Bara fortsätt att resa dig, Britney.

Fy, vad de skrattar åt dig idag Britney. Totalt fiasko, säger de. Stel koreografi, dålig sång, pinsamt och dåligt. De pratar om din kropp; inte riktigt i form än va? Inte läge att ställa sig på scenen i utmanande bikini när man fortfarande inte deffat ner sig till smalideal. Sorgligt, säger de.

Vet du Britney, det gör så ont i mig när jag läser vad de skriver och säger om dig. Precis som det har gjort under så lång tid nu. Men mest av allt idag, aldrig så mycket som idag.
Jag skrev sådana argt elaka saker om dig en gång i tiden, då när jag jobbade på lokaltidningen och var skitförbannade feministen som hatade bimboidealet. Förutsägbart, eller hur? Nå, men det var ju faktiskt du också där du stod i din perfekta make, lolitatofsar och wailade. Du var ju en produkt för den kåta mannen, precis som jag skrev. Följde skivbolagens spelregler, ögonfransviftade och bedyrade att du fortfarande var oskuld. Det var aldrig du Britney, det var hela karusellen du hamnat i, hur hela din gestalt var ett uttryck för kåta gubbslems lolitadrömmar om oskyldiga oskulder gone bad. Du tog skulden för min ilska över ett samhälle indränkt i gubbslem.

Men sedan förändrades ju det. Först tog du klivet från det oskuldsfulla och blev bara sex. Någonstans tyckte jag om det, inte bara av mina privata kåthetsskäl. Kanske av samma skäl som jag som pubbe-unge älskade Madonnas utmanandes videos, sexbok och snuskiga texter.
En förtjust chockering, även om jag visste att du fortfarande spelade enligt skivbolagens regler.
Riktigt spännande blev du först de senaste åren. Från uppfostrade Lolitaflickan blev du kvinnan på gränsen till nervsammanbrott. Behandlingshem, bortrakat hår, vårdnadstvister och skilsmässa. Rubriker efter rubriker som tanterna i fikarummet på jobbet gottade ner sig i – åh den där stackars flickan. Jag tyckte aldrig synd om dig. Du hade ju äntligen brutit dig fri.
Ditt bortrakade hår som den yttersta symbolen för din uppgörelse med rollen du spelat, kraven du levt efter. Jag vet att du inte mådde bra, men jag tror du mådde fan så mycket bättre då än när du wailade storögt och låtsades som om du aldrig gett någon ett blowjob.

Britney, det var pinsamt dåligt att se dig på scenen. Samtidigt fylldes jag med så mycket styrka och beundran. Samma känsla som innan Madonna blev borgarkäring i England och juckade på scenen i korsett bland halvnakna män. Samma känsla som när Lil Kim trycker upp sina överdimensionerade bröst mot kameran och väser how many licks. Samma känsla som när Foxy Brown räcker ett stort fuck you när hon återigen arresteras av polisen. Ni bara kör ert race. Blir smutskastade, förtalade, baktalade och svikna när ni går era vägar och inte följer spelreglerna för kvinnligt korrekt beteende.

Jag säger heja dig, Britney. Fortsätt dansa. Fortsätt sjunga. Fortsätt att göra halvtaffliga, pinsamma uppträdanden på MTV-galor. Räck dem alla fuck you-finger du kan uppbåda.
Skit i vad dom säger, i allt skvaller, i vad din töntiga exman och din kontrollneurotiska morsa säger och skit för fan i om mufflorna hänger kvar och dallrar lite när du dansar i bikinis. Fortsätt att resa dig Britney, det är det enda du kan göra.

Barnsjukdomarna (lyckoslagen pulserar likväl)

Men det är ju ändå det heterosexuella, monogama förhållandet som jag har och som jag både trivs i och skräms av. Skräms av trivseln kanske, att jag är redo att kämpa; att jag inte bara springer.

- Barnsjukdomarna, sa C. den gången för några år sedan när vi fikade, jag och flickvännen har äntligen tagit oss ur barnsjukdomarna.
Och jag satt där med mitt långa förhållande och kunde inte förstå vad han menade för vadå, ja man dejtar och man är nervös och man tänker att det kommer att gå åt helvete men sen är man ju ihop och då är det bara samförstånd, eller hur?
- Barnsjukdomarna, säger Klara under lördagens ventileringspromenad, ni håller bara på att gå igenom barnsjukdomarna. Prata med varandra så kommer ni nog igenom det.

Ja, jag hade glömt hur mycket det tar på krafterna med alla barnsjukdomar och missförstånd och oförmågan att läsa av varandra, sådär som jag räknar med att kunna bli avläst, när man inte känner varandra tillräckligt väl. Jag försöker vända på det och tänka på att det var ju precis det här jag ville. Gå in i något nytt med någon ny. Vara den jag ville utan en massa historia bakom. Berätta alla mina historier för nya öron, låta min kropp upptäckas av nya händer, få mig själv avspeglad i nya ögon.
Söndagkvällen är en stunds vila i barnsjukdomarna.
- Du måste ju säga till vad du vill, jag kan inte läsa mig till det, säger han precis som jag en stund senare säger att jag faktiskt inte kan riktigt tolka dina signaler än.
Han som stryker över mitt lår och försiktigt undrar vad det där PMS egentligen är en förkortning av.
- Typ premenstruell subba älskling, and you are about to learn it the hard way, svarar jag.
Men vi slutar någonstans under en filt i hans soffa; målsökande kyssar, tidlösa ögonkast i varandras kärleksögon, stearinljus och regnsmatter.

Långt senare ska han somna in bredvid mig i sängen. Jag som betraktar hans nakna, sovande kropp en stund innan jag går upp. Plockar vant i hans kök, betraktar regnet utanför gatan.
Tänker på det jag sa till någon för ett tag sedan.
- Antingen går man in för något hundra procent eller så inte alls. Känns det inte hundra procent är det inte värt det.
Tänker på hur svårt det var att tänka så den eftermiddagen då jag gått hem tidigare från jobbet efter att ha jobbmailat och konsulterat outtröttliga öron på kollegor kring att jag hade en alldeles för kort klänning på mig. Sprang hem och bytte om, duschade, sminkade mig. Minns att jag kedjerökte vid spårvagnshållplatsen trots att jag redan då börjat avsluta min rökperiod.
­Om tio minuter. Minns att sätta mig på spårvagnen med pulsen skenande, kinderna rodnande, händerna skakande. Nej, kissnödig igen? Ja, igen. Fan också. Såg mig själv i spårvagnsrutans reflektion. Varför utsätter du dig själv för det här? Det är inte värt det. Varför? Just så tänkte jag. Jag hann tänka på gamla förhållandet, förvisso segtråkig tröttma och en oförmåga att uppskatta varandra, men herregud det hade väl fortfarande sina bra stunder eller? Jag hann tänka på de jag försakat, de kanske-nästan men ändå inte hundraprocentiga som jag sagt nej till tillslut. Något som fattades. En känsla. Något som skavde. En omöjlighet. Som jag ångrade det just då, på spårvagnen med skenande pulsen och tryckande blåsan och en medvetenhet om att tio minuter, då står jag där, då ska han komma, då kommer någon av oss att bli besviken. Varför Elin? Varför utsätta sig själv för det här?
Och sedan satt jag där vid fontänen på Järntorget och där kom han med leendet, skjortan, snygga sneakers och solblekt mustasch. Omfamnade mig med knäsvagslukten för första gången. Jag som trevade i konststycket i att både framstå som en Vacker, Sval och Kvinnlig kvinna och undvika att kräkas upp mina inälvor av nervositet framför honom.

Nästan tre månader sedan. Jag i hans vardagsrumsfönster, betraktar regnet och väntar på sömnen. Alldeles snart ska jag krypa ner bredvid honom, under duntäcket. Lägga nattvakna, frusna fötter mot sömnvarm hud.
- God natt finis, kommer han att mumla och täcka min rygg med godnattkyssar medan vackrastarmen lägger sig tillrätta kring min midja.
- God natt, kommer jag att viska tillbaka med allvarsamt leende kärleksrösten medan lyckoslagen pulserar under huden.

Just därför Elin. Just därför. För hundra procent, barnsjukdomar eller vila, den här känslan – alltid värt det tillslut.

There´s just girls that I haven´t fucked yet

Det är lördag förmiddag och jag vaknar upp ur en sexdröm om Izzie i Greys. Ja just Izzie. Hon som väl måste ses som den mest klassiskt hetero av alla kvinnokaraktärer, som omfamnar myten om den Vanliga Straighta Tjejen i sin uppenbarelse. I drömmen spelar jag rollen som den farliga förförerskan, hon med totalkoll som lurar med stackars straighta Izzie till sängkammaren. Säger att baby, jag vet att du vill ha mig under all din påstådda heterosexualitet.
- But I´m straight, säger hon.
- There is no such thing as a straight girl, förklarar jag, there´s just girls that I haven´t fucked yet.
Jag förför henne och ligger med henne och efteråt ser hon på mig med stora rådjursögon, säger;
- That was the best sex I´ve ever had, goddamn.
Jag som stryker henne over kinden, svarar;
- Of course it was baby, you had sex with me, med självklarhet i rösten och ett leende på läpparna.

En dags färd mot kväll och efter nästan en hel flaska Southern Comfort åker jag, Amsterdamsflickan och J. in till queerklubben. Jag klädd såsom jag aldrig skulle klä mig på straight ställe – oavsett om det var prettoplace eller köttmarknad – sådär i linne som blir alldeles för kort topp, halv genomskinlig med djupaste urringningen och guldbikinitoppen under. Den säger slampa. Jag säger slampa och jag säger skitsamma.
Står på dansgolvet och struntar i om jag dansar för utmanande, fulporrigt. Är så full att jag knappt står på benen och skiter i om jag gör bort mig. Här är jag helt säker, helt underbar i vilket fall. Får komplimanger och blickar, tar emot dem aldrig besvärat, bara leende – jag är ju upptagen nu, tyvärr. Är bara en drottning hela natten, trots slamplooksen och dräggfyllan.

Bland flickorna regerar jag alltid. Har alltid gjort. Där har jag alltid varit just den kvinnan som stryker påstått straighta, blonda flickan över kinden och säger att självklart baby har du haft ditt livs bästa sex, du har ju knullat med mig. Självsäkert medveten om min dragningskraft för flickorna, trots att jag aldrig kunnat förstå den.
Men jag tycker om den. Fnissar lite inombords när jag märker hur Amsterdamsflickans fylleögon får allt svårare att fokusera på mitt ansikte istället för min alldeles för djupa urringning när vi talar. Blir stolt och självsäkert glad när Den blonda – hon som aldrig fått förekomma i bloggen och heller inte var med i mitt remenissande över kvinnorna i mitt liv – men som tillsammans med Den mörkhåriga också lyckades punktmarkera min tristess i förhållandet med exmannen den våren. Hon som var den sista tjejen på jorden som jag trodde skulle komma ut som lesbisk, som var precis som Izzie när vi gick i samma gymnasieskola. Självklart jättehetero, vanlig tråktjej. Hon som var en sådan jag föraktade, räknade med att hon med fotbollspojkvännen och naturlinjen föraktade mig tillbaka. Många år senare flirtade hon explicit med mig bakom ryggen på min pojkvän.
Den blonda är där, stryker över min arm, pratar om att det är en förlust och skam för mänskligheten att jag återigen ingått i ett heterosexuellt, monogamt förhållande.
Jag rycker på axlarna, ler;
- Jag blev kär.
Hon som pratar vidare om min fantastiska personlighet, min sexiga kropp, den borde inte stängas inne i ett förhållande. Jag som sitter på barstolen mellan henne och Amsterdamflickan, självsäkert självmedveten och lycklig just så.

Jag och kvinnorna, alltid så mycket enklare än jag och männen. Bland männen har jag alltid tvingats positionera mig själv. Välja bland roller. Vara Den flicksöta som fnissar, gör stora ögon och håller med. Henne är jag bara bland männen som är extra självsäkra, för farligt vackra och alldeles jättedåliga. Eller Den slampiga, som dansar för utmanande i kortkort och tar vad hon vill ha och goes porno i sängen. Eller Den intellektuella, hon som skriver på näsan och sätter på plats och tar varje tillfälle att diskutera och referera och tala om sin egen konst, sina studier så att det verkligen ska gå fram hur smart hon är. Eller En av grabbarna, hon som drar under bältet-skämt, bitchar, pratar tuttar, är kaxig och jobbig.
Alltid välja en roll, en position, oftast omedvetet. Sedan behöva kämpa för att visa att jag kan vara något annat också, liksom ja jag är smart men det betyder inte att jag inte kan vara instinktkåt. Och ja, jag är flickgullig, men vänta bara – jag har en massa smarta tankar också faktiskt! Hela tiden kämpa för att vara allting. Eller helt enkelt inse att jag inte kan vara alltid, begränsa mig själv redan i tanken. Nämen nu har jag ju gjort intrycket av att vara en smart tjej, då kan jag helt plötsligt inte bli fulkåt och alldeles för sexuell, vad ska han tänka då? Nämen, nu har jag ju gjort ett intryck av att vara flickbeundrande, då kan jag ju inte börja gapa om stora tuttar, vad skulle det sända för signaler? Den manliga individens blick, hur bra och beundrande den än må vara, är också en objektiv blick från ett samhälle som berättar för mig vilka ramar jag har att förhålla mig till, hålla mig inom. Som stereotypar och generaliserar och kategoriserar kvinnor. Det är inte den manliga individens fel, ändå blir hans ögon en projicering av förhållningssätt gentemot mig själv och omvärlden. Som i bästa fall ger mig bekräftelse och får mig att växa, men i lika många fall trycker ner mitt självförtroende och får mig att känna mig ofullständig.

Det är aldrig så med flickorna. Med flickorna har jag alltid bara varit Elin. En flicksöt slampa med massor av smarta tankar som drar grova skämt. Har blivit beundrad, omtyckt och älskad just så. Där är jag bara jag. Där är jag bara drottning och självförtroende. En sådan som stryker på heterobrudens kind och säger att baby, det finns inga straighta tjejer, det finns bara tjejer som inte har knullat med mig än.

Ni berör mig (metabloggande)

I begynnelsen hade bloggen ingen annan funktion än att vara en förlängning av det gamla skunkdagbokandet. Skriva om min vardag för närmaste vännerna, typ. Det var väl något år sedan, lite mer än så, som den fick en annan funktion. Då den dels blev – citat Bodil Malmsten här – min träningslokal, skrivövningsarena. Då den dels blev ett sätt att samla tankar, diskutera, formulera, ventilera. Det var då som jag behövde reda ut förvirring över mig själv och världen, leka med ord och försöka sätta in mig själv i sammanhang.

Det var aldrig meningen att jag skulle få flera hundra läsare om dagen. Eller bli länkad till, propsad för. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle kunna gå in här och läsa alla de kommentarer och mail som ni ger mig. Men ni har ingen aning om vad det betyder att det faktiskt är så.

Små, små ord om hjältinnestatus, inspirationskälla, grymhet, coolness, heja dig, beröringspunkter, tårar som rinner och Karin Boye-citat. Små ord som kan vända dåliga dagar till bra, som får mig att sträcka upp en krökt kota i ryggen. Gör mig lite modigare, lite mer tillitsfull till mig själv och helt fantastiskt glad och rörd.
Ni och era ord betyder, gör skillnad. Och kunde jag skulle jag bjuda hem er alla, ge er en kyss i pannan och sedan dricka vin och verklighetsdiskutera hela natten. Men eftersom livet till tråkigt stora delar består av logistik nöjer jag mig med att säga tack som fan.

Och sen var det det där med integriteten. Ju fler som läser, desto större issues. Hur mycket kan man lämna ut av sig själv utan att förlora något? I vilken mån kan man lämna ut andra och hur medvetna ska de vara om att man gör det? Jag har skrivit uppriktigt, ärligt och naken. Alltid sanning. Era kommentarer och mail gör mig bara ännu mer säker i min övertygelse om att människan ändå mår bäst av så mycket avskalad, ärlig nakenhet som möjligt. Att blottlägga sina känslor, erfarenheter och rädslor snarare än att bygga fasader. Att det blir en punkt att mötas på:
- Jaha, du tänker också så? Men det gör ju jag med!
Att blottlägga sin egen mänsklighet kanske inspirerar någon till att göra detsamma.
Men visst, jag tvekar ibland. När någon säger;
- Jaha, du och mannen hade grälat?
Och jag undrar hur i helvete personen ifråga kan veta det innan jag inser att jag själv distribuerat den informationen över Internet.
När vännerna och jag hamnar i någon fnissdiskussion som gör sig mindre bra för människor som inte känner oss att ta del av och någon alltid säger, med viss panik i rösten;
- Du får inte blogga om det här! Du får absolut inte citera det här i bloggen!

Numera läser alla som förekommer här bloggen och jag är medveten om att de gör det. Det är en trygghet. En förhoppning om att den som inte tycker om vad som skrivs där personen förekommer också har uppriktigheten att säga det. Jag lyssnar. Tänker jag och sedan inser jag att det finns ju en person som förekommit och väl kommer att fortsätta förekomma ganska frekvent, som fortfarande inte fått tillgång till det skrivna utan bara vet om att det existerar.
- Vad är adressen till bloggen? Det är dags nu, säger han.
Och jag vet att han har rätt.

Mina verkliga hjältinnor (eller hur jag slutade ängslas och började älska min brist på perfektion)

Av min barndoms mamma minns jag jättemycket och lite vill jag berätta. Men jag minns den mamma som jag älskade mest. Knäppismorsan. Jag minns det alldeles särskilt nu när jag märker hur jag även ärvt detta drag av alla ärvda drag hos henne. Knäppismorsan var hon som kom hem efter en föreläsning, lunchmöte eller liknande och skrek nu har jag varit normal en hel dag, nu orkar jag inte mer! Strax därefter var den respektabla kavajen och långkjolen borta, läppstiftet utsmetat. Ersatt av oborstat hår och håliga långkalsonger. Den respektabla kvinnan lika långt borta, ersatt av knäppismorsan som drog bajsskämt, spelade TV-spel, svor som en borstbindare och fuldansade i vardagsrummet.
- Men åhh mamma, suckade vi fast vi i smyg skrattade och älskade henne mest just så.

Men jag blev väl vuxen och glömde bort just det där med mammas behov av att inte vara en respektabel kvinna, utan allt annat än just det. Bestämde mig för att själv bli det, en perfekt spegelbild av idealkvinnan. Så jag bantade och stylade och lagade näringsrik GI-mat och slutade röka och följde modet och tränade regelbundet och konverserade och diskuterade i lågmäld ton dagsaktuella frågor och skötte om hemmet och använde matchande underkläder och tog VG på varje tenta och var tyst och respektabel och skötsam på det stora hela. Ett riktigt praktexemplar av en fin och duktig, respektabel ung kvinna.
Det var inte bara det att det var sanslöst tråkigt, det var också faktumet att inuti rasade en ångest och frustration och kanske framförallt en rädsla. Har du skapat något måste du arbeta för att bibehålla det. Har du dessutom skapat något som liknas perfektion, d.v.s. en ren illusion, måste du arbeta ännu hårdare. Alltid denna rädsla för att råka ramla offentligt, inte hinna träna, säga något pinsamt, bli för full, ta för mycket plats, vara för gåpåig, svara fel på en tenta, vara fult sminkad, ha fel kläder, göra någon ledsen, vara dålig flickvän eller något av allt det andra som är mänskligt. Alltid denna totala skam när något av det inträffade.

Sedan började jag omvärdera. Ändrade riktningar och blev lite fri. Gick upp några kilon, blev lite fullare, glömde bort att sminka mig och började istället växa. Hittade en grund hos människor att sluta leva upp till min egen illusion inför.
Men bakslag kommer alltid och de gjorde de väl i den alltför nära dåtiden då jag började upptäcka idealkvinnor omkring mig. De som blev älskade, beundrade och punktmarkerade min egen brist på svalt konverserande röst, snyggt smink och kvinnlighet.
- Fy vilken dålig Kvinna du är, väste någonting inuti mig, du är ju inte perfekt någonstans.

Att jag kom ur det handlar som vanligt om samverkande faktorer.
För det första vinner man fett med självrespekt, tillit och självförtroende på att känna sig riktigt ensam, ful, ratad och dålig och ta sig ur de känslorna på egen hand. Inte genom att bekräftelsejaga bort dem utan istället konfrontera dem. Tvinga sig själv att leva i dem och sin ensamhet ett tag.
För det andra fanns min extended family där. Min älskade extrafamilj, de där som jag fann mig själv kunna vara lika mycket mig själv med som knäppismorsan med sin familj. De som bara tog mig och tar mig precis som jag är, oavsett jag fulbölar till The Boss eller kallar dem för bitches and hoes.
Det är tack vare dem jag gjort upp med illusionen om idealkvinnan igen. Som när jag precis blivit tillsammans med mannen och fortfarande försöker vara ljuv och bedårande och möter vännen helt förstörd för att det har tagit så mycket på krafterna att försöka verka kvinnlig och normal en hel helg. Sen ägnar vi dagen åt att robotdansa, bitcha och fylleimitera varandra.
Som när jag sitter på uteserveringen till Cafe con leche och Rådjursögon går förbi och jag tänker att jag ska vara lite cool och bara snyggvinka slött bakom min latte. Sträcker mig fram mot vännen bredvid mig och stolen faller och jag med den rakt ner i asfalten med huvudet före. Vännen som skrattar kärleksfullt tillsammans med mig åt faktumet att jag i min coolhet inför mitt ex nya fling istället faller handlöst på en uteservering, Elin du ÄR Bridget Jones!
Som när jag sitter i ett femtimmarsseminarium om vetenskapsteori och försöker respektabelt redogöra för mina erfarenheter av begreppsanalys och min enda tanke är att tack och lov att jag ska träffa några av vännerna ikväll och få vara mig själv igen för nu orkar jag snart inte låtsas vara normal längre.

Jo, det kommer bakslag och ja, jag får fortfarande fulcreeps och jämförelsenoja av alla perfekta idealkvinnor därute. Men då tänker jag på mina brudar för de är mina verkliga hjältinnor och förebilder. De som är lika pinsamt operfekta som jag är. Som, precis som jag, drar misslyckade skämt vid fel tillfälle, diskuterar sina bajsvanor, vräker ur sig politiska inkorrektheter, fyllesjunger, däckar på krogtoaletter, hörs och syns för mycket, råkar ramla offentligt, nördar över töntiga saker, gapar hellre än att svalt konversera. Då tänker jag på när jag älskade min mamma som mest. Knappast som den respektabla kvinnan i kavaj eller präktiga mamman med bullbak och strukna gardiner, utan just den mamman som satt i trasiga långkalsonger med en snus under läppen och skrek pitten arslet fisen så att det ekade mellan gårdarna när hon halkade på ett bananskal i Mariocart.

Dagens irritationsreflektion:

Sitter och jobbar med ansökan till doktorandtjänsten och letar frenetiskt i skallen efter ett motsatsbegrepp till samkönade relationer. Särkönade relationer? Kan man säga så? Googlar (naturligtvis) men hittar inget som kan sägas vara ett likvärdigt motsatsbegrepp, helt enkelt för att det inte existerar. Särkönade relationer är uppenbarligen så normerade att de inte ens behöver en benämning. Språket reflekterar världen, say no more. Och en språkinnovation som särkönade är nog inte så adekvat att jag kan låta det ingå i titeln på mitt projekt.

En riktig kvinna längtar efter mjölkstockning.

Men sen öppnas dörren ut för sista gången och jag går med ett stort leende och famnen med blommor och presentkort därifrån. Extraanställd är en helt annan sak, min heltidsanställning på kontorsarbetet där jag frustrerat sönder mig själv är över.
Åker hem och häller upp en martini on the rocks. Lägger mig i soffan och sippar martini med Talib Kwelis Hostile gospel och Commons Forever begins på repeat i stereon. Vackra män som rappar över beats, stråkar och körer om rättvisa, fred och inre frid medan martinismaken fyller munnen – livet blir inte bättre än så.
Och det kommer att bli stressigt och det kommer att bli jobbigt och jag kommer att klaga sönder era öron och ögon över min dåliga ekonomi och min oförmåga att prioritera. Jag vet det. Precis som när jag berättar om mitt tidsschema och den hemmagjorda planeringskalender som täcker halva köksväggen och Lena ser på mig och säger att det ju inte är konstigt att jag inte sover på nätterna.
Men jag ligger där med vackra beats i öronen, ord om grains of spiritual sand och martinismaken och det är friheten och en känsla av unnest över att få göra precis det jag mest av allt vill. Den här hösten är ju faktiskt ett unnande. När jag sitter där på förmiddagen och överväger om jag ska åka hem tidigare från textsamtalen i Motala för att inte missa seminariet om kön och klass är det omöjligt att inte slås av det. Det här är hösten då jag slipar svärden och sparkar uppåt och gör allt det jag inte trott på under så lång tid möjligt. Fan, nu tänker jag lyckas alltså.

Uppfylld av karriärtankar börjar kvällen med Hanna och Malin, fortsätter på Kings head och Maja kommer dit och mannen kommer dit och vi är fulla och korkade saker flyger i luften och landar någonstans där vid halv tre-tiden på natten, efter att vi fylledansat tryckare i vardagsrummet till Smiths There is a light that never goes out. Det är då vårt första riktiga – jag menar riktiga som i inget konsekvenstänk i vad man säger och få försök till mogen konfliktlösning – gräl äger rum. Flera timmar av diskussioner och gräl, en stunds samtycke i att vi är olika puss och bra så och sen blossar det upp igen. Olika världssyner och framtidsplaner som krockar.
Jag tror vi slutar vid fem på morgonen när han skriker att okej var sur då men jag är i alla fall kär i dig barasåduvet och lägger sig på andra sidan.

Allting grundar sig i barndiskussionen. Han som längtar efter barn, jag som längtar efter karriär. Jag som ser barn och ser små konstiga varelser omöjliga att prata med och på sin höjd irriterar en till vansinne på X2000 eller Stena Line-färjor. Jag som ser barn och ser en förstörd kropp och ett söndertrasat underliv. Jag som ser barn och ser bundenhet, förstörda karriärmöjligheter, stress och oro, oförmåga att någonsin kunna förverkliga sig själv, en massa hinder. Han som bara ser kärlek.
Som vanligt finns det något djupare under all min politiska retorik om feministiska livsstrategier, barn som grunden till ojämnställda förhållanden, en redan överbefolkad värld och det totalt själviska i att trots detta sätta ännu en energikrävare till denna jord, heteronormativiteten och kärnfamiljsvurmande.
I det djupare finns en ångest och en rädsla.
En rädsla för mig själv, för min oförmåga att vara En riktig kvinna. En riktig kvinna längtar efter barn, pratar ibland lite leende om sin biologiska klocka, säger att om fem år blir det såklart barn. Kan se barnen i en framtid och längta efter den. En riktig kvinna anser att gravid vill man ju ändå vara någon gång och förlossning, jamen det går ju och vaginal förlossning är det mest naturliga och det ska jag väl klara. En riktigt kvinna tittar på barn med en leende gulleblick och en riktig kvinna kan se sig i ett sammanhang där hon kysser sina egna barn god natt. En riktig kvinna får inte the creeps av tanken på barnmorskor och mödravårdscentraler. En riktig kvinna kan tänka sig att offra ett halvår av sin karriärtid åt att vara hemma med ett barn. En riktig kvinna tänker barn och tänker kärlek.
Jag förstår inte barn. Jag längtar inte efter dem. Jag längtar efter applåderna när jag disputerat med min avhandling, att se mina romaner i bokhandlarna, helsidesartiklar i DN Kultur. Jag längtar efter vitalt och självständigt liv där jag har bara mig själv att ta hand om och ta hänsyn till. Ett liv där jag som medelålders fortfarande är obunden och hinner med mig själv och alla de vänner och familj som jag älskar. Jag längtar efter en Jack Russell-terrier att ge all min kärlek till och jag längtar efter att ha massor av tid att ge till vänner, bekanta, mig själv och världen. Jag tvekar över om jag någonsin kommer vilja ha barn. Jag är en fruktansvärt dålig kvinna och jag skäms någonstans över mig själv.