tvåsamheten som samhället var uppbyggt av. jag var hotande, farlig, spännande, ett exotiskt inslag, konstig, läskig, men jag var i vilket fall inte bara elin som råkat bli kär i någon av samma kön.
när jag sedan ingick i en heterosexuell tvåsamhet och släkten andades ut och ansåg att jag bekräftade deras hoppfulla teser om att det där med tjejer bara var en tonårsfas fanns det helt plötsligt helt andra normer. nu förväntades jag stå utanför rörelsen. nu var jag ju en del av samhällets heterosexuella tvåsamhetsnorm och i och med avsade jag mig rätten (och skyldigheten) att föra någon talan. att vara feminist gick bra, till en viss del. men i och med att jag ingick i det binära systemet av konstruktionen manligt/kvinnligt förväntades jag således också leva upp till epiteten kvinna. gud, vilken förvirring. det var preventivmedel och spetsunderkläder och cosmos sextips och dessa ständiga kollideringar mellan våra tankegångar och behov, då jag för första gången insåg vidden av att män och kvinnor faktiskt uppfostras på olika sätt. inte för att jag någonsin var någon vidare representant för kvinnlighet, eller han för manlighet, men det påverkade oss ändå. mjukisbyxor och sloggis bomullstrosor åkte ut, benen rakades och jag gjorde ett första skräckbesök på ungdomsmottagningen (fortfarande går jag hellre till tandläkaren och får en rotfyllning än går till ett sådant ställe. det finns ingenstans som man blir så medveten om sin kvinnlighet som där och synen på mitt könsorgan som något problematiskt samt mitt ansvar för att inga ofrivilliga graviditeter sker medan killar kan springa runt med dasen och skvätta som de vill ger mig the creeps). vi fick inbjudningar till parmiddagar, som jag varit exluderad från så länge jag levt med en tjej eller varit singel. vi var en del av ett sammanhang, jag var en del av ett sammanhang och såg hur jag reproducerade de mönster som jag sett hos min mamma, min mormor, tjejkompisar. det var både oerhört skönt, men också ganska kvävande.

du som orkat läsa hela vägen ner hit undrar var jag står idag. idag står jag tydligare än någonsin mellan de binära systemen. jag lever i min tvåsamhet för att jag hittat någon som jag älskar som råkar ha snopp men jag har varken något behov av att konstruera en kvinnlighet som jag inte känner mig bekväm i eller vara i ett sammanhang av tvåsamhet och heterosexualitet. jag kräver rätten att föra en talan i en rörelse, som jag fortfarande känner att jag tillhör och jag är förankrad i min sexualitet och har äntligen den sortens naturliga relation till den, som jag inte haft sedan jag var sjutton. men hela tiden dyker nya binära system upp där jag inte känner mig hemma. i fredags umgicks jag med singelvänner och hörde på deras berättelser om ragg, flirtar, fyllehångel. vad hade jag att bidra med, jag som levt med samma person i tre och ett halvt år nu? igår hängde jag med parvänner och kände mig inte alltid hemma i deras samtal, eftersom min tvåsamhet ser lite annorlunda ut. jag hade så lätt kunna känna mig fel. jag kände mig nog fel också, just då, i sammanhanget. sedan sov jag på saken och kom fram till att jag är otroligt nöjd och stolt med mig själv, mitt liv och den jag är och blivit. jag trivs så bra med mig själv och hur jag har format mitt liv och det kommer oupphörligen att komma upp nya binära system, nya sammanhang att känna sig obekväm i men så länge jag vet vem jag är och var jag står spelar det inte någon roll. jag har oerhört mycket samhörighet med många olika människor på många olika sätt och det är en stor tillgång och att definiera sig själv, så oberoende normer som det går, är en skön känsla som för eller senare bara ger dig styrka.