Bra skit

Kom ut ikväll skriver om p-piller och avsaknad av sexlust och gör en väldigt bra reflektion:
Inga barnmorskor, kvällstidningsspalter, sexrådgivare och hela sexualupplysningsgardet nämner någonsin faktumet att bristen på sexlusten kanske helt enkelt handlar om avsaknad av lust till den monogama partnern ifråga.
Är det inte p-piller, SSRI-preparat, stress och oro så är det bristen på tid för varandra, sexiga underkläder, uppfinningsrikedom i sängkammaren eller jämställdhetskonflikter. Men aldrig ska man göra slut.

Jonathan skriver om ungdom, Nordpolen och den allmänna rädslan för att bli gammal.
Angående Nordpolen hade jag peppat upp mig som faen för att få göra en Joel Alme igen. Dvs rådissa skiten mitt i hypen, bli idiotförklarad av hela min bekantskapskrets för att jag inte förstod hans storhet och såga skivan i en recension. Sedan, två månader senare, skulle folk ha lessnat och börja hålla med mig om att hypen var överdriven och så bra var det ju inte.
Tyvärr är ju Nordpolen exakt så bra att jag måste erkänna att det är bra.
Det måste vara det tråkigaste man kan blogga om just nu. Jag tycker att Nordpolen är bra.
Jahadu.

Jag har aldrig fejkat en orgasm. Check.

Wendela skriver om boken Fejkad orgasm och Julia Skott kommenterar med att hon inte fattar grejen.
Grejen, Julia, är att det är så jävla enkelt att fejka. Det är världens enklaste genväg när du är mer intresserad av att upprätthålla myten om dig själv än att faktiskt ha bra sex. Det behöver inte handla om att tillfredsställa den andras syn på sig själv som bra i sängen (även om anpassning naturligtvis spelar in), det kan också handla om att tillfredsställa ens egen självbild.

När jag har lekt Jag har aldrig-leken har jag alltid blivit fullast. Jag är alltid den som får andra att gapa, jag tycker om att se de andras chockerade miner och jag älskar att jag är den där moderna, frigjorda kvinnan som aldrig lagt händerna på täcket och som går över de förväntade gränserna kring vad man får och inte får tycka om i sängen.

Jag har aldrig-leken handlar mest om vem som gjort mest vågade saker. Det är tur att följande frågor aldrig kommit upp, i så fall skulle jag vara tvungen att dricka på dem med.
Jag har aldrig fejkat en orgasm. Check.
Jag har aldrig blundat mig genom sex. Check.
Jag har aldrig anpassat mig helt efter min sexpartner och glömt bort att jag också ska få ut någonting av sexet. Check.
Jag har aldrig haft jävligt ont under sex, men ändå hållit tyst om det. Check.

Tack och lov är det frågor som aldrig kommer upp. Jag har aldrig-leken handlar om att vara mest vågad och frigjord. Precis som hela den nyfeministiska diskursen och samhällsandan handlar om att våga vara så frigjord och vågad som möjligt. I den diskursen är den frigjorda den lyckade och starka och lyckade och starka är vi ju allihopa.

Vem vågar prata om anpassning i heterosexuella samlag, fejkade orgasmer och kroppsnojor när man är medveten feminist och förväntas ha kommit längre med sig själv än så? Hur klarar man av skulden över att både ha svårt att få orgasm och dessutom vara en dålig feminist och kvinna som fejkar då och då?

För mig blev det ett dubbelt skuldbeläggande.
Den första skulden över att jag var dålig som inte förmådde släppa på kontrollen, öppna ögonen och hänge mig åt sexet.
Den andra skulden över att jag är en medveten feminist som gärna och ofta debatterar i sexualpolitiska ämnen och har mängder av åsikter i ämnet och ändå var den anpassningsbara kvinnan som fejkade orgasmer.
Skuldbeläggandet blev tydligt också i de diskussioner som jag hamnar i.
- Nej, jag har jävligt svårt att få orgasm, har jag sagt till några av snubbarna jag legat med (observera att det inte är ett könsbundet problem, det har inte varit lättare med tjejerna, det här är ingen heterodiskurs för mig).
- Vadå, alla tjejer jag har varit med har fått orgasm, har en del svarat.
Det var mig som det var fel på. Check.
- Jo, jag fejkar orgasm rätt ofta. Sen onanerar jag i smyg efteråt eller struntar i det tills han gått hem, har jag ibland varit uppriktig och sagt.
- Men vadå, du måste ju kräva att han ger dig en orgasm. Sådär kan man ju inte hålla på, har en del svarat.
Jag gjorde fel. Check.

Det är först under det senaste halvåret som jag har blivit medveten om det. Det är då som jag på riktigt börjat förändra mina mönster. Blivit ärligare mot dem som jag legat med och framförallt ärligare mot mig själv.
För mig har det inte i första hand handlat om att tillfredsställa någon annan, utan att ljuga inför mig själv för att bibehålla en självbild som jag tycker om. Den moderna, frigjorda bruden med kinkypreferenser på sitt sexuella register och vulgosnack i krogkön är en mycket trevligare självbild än hon som har så mycket kontrollbehov att hon inte klarar av att hänge sig åt sex med en annan människa. Att fejka en orgasm och att anpassa sig är också ett sätt att skydda sig själv. Så länge man inte hänger sig åt en annan människa släpper man inte in den i sin privata sfär. Man kan fejka en orgasm inför sig själv också. Det tog lång tid innan jag förstod varför och hur viktigt det var att jag slutade med det.

(Det här är det svåraste och mest privata blogginlägg som jag någonsin har skrivit. Det kan hända att jag tar bort det. Just nu överväger vikten av att börja prata om det på riktigt och ge en annan bild, hur jävla privat det än är.)

Uppdatering: Kom att tänka på ett bra stycke i Pierre Bourdieus Den manliga dominansen. Bourdieu är ju knappast någon stjärna på genushimlen och definitivt inte på den queera himlen, Den manliga dominansen är en råstrukturalistisk analys men han skriver väldigt bra om heterosexuellt sex och orgasm, som jag inte läst någon annanstans.
Den största skillnaden mellan manlig/kvinnlig orgasm i en heterosexuell kontext är ju att mannen får orgasm genom penetrationen, medan kvinnan för det mesta inte får det. Istället är det mannen som förväntas ge henne en orgasm och kvinnan som förväntas underkasta sig hans vilja att ge henne orgasm. Det är en väldigt förenklad analys, men jag tycker att den är intressant. Mannen förväntas ha makten över den kvinnliga orgasmen, kvinnan förväntas underkasta sig den och ge sig hän. Och sen misslyckas hela skiten och så hamnar man i ett prestationsbaserat misslyckanderace från bådas håll.

Angående det här med nördporr

Började jag som vanligt att beefa mellan mina två akademiska discipliner och som vanligt vann lingvistiken. Det är ju mycket lättare att hitta på bra underrubriker till porrfilm gällande lingvistik än genusvetenskap. Överhuvudtaget känns det lättare att skapa snuskiga scenarion utifrån grammatik och betydelselära, än genom genusvetenskapliga termer.

Sedan kom jag på att Maria Lönn gör just detta i nya numret av Bang. Hennes text om poststrukturalistiskt sex är det roligaste som jag läst på mycket länge. Jag skrattade högt när jag läste texten på tåget.
Överhuvudtaget imponerar Bang med lättnad över vad som skulle hända med den nya redaktionen. De gör mig inte besviken utan tvärtom, Bang håller på att formas ännu mer till den tidning som jag vill läsa. Temat De intellektuella är fantastiskt intressant artiklarna välskrivna, Liv Strömqvist som vanligt spot on och hejdlöst rolig i sin serier om De intellektuella (intellektuella snubbens fotbollsintresse och fotbollshalsduk för att visa att han är nere med arbetarklassen och inte "bara en bögig litteraturkritiker" var ett annat högt skratt på tåget).
Men mest av allt gillar jag Maria Lönn.
Köp, prenumenera och läs ni som inte redan har gjort det.

Ingen hör det tysta upproret

Apropå det här med barnfetma som ett ökande problem.

Såhär ser statistiken ut för unga tjejer.
Men de pratar vi, som sagt, generellt inte om längre.
Ätstörningar och självskadebeteende, unga tjejer med ångest och dålig självkänsla är ju så jävla 90-tal. Bara för att barnfetma är ett allt större folkhälsoproblem innebär det inte att det enorma folkhälsoproblemet unga tjejer som mår dåligt har minskat. Tvärtom. Det är bara media som har tröttnat på att skriva allt för mycket om det, Fittstim-kvinnorna pratar hellre Pilates än vad som händer med de unga tjejerna, genusvetarna och de insatta feministiska debattörerna pratar hellre abstrakta diskurser och queera läckage än reella samhällsproblem och i kulturen anser man att allt sånt redan är "gjort".

Och jag bara längtar efter att vi ska börja ta problemen på allvar igen. Att "unga självdestruktiva tjejer" dessutom ska få bli något mer än ett tacksamt mediaämne för kvällstidningarnas kvinnosidor att rapportera om eller en kollektiv, enhetlig grupp som man kan använda som slagträ i politiska debatter. Jag vill höra en ordentlig, saklig diskussion och jag vill att de unga tjejernas röster ska börja höras. Bara för att man är självdestruktiv är man inte svag. Jag är övertygad om att deras röster är starka nog, bara någon har tid och förmåga att lyssna på dem.

Men nu blir det nördporr

Ikväll ska jag över till en kompis och lära ut lite om mitt all-time-favoritnördämne semantik. I sms:et kallade jag mig själv för semantiklärarinna.
Sen var det kört i den här skallen. Lärarinnescenarion är ju klassiska porrscenarion. Dessutom är lingvister, som vi alla vet, de absolut sexigaste akademikerna man kan tänka sig. Semantiklärarinna är således en top notch blandning av dessa båda.

Semantiklärarinnan är med andra ord det perfekta namnet på porrfilmen som jag förmodligen aldrig kommer att producera. Tänk bara underrubrikerna:

Semantiklärarinnan.
Satslära i praktiken.

Semantiklärarinnan.
Lär ut helt andra akter än talakter.

Semantiklärarinnan.
Får lära sig den praktiska betydelsen av en sann sats.

Semantiklärinnan.
Nu i en explicit form.

Semantiklärarinnan.
Hon bangar inte för vare sig sidoordnade eller underordnade hyponymer.

Semantiklärarinnan.
Låter ALLAS extension inkludera sig i hennes!

Semantiklärarinnan.
Tar både positiva och negativa satser.

Semantiklärarinnan.
Redo att ta emot emotiva laddningar.

Semantiklärarinnan.
Nu med fler än tvåställiga relationer.

Semantiklärarinnan.
Hon föredrar passiv form.

Öh det är bara jag som går igång på det här va?
Jaha okej.

Mitt liv som Belinda Olsson

Fast bortsett från skrivkrampen, som just drabbade mig och som jag nu försöker blogga bort, lever jag ju onekligen lite the good life just nu. Att välja bort universitetet en termin och åka till Norrland i två veckor och krascha är det bästa som jag har gjort. Nu är jag på plats i Göteborg i några månader, förutom någon kortare resa, och dagarna är till exempel som igår:
Går upp halv åtta.
Promenerar en timme innan frukost.
Frukost med P1 och DN.
Skickar lite mail, bokar in ett möte, skriver en artikelsynopsis.
Lunchpass på gymmet.
Romanredigering hela eftermiddagen.
På kvällen middag ute med Soraya. Under middagen får jag dessutom ett telefonsamtal om ett jobbtips. Det är då som jag ser upp ifrån min koreanska veggryta och suckar mot Soraya.
- Herregud, säger jag, det här livet är ju helt absurt. Jag känner mig som...Belinda Olsson.
- Elin, du ÄR Belinda Olsson, svarar Soraya.

Fast utan småbarn och man då. Jag är Belinda Olsson the younger version.
Får man downshifta fast man inte är en medelklasslattemorsa utan bara en överambitiös CSN-brud som gjort sig av med hälften av sina åtaganden? Jag skulle vilja säga att det är det jag har gjort.

Apropå förra inlägget och det eviga temat individualism och självförverkligande samt apropå det här med downshifting och andra medelklasskarriärord vill jag tipsa om Thomas Johanssons utmärkta artikel Managementsyndromet i nr 3 av Ord&Bild.
Mycket intressant analys och kritik av ett växande arbetsmarknadsfenomen och psykologiskt fenomen. För oss som hatar coaching och självhjälpskultur är den oumbärlig.

Min knutna hand i fickan

Det var en av de där dagarna då mamma hämtade mig från fritids.
När jag var klar med pärlplattan kom jag ut i hallen där hon stod i dörröppningen, med ena handen på dörrhandtaget, som för att markera för mig att vi var på väg. En av fritidsfröknarna stod mittemot henne. De hade båda ett allvar över sina ansikten, en uppgivenhet i blickarna som de gav varandra medan de talade.
– Ja, jag hörde om räntehöjningen. Man förstår inte…
– Nej, att de kan chockhöja räntan så.
– Ja, men den här lågkonjunkturen…
Gympaskorna snörade jag fortfarande med två öglor som bands samman, eftersom det var enklare. Jag satt vid min klädhängare och lyssnade på vad de sa. Orden de sa tillhörde en annan värld. Räntan och lågkonjunkturen. Inflationen och arbetslösheten. Jag hörde orden på nyheterna varje kväll, i radion när Ekot stod på medan maten lagades. Jag visste ingenting om dem mer än att de inte var en del av min värld, men ändå skapade en oro inom mig. Ungefär som allvarsminena när det pratades pengar vid köksbordet som jag sneglade mot med ena ögat medan jag såg på Björnes magasin med det andra. Jag visste ingenting, ändå visste jag någonting. Nu såg jag på mammas och frökens tunga ögon. Det var räntans fel.
- Ja, den här förbannade Carl Bildt-regeringen!, fräste mamma och just då återfick hon den där mammaglöden i blicken och ett uttryck i ansiktet. Just där kände jag igen min mamma, den där mamman som glöder och som jag liknar så mycket när jag diskuterar politik och människor påtalar mitt sätt att gestikulera och spärra upp ögonen.
Sedan försvann glöden igen.
- Ja, vad ska man göra?, sa fröken.
- Nej, sa mamma, man kan ju faktiskt inte göra någonting.
Det gjorde ont i magen och i fickan på min rosa vindjacka knöt jag näven utan att förstå varför.
Vi sa hejdå till fröken och gick ut och satte oss i bilen. Vi sa ingenting till varandra. Mamma såg trött ut. När vi svängt ut på den stora, asfalterade vägen stirrade jag på 90-skylten och bet mig i tungan. Sedan öppnade jag munnen.
- Mamma?
- Mm.
- Hatar du Carl Bildt? Är han dum mot dig?
Mamma drog efter andan. Sedan förklarade hon att hon inte hatade honom. Att man inte kan hata en annan människa. Man kan tycka mer om somliga och mindre om andra, men inte hata. Carl Bildt var inte dum, men hon höll inte med honom om hans politiska åsikter och tyckte inte om hans sätt att styra landet. Han hade fört en politik som inte var så bra, tyckte hon, det var hans politik som var dum och inte bra för folk som inte hade så gott om pengar.
- Om man blir ledsen av honom måste han väl vara dum, mumlade jag men mamma såg så trött ut och även om hon hörde mig orkade hon nog inte svara.

Jag slår på radion medan jag brygger morgonkaffe. På Ekot pratar de om finanskrisen. De pratar om lågkonjunkturen och den svarta hösten. Nya rekordvarsel, börsens instabilitet och höga bolåneräntor.
Jag har tänkt många gånger på att samma generation som växte upp under de där åren av lågkonjunktur och ekonomisk kris är samma generation som genom media och rapporter definierats genom sitt sätt att förverkliga sig själv och sina drömmar. Att så många av de som jag känner satsar på sina drömmar och osäkra arbetsmarknader, tar CSN-lån och försöker slå sig in i omöjliga branscher. Hur motsägelsefullt det är att alla vi som sett våra föräldrars oro över arbeten, räntor och priser också är dem som känner så mycket tilltro att vi satsar på våra karriärdrömmar och förverkligar det vi allra helst vill göra. Som satsar på osäkra kort som svajar ännu mer vid en lågkonjunktur. Vi som vuxit upp och blivit universitetsrävar, mediahoror, mer eller mindre lyckade musiker och skådespelare, folkhögskolepoeter, kulturarbetare och betalbloggare. Vi lärde oss ingenting.
I synnerhet vi arbetarklasskids, som inte har någon backup och som alltid levt på de ekonomiska marginalernas gräns, borde väl ha lärt oss någonting av våra föräldrars oroliga ögon och sömnlösa nätter.

Eller var det just det som vi gjorde? Kanske lärde vi oss just detta, när vi stod med våra barnhänder knutna i jackfickan i svårdefinierad oro inför våra föräldrars lika maktlösa tillstånd inför marknaden: Att drömma och förlita oss på oss själva.
I en tidsandra av individualism, där de kollektiva skyddsnäten nedrustades, började vi drömma och bli kreativa. Vi lärde oss att inte sätta vår tilltro till vare sig marknaden, staten eller fackförbund. Vi slutade tro på gräsrotsrörelsernas kollektiva förmåga till förändring. Inför ekonomiska kriser och lågkonjunkturer var de kollektivistiska rörelserna också maktlösa. Genom att försöka förverkliga oss själva som individer tog vi den lilla makt som var möjlig över vårt eget liv.
Jag tror hellre på mig själv och på min kreativitet än på den kapitalistiska ideologin. Jag lägger ingen värdering i det. Jag förespråkar varken individualism och klara-sig-själv-diskursen eller en ökad kollektivism och gräsrotsaktivitet. Det här är bara en reflektion.
Jag kommer aldrig att få det ekonomiskt bättre än mina föräldrar. Jag och min generation kommer också att drabbas hårt av lågkonjunkturer. Men en sak har jag att hålla fast i. För i den börsindexerade krassa verkligheten som vi lever i, i synnerhet just nu, håller jag hårdare än någonsin i mina drömmar och min kreativitet. Det får mig att känna mig lite mindre maktlös inför det ekonomiska systemet. Det är min knutna hand i fickan.