Jonathan har också läst Ulrika Kärnborg

Varför tror jag att det här gör skillnad? För att det alltid finns en maktstrategi och för att det alltid finns en revolt. Jag vill se självskadebeteendet, hur det än sker, som en utåtriktad revolt. Den som svälter sig själv eller karvar i sina handleder gör inte det för att den är inåtriktad. Den personen skadar inte sig själv utan sin kropp. Låser upp kroppens fängelse utifrån. Det är i allra högsta grad en aktiv handling.

Läs hela texten här.

Med kroppen som slagfält

För nästan alla siffror visar att kvinnor är bättre än män på att anpassa sig till det nya samhällets produktionskrav. Vi har bättre betyg – inte längre bara på de lägre stadierna, utan nu också på universitetsnivå, och vi har visat oss vara precis så flexibla, lydiga och disciplinerade som marknaden kräver. Nästan för lydiga, verkar det som.
Och när de enorma självuppoffringar som ­behövs för att man ska kunna hävda sig i ett patriarkalt samhälle inte ­belönas, vad händer då? Vad är det för mening med att plugga när man ändå inte får bra betalt, kanske inte ens ett jobb? I alliansens Sverige växer inte bara ohälsotalen, utan också som ett hån löneklyftorna mellan män och kvinnor, vilket göra kvinnornas ansträngningar ytterligt meningslösa.
Det är den konflikten som jag tror varje dag, varje timme, utspelar sig i unga kvinnors kroppar. Just det: Den konflikten utspelar sig varje dag, varje timme, i unga kvinnors kroppar.Att flickor skär sig är däremot ingen nyhet. Precis som anorexi är att skära sig ett väldokumenterat beteende med rötter ända tillbaka till antiken. Kan man rent av tala om självskadebeteende som en kulturdiagnos?


Ulrika Kärnborg har skrivit den essä om självskadebeteende som jag önskar att jag hade skrivit. Helt fantastisk, heltäckande och intressant. Läs!

We set out to change the world. Instead, we ended up just changing ourselves.

Orkade skulle jag leta fram den krönika som jag skrev i lokaltidningen för nästan exakt tio år sedan. Det var inför min 16-årsdag och skrev om mina födelsedagsönskningar.
Det var ganska snart efter att jag hade sett Velvet Goldmine för första gången och, förutom slut på djurplågeri och att Kent skulle släppa sin nya skiva Hagnesta Hill snart, önskade jag mig en tillvaro i en värld som Velvet Goldmines.
På samma sätt som Suede kom att sätta ord på min frustration i tonårens trånga värld i en liten norrländsk inlandsby hade Velvet Goldmine samma effekt på mig. Första gången jag såg den sov jag inte på hela natten. Jag låg vaken och stirrade och tänkte på framtiden, på revolutionen, på att allting var möjligt.
Tio år senare ser jag den nostalgiskt blasé och ler av Jonathan Rhys-Meyers anskrämliga rouge och Christian Bale och Ewan McGregor tillsammans i balkongsexscen.
För tio år sedan såg jag bara framtiden och möjligheterna. Jag klistrade svart glitter och stjärnpaljetter på mina kinder, snurrade in ringen i näsan, tryckte ner plasttiaran i mitt tuperade hår, skrev slackerbitch fag hag whore med silver på min tröja och set out to change the world.

Min värld var nyväckt feministisk ilska, kreativitet, en illa dold icke-straghtness och mest av allt en hopplös längtan efter den där världen av revolution och magi. Jag och mina pandavänner, queervänner som stod i timmarna i någons badrum och tuperade håret med Proffs hårspray och närtandade kammar till en festivalbandares eko i badkaret.
I know a girl she walks the asphalt world och we were never being boring. Som om Proffs hårspray, textilpennor i silver från Hobbyboden och en stulen Guntrum ur skafferiet var det som förvandlade en småstadstillvaro i Norrlands inland till Velvet Goldmine.

We set out to change the world och tio år senare sitter jag och min vän Kristian och pratar frilansuppdrag, art director-jobb, bostadsrättspriser och pojkvänner i Stockholms innerstad och kanske fick jag allt det som jag helst ville ha när jag fyllde sexton tillslut, eller så lurade jag mig själv.
We ended up just changing ourselves.
Det är svårt att vara en fullblodsromantiker och aldrig vara tråkig när man har en hyra som ska betalas och en karriär att hålla igång. Mycket svårare än att vara sexton och vänta på allt.
Jag hade tänkt önska mig en spikmatta mot mina sömnproblem när jag i sommar fyller 26.
Kanske ska jag gå tio år tillbaka i tiden och fortsätta önska mig revolution och magi.

M.J. och vårt behov av kollektiv sorg

Twitter, bloggar, alla nyhetsredaktioner går plötsligt på högvarv mitt i sommarvärmen.
The King of Pop, kanske den sista pophjälten, den sista stora mytifierade superstjärnan, är död.
Redan under natten har många hunnit berätta om sina personliga minnen och sin egen relation till Michael Jackson. Helt plötsligt har vi alla varit fans. Vi har alla varit engagerade och haft en relation till M.J.
Kanske för att det rör sig om flera generationer som växt upp med hans musik. Från Jackson Five fram till Dangerousplattan (fick han några nya fans efter den skivan? Jag tvivlar).
Själv minns jag mellanstadiet med mitt tjejgängs mimande till Dirty Diana och Smooth Criminal, skivorna som jag måste ha sålt tillsammans med alla andra CD-skivor någon av mina riktigt fattiga perioder för att mat var viktigare än minnen, dansa till Billie Jean på en klubb många år senare och kyssas med första riktiga pojkvännen.
Alla minns.
Alla sörjer. Inte Michael Jackson, snarare sörjer vi en förlorad tid.
Vi sörjer våra minnen av en människa, oavsett musik eller skandaler, som satt spår i vår uppväxt. Oavsett om det handlat om Heal the World på skolavslutningar, Billie Jean på ett dansgolv eller rubriker om pedofili och tappade näsor. Någonting som varit en del av allas vardag och nu är över.

Var befann du dig när du fick beskedet?
Alla har redan hunnit ställa frågan. Alla har redan placerat sig mitt i beskedet, i en framtidshistoria redan i nuets skeende. Precis som alla kan berätta om hur de fick beskedet om John Lennons död.
Skillnaden nu är att i ett massivt nyhetsflöde med information som går snabbare än framtiden hinner hända, har vi redan placerat våra minnen i framtiden.
Vi har hunnit bli nostalgiska över det gångna dygnet, den kollektiva sorgen började på Twitter redan innan dödsbeskedet var riktigt fastställt.

Vårt behov av kollektiv sorg är omättligt.
Vi sörjer kollektivt över våra personliga minnen. En gemenskap i någonting som tillhört alla, men varit personligt för var och en.
Det är inte människan Michael Jackson som vi sörjer. Vem vet vem han var ändå?
Vi sörjer en ikon för vår uppväxt och samtid och en förlorad tid som fick ett obönhörligt slut inatt.
Vi placerar vår sorg i en framtid då vi kommer att minnas också denna händelse. Jag har, mindre än ett dygn efter beskedet om hans död, uppenbarligen redan hunnit skriva en text som reflekterar över hur vi sörjer.
Vi sörjer en dåtid och placerar nuet i framtiden på samma gång.

En viktig del av min barndom dog just

Don't stop til' you get enough. Eller hur var det? R.I.P. MJ.

Om ni bara håller klaffen och lyssnar så hör ni nog vad jag vill säga

Jag skriver om humordebatten efter Bangs nummer på Aftonbladet Debatt idag.

Och här kan man lyssna på Kulturnytt i P1 om Bang, där min text hyllas av Jenny Teleman på ett sätt som får mig att spricka av stolthet.

Det här är väl till er som tyckt att Gustav skriver för lite om vår relation.

Göra mamma glad igen

Mamma bloggar om att hon hittat ett gammalt diplom från mig, lillebror och pappa i sin skrivbordslåda. Och visst var det jag som utfärdade det och jag minns det exakt. Att mamma var ledsen och trött och hur jag förtvivlat försökte komma på ett sätt att göra henne glad.
Så tänkte jag att alla mår bra av ett diplom. En hedersomnämning för att få veta hur bra man är. Jag kunde inte skriva mer än våra namn så pappa fick skriva diplomets orsak. Snäll och god mat.
Mamma var allt man ville att en mamma skulle vara. Jag tyckte att det var viktigt att hon fick veta det.