I'm sky high

- Vickan, Vickan, kan inte du fråga mig hur det är att ha en egen releasefest?
- Hur är det att ha en egen releasefest, Elin?
- Du. Vickan. HIGH FIVE på att ha en egen releasefest!

Jag vet inte vad jag ska säga.
Hade det varit en annan blogg hade det kanske blivit någonting objektivt och småtrevligt av tack-slaget, bara lite allmänt om vilken fin fest det blev. Men nu är ju inte det här en annan blogg utan Saker under huden så det blir subjektivt och personligt som vanligt.
Och jag vet inte vad jag ska säga.
Inte bara för alla intryck som fortfarande ligger i osorterade skärvor utan också tröttheten efter ett fåtal timmars sömn (damn LSM och hennes tidigvaknande på bakfyllan) eller den där bakfyllan som gör allting lite dimmigt och ogreppbart.

Men jag antar att det bara finns kvällar som får vara sådär overkliga och fantastiskt stora som man vill att de ska vara. Det finns kvällar då man får vara precis så jävla stor människa som man faktiskt är. Kvällar som inleds med solljus genom öppet fönster, vårsol över kvarvarande snö i parken och fulchampagneflaskan ut genom fönstret när den öppnas av LSM och Maja fotograferar och vi skålar i fuskchampagne och sätter oss i fusklimon som egentligen bara är en taxi större modell för att mitt crew ska få plats i den, men just ikväll är fuskchampagne också champagne och fusklimo också limo. Jag är hyperventilerande laddad, vänder mig bakåt mot finaste crewet som skrålar i baksätet och fnittrar att shit det här är ju Entourage IRL liksom.
Vi glider in på min releasefest och därifrån.
Därifrån genom stunderna, samtalen med alla människor. Gamla vänner, nära vänner, bekanta. Bloggläsare, okända människor, nya bekantskaper. Centre of attention och armar och händer och hej och komplimanger och orden, alla orden; hur tar man till sig så mycket credd på en och samma gång? Kärleken i famnar och vännernas stolthet, signerade böcker och rungande applåder efter läsningen. Jag visste inte att jag kunde få vara såhär mycket, ta till mig så mycket credd, uppskattning och värme på en och samma kväll. Men det kunde jag, det fick jag, det är overkligt och helt fantastiskt.
Det är fantastiskt med en kväll som faktiskt är allt det där som fågelhjärtat drömmer och strävar efter. Alla drömmande dagar i flickrummet med fulpoesin, alla jävla livskriser med enveckasintervaller, förra vintern då jag gick dag efter dag på niotillfemjobbet och hatade mig själv och aldrig trodde jag skulle ta mig ur det. Här är jag nu. Jag visste ju det, fågelhjärtat.
Här är jag nu och en kväll är exakt så stor som jag vill vara och jag försöker ta till mig av allting. Från vännernas stolta famnar och viskningar i mina öron när jag kliver ner från scenen efter läsningen, älskade LSM:s fantastiska jobb som festfixare/toastmaster och boksigneringar och bloggfan-kramar.

Jag lovade mamma i telefonen på förmiddagen att jag både skulle vara helnykter, inte prata snusk, inte flirta överhuvudtaget och inte hamna i något drama. Naturligtvis misslyckades jag med alltihop. Man får väldigt mycket alkohol av folk när man har releasefest tydligen.
Sådär så man blir salongsberusat kaxig när man kliver upp på scenen efter LSM:s oortodoxa presentation innehållande information om både ens världsvana sätt att stoppa in en prilla och skills i sängen.
Jag hade en total struktur över vad jag skulle säga. När jag kommer upp på scenen och ser rakt in i Pansos kärleksvarma järnblick framför mig i publiken, ser mina bästa vänners stolta ögon lägger jag minneslappen åt sidan och fnittrar att det är en speciell känsla att bli presenterad med ord om hur bra i sängen man är. Sen har jag inte längre någon aning om vad jag sa. Jag bara var där i nuet, totalt blackout och sen läste jag mina texter så hjärtat och kinderna glödde, lyckades ignorera den bisarra känslan i att läsa självutlämnande texter om människor befinnande sig i publiken och vräka ut sina känslor i en mick till en hel klubblokal.

Jag hann inte mer än av scenen och fram till bokbordet där jag stod med penna, famn och pratande mun innan jag fick barens finaste drink av LSM och Maja, som lyckobrölade mot mig. Sen gick det inte mer än fem minuter innan gamla grabbgardet räckte mig ett glas Southern Comfort.
- Nää, sa jag, ni vet ju hur jag blir.
- Javisst, flinade de.
Tur för mig att det kom en man som jag under lugg kunde erbjuda Southern Comfort.
- Man blir odräglig av det, sa jag och i bakgrunden flinade grabbarna ännu större för de vet ju lika väl som jag att odräglig bara var min konstiga eufemism för slampig och lättflirtad so drink it all up baby.
- Helvete också, viskade jag i någons öra, jag skulle ju vara helnyktra och svala finlitterära kvinnan ikväll hade jag tänkt.
- Elin baby, viskade hon, du är ju Elin istället som strålar och är sig själv. Det är ju tusen gånger bättre.

Jag misslyckades med allt jag lovat mamma och jag lyckades med allt jag lovat mig själv och mer därtill. Tack alla fina som bidrog till en helt fantastisk kväll. Jag vet inte hur jag ska kunna landa, jag vill inte landa. Fågelhjärtat är sky high, jag vill aldrig ner igen.

JAG HAR RELEASEFEST FÖR MIN BOK IMORGON!

Alltså. Versaltiteln var inte så mycket en påminnelse till er, som om ni skulle behöva den, som om jag inte redan tjatat sönder er om releasefesten, som om inte alla läsare boende i Göteborg redan markerat i kalendern och planerar att komma dit.
Det var mer ett panikutrop från hon som tillslut hajat att det faktiskt är så.

Jag har inte riktigt hunnit tänka, samtidigt som jag såklart tänkt på festen hela tiden.
Det har handlat mer om bokleveranser, som tillslut kom fram idag. Jo ni ser ju själva, kniven mot strupen liksom. Det har varit samtal med Vulkan, idogt mailande fram och tillbaka med Vulkandrottningen herself Linda Skugge (all credd och heder till henne här, fantastiskt med en VD som verkligen intresserar sig, involverar sig och engagerar sig), samtal med tryckerier och herreminje. Sen har det varit Posten, detta fantastiskt ickefungerande utsålda företag med tio olika avdelningar där jag slussades runt i tio olika telefonköer för att få reda på var de där skickade paketen med mina böcker tagit vägen. Tillslut, efter minst en timmes runtringande, fick jag veta att de låg på en postcentral i Västra Frölunda och skulle hemlevereras.
Igår skulle de hemlevereras. Jag satt med nerverna på helspänn och väntade på att dörrklockan skulle ringa. Senast klockan 21. Inte fan ringde det på dörren. Det ringde på mobiltelefonen klockan 21:15 däremot. En stackars liten postenvikarie som fick det mindre härliga uppdraget att framföra till en Elin i upplösningstillstånd att de p.g.a. väderförhållanden inte kunnat leverera mina böcker under kvällen. Samma unga postenvikarie fick ta emot en månads uppdämd frustration och stress och hölls slutligen personligt ansvarig för statens utförsäljning av det gamla goda Postverket (Elin goes grinig gubbe). Lilla postenvikarien, om du läser detta vill jag be så hemskt mycket om ursäkt. Jag funkar inte så bra i panikstress alla gånger.
Sen har det mer handlat om marknadsföring. Mailande till tidningar och tjatande och neurotiskt kollande av Facebookevent och allt sånt.
Sen har det mest handlat om läsning. Vilka texter och hur korta ner och så vidare.
Sen har det mest handlat om praktiska grejer. Fotograf, ansvarig för pengar, läsningstider, mailbomba Boombox med låtförslag och så vidare och säkert har jag glömt minst hälften av de praktiska saker jag borde gjort men nu kommer jag inte på flera.
Sen har det mest handlat om frisyr. Våga eller inte våga och hur våga och vilken hårfärg sen då?
Sen har det mest handlat om kläder. Jag ville ju så gärna ha en sånadäringa riktigt fin och preppy klänning en sån kväll och jag provade minst tio gullegullklänningar med markerad midja och insåg som vanligt med tårar i ögonen att jag fortfarande bara ser ut som en man utklädd till kvinna i dem. Raka höfter och biffiga överarmar i gullegullklänningar är fortfarande en dålig kombo.

Men nu. Nu står böckerna här, levererade under eftermiddagen och fint staplade i en stor, tung låda. Nu har Boombox mailbombats och jag dör lite av lycka vid tanken på att mest troligt få höra alla de där låtarna; från Cunninlynguists till Justin Timberlake, under kvällen. Nu är det praktiska uppstyrt tack vare fantastiska vänner som ställer upp och hjälper. Nu är läsningen förberedd och allt det praktiska kring det. Nu kan jag inte lobba mer. Nu är frisyren satt. Nu är Monki-klänningen som alla kommer säga typisk Elinklänning om undanlagd för köp imorgon.
Nu är allting klart.
Nu är nervositeten här.

Imorn smäller det.

Introspektion/självpepp på tåget någonstans mellan Ånge och Gävle

Det enda du behöver göra i livet är att välja. Valet är det enda som du inte slipper undan. Välj vem du ska vara eller välj att låta någon annan göra valet åt dig. Välj om du ska agera eller vara passiv.
En blank röst är också en röst, ickevalet är också ett val.

Välj om du ska gå vidare eller göra det passiva valet och stanna kvar.
Du kan räkna dina ärr och kategorisera dina sorger. Lägga armarna i kors och snudda tungan i bittersmaken när allting står dig upp i halsen; all skit man ofrånkomligen tar, alla gånger det blivit fel, alla sår man fått. Lägg armarna i kors och fortsätt vältra dig i illamående, svedan i halsen efter allt som gjort dig ont.
Ickevalet är också ett val.

Eller välj att knyta dina nävar tills knogarna vitnar, köra fingrarna i halsen och spy. Illamåendet strax innan är alltid värre än själva kräkningen. Så spy upp alla lögner och osanna ord, spotta ut varenda oförätt och förödmjukelse, hulka upp varje osynliggörande och utnyttjande och få ur dig all den där frätande gallan av svek och motgångar.
Töm allting och bygg upp ett starkare immunförsvar. Baby, ekvationen är exakt såhär enkel:

För alla gånger som du hållit käften eller tystats ner: Skrik lite högre.
För varje felaktigt som sagts ord om dig: Ge dig själv några fler rätta svar.
För varje svek och varje lögn du fått: Ge dig själv ännu mer ärlighet och fasta löften.
För alla gånger som du osynliggjorts eller definierats av någon annan: Skapa ännu tydligare konturer runt dig själv.
För alla gånger som du förminskats eller förminskat dig själv: Bli ännu lite större.
För alla gånger som du varit någon annans hora: Bli ännu mer din egen madonna.
För varje hårt ord du fått: Ge dig själv dubbelt så många mjuka.
För varje törn som försvagat ditt hjärta: Tvinga det att slå dubbelt så hårda slag.
För all energi som stulits ifrån dig: Ge dubbelt så mycket energi till dig själv.
För alla gånger som du blivit förödmjukad, förlöjligad och tillintetgjord: Ta dig själv på ännu större allvar.
För alla fel du gjort: Gör ännu flera rätt.
För alla gånger som du utnyttjats: Bygg ännu starkare gränser.
För varje minne av en dåtid: Ännu fler möjligheter i en framtid.

Så. Valet är ditt.
Sitt kvar, lägg armarna i kors. Känn smaken av bitterhet på tungan, idissla dina sorger och låt halsbrännan av gamla svek svida.
Eller kör fingrarna i halsen, spy upp hela skiten, knyt nävarna och gå vidare till att bygga ditt immunförsvar ännu starkare.
Valet är ditt, homie.
Det är alltid bara ditt.

Men hallå männen, vart tog era texter vägen?

När jag skrev texten om mitt bekräftelsebehov och behovet av att spegla sig i den manliga blicken fick jag rätt många mail och telefonsamtal från män som var upprörda.
De snuddade vid lite samma diskussion som försiggick i kommentarerna till inlägget; vadå, tror inte du att män också har bekräftelsebehov? Tror inte du att vi också måste spegla oss och jämföra oss? Andra menade att jag bara framställde män som förövare, svin och idioter.
Jag förklarade att det naturligtvis aldrig varit min mening. Alla män som fanns citerade i texten var män jag gillade jättemycket och som jag vet inte menat någonting illa, tvärtom. Det jag försökte fånga och beskriva var den där ryggraden från ett barn och en tonåring som vuxit upp konsumerande en kultur som sa att vad du än gör, gör du det för att bli godkänd av en manlig blick. Vad du än gör, är det viktigaste av allt att du behagar en man. Hur svårt det var att bryta det mönstret. Så jag svarade:
Jag betvivlar inte en sekund att inte män har bekräftelsebehov och också fångas i roller i det här heterosexuella jävla skitspelet som vi blivit uppfostrade in i. Men nu har jag blivit uppfostrad till en identitet som kvinna. Jag kan överträda gränser och inta stereotypt manliga positioner men när det kommer till mönster i det heterosexuella jävla skitspelet kan jag inte säga någonting annat än ur positionen kvinna. Jag vet ingenting om mäns bekräftelsebehov. Jag vet ingenting om mäns jämförelsenojor. Så skriv era egna texter. Berätta för mig hur det är. Gästblogga här på Saker under huden eller starta en fuck you right back-blogg. Skriv texter och förklara. Jag väntar.
Då blev det tyst. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

När jag skrev texten om den hårfina gränsen mellan att känna sig som slampa och att känna sig som hora drog det igång igen. Några var aktiva i kommentatorsfältet då (och även i LSM:s kommentatorsfält där dock diskussionen tillslut kom att handla mer om huruvida jag luktade illa eller inte än det huvudsakliga ämnet). Det var en bra och intressant diskussion. Ännu fler var aktiva i min inkorg eller över msn. Jag fick höra samma sak många gånger dagarna efter att jag skrivit det inlägget. Men vadå? Försöker du skuldbelägga honom nu? Varför har han någon plikt att stanna kvar över natten? Tror inte du att en man inte kan känna sig som en hora? Och varför är det alltid mannens jävla ansvar för att se till att kvinnor får vara så sexuellt frigjorda som möjligt utan att aldrig behöva känna sig som horor? Vet du vilken svår balansgång det är? Jag tyckte det var jätteintressanta ingångar. Så jag svarade:
Min ambition med texten var aldrig att lägga någon skuld på honom. Jag ville bara visa på hur man har sin egen skitmoral i ryggraden. Hur det räcker med att en man inte stannar över natten och legitimerar det känslolösa knullet med en natts skedliggande för att man ska förbytas till en känsla av att vara smutsig. Trots att det varit på lika villkor. Men det här är ju jätteintressant. Jag kan bara skriva ur mitt perspektiv och det är ofrånkomligt kvinnligt i det här fallet. Skriv en egen text istället. Ge mig andra perspektiv. Gästblogga, skriv ett blogginlägg, skriv en förklarande text. Jag kan inte säga så mycket om det.
Då blev det tyst igen. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

Jag har alltid jättesvårt att balansera mina texter som handlar om något könsspel och om män. Det är samma slagsmål som jag haft jättemycket i mina politiska tankar det senaste halvåret. Det poststrukturalistiska tankarna kring flytande identiteter har haft jättestort inflytande kring hur jag uppfattar världen och samhället och jag tror inte längre på några fasta identiteter, bara positioner.
Men hur blir det möjligt att vara ett politiskt subjekt, en politisk aktör i egenskap av någonting som bara är en konturlös position man kan glida in och ut ur? Risken med poststrukturalismens diskurs är att allting blir avpolitiserat. Det finns inga motsättningar när allting ändå bara är glidande positioner. Det är jättefarligt.

Ibland pratar jag ur ett kvinnligt perspektiv. Om män. Om det heterosexuella jävla skitspelet. Om ojämställda faktorer som gör att jag som kvinna har andra villkor än vad män har på alla plan i samhället. Jag ber om manliga perspektiv. Jag tycker inte att det är oproblematiskt. Befäster jag könsmönster, fasta identiteter som kön trots att jag inte tror på kön när jag gör så? Finns det något syfte med att göra så om det bara är kontraproduktivt och leder till ytterligare könscementerande? Jag vet inte. Jag vet bara att jag ibland har ett skriande behov av att bli en politisk aktör i egenskap av kvinna och tala utifrån den rösten och också veta att jag inte kan tala som politisk aktör i egenskap av man.
Jag älskar stereotyp manlighet och jag vet massor om stereotyp manlighet om vi snackar boxning, bröst och Bruce Springsteen. Men jag vet ingenting om hur en människa blir man i ett heterosexuellt jävla skitspel. Där är jag låst.

Jag läste Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora igen på vägen upp till Norrland. Jag har läst den tidigare, men var väl inne i någon stressperiod och skummade den (ja, att skumma böcker är en av mina främsta talanger). Minns att jag bara konstaterade att det var en bra bok, Sandahl är onekligen en talangfull författare. Nu läste jag den igen, fast med mer politiska och analytiska ögon.
Jag tycker att den är briljant. Ur litterär synvinkel rätt så bra, ur politisk synvinkel helt briljant. Jag vet många som tycker annorlunda, men det Sandahl gör – i mitt tycke – är helt outstanding briljant och avundsvärt. Han lyckas förena både det politiska aktörskapet och samtidigt sudda ut konturer mellan könsgränser. Han skriver om klassiska kvinnliga teman; ångest, ätstörningar, självskärande, osäkerhet och grundlös hjärtesorg. Han gör det utan att göra någon sak av det, han bara påvisar hur det som anses vara kvinnliga områden i det fördolda också är manliga. Han suddar ut gränser mellan män och kvinnor; gör ångesten, utanförskapet, hjärtesorgen och sätten att hantera sin ångest allmänmänskliga.
Samtidigt är han politisk aktör genom subjektet man. Han beskriver sitt perspektiv av ett heterosexuellt jävla skitspel där de män som aldrig sa hora inte är vinnarna. Han visar på svårigheterna med att vara den moderna mannen och han balanserar på en hårfin gräns mellan att bli gnällig och anklagande mot feminister och jämställdhetsdiskussioner och att faktiskt bara osentimentalt beskriva hur svårt det är. Men han håller sig på rätt sida av gränsen.
– Exakt såhär vill jag skriva, tänker jag. Fast ur mitt perspektiv. Den politiska aktören kvinna och den allmänmänskliga som suddar ut gränserna.
Jag tror att det är så man måste blanda sina perspektiv. Annars blir man antingen apolitisk och blundar för motsättningar och den problematik som existerar utifrån att vi fortfarande uppfostrar in i två kön med olika förutsättningar. Eller så befäster man fasta roller, polariserar två kön som slåss mot varandra fast det är ett absurt krig som saknar grund.

Men var är alla andra män som gör som Sandahl? Vad hände med alla ni som reagerade på mina inlägg? Var är era texter? Jag är låst här. Jag kan inte skriva om era uppfattningar om er roll i det heterosexuella jävla skitspelet. Men jag vill ju läsa om dem, jag vill ju veta. Jag vill läsa om bekräftelsebehov, sex, ångest, osäkerhet, självtvivel, relationer och allt det andra. Jag vill läsa om hur det är att vara den moderna mannen, smarta texter med fet problematisering om vad det där begreppet man egentligen är. Jag vill ha texter som både gör det möjligt för er som politiska aktörer att ge mig era synvinklar samtidigt som ni förklarar för mig att hey, jag känner fan också som du fast jag är uppfostrad till man och du uppfostrad till kvinna.
Jag är utsvulten på smarta, roliga, sorgliga, självutlämnande men mest av allt insiktsfulla texter skrivna av män om det heterosexuella spelet och vad det innebär att vara man. Så sätt igång och skriv nu. Vad väntar ni på?

Sociala spärrar wtf

I höstas när jag åkte tåg satt det ett litet tjockisbarn bredvid mig. Fem år kanske, hans farmor satt mittemot. Han gjorde som barn gör; skrek och vägrade sitta stilla, ritade fula streck i en målarbok utan vidare talang och tryckte i sig hejdlösa mängder choklad. Jag satt tyst bredvid och la in en prilla. Då tittade han upp och stirrade mot mig.
- Farmor!, skrek han, är det inte farligt snusa? Visst får man inte snusa, det är dumt?
Farmorn log väl gulle-leende mot honom och mot mig, för visst är det fint med små kaxiga barn som skriver en på näsan.
- Ja, det stämmer, sa hon.
Tjockisbarnet tittade på mig igen.
- Vet du, det är jättefarligt att snusa. Man tappar alla sina tänder och sen dör man.
Jag log gulle-leende tillbaka mot honom.
- Jaså det säger du. Men vet du, det är minst lika farligt att äta mycket socker, man kan faktiskt dö av övervikt också. Och med tanke på hur mycket choklad du tryckt i dig den senaste halvtimmen skulle jag tro att du lär få diabetes typ 2 innan du nått puberteten.

Eller nej. Okej. Nu ljög jag. Det sa jag aldrig.

Men jag tog igen det den här tågresan. I Västerås klev det på en svettig högstadiekille med acne, mjukisbyxor och T-shirt med ett tryck av typen ”Suck this” och en pil ner mot skrevet.
Efter en stund ringde det i mobiltelefonen.
- Jag har min skiiitcoola T-shirt på mig, sa han på bred värmländska till kompisen i telefonluren, amen du VET, dänn tröjan liksom.
När han lagt på log jag mot honom.
- Vet du?, sa jag, det allra coolaste med din T-shirt är ju faktiskt faktumet att du bär den trots att det är så uppenbart att du aldrig ens varit i närheten av ett blowjob. Jag tycker det är grymt och härligt postironiskt att du bär en tröja med ett sånt tryck när hela din apparence skriker ut att mest revolutionerande som någonsin hänt ditt sexliv var när du upptäckte hur du kunde googla på porn lesbian twins på hemdatorn utan att morsan upptäckte det sen. Möjligen med undantag från den gången då du bytte hand under kvällsrunken framför skolkatalogen då. Verkligen ascoolt.

Eller nej. Fan. Nu ljög jag igen. Det där sa jag aldrig heller.

Gud, jag hatar verkligen grejen med sociala spärrar och hela det här konceptet kring att uppföra sig och vara ”trevlig”. Sjukt tråkigt.

Citationstecken for life

De som är riktiga stalkerläsare som lägger detaljer på minnet eller de som har haft oturen att träffa på mig på fyllan känner förmodligen redan till min och min vän V:s kärlek till citationstecken. Ju sämre placerade, desto bättre är det. Det finns inget slut på de hejdlösa skratt som ett felplacerat citationstecken kan generera i.

Och här ligger jag med min konstiga influensa som aldrig går över, med nerdragna persienner och väntar på att jag måste ta mig iväg till ett möte på institutitionen och thank you Mitt eget jävla Narnia för det här bloggtipset. Det gjorde min dag, ärligt talat.

Always keepin' it real vs Bibeln

- Men mamma, jag måste ju förbereda min releasefestläsning när jag kommer hem också, säger jag.
- Jag har faktiskt också en läsning att förbereda, säger mamma med jag-kan-minsann-också-tjuriga femåringsrösten, jag ska läsa i kyrkan på påskaftonsmässan.
Varpå jag naturligtvis inte kan låta bli att fnittra och säga att vi borde byta läsningstexter med varandra.
- Nejmen hjälp, säger mamma och skrattar, tänk vilken konstig stämning det skulle bli på din releasefest om du ställer dig på scenen och börjar dra bibelcitat och prisar Jesu uppståndelse.
- Mm, säger jag, men det skulle nog bli rätt konstig stämning i kyrkan också om du ställer dig i predikstolen och börjar dra hiphopcitat och prisar vinfylla, storbystade kvinnor och din dildo.