6 maj 2006

solidaritet

igår kväll var jag så förbannad att jag höll på att spricka. jag kände mig som den där lämmeln som pappa brukar berätta om. den som han och hans bror örjan fångade in som barn, när ett lämmeltåg drog förbi, och som de stängde in i en bur och petade på med pinnar och retade tills den var så förbannad att alla dess organ exploderade och den dog. ofta när jag är förbannad är jag rädd att samma sak ska hända med mig men det brukar räcka med att träna/prata/skriva av mig, tack och lov.

men få saker gör mig så förbannad som människor oförmåga att sätta sig in i andras situation. människor som bara utgår ifrån hur de själva har det och ser deras liv som normen och inte kan förståå varför andra har så svårt för det ena och det andra, varför de "gnäller" och "klagar" eller varför de inte bara "rycker upp sig". människor som utgår ifrån andra har samma ekonomiska, psykiska, fysiska, sociala etc förutsättningar som de själva har och därför inte kan haja att det som för dem låter som gnäll i själva verket är toppen på ett isberg av ångest och oro som en del människor tvingas bära på twentyfour seven. jag är inte så mycket för urindianska citat som trycks på tacky affisher med små barn eller gamla gubbar på men det där med walk a mile in my shoes before you judge me stämmer verkligen. jag har många gånger hävdat att det grundläggande inom feminismen är solidaritet, nu inser jag att det är det grundläggande i allting. och då snackar jag inte om solidaritet som i att skänka lite pengar till en hemlös eller Rädda Barnen eller vifta med näven en gång om året på första maj. jag snackar om att se andra människors verklighet och försöka förstå.

nåväl, mitt dåliga humör gick över efter att min bäste man styrde upp en toppendag. låt så vara att jag inte var i nåt toppen-mood när han försökte ruska liv i mig klockan NIO en LÖRDAGMORGON men efter att han handlat god frukost (jag vägrade gröten) mådde jag bättre och sen blev det både slottsskogen, emmaus och ett äntligen tillfredsställt sushibehov (haft sug i flera veckor) på en uteservering vid järntorget. dessutom var det skönt att umgås med den person som förstår mina tankegångar bäst och som jag kan ventilera dem med, att skriva om min bättre hälft och soulmate är fånigt men hey, det är vår och då får man skriva sånt.

2 kommentarer:

august sa...

jag har tänkt på det där också. det gör mig så himla arg och ledsen när folk snackar om världsproblemen och ser sig själva som de bästa och mest rättfärdiga människorna men sedan ger blanka fan i sin närmaste omgivning, såsom vännerna. hur tusan har de då tänkt att göra världen bättre, undrar jag. det är för sorgligt.

elin sa...

jo men det är ju klart enklare att gapa om solidaritet och komma med teorier om än det ena än det andra än att verkligen praktisera det.