Visar inlägg med etikett p-piller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett p-piller. Visa alla inlägg

5 maj 2009

Allt om min fitta (Eller: Saker som jag önskar att jag hade vetat när jag var 18)

Visste ni att P-piller ger ökad risk för svampinfektion?
Visste ni att P-piller ihop med regelbundet penetrerande sex ger ännu mer ökad risk för svampinfektion?
Visste ni att upprepade behandlingar mot svampinfektion ger sköra slemhinnor?
Visste ni att sköra slemhinnor gör att det först ger en svidande känsla efter sex, sedan även under sex och tillslut känns det mest som man har en blåslampa i fittan under hela penetrationsligget om man inte tar en paus och gör något åt det?
Visste ni att det är okej att säga nej och stopp när det gör så ont under sexet? Att det faktiskt inte gör en till ett dåligt ligg, en ofullständig kvinna och en kass tjej?
Visste ni att ju mer man blir nervös för att det ska göra ont under sexet, desto svårare är det att bli våt och desto ondare gör det ju naturligtvis och man hamnar i en ond cirkel som bara förvärrar problemen?
Visste ni att man eventuellt inte mår så bra av att ha sex när man inte är våt och det gör ont och att man inte är ett dåligt ligg, en ofullständig kvinna och en kass tjej om man låter bli att ha sex då?
Visste ni att det faktiskt kan finnas ett intresse från personen som man ligger med att veta att det inte gör ont utan att det faktiskt till och med är bra för en själv också?
Visste ni att man får ha jävligt bra sex och ingenting annat?

Av allt detta visste jag naturligtvis ingenting när jag var 18. Vem skulle ha upplyst mig om det?
Sexualkunskapen? Amen eller hur.
Barnmorskan? Som om hon sa något om nackdelar med P-piller.
Tjejtidningar? Där stod väl ingenting om att ha ont under samlag, bara alla ställningar man kunde göra det i.
Tjejkompisar? Hell no, på den tiden trodde jag att de bara skulle bekräfta min självbild som konstig om jag berättade.

Alltså gick jag i flera års tid och trodde att jag var sjuk, frigid, konstig, störd och naturligtvis – mest av allt – världens sämsta i sängen och en helt ofullständig kvinna för att jag inte kunde penetrationsknulla utan att det kändes som om hela mitt underliv höll på att brinna upp. Fnösktorr, frigid och garanterat psykiskt störd som inte kunde njuta av det självklara sexet som alla andra. Sedan la jag av med P-piller, slutade penetrationsknulla särskilt ofta och blev långsamt bra igen.

Sedan sker samma sak igen. Men den här gången vet jag allt det. Den här gången har jag dessutom den fantastiska unnesten att prata med en fin gynekolog som både ger praktiska tips om olivolja och känslomässiga råd om prestationsångest, onda cirklar och rädslan för att inte duga. Det går över på två veckor. Inte två år.

För den här gången vet jag så jävla mycket mer om min fitta. Ännu mer vet jag om mig själv.
Jag var varken frigid, störd, konstig eller dålig i sängen. Jag råkade bara ut för den dåliga kombinationen upprepade svampinfektioner, låg självkänsla och ett samhälle som ger mer råd om tantrasex än vad man gör när det känns som att man har en blåslampa i fittan.

Uppdatering:
Den här kommentaren var så viktig att den måste publiceras i själva inlägget också:
Värre när man inte visste det när man var 17, vet det när man var 20, men blåslampan inte går över utan är där alltid, när man cyklar när man promenerar när man suttit för länge när man har mens när man torkar sig efter att ha kissat. Trots operationer och år av behandling.
Då önskar man ju att man vetat det från början.

Uppdatering igen:
Tanja kom med en viktig kommentar som jag måste skriva om någonting här:
Jag vet inte om jag kände till sådant när jag var arton, men jag har ju i några år vetat att det finns saker som vestibulit och samlagssmärtor och att vissa tjejer fortsätter ha penetrationssex för att de (underförstått) är dumma, offer och ställer upp. Jag tänkte naturligtvis belåtet att där skulle jag aldrig hamna.Det tog mig väldigt många månader att inse att jag var en sån tjej som fortsatt trots smärta - för jag gjorde det inte för någon kille utan för att det var skönt också.
Och det hade jag faktiskt aldrig sett nåt om i media, eller hört nåt om från upplysare. Liksom, tänk, det är lika dumt om man gör det för sin egen njutnings skull som för att man ställer upp på penetrationsnormen.
Exakt så började det för mig också. Det är svårt att välja mellan njutning och det som gör ont också, när båda delarna händer och det är fucking svårt att veta vad som är vad och vilket man ska ta mest hänsyn till. Jag har heller aldrig hört om det i media eller av någon upplysning.
Att det finns ett mellanting mellan problemfritt, skönt sex och vestibulit, fastän det finns ett helt spektra av smärta och problem däremellan.

7 oktober 2008

Bra skit

Kom ut ikväll skriver om p-piller och avsaknad av sexlust och gör en väldigt bra reflektion:
Inga barnmorskor, kvällstidningsspalter, sexrådgivare och hela sexualupplysningsgardet nämner någonsin faktumet att bristen på sexlusten kanske helt enkelt handlar om avsaknad av lust till den monogama partnern ifråga.
Är det inte p-piller, SSRI-preparat, stress och oro så är det bristen på tid för varandra, sexiga underkläder, uppfinningsrikedom i sängkammaren eller jämställdhetskonflikter. Men aldrig ska man göra slut.

Jonathan skriver om ungdom, Nordpolen och den allmänna rädslan för att bli gammal.
Angående Nordpolen hade jag peppat upp mig som faen för att få göra en Joel Alme igen. Dvs rådissa skiten mitt i hypen, bli idiotförklarad av hela min bekantskapskrets för att jag inte förstod hans storhet och såga skivan i en recension. Sedan, två månader senare, skulle folk ha lessnat och börja hålla med mig om att hypen var överdriven och så bra var det ju inte.
Tyvärr är ju Nordpolen exakt så bra att jag måste erkänna att det är bra.
Det måste vara det tråkigaste man kan blogga om just nu. Jag tycker att Nordpolen är bra.
Jahadu.

8 juni 2007

Ensamhetens ofrånkomlighet (eller; elin på p-piller - nu labilare än någonsin!)

Det var sista avsnittet av Six feet under och jag och frugan en trappa upp satt i hennes soffa och bölade över glass med chokladsås. När jag kom tillbaka till tomma lägenheten föll jag ner i den där ångestdeppen då jag måste hålla mig från att inte höra av mig till det där bytta namnet i mobiltelefonen. Istället ringde jag mamma. Jag vräkte ur mig den där rädslan och sorgen över livet. Det där om ens ofrånkomliga ensamhet. Att det inte spelar någon roll egentligen om eller hur mycket man älskar, för endera dagen blir den man älskar någon som sårar och glider ifrån en eller så flyttar människor, försvinner iväg och slutligen splittras man ju alltid från de man älskar genom döden. På ett eller annat vis; en människa är alltid en ensam ö. Hur tvingar man sig själv att leva i den insikten?
Det är då man är ett litet barn med rädslan för livet och det är då man vill ha en mamma som ser det lilla barnet och säger att så är det inte alls och allting ordnar sig, men man är ju trots allt inget barn längre och istället svarar mamman;
- Ja, det är en fruktansvärd insikt. Och den gör ont.

Det är så mycket splittringar just nu.
Det är syster, lillaste lillasyster som jag klädde ut hunden med, bråkade om fjärrkontrollen med, dansade till Svenska Akademien med och som snodde böcker av mig. Hon som jag lovade mig själv att skydda till varje pris, lillaste lillasyster. Det är hon som står på flaket och halsar xider, hon som fyllebrölar med i Paradise city och drar till Island om några dagar. Ett blad som vänds; vi går vidare. Vi blir vuxna.
Samtidigt; nya öar att ankra mot. De finns ju där med armar och ord och kärlek. Du kan lita på oss, säger de när jag säger att jag aldrig litar på någon, aldrig lita på någon igen.

Och mitt i allt börjar jag med p-piller, skär ner på nikotinet och blir gråtmildare än någonsin förr. Vaknar upp, läser mail från Maja om allt vi ska göra i sommar och hur mina vänner stöttar och älskar mig. Gråter. Möter pappa i hallen efter att ha gjort mig i ordning;
- Vad tittar du på?
- Min äldsta dotter som är så vacker. Du har blivit så vuxen Elin, det finns något vuxet i din blick nu. Det är vackert.
Och jag gråter.
Syster på flaket med xidern. Jag sätter mig i bilen, breakar totalt och gråter mer än mormor och mamma gör tillsammans under hela dagen.
Läser fint sms från Klara. Gråter.
Läser fint sms från Malin. Gråter.
Får en lång kram av mormor som kallar mig sitt gullhjärta, sådär som hon alltid gjorde när jag var liten. Gråter.
Ser bilder på mig själv i ett album om min syster, bilder från den värsta matnojeperioden och jag ser ett blekt och jävligt skelett, så uppenbart ätstörningssjuk och herregud vad tjock jag tyckte att jag var då. Gråter.

Någonstans mitt i allt skrattar jag åt min egen labilitet. Åt att dramaqueentendenserna förstärks gånger tusen på hormoner och mitt huvud är en konstig plats att bo på. Och jag vet inte hur man lär sig att leva med insikten att man någonstans är ensam; kanske måste man bara vara tacksam för vilka som finns i ens liv här och nu. Jag vill inte bo ensam i mitt huvud, det finns tillräckligt mycket galenskap där så det räcker till att delas med andra.