Vi har precis satt oss i Kungsparken, i sluttningen ned mot ån, och jag har precis börjat dricka av petflaskan med vin i, när mormor ringer.
- Hej på dig gullhjärtat, det är din mormor, säger hon med mormorstrygga rösten som knarrar lite.
Jag hälsar med glada rösten och säger att jag är glad att hon ringer.
- Ja men du ska veta att jag längtar efter att få höra din röst så jag håller på att gå sönder inuti, säger mormor och jag hör att rösten spricker och jag hör hur hon snyftar och sedan kallar hon mig för gullhjärtat igen och säger att hon är ledsen att jag inte kom upp till Norrland nu för hon saknar mig något så fruktansvärt.
- Och jag ber för dig varje kväll ska du veta, säger mormor, att Gud ska vaka över dig och ta hand om dig i den här världen av hemskheter och sedan saknar jag dig ännu mera. Men jag förstår om du inte vill komma nu. Det är som det är när man är ung i försommartider och det spritter i benen och pojkarna är ju så vackra så här års.
Nu är det jag som går sönder inuti. Nu är det jag som tänker på mormors saknad, mormors kök med klockan som tickar och kaffe ur riktigt kaffeporslin med fat och sked. Mormors sju sorters kakor och lite för starka saft och bli trugad att ta av alla sorter, till och med finska pinnarna äter man av. Morfars darrande händer som alltid omsluter ett kuvert innan man går. Snirklig handstil som skrivit mitt namn på kuvertet och deras extraslantar inuti, kramar och åldrande händer som håller mina och ber mig vara rädd om mig.
Här sitter jag i en park i Göteborg och dricker fulvin och sitter inte i mormors kök som luktar bullbak och barndom, lika lite som jag sitter på verandan till sommarstugan där pappa bråkar med mamma om att han har köpt fel sorts potatissallad innan han häller upp en whiskey och vi ler mot varandra i samförstånd. Lika lite som jag sitter bredvid pappa i bilen på Norrlandsvägarna med försommarglittrande sjön, nyutslagna träd och fortfarande vita fjälltoppar som panoramabild när pappa höjer volymen i crescendot till Born to run och sträcker sin näve mot biltaket, sjunger med. Lika lite som jag sitter bredvid brorsan i hans Volvo 240 som han kör alldeles för fort medan hans fingrar trummar mot ratten i Arcade Fires Keep the car running. Lika lite som jag och syster tar kvällspromenader i nattljusa skogar eller skrattar oss tårögda framför Scrubsavsnitt som vi redan har sett minst fem gånger.
Jag är inte där kärleken bor, den finns kvar på avstånd i en ombokad biljett några månader fram. Jag och mormor pratar om vädret, om värmen som också finns i Norrland och sedan lägger vi på och jag återvänder till bästa vännerna som pratar om urinprovsfärgen på våra viner och jag är kvar här.
Kvar här där kärleken också bor när vi en stund senare, jag och mina bästa vänner, sitter i en ring under en buske och kissar tillsammans. Pratar kissprestationsångest och jämför kissfläckar och skrattar åt våra hukpositioner i en ring och någon får grenar innanför trosorna och vi skrattar ännu mer. Diskuterar antikapitalism, den presterande människan, strukturella faktorer och vår ojämlika värld så att ögonen glöder och vi pratar i mun och kommer in på Uppåt Framåt med löv i trosorna och diskussionsbabblande munnar. Interna skämt och fånskämt som alla prefix som går att sätta framför ordet runka (gråt-, saknads-, slentrian-…listan blev lång) och S. som kramar om mig och säger att hon älskar mig innan vi tappar bort varandra bland ögon, öl och pojkarna som ju är så vackra såhär års och någonstans mitt i allt möter jag exmannen som är på väg att gå och jag kramar honom helt plötsligt.
- Oj, förlåt, säger jag, det är bara en sån där kväll då allt är kärlek och jag måste få krama folk.
Det är en sådan kväll då jag tar upp anteckningsblocket, skriver en note-to-self-lapp:
Det finns människor som längtar så mycket efter din röst att de går sönder inuti.
Det finns människor som väntar i Norrland med verandor, rabarberpaj och bilturer.
Det finns människor som du känner så väl att ni kissar i ring och pratar onani tillsammans.
Det finns människor som spontant håller om dig och säger att de älskar dig.
Det finns du med en förbannad massa kärlek, allt är kärlek, ibland är det bara så.
30 maj 2008
Jag blev kvar (eller: Jesus walks with me)
Jag la som vanligt, vid beslutsångest, allting i något slags tärningsspelargamande, denna gång med SJ:s bokningssystem (om det inte är tärningsspelande så vet jag inte vad som är det). Sa till mig själv att om det fanns billiga biljetter att boka om till om någon månad skulle jag göra det. Sen kom den där ryggraden av tro in i bilden och jag tänkte på fullaste allvar;
- För i så fall är det Ödet och Guds vilja.
Som om Gud inte har nog med jobb än att sitta och besluta åt mig huruvida jag ska stanna i Göteborg och supa eller dra till Norrland.
Och sedan, på exakt det datum som jag ville åka, fanns det svinbilliga biljetter på X2000. Dagtåg. Första klass! Jag ombokade alltså fakirtåget genom Norrlandsnatten till första klass-biljetter med gratis internet och extra bekvämligheter hela vägen upp. Har redan nu högtflygande planer om att klä mig i kavaj, kritstrecksrandiga skjortan, pumps och gamla vapendragaren pennkjolen den dagen. Sitta och se busy ut med laptopen hela resan. Sedan kommer i och för sig hela affärskvinnelooken genomskådas gravt när folk märker att det enda jag gör i nio timmar är att facebooka och kolla youtube-klipp, men vafan.
Det konstigaste var att jag tackade Gud när jag ombokade. Ske din vilja, liksom. Jag kanske hade velat åka upp till Norrland nu, men nu gick Gud in här och beslutade annorlunda åt mig.
Som om det inte var SJ:s bokningssystem som bara hade en bra dag och jag valde ett gynnande datum. Hade biljetter varit svindyra och icke ombokningsbara hade ju allt däremot varit SJ:s fel.
För den som undrat om min tro är det bara att konstatera att det som finns kvar av min kristna ryggrad numera endast är den absolut lamaste och förmodligen den vanligaste formen av svennetro som man kan ha.
När saker, utan anledning, går bra är det tack vare Ödet och Gud.
När saker, utan anledning, går åt helvete är det på grund av SJ, Posten eller staten.
- För i så fall är det Ödet och Guds vilja.
Som om Gud inte har nog med jobb än att sitta och besluta åt mig huruvida jag ska stanna i Göteborg och supa eller dra till Norrland.
Och sedan, på exakt det datum som jag ville åka, fanns det svinbilliga biljetter på X2000. Dagtåg. Första klass! Jag ombokade alltså fakirtåget genom Norrlandsnatten till första klass-biljetter med gratis internet och extra bekvämligheter hela vägen upp. Har redan nu högtflygande planer om att klä mig i kavaj, kritstrecksrandiga skjortan, pumps och gamla vapendragaren pennkjolen den dagen. Sitta och se busy ut med laptopen hela resan. Sedan kommer i och för sig hela affärskvinnelooken genomskådas gravt när folk märker att det enda jag gör i nio timmar är att facebooka och kolla youtube-klipp, men vafan.
Det konstigaste var att jag tackade Gud när jag ombokade. Ske din vilja, liksom. Jag kanske hade velat åka upp till Norrland nu, men nu gick Gud in här och beslutade annorlunda åt mig.
Som om det inte var SJ:s bokningssystem som bara hade en bra dag och jag valde ett gynnande datum. Hade biljetter varit svindyra och icke ombokningsbara hade ju allt däremot varit SJ:s fel.
För den som undrat om min tro är det bara att konstatera att det som finns kvar av min kristna ryggrad numera endast är den absolut lamaste och förmodligen den vanligaste formen av svennetro som man kan ha.
När saker, utan anledning, går bra är det tack vare Ödet och Gud.
När saker, utan anledning, går åt helvete är det på grund av SJ, Posten eller staten.
29 maj 2008
Nähänä
Jag får bara ångest av alla mina texter idag. Jag har ju grymt mycket på lager om alltifrån Star Wars-sexuella fantasier, Maggie Gyllenhaals pennkjol i Secretary, vad SJ och Gud har gemensamt, min oro över att ha blivit straight och varför det bästa sättet att fira kursavslut med paperpresentation är att kräla fram på ett golv i en danssal och skaka titsen till ljudet av Beenie Man.
Men ingenting känns riktigt rätt idag.
Således går jag ut i solen istället. På återhörande.
Men ingenting känns riktigt rätt idag.
Således går jag ut i solen istället. På återhörande.
27 maj 2008
Somliga dagar är charterdagar
Jag har alltid älskat charterresor och solsemestrar. Det är inte riktigt fint att gilla det, men jag tycker verkligen om det. Kanske handlar det om någon arbetarklassungesrevanch efter alla de där sommarloven då mina kompisar åkte till exotiska ställen med palmer och pooler medan mina föräldrar packade in tre småbarn i en begagnad husvagn från 70-talet och aldrig kom längre än till Höga kusten och släkten utanför Sundsvall. Såhär i efterhand hade jag förmodligen minst lika kul på campingplatser med nya vänner, lokala pizzerian och minigolfrundor än vad jag hade haft på Mallorca, men det fattade man ju inte då.
När jag var elva år tog min mormor och morfar med mig på mitt livs första utlandssemester. Vi åkte till Kreta. Jag fick åka i ett flygplan för första gången, se palmer på riktigt och höra människor prata grekiska. Det var det häftigaste som jag hade gjort i hela mitt liv.
Sedan dess har jag väl åkt mina vändor, blandat med festivaler, stadsresor och på-egen-hand-resor. Jag har bara bra minnen. Jag har tre resor som sticker ut. Som inte bara toppar chartertoppen utan även mina resor överhuvudtaget.
Den första är min och P:s resa till Kos, en vecka efter att jag tagit studenten. Numera är Kos-resan mest en sådan där sak som jag berättar om för folk för att jag älskar att provocera och bryta mot folks invanda konventioner och jag vet att ingen skulle tro att den alternativa, intellektuella bruden frivilligt varit på Kos en vecka. Men det har hon.
Det var precis när det började bli dåligt mellan mig och min dåvarande flickvän. Då det började bli tydligt att vi höll på att utvecklas åt alltför olika håll, att de där olikheterna som tidigare varit fascinerande nu bara var irriterande för varandra. Fortfarande trodde vi på relationen, men vi gnagde på varandra. Jag såg mer och mer den dreadslockiga Ani Difranco-flatan som tjatade om veganism och odlade håret under armarna. Hon såg mer och mer hiphopbruden med porriga trosor som även gillade män. Vi såg inte att vi älskade varandra och hamnade dagligen i absurda gräl som när jag helt sonika stängde av hennes Ani Difranco-skiva och satte på Eminem bara för att djävlas. Eller när jag rakade benen inför henne bara för att jag visste att hon skulle provoceras av det. Kanske var Kosresan ännu en motreaktion mot allt det politiskt korrekta och förväntade som jag hamnat igenom min relation och mitt politiska engagemang.
Hursomhelst tog jag stipendiepengarna från min studentdag, satte mig på ett plan med P. och sen ägnade vi en vecka åt sådana icke-intellektuella, korkade aktiviteter som Bacardidrickande på balkongen, tequilarace med ett gäng nymuckade lumparkillar från Borås, bakfyllesolande på stränder med dunkande techno och festliga namn som Grabbarna Grus-stranden och en helt fantastisk natt i sällskap med tre Stockholmssnubbar med dryg Stureplanshumor som råkade säga slippery klitta när de skulle beställa Slippery nipple åt oss så att jag och P. tjöt av skratt. Det var världens mest korkade uppror mot allt det som förväntades av oss, men det var det roligaste uppror mot mina invanda konventioner som jag någonsin har gjort. Någon månad senare gjorde jag och flickvännen slut.
Den andra resan var en sommar senare, med han som jag älskade och vi som precis blivit bra igen efter en av alla stormiga förhållandetörnar som vi gick igenom. En liten grekisk ö och allt det där romantiska som hörde till. Strandpromenadshandhållande, stjärnklara nätter på balkongen, restaurangmiddagar med mousserande vin, siestaknullande i hettan och solbrända kroppar som somnade in mot varandra. Ingenting var problematiskt och svårt. När han hade glömt både solglasögon och handduk i packningen blev jag inte irriterad utan skrattade bara åt hans dåliga packningsfärdigheter. När jag panikade under båtresan höll han bara min hand och sa åt mig att ta det lugnt. Romantiken tog vi till det yttersta den kvällen på en bar uppe på ett av bergen. Glödande solnedgång, San Fransisco i stora glas, jag som blundade, vi som förlovade oss för exakt så genomkorkat lycklig och dödligt förälskad var jag att jag som nittonåring förlovade mig med stolthet. Ett år senare skulle vi bryta förlovningen under en annan av alla våra kriser, men minnet från solnedgången finns kvar och det var nog det viktigaste ändå.
Den tredje resan var den hösten som jag tillslut bestämde mig för att följa med på familjeresan till Alanya. Av politiska skäl och vuxenskäl ville jag inte följa med hela familjen och två till på en gemensam charter till Turkiet, men tillslut kom det sig att jag följde med. Alanya efter turistsäsongen var någonting helt annat, inga inkastare eller kommers. Bara vi och några tyskar på ett litet familjehotell där vi åt middag med familjen och pappa fotbollsbondade med hotellägaren i baren varje kväll. Vi träffade en massa människor och mina föräldrar, som jag sett som den typiska rädda svenska typen, var helt andra när de hängde nere i en kalebasskällare i något av de mindre kvarteren och pratade hasch på knagglig engelska med en nerrökt konstnär. Mest av allt minns jag kanske min pappas blick en av de där dagarna, vi låg och flöt i havet ihop. Pappa med sina bekymmersrynkor, sömnproblem och eviga oro över jobbet och familjen som han aldrig kunde släppa. Nu rödbränd hy där bekymmersrynkorna brukade sitta, ett lugn över ansiktet. Vi såg upp mot den blå himlen och jag hörde pappa säga;
- Det är i sådana här stunder som man förstår varför man lever, Elin. Fan ta räkningar och regn och all den där skiten. Det är det här som är anledningen till att vi lever egentligen.
Somliga dagar kan jag längta charter. Somliga solskensdagar måste jag gå ner till Icabutiken och köpa färskt bröd och småtjöta med kassörskan, åka ut till havet eller dricka drinkar mitt i veckan. Somliga dagar vill jag ha en hand att strandpromenadshålla eller någon att siestaknulla med. Somliga dagar är charterdagar, oavsett var man befinner sig, man gör vad man kan, men det är alltid de lätta dagarna. De där dagarna då man förstår varför man lever.
När jag var elva år tog min mormor och morfar med mig på mitt livs första utlandssemester. Vi åkte till Kreta. Jag fick åka i ett flygplan för första gången, se palmer på riktigt och höra människor prata grekiska. Det var det häftigaste som jag hade gjort i hela mitt liv.
Sedan dess har jag väl åkt mina vändor, blandat med festivaler, stadsresor och på-egen-hand-resor. Jag har bara bra minnen. Jag har tre resor som sticker ut. Som inte bara toppar chartertoppen utan även mina resor överhuvudtaget.
Den första är min och P:s resa till Kos, en vecka efter att jag tagit studenten. Numera är Kos-resan mest en sådan där sak som jag berättar om för folk för att jag älskar att provocera och bryta mot folks invanda konventioner och jag vet att ingen skulle tro att den alternativa, intellektuella bruden frivilligt varit på Kos en vecka. Men det har hon.
Det var precis när det började bli dåligt mellan mig och min dåvarande flickvän. Då det började bli tydligt att vi höll på att utvecklas åt alltför olika håll, att de där olikheterna som tidigare varit fascinerande nu bara var irriterande för varandra. Fortfarande trodde vi på relationen, men vi gnagde på varandra. Jag såg mer och mer den dreadslockiga Ani Difranco-flatan som tjatade om veganism och odlade håret under armarna. Hon såg mer och mer hiphopbruden med porriga trosor som även gillade män. Vi såg inte att vi älskade varandra och hamnade dagligen i absurda gräl som när jag helt sonika stängde av hennes Ani Difranco-skiva och satte på Eminem bara för att djävlas. Eller när jag rakade benen inför henne bara för att jag visste att hon skulle provoceras av det. Kanske var Kosresan ännu en motreaktion mot allt det politiskt korrekta och förväntade som jag hamnat igenom min relation och mitt politiska engagemang.
Hursomhelst tog jag stipendiepengarna från min studentdag, satte mig på ett plan med P. och sen ägnade vi en vecka åt sådana icke-intellektuella, korkade aktiviteter som Bacardidrickande på balkongen, tequilarace med ett gäng nymuckade lumparkillar från Borås, bakfyllesolande på stränder med dunkande techno och festliga namn som Grabbarna Grus-stranden och en helt fantastisk natt i sällskap med tre Stockholmssnubbar med dryg Stureplanshumor som råkade säga slippery klitta när de skulle beställa Slippery nipple åt oss så att jag och P. tjöt av skratt. Det var världens mest korkade uppror mot allt det som förväntades av oss, men det var det roligaste uppror mot mina invanda konventioner som jag någonsin har gjort. Någon månad senare gjorde jag och flickvännen slut.
Den andra resan var en sommar senare, med han som jag älskade och vi som precis blivit bra igen efter en av alla stormiga förhållandetörnar som vi gick igenom. En liten grekisk ö och allt det där romantiska som hörde till. Strandpromenadshandhållande, stjärnklara nätter på balkongen, restaurangmiddagar med mousserande vin, siestaknullande i hettan och solbrända kroppar som somnade in mot varandra. Ingenting var problematiskt och svårt. När han hade glömt både solglasögon och handduk i packningen blev jag inte irriterad utan skrattade bara åt hans dåliga packningsfärdigheter. När jag panikade under båtresan höll han bara min hand och sa åt mig att ta det lugnt. Romantiken tog vi till det yttersta den kvällen på en bar uppe på ett av bergen. Glödande solnedgång, San Fransisco i stora glas, jag som blundade, vi som förlovade oss för exakt så genomkorkat lycklig och dödligt förälskad var jag att jag som nittonåring förlovade mig med stolthet. Ett år senare skulle vi bryta förlovningen under en annan av alla våra kriser, men minnet från solnedgången finns kvar och det var nog det viktigaste ändå.
Den tredje resan var den hösten som jag tillslut bestämde mig för att följa med på familjeresan till Alanya. Av politiska skäl och vuxenskäl ville jag inte följa med hela familjen och två till på en gemensam charter till Turkiet, men tillslut kom det sig att jag följde med. Alanya efter turistsäsongen var någonting helt annat, inga inkastare eller kommers. Bara vi och några tyskar på ett litet familjehotell där vi åt middag med familjen och pappa fotbollsbondade med hotellägaren i baren varje kväll. Vi träffade en massa människor och mina föräldrar, som jag sett som den typiska rädda svenska typen, var helt andra när de hängde nere i en kalebasskällare i något av de mindre kvarteren och pratade hasch på knagglig engelska med en nerrökt konstnär. Mest av allt minns jag kanske min pappas blick en av de där dagarna, vi låg och flöt i havet ihop. Pappa med sina bekymmersrynkor, sömnproblem och eviga oro över jobbet och familjen som han aldrig kunde släppa. Nu rödbränd hy där bekymmersrynkorna brukade sitta, ett lugn över ansiktet. Vi såg upp mot den blå himlen och jag hörde pappa säga;
- Det är i sådana här stunder som man förstår varför man lever, Elin. Fan ta räkningar och regn och all den där skiten. Det är det här som är anledningen till att vi lever egentligen.
Somliga dagar kan jag längta charter. Somliga solskensdagar måste jag gå ner till Icabutiken och köpa färskt bröd och småtjöta med kassörskan, åka ut till havet eller dricka drinkar mitt i veckan. Somliga dagar vill jag ha en hand att strandpromenadshålla eller någon att siestaknulla med. Somliga dagar är charterdagar, oavsett var man befinner sig, man gör vad man kan, men det är alltid de lätta dagarna. De där dagarna då man förstår varför man lever.
Running from one time, ain't no time to slip. Make one false move and it's a up north trip.
Jamen jaha. Så har jag i sedvanlig, velande, Elin-anda fortfarande inte bestämt mig för om jag ska dra till Norrland imorgon kväll eller inte.
Mobb Deep-citatet i titeln talar i och för sig ganska starkt för och om det finns några män i den här världen som jag faktiskt lyssnar till är Mobb Deep definitivt en av dem.
Min mamma förhåller sig neutral med ett konstaterande om att det alltid är trevligt när jag kommer upp, men mindre trevligt om jag tänker sitta ute i sommarstugan i en vecka och tjata om att jag hellre skulle vilja vara i Göteborg.
HBT-GBG-festivalen i helgen talar rätt starkt mot en Norrlandstrip.
Faktumet att det här är de sista veckorna innan folk börjar lämna stan och dra ut på sina resor, hemvistelser, sommarstugor och så vidare och lämna oss Göteborgsfuckers kvar här talar också emot att jag ska dra iväg nu innan alla andra gör det.
Min kropps behov av en paus från alkohol och sena nätter talar definitivt för.
Tanken på sittplats nattåget i ett dygnetruntljust Norrland tolv timmar talar oerhört starkt emot.
Jag vet inte jag. Det är sweet ledighet i Göteborg med presumtiva fikor, utenätter, häng och allmänt slackande vs. en vecka ute i en stuga utan internetuppkoppling med tid för ensamhet och kontemplation. Förmodligen är det det sistnämnda som jag behöver. Bara gå och dra, grilla någon korv, måla någon djävla bräda, hugga lite ved och runka.
Norrland är det smarta valet. Men som min vän Erik brukar säga: Det smarta valet är oftast det ogötta.
Mobb Deep-citatet i titeln talar i och för sig ganska starkt för och om det finns några män i den här världen som jag faktiskt lyssnar till är Mobb Deep definitivt en av dem.
Min mamma förhåller sig neutral med ett konstaterande om att det alltid är trevligt när jag kommer upp, men mindre trevligt om jag tänker sitta ute i sommarstugan i en vecka och tjata om att jag hellre skulle vilja vara i Göteborg.
HBT-GBG-festivalen i helgen talar rätt starkt mot en Norrlandstrip.
Faktumet att det här är de sista veckorna innan folk börjar lämna stan och dra ut på sina resor, hemvistelser, sommarstugor och så vidare och lämna oss Göteborgsfuckers kvar här talar också emot att jag ska dra iväg nu innan alla andra gör det.
Min kropps behov av en paus från alkohol och sena nätter talar definitivt för.
Tanken på sittplats nattåget i ett dygnetruntljust Norrland tolv timmar talar oerhört starkt emot.
Jag vet inte jag. Det är sweet ledighet i Göteborg med presumtiva fikor, utenätter, häng och allmänt slackande vs. en vecka ute i en stuga utan internetuppkoppling med tid för ensamhet och kontemplation. Förmodligen är det det sistnämnda som jag behöver. Bara gå och dra, grilla någon korv, måla någon djävla bräda, hugga lite ved och runka.
Norrland är det smarta valet. Men som min vän Erik brukar säga: Det smarta valet är oftast det ogötta.
26 maj 2008
Serbokratiska syntaxträd, transkriberingar, subjektsplaceringar och andra njutbara fenomen
Den abnorma överproduktion av blogginlägg som förekommer idag och som saknar motstycke i denna bloggs historia handlar väl dels om att jag har en djävla massa grejer att skriva om. Å andra sidan kan man ifrågasätta det adekvata och nödvändiga i informationen från föregående inlägg. Och det är väl då jag får falla till föga och även ange att det är paperinlämning och presentation på onsdag och jag dör litegranna av tristess här.
Blabla heteronormativitet blabla trancendentalt våld blabla fotnoter blabla identitet.
Det känns oerhört skrämmande att samma människa som för två år sedan producerade en 200-sidig D-uppsats i lingvistik numera tar tre veckor och sjukt mycket ångest innefattande slö-facebookande och sjuka aktiviteter som brödbak (med mina mått mätt – mycket onormal aktivitet) på sig för att klämma ur sig ett åttasidigt litet skitpaper.
Jag vet inte hur jag ska tolka detta faktum.
Antingen är det bara att konstatera att det är lingvisten som jag är i första hand, genusvetaren i andra (just nu helst inte i någon hand alls). Det går inte en dag utan att jag saknar lingvistiken och fortfarande drömmer om en doktorandtjänst inom ämnet. Jag saknar CA, kognitiv semantik, språkfilosofi, generativ grammatik, semantisk betydelseförändring, jag saknar allt!
Längtar efter känslan när man suttit och studerat George Lakoffs metafor-analyser och det bara bubblar av aha-upplevelser i hela kroppen. Eller det orgasmliknande tillstånd som uppnås när datorprogrammet för generativ grammatik säger att man gjort rätt när man placerade adverbialet på just det stället i det syntaktiska språkträdet över en mening på serbokratiska. Eller att sitta och lyssna på samma halvsekund i en inspelad dialog gång på gång för att tillslut förstå att det korta hummande man hör är en Transitition Relevant Place. Eller traggla Wittgenstein och pals och tänka att det nog ändå var bättre förr.
Framförallt är det jag saknar med lingvistiken, bortsett från att ingenting någonsin gjort mig så nördig (uppenbarligen) det där med att leka detektiv. I genusvetenskapen är allt bara mängder av kritiska teorier applicerade på det ena eller det andra. I lingvistiken handlar det alltid om små, små aha-upplevelser. Som under D-uppsatsen som inte bara hade maffiga 200 sidor utan även en lika råpretentiös ansats genom titeln Moralbegreppet i det moderna samhället. Hur jag satt en hel vår och läste dags- och kvällstidningspress samtidigt som jag bläddrade i etymologiska lexikon och diskuterade med lektorerna uppe på Institutionen för filosofi.
Hur jag frivilligt satt i två veckors tid och gick igenom ett tvåhundratal fotbollsreferat (såhär i efterhand: hade jag vetat hur många artiklar som skulle handla om sport när det kom till begreppet moral hade jag kanske tänkt till en extra gång angående ämnet). Hur jag dag ut och dag in studerade subjektsplaceringar i skittrökiga allsvenska referat för att tillslut se den imaginära glödlampan tändas ovanför huvudet. Bläddrade like mad shit i etymologiska lexikon för att slutligen hitta ett samband mellan allsvenskans matcher och gamla krigsreferat och kunde skriva tio sidor analys utifrån det. Pure njutning, mina vänner. Genusvetenskapen har i sina bästa stunder varit oerhört givande och gett mig mycket tankar. Men samma njutning som adverbiala placeringar och transition relevant places-upptäckter kan den aldrig ge.
Den andra förklaringen är att jag är skoltrött och vill ha sommarlov.
Den tredje är att jag under de två senaste åren supit bort för mycket struktur och hjärnceller för att vara förmögen att producera sådana mastodontuppsatser längre och att ödet som alkistant på spårvagnen jämfört med akademiskt geni ligger betydligt närmare till hands. Den första förklaringen är dock den jag helst hänvisar till.
Blabla heteronormativitet blabla trancendentalt våld blabla fotnoter blabla identitet.
Det känns oerhört skrämmande att samma människa som för två år sedan producerade en 200-sidig D-uppsats i lingvistik numera tar tre veckor och sjukt mycket ångest innefattande slö-facebookande och sjuka aktiviteter som brödbak (med mina mått mätt – mycket onormal aktivitet) på sig för att klämma ur sig ett åttasidigt litet skitpaper.
Jag vet inte hur jag ska tolka detta faktum.
Antingen är det bara att konstatera att det är lingvisten som jag är i första hand, genusvetaren i andra (just nu helst inte i någon hand alls). Det går inte en dag utan att jag saknar lingvistiken och fortfarande drömmer om en doktorandtjänst inom ämnet. Jag saknar CA, kognitiv semantik, språkfilosofi, generativ grammatik, semantisk betydelseförändring, jag saknar allt!
Längtar efter känslan när man suttit och studerat George Lakoffs metafor-analyser och det bara bubblar av aha-upplevelser i hela kroppen. Eller det orgasmliknande tillstånd som uppnås när datorprogrammet för generativ grammatik säger att man gjort rätt när man placerade adverbialet på just det stället i det syntaktiska språkträdet över en mening på serbokratiska. Eller att sitta och lyssna på samma halvsekund i en inspelad dialog gång på gång för att tillslut förstå att det korta hummande man hör är en Transitition Relevant Place. Eller traggla Wittgenstein och pals och tänka att det nog ändå var bättre förr.
Framförallt är det jag saknar med lingvistiken, bortsett från att ingenting någonsin gjort mig så nördig (uppenbarligen) det där med att leka detektiv. I genusvetenskapen är allt bara mängder av kritiska teorier applicerade på det ena eller det andra. I lingvistiken handlar det alltid om små, små aha-upplevelser. Som under D-uppsatsen som inte bara hade maffiga 200 sidor utan även en lika råpretentiös ansats genom titeln Moralbegreppet i det moderna samhället. Hur jag satt en hel vår och läste dags- och kvällstidningspress samtidigt som jag bläddrade i etymologiska lexikon och diskuterade med lektorerna uppe på Institutionen för filosofi.
Hur jag frivilligt satt i två veckors tid och gick igenom ett tvåhundratal fotbollsreferat (såhär i efterhand: hade jag vetat hur många artiklar som skulle handla om sport när det kom till begreppet moral hade jag kanske tänkt till en extra gång angående ämnet). Hur jag dag ut och dag in studerade subjektsplaceringar i skittrökiga allsvenska referat för att tillslut se den imaginära glödlampan tändas ovanför huvudet. Bläddrade like mad shit i etymologiska lexikon för att slutligen hitta ett samband mellan allsvenskans matcher och gamla krigsreferat och kunde skriva tio sidor analys utifrån det. Pure njutning, mina vänner. Genusvetenskapen har i sina bästa stunder varit oerhört givande och gett mig mycket tankar. Men samma njutning som adverbiala placeringar och transition relevant places-upptäckter kan den aldrig ge.
Den andra förklaringen är att jag är skoltrött och vill ha sommarlov.
Den tredje är att jag under de två senaste åren supit bort för mycket struktur och hjärnceller för att vara förmögen att producera sådana mastodontuppsatser längre och att ödet som alkistant på spårvagnen jämfört med akademiskt geni ligger betydligt närmare till hands. Den första förklaringen är dock den jag helst hänvisar till.
Sömnen kommer till den som låter den komma
När jag satte mig i stolen hos min läkare första gången var det på samma upproriska sätt som jag alltid suttit i sådana samtal. Hånleende mot näsdukar på bordet, armarna i kors och axlarna uppskjutna. Blicken flackande och då den snuddade vid hennes varmmjuka blick på mig, alltid trotsig. Detta trots att hon var där för att hjälpa mig, detta trots att jag kämpat i nästan två år för att få träffa en läkare som henne. Man är en idiot om man sätter sig i ett läkarsamtal med en inneboende känsla av att varken behöva eller kunna få hjälp, men det var exakt vad jag gjorde. Jag är ingen man hjälper och jag sa;
- Jag har redan prövat allt, jag kan redan allt. Det finns ingenting som kommer att hjälpa.
Tillbaka från min läkare fick jag en lista med fem uppgifter som jag skulle jobba med. Jag stirrade på första punkten.
Stäng av datorn och TV:n en timme innan sänggående. Det ska vara helt tyst i rummet.
- Men vad ska jag göra då? Utbrast jag på fullt allvar.
Det var då som jag drabbades av insikt ett:
Du kan inte allt. Du vet inte allt. Du är inte fullärd alls.
Istället tog jag mig nu an uppgifterna med lust och målmedvetenhet. Ingen datorn och ingen TV, det ska jag klara! Och att börja skriva privat dagbok innan jag går och lägger mig! Eller lägga mig på samma tid varje kväll! Ja det här ska jag fixa, jag som är så duktig och sen kommer jag bocka av uppgift efter uppgift och då kommer jag sova på nätterna igen.
Sedan läste jag i boken som min läkare rekommenderat. Sömn av Marie Söderström. Hon skrev: Personer med sömnproblem är ofta prestationsinriktade personer, som har höga krav på sig själva, och ibland också på andra. De är målmedvetna och har hög kapacitet. De har lyckats väl i livet. Många som har sömnproblem är experter på att prestera och de har försökt på så många sätt att också prestera sömn. Men hur de än försöker, kommer de inte att lyckas.
Sömnen kommer till den som gett upp. Eller till den som släpper prestationskraven och bara låter sömnen komma.
- In ya face Elin!, säger Marie Söderström mellan raderna.
Insikt nummer två: Jag kan inte köra på i min hjulspår. Jag måste börja förändra mina tankemönster. Det här kommer att bli så mycket svårare än vad jag först trodde.
Det tredje jag var tvungen att ta till mig av var alla hippiecraptankar som följde av förändrade mönster. Jag som får ticsryckningar av yoga, hånskrattar åt meditation, spyr över mindfullnessteorier som något kvällstidningspåhitt och har livscoachingindustrin som ett av mina främsta hatobjekt. Nu tvingades jag läsa om österländska teorier om tiden som cirkulär, lära mig andningsövningar och försöka greppa det där med mindfullness. Vissa saker ratar jag. Andra saker kämpar jag med mig själv för att lära mig någonting av. Det är en evig kamp, varje kväll när jag sitter där med mindfullness- och andningövningarna. Marie Söderströms ord i bakhuvudet:
Vi är vana att identifiera oss med vårt tänkande, denna mentala organism som vi på något sätt tror är vi. Men tankar bara är. Inte sanning, inte rätt eller fel, inte facit om vad som kommer att hända. Bara tankar.
Mindfullness för mig handlar framförallt om att minska avståndet mellan tanken och känslan. För en omvärldsanalytiker som alltid måste tänka ett steg längre, ligga lite före, låta tanken föregå känslan är det fruktansvärt läskigt. En kamp som sagt. Inte bara kampen mot min inre stöddiga fjortonåring som suckar männ guuu va töntig du är när jag skapar mentala rum och djupandas. Lika mycket en kamp för att stanna i en känsla, koppla ihop tanken med känslan.
Låta tanken knytas till känslorna som jag får, reaktionerna i kroppen. Sedan släppa tanken fri. Återvända till nuet.
Insikt nummer tre: Jag måste lära mig att förlora kontrollen. Över tankarna, över situationen. Jag måste öva in att hänge mig åt känslorna, utan vidare tankeanalyser. Oavsett om det handlar om en vaken natt med ångest inför morgondagen, relationer till andra människor, obehagliga situationer eller oerhört behagliga situationer. Jag ska kunna finnas där i nuet. Våga känna ångesten eller våga känna njutningen. Men bara släppa kontrollen och känna.
Och sen var det det här med tystnaden. Jag följer Navids tystnadsmeditationsberättelse med hängivelse och vi pratade en del om det när vi sågs i helgen, för det finns någonting väldigt viktigt där.
- Vem är Elin när man skalar av allt det yttre? Vem är människan Elin?, undrade Navid och spände ögonen i mig.
- Jag vet inte och jag vågar inte ta reda på det, svarade jag.
Att vara i tystnad, ensam med sig själv handlar just om att ta reda på det. Vem är jag när jag bara är med mig själv och utan yttre påverkan? När jag inte kan vara vare sig akademikern, skribenten, bloggaren, kompisen, dottern, partybruden, fuckable-tjejen, den intellektuella eller kollegan. När det inte finns en enda roll som jag behöver eller kan prestera – vem är jag då?
Ibland går det okej. Ibland är det outhärdligt. Häromkvällen, efter att jag umgåtts med människor non stop i flera dagar, var det genomvidrigt. Jag tvingade mig själv tillslut att stänga av datorn. Det tog tre minuter och sedan var trycket över bröstet där. Tystnaden, ensamheten; hur bär man det? Ensam ensam ensam skrek det i skallen och trycket över bröstet stärktes alltmer, jag knöt händerna tills knogarna vitnade, försökte andas, började gråta.
Försökte tänka på att det inte fanns en enda reell anledning till den här ångesten över tystnaden och ensamheten. Jag har mängder med nära vänner och bekanta, en familj som alltid finns där, är vare sig olyckligt kär, oknullad eller obekräftad och det finns ingen logisk anledning att känna sådär. Du är så ensam! Det fortsatte skrika. Tillslut stod jag inte ut utan rusade upp ur soffan, slog på datorn och slösurfade bort ännu en timme på Facebook. Skrev några mail och surfade omkring. Världen ni ser mig väl fortfarande? Som om vi bara har existens om den speglas i andras ögon.
Insikt nummer fyra: Jag måste lära mig att stå ut med tystnaden och ensamheten. Jag har ett existensberättigande även när jag är ensam och obekräftad i nuet. Jag får bara vara människa.
Men så händer det någonting i all den här kampen och insikterna? Eller är varje natt fortfarande ångest och ibland pillerknaprande när jag inte står ut? Saker händer. Men det går långsamt. Jag är otålig och vill slippa falla ner i gamla mönster, för fan nu har jag ju facit här, att jag fortfarande surfar innan läggning och försöker lösa alla mina problem klockan tre på natten! Jag blir förbannad över att det inte går fortare, det här med KTB ska ju vara en quick fix-terapi som ska lösa ens problem på nolltid! Naturligtvis måste jag stanna upp mitt i otåligheten. Naturligtvis är det just sådan otålighet som gör att jag inte sover på nätterna.
Insikt nummer fem: Förändrade mönster tar tid. Att lära om är en lång process. Saker får ta tid ibland. Det finns inga enkla lösningar på någonting. Du kan inte lära om över en natt. Gläds åt de små framstegen istället för att gapa efter hela stycket.
Så jag gläds åt de små sakerna:
-Mitt mentala rum har hjälp några nätter. Med mitt detaljseende, som jag i mina bästa skrivarstunder använder till max, är det en unnest när jag ska gå in i det mentala rummet. Jag släpper kontexten som jag befinner mig i. Jag är inte där. Jag ligger på min mammas säng, på det virkade, vita överkastet i sommarstugan. Det är sommar och varmt, jag och syskonen har varit och badat. Jag är eftermiddagsdåsig och tar en tupplur.
Varje gång som jag faller in i tankar kring morgondagen, uppsats, relationer eller liknande tar jag mig själv tillbaka till det mentala rummet där jag känner som allra mest trygghet. Återskapar detaljer som den svidande solbrännan på ryggen, sjövattensdoften i håret, mamma som ropar åt pappa att han har köpt fel sorts potatissallad och pappa som suckar från läsfåtöljen och ropar tillbaka att Willys faktiskt inte hade någon annan och vad är det för fel på den där. Små, små detaljer som bygger upp en autentisk scen av total trygghet och kravlöshet. Jag somnar.
- Att greppa tankarna och släppa dem fria har också hjälpt några nätter. Jag prövade den i onsdags senast. Att våga känna obehaget som kommer i kroppen när jag tänker på någonting som är jobbigt, våga bejaka den känslan. Sedan säga till sig själv att jag släpper tanken nu. Återvänder till nuet. Jag fattar inte att det fungerade, men det gjorde det.
- Det befriande med en privat dagbok. Att slippa prestera, även när jag skriver. Att skriva ner känslorna och inte tankarna i första hand. Kunna lämna ut mig bäst jag vill för boken är bara min och ingen annans. Våga vara opretentiös, pinsam och bejaka allt det jag inte vill erkänna för någon. I den privata dagboken tillhör mina tankar och mina känslor bara mig. De ska inte presteras i vare sig samtal, blogginlägg eller uppsatser. De är mina och får vara hur fula och felaktiga de vill. Det är ändå bara tankar det handlar om.
- Jag blir bättre på att vara i nuet. Andningen spelar in, även här. Att börja djupandas lite överallt och ta tillbaka sig själv från alla de fladdriga tankarna till att bara vara i nuet är fantastiskt. Tre djupa andetag på spårvagnen i eftermiddagsträngseln. Tre djupa andetag efter träningen när kroppen är lugn och trött. Tre djupa andetag mitt på jobbet när telefonen går i ett och kaffet börjar kallna. Tre djupa andetag på krogen när jag inte vet vems blick jag ska möta. De där tre djupa andetagen är magiska. Får dig att se klarare. Befinna dig där och då. Och får dig att inse att herregud, det är bara nuet som det handlar om. En scen, en situation. Den är varken livsavgörande eller livshotande. Hinn ifatt känslan.
- Jag har så smått börjat klara av att sova tillsammans med någon annan. Det här är det konstigaste och mest överraskande av allt. Jag har alltid varit jobbiga sova-med-tjejen. Oavsett om det varit i relationer eller för en eller ett par nätter. Sömnen ska kontrolleras och presteras och ska jag sova med någon annan är det extremt viktigt. Sedan jag skaffade första förhållandet har det alltid funnits stränga regler kring att jag måste sova ytterst, ha ett eget täcke och skedliggande eller kroppskontakt måste vara centrerad kring högst fem minuter. Sedan måste personen ifråga ligga rygg mot rygg med mig och sedan måste jag vänta tills jag hör att personen sover innan jag kan somna in.
Det var inte så längesedan som jag skrev det här. Det är ju så som det har varit. Alltid. Människor som väckts mitt i natten när jag rycker åt mig ett eget täcke, folk som väcks av att jag är uppe och nattvandrar, tafatta pojkvänsarmar som jag knuffar bort. Att hänge sig åt sömn innebär att förlora kontrollen. Att förlora kontrollen i andras närhet, att bli så sårbar som man är när man sover har känts oöverkomligt.
De senaste gångerna som jag sovit med någon har jag sovit. Bara somnat in på stört. Vaknat upp under samma täcke, med armar omkring mig. Blivit betraktad när jag sover utan att ha varit rädd för det. Inte känt något behov av eget täcke, egenplats, vakenhet. Jag har förlorat kontrollen. Blivit sårbar och sovande. Vaknat upp och varit lika delar livrädd och positivt överraskad över vad som sker. Jag lär mig förlora kontrollen tillsammans med andra. Jag klarar av att sova med dem.
Fortsättning följer förmodligen i bryta-mönster-börja-sova-inläggen. Det här är bara början, people. Innan jag är klar är jag förmodligen Kay Pollack. Eller så är jag bara lite lugnare och mer utsövd. Men saker händer i huvudet. Jag visste inte att det skulle vara såhär svårt att lära sig sova åtta timmar om natten.
- Jag har redan prövat allt, jag kan redan allt. Det finns ingenting som kommer att hjälpa.
Tillbaka från min läkare fick jag en lista med fem uppgifter som jag skulle jobba med. Jag stirrade på första punkten.
Stäng av datorn och TV:n en timme innan sänggående. Det ska vara helt tyst i rummet.
- Men vad ska jag göra då? Utbrast jag på fullt allvar.
Det var då som jag drabbades av insikt ett:
Du kan inte allt. Du vet inte allt. Du är inte fullärd alls.
Istället tog jag mig nu an uppgifterna med lust och målmedvetenhet. Ingen datorn och ingen TV, det ska jag klara! Och att börja skriva privat dagbok innan jag går och lägger mig! Eller lägga mig på samma tid varje kväll! Ja det här ska jag fixa, jag som är så duktig och sen kommer jag bocka av uppgift efter uppgift och då kommer jag sova på nätterna igen.
Sedan läste jag i boken som min läkare rekommenderat. Sömn av Marie Söderström. Hon skrev: Personer med sömnproblem är ofta prestationsinriktade personer, som har höga krav på sig själva, och ibland också på andra. De är målmedvetna och har hög kapacitet. De har lyckats väl i livet. Många som har sömnproblem är experter på att prestera och de har försökt på så många sätt att också prestera sömn. Men hur de än försöker, kommer de inte att lyckas.
Sömnen kommer till den som gett upp. Eller till den som släpper prestationskraven och bara låter sömnen komma.
- In ya face Elin!, säger Marie Söderström mellan raderna.
Insikt nummer två: Jag kan inte köra på i min hjulspår. Jag måste börja förändra mina tankemönster. Det här kommer att bli så mycket svårare än vad jag först trodde.
Det tredje jag var tvungen att ta till mig av var alla hippiecraptankar som följde av förändrade mönster. Jag som får ticsryckningar av yoga, hånskrattar åt meditation, spyr över mindfullnessteorier som något kvällstidningspåhitt och har livscoachingindustrin som ett av mina främsta hatobjekt. Nu tvingades jag läsa om österländska teorier om tiden som cirkulär, lära mig andningsövningar och försöka greppa det där med mindfullness. Vissa saker ratar jag. Andra saker kämpar jag med mig själv för att lära mig någonting av. Det är en evig kamp, varje kväll när jag sitter där med mindfullness- och andningövningarna. Marie Söderströms ord i bakhuvudet:
Vi är vana att identifiera oss med vårt tänkande, denna mentala organism som vi på något sätt tror är vi. Men tankar bara är. Inte sanning, inte rätt eller fel, inte facit om vad som kommer att hända. Bara tankar.
Mindfullness för mig handlar framförallt om att minska avståndet mellan tanken och känslan. För en omvärldsanalytiker som alltid måste tänka ett steg längre, ligga lite före, låta tanken föregå känslan är det fruktansvärt läskigt. En kamp som sagt. Inte bara kampen mot min inre stöddiga fjortonåring som suckar männ guuu va töntig du är när jag skapar mentala rum och djupandas. Lika mycket en kamp för att stanna i en känsla, koppla ihop tanken med känslan.
Låta tanken knytas till känslorna som jag får, reaktionerna i kroppen. Sedan släppa tanken fri. Återvända till nuet.
Insikt nummer tre: Jag måste lära mig att förlora kontrollen. Över tankarna, över situationen. Jag måste öva in att hänge mig åt känslorna, utan vidare tankeanalyser. Oavsett om det handlar om en vaken natt med ångest inför morgondagen, relationer till andra människor, obehagliga situationer eller oerhört behagliga situationer. Jag ska kunna finnas där i nuet. Våga känna ångesten eller våga känna njutningen. Men bara släppa kontrollen och känna.
Och sen var det det här med tystnaden. Jag följer Navids tystnadsmeditationsberättelse med hängivelse och vi pratade en del om det när vi sågs i helgen, för det finns någonting väldigt viktigt där.
- Vem är Elin när man skalar av allt det yttre? Vem är människan Elin?, undrade Navid och spände ögonen i mig.
- Jag vet inte och jag vågar inte ta reda på det, svarade jag.
Att vara i tystnad, ensam med sig själv handlar just om att ta reda på det. Vem är jag när jag bara är med mig själv och utan yttre påverkan? När jag inte kan vara vare sig akademikern, skribenten, bloggaren, kompisen, dottern, partybruden, fuckable-tjejen, den intellektuella eller kollegan. När det inte finns en enda roll som jag behöver eller kan prestera – vem är jag då?
Ibland går det okej. Ibland är det outhärdligt. Häromkvällen, efter att jag umgåtts med människor non stop i flera dagar, var det genomvidrigt. Jag tvingade mig själv tillslut att stänga av datorn. Det tog tre minuter och sedan var trycket över bröstet där. Tystnaden, ensamheten; hur bär man det? Ensam ensam ensam skrek det i skallen och trycket över bröstet stärktes alltmer, jag knöt händerna tills knogarna vitnade, försökte andas, började gråta.
Försökte tänka på att det inte fanns en enda reell anledning till den här ångesten över tystnaden och ensamheten. Jag har mängder med nära vänner och bekanta, en familj som alltid finns där, är vare sig olyckligt kär, oknullad eller obekräftad och det finns ingen logisk anledning att känna sådär. Du är så ensam! Det fortsatte skrika. Tillslut stod jag inte ut utan rusade upp ur soffan, slog på datorn och slösurfade bort ännu en timme på Facebook. Skrev några mail och surfade omkring. Världen ni ser mig väl fortfarande? Som om vi bara har existens om den speglas i andras ögon.
Insikt nummer fyra: Jag måste lära mig att stå ut med tystnaden och ensamheten. Jag har ett existensberättigande även när jag är ensam och obekräftad i nuet. Jag får bara vara människa.
Men så händer det någonting i all den här kampen och insikterna? Eller är varje natt fortfarande ångest och ibland pillerknaprande när jag inte står ut? Saker händer. Men det går långsamt. Jag är otålig och vill slippa falla ner i gamla mönster, för fan nu har jag ju facit här, att jag fortfarande surfar innan läggning och försöker lösa alla mina problem klockan tre på natten! Jag blir förbannad över att det inte går fortare, det här med KTB ska ju vara en quick fix-terapi som ska lösa ens problem på nolltid! Naturligtvis måste jag stanna upp mitt i otåligheten. Naturligtvis är det just sådan otålighet som gör att jag inte sover på nätterna.
Insikt nummer fem: Förändrade mönster tar tid. Att lära om är en lång process. Saker får ta tid ibland. Det finns inga enkla lösningar på någonting. Du kan inte lära om över en natt. Gläds åt de små framstegen istället för att gapa efter hela stycket.
Så jag gläds åt de små sakerna:
-Mitt mentala rum har hjälp några nätter. Med mitt detaljseende, som jag i mina bästa skrivarstunder använder till max, är det en unnest när jag ska gå in i det mentala rummet. Jag släpper kontexten som jag befinner mig i. Jag är inte där. Jag ligger på min mammas säng, på det virkade, vita överkastet i sommarstugan. Det är sommar och varmt, jag och syskonen har varit och badat. Jag är eftermiddagsdåsig och tar en tupplur.
Varje gång som jag faller in i tankar kring morgondagen, uppsats, relationer eller liknande tar jag mig själv tillbaka till det mentala rummet där jag känner som allra mest trygghet. Återskapar detaljer som den svidande solbrännan på ryggen, sjövattensdoften i håret, mamma som ropar åt pappa att han har köpt fel sorts potatissallad och pappa som suckar från läsfåtöljen och ropar tillbaka att Willys faktiskt inte hade någon annan och vad är det för fel på den där. Små, små detaljer som bygger upp en autentisk scen av total trygghet och kravlöshet. Jag somnar.
- Att greppa tankarna och släppa dem fria har också hjälpt några nätter. Jag prövade den i onsdags senast. Att våga känna obehaget som kommer i kroppen när jag tänker på någonting som är jobbigt, våga bejaka den känslan. Sedan säga till sig själv att jag släpper tanken nu. Återvänder till nuet. Jag fattar inte att det fungerade, men det gjorde det.
- Det befriande med en privat dagbok. Att slippa prestera, även när jag skriver. Att skriva ner känslorna och inte tankarna i första hand. Kunna lämna ut mig bäst jag vill för boken är bara min och ingen annans. Våga vara opretentiös, pinsam och bejaka allt det jag inte vill erkänna för någon. I den privata dagboken tillhör mina tankar och mina känslor bara mig. De ska inte presteras i vare sig samtal, blogginlägg eller uppsatser. De är mina och får vara hur fula och felaktiga de vill. Det är ändå bara tankar det handlar om.
- Jag blir bättre på att vara i nuet. Andningen spelar in, även här. Att börja djupandas lite överallt och ta tillbaka sig själv från alla de fladdriga tankarna till att bara vara i nuet är fantastiskt. Tre djupa andetag på spårvagnen i eftermiddagsträngseln. Tre djupa andetag efter träningen när kroppen är lugn och trött. Tre djupa andetag mitt på jobbet när telefonen går i ett och kaffet börjar kallna. Tre djupa andetag på krogen när jag inte vet vems blick jag ska möta. De där tre djupa andetagen är magiska. Får dig att se klarare. Befinna dig där och då. Och får dig att inse att herregud, det är bara nuet som det handlar om. En scen, en situation. Den är varken livsavgörande eller livshotande. Hinn ifatt känslan.
- Jag har så smått börjat klara av att sova tillsammans med någon annan. Det här är det konstigaste och mest överraskande av allt. Jag har alltid varit jobbiga sova-med-tjejen. Oavsett om det varit i relationer eller för en eller ett par nätter. Sömnen ska kontrolleras och presteras och ska jag sova med någon annan är det extremt viktigt. Sedan jag skaffade första förhållandet har det alltid funnits stränga regler kring att jag måste sova ytterst, ha ett eget täcke och skedliggande eller kroppskontakt måste vara centrerad kring högst fem minuter. Sedan måste personen ifråga ligga rygg mot rygg med mig och sedan måste jag vänta tills jag hör att personen sover innan jag kan somna in.
Det var inte så längesedan som jag skrev det här. Det är ju så som det har varit. Alltid. Människor som väckts mitt i natten när jag rycker åt mig ett eget täcke, folk som väcks av att jag är uppe och nattvandrar, tafatta pojkvänsarmar som jag knuffar bort. Att hänge sig åt sömn innebär att förlora kontrollen. Att förlora kontrollen i andras närhet, att bli så sårbar som man är när man sover har känts oöverkomligt.
De senaste gångerna som jag sovit med någon har jag sovit. Bara somnat in på stört. Vaknat upp under samma täcke, med armar omkring mig. Blivit betraktad när jag sover utan att ha varit rädd för det. Inte känt något behov av eget täcke, egenplats, vakenhet. Jag har förlorat kontrollen. Blivit sårbar och sovande. Vaknat upp och varit lika delar livrädd och positivt överraskad över vad som sker. Jag lär mig förlora kontrollen tillsammans med andra. Jag klarar av att sova med dem.
Fortsättning följer förmodligen i bryta-mönster-börja-sova-inläggen. Det här är bara början, people. Innan jag är klar är jag förmodligen Kay Pollack. Eller så är jag bara lite lugnare och mer utsövd. Men saker händer i huvudet. Jag visste inte att det skulle vara såhär svårt att lära sig sova åtta timmar om natten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
