För övrigt lovar jag mig själv redan nu...

...att jag under årets nyårsafton fan inte ska hålla på och tjata som jag gjort de senaste åren om att "det första dygnet på nya året bestämmer hur resten av året ska bli".
Det var ju rätt sweet back in 2006 towards 2007 när nya året började med att jag vaknade upp naken ihop med LSM. Det var mindre kul förra året när jag var på en trist fest, den enda som inte bangade min efterfest var Den mörkhåriga och vi försökte dra igång såväl absinthdrickande som New Order på stereon men slutade mest trötta och frusna och sedan panikrunkade jag eftersom jag var så rädd över tanken att om jag inte fick orgasm under det första dygnet på året skulle jag inte få en enda orgasm under hela 2008.

Jag ska heller inte bli den där jävla underdogen, som alltid måste vara så speciell och tvärtemot, när det ska börja sättas nyårslöften. Förra nyåret satt alla och pratade om att de skulle dricka mindre, strula mindre, ägna sig mer åt natur och kultur. Varpå jag såklart satte nyårslöftet att dricka mer alkohol än någonsin och definitivt fortsätta vara strulig singel under hela 2008.
Mission ackomplished. High five på mig eller nåt.

Och 2008 dansas ut till ljudet av...

...lite slarvigt ihopslängt:
Ane Brun - The Puzzle (årets besvikelse är för övrigt att Ane Brun, p.g.a. utmattning, ställde in den tilltänkta intervjun om självutlämnande textskrivande och kvinnlig bitterhet, som jag skulle göra med henne för tidskriften Ful)
Nordpolen - Skimret
Markus Krunegård - Samma nätter väntar alla
MGMT - Electric Feel (Justice remix)
The Game - Dope Boys
The Ting Tings - Shut Up And Let Me Go
Common - What A World
Fleet Foxes - White Winter Hymnal
Merz - Presume To Much
Emil Jenssen - Gått mig i blodet
T.I. - I'm Illy
Nas - N.I.G.G.E.R. (the Slave and the Master)
Lil' Wayne - A Milli

Gott nytt år på er nu!

Tio timmar expojkvän

Jag har åkt tåg i tio timmar, med the big X från samma hemstad som jag, idag. Åker man tåg i tio timmar måste man umgås satan och man hinner prata om allt mellan himmel och jord. Jag och exet, som mest varit causal hej och hallå på fyllan under hösten, ägnade tio timmar åt att prata om allt det viktiga och oviktiga. Eftersom vi båda är politiskt inkorrekta retards, som skiter fullständigt i om folk hör oss prata och vad de tänker, blev det lite av allt möjligt men stunden vi pratade om Hegel var nog den enda korrekta och den var såklart den kortaste.

Vi hann avhandla både vilka maträtter vi åt under vår semesterresa till Grekland för hurmångaårsenvilljaginteveta och det året då jag struntade i att fira nyår med honom för att dra till en stuga ute i skogen och basta med ett gäng killar, varav jag hade en suspekt flirtig relation med en av dem. Vi pratade porr, kokain, snygga män och kvinnor och den där mansstereotypa fantasin kring att ha sex med ett tvillingpar. Vi hann lyssna igenom en jävla massa hiphopfiler på hans dator och spela upp några av dem för kupén.
Vi har höhö-skrattat (citat Gustav: du är ju the queen of höhö) åt idiotgrejer som när konduktören säger att vi har blivit tagna åt sidan pga tågbyte och vi flinar och säger simultant att vasahan? har vi blivit tagna från sidan? höhö (hej tjockisen från Superbad-humor).

Och precis när hela tåget börjat att hata oss och plitat ner minst tusen citat till tjuvlyssnat och fascinerats av oss och försökt förstå vilken sorts relation vi har när vi både pratar om att vi gjort slut och samtidigt verkar bundis och kompisretas med varandra, drar exet onelinern to die for. När jag tillslut blir tyst och han uppmanar mig att säga något.
- Men vad ska jag prata om då? Vad vill du ha för ämne? Fråga mig någonting?
- Tjaa, säger han och rycker på axlarna, vad drar du egentligen för behåstorlek nuförtiden?
Och jag viker mig av skratt och pensionärerna suckar och unga, söta, hånglande paret mittemot ser på oss och önskar väl att de aldrig blir som vi.

Ten seconds out of 2008

Jag pratade om religion med en kille på en fest för ett tag sedan. Han pratade om det som han kallade det högre medvetandet, andligheten eller vad det nu var. Någonting odefinierat. Han beskrev sin tro på det där medvetandet som grundat i de där upplevelserna man har ibland i livet. Korta stunder, det kan röra sig om bara så en sekund eller några minuter, då allting är i fullständig harmoni. Då allting i hela världen, han beskrev det så bra och träffande; liksom är okej. Allt är okej just då. Utan dåtid, utan framtid, utan oro. Utan tankar; bara känsla.
De där stunderna med just den känslan som fick honom att tro på ett högre medvetande och som får mig att tro på Gud.

Jag tror att det är den känslan som Ane Brun beskriver i Ten Seconds när hon i refrängen sjunger:
it is those ten seconds
those ten seconds in your head
when you don’t wonder if you’re alright
you’re just hanging around with yourself

De kommer väldigt sällan, kanske framförallt om man är en rastlös, neurotisk overthinker. Men det underligaste med dem, eller kanske snarare ens natur, är att de sällan kommer när man tror det och ännu mer sällan av de där kickarna man ständigt jagar. De där tio sekundrarna har sällan någonting med framgång, uppmärksamhet, bekräftelse, droger eller ens vanliga jävla endorfiner att göra.
Snarare kommer de vid de mest simpla, avslappande tillfällena. Kanske för att man just då är mottaglig att ta emot dem.

När jag försöker minnas tvåtusenåtta minns jag såklart festerna, kickarna, de euforiska dansgolven, bekräftelsestunderna, kyssar från vackra män och kvinnor, de bra händelserna av karriärflow och uppmärksamhet och de mindre bra händelserna av kraschlandningar, stressrelaterade panikångestattacker och brustet hjärta. Jag minns allt.

Men när jag tänker på de stunderna då allting varit i total harmoni av allt allting är okej, allt är perfekt just nu, handlar det föga om någonting av allt det stora som hänt det här året.
Det handlar om att ligga på en klippa i Saltholmen med mina bästa vänner, lyssna på 60-talsmusik och prata om monsterdvärgar.
Eller att sitta en sen sommarnatt hos grannen, dricka rödvin och lyssna på gubbrock.
Eller att sitta i ett församlingshem och se en vindrucken präst karaoketolka Withney Houston.
Eller att sitta i frugans soffa, mellan henne och H. och äta popcorn och fnittra.
Eller att stå vid Storsjöns strand en sensommarkväll, precis när solen ska gå ner och bara avlägsna billjud och fåglar hörs.
Eller att sitta i en bil bredvid H., med vänner bak i bilen, på en regnig motorväg i tidig höst och lyssna på Yeasayer medan den höstfärgade landskapet far förbi utanför rutan.
Eller att sitta ensam i sin lägenhet med öppet fönstret mot höstnatten och titta på stjärnorna.
Eller att sitta i baksätet av en bil på slingriga, vintriga fjällvägar med hela familjen samlad i Down On The Corner-allsång.
Sådana saker minns jag som de riktigt stora händelserna. Just då var hela världen helt okej.

Lucky fröken Lagerlöf

Besvikelsen över Selma handlar inte så mycket om att det är en extremt seeeg produktion. Inte heller att manuset är svajigt. Eller att Helena Bergström är en av Sveriges tråkigaste skådespelare.
Allt det där var ju ganska väntat.

Besvikelsen handlar snarare om insikten om att det Selma Lagerlöf fick kommer jag aldrig att få. Jag är född i fel tid. Min svaghet för kvinnor i korsett kommer aldrig att få frispel. Till skillnad från Selma kommer jag aldrig att ligga med italienska horor i korsett. Eller ha konstnärskvinnerelationer på ett hotell i Sicilien. Jag kommer på min höjd få ligga med någon queerpoesisvag butchflata på ett sunkigt hostel i Berlin.

Det spelar ingen roll att jag aldrig kommer att skriva 2000-talets Gösta Berglings saga. Eller få Nobelpriset i litteratur. Men att jag inte kommer få korsetthångla, hur begåvad jag än är och blir, det är tamejfan orättvist.

Porrdebatt på Newsmill

Alexa Wolf har en viktig poäng och argumenterar bra.

Jag är mest svamlig.

Jag förstår inte varför de åsikter som jag uttrycker så enkelt och bra här på bloggen blir så förbannat svamliga och ostrukturerade så fort jag debatterar på Newsmill. Det är något i upplägget som gör mig nervös, tror jag. Eller så var argumentationshjärnan på julsemester, helt enkelt.

Yngst kommer alltid att vara ett barn

Det är underligt det här med syskonskaran. Hur man alltid kommer att bli betraktad utifrån vilken unge i ordningen som man är, oavsett ålder och mognadsgrad.
Igår var vi hos mormor och hon bjuder mig på sherry. Jag har blivit bjuden på alkohol av mina äldre släktingar i minst tio år nu. Eftersom jag är äldst och dessutom var en brådmogen unge en gång i tiden (de senaste åren har mognaden mest gått i någon reversed direction) har det tagits för givet att jag också är äldre än vad jag egentligen är. Klart Elin ska bjudas på alkohol, hon är ju den nästanvuxna.
Min syster, som är 20 år och både får gå på krogen och handla på Systemet enligt sin ålder, bjöds däremot inte på någon alkohol. Inte hon, den yngsta, den lilla.
- När du har blivit så stor som din syster kan jag bjuda dig på sherry, sa mormor och verkade helt omedveten om att jag, när jag var 20 år, brukade betrakta mormors juldagsmiddagar som förfester.

Nyss berättade jag om gårdagens förehavanden på krogen för mamma.
- Nejmen tyst, inte inför din syster, väste mamma och pekade på 20-åriga lillasystern som satt i soffan och mest såg förvirrad ut över mammas förmaning. Som att hon inte känner till fenomen som drinkar och krogragg.

Någon bekant till mig hade en teori om det här med tre i syskonskaran. Den äldsta kommer alltid att vara den vuxna, men också den som föräldrarna sätter minst tilltro till. Det äldsta barnet måste liksom göra alla misstag först och ta alla smällar. Det kan förklara varför jag var tvungen att tjata i fem år innan mina föräldrar lät mig peirca näsan. När min syster ville göra samma sak gick de med på det på en gång. Elin hade redan bevisat att man inte dör av infektion med ett smycke i näsan.
Mellanbarnet hamnar mellan det ständigt vuxna barnet som gör alla idiotgrejer och det yngsta. Yngsta barnet är den naiva, som alltid kommer att vara ett barn, men också det barn som man ställer högst förhoppningar till. Där det äldsta barnet misslyckats och mellanbarnet lyckats sådär, ska yngsta barnet lyckas.
Om hennes fem år äldre storasyster springer på krogen och gör dumheter, får lillasyster gå in och vara naivt omedveten om vad hon sysslar med. Till henne står alltid hoppet. Det känns rätt skönt att vara äldst och dummast i alla fall.