Avståndet (come fill me up)

Snavande fotsteg över golvet och handen som drar i min arm och alla ska med nu, jag följer med. Världens minsta dansgolv och knastrande högtalare och i ringen står vi, dem jag älskar. Över oss en ballong som vi gemensamt håller i luften, snuddar fingertoppar mot den så pass att den håller sig levande ett tag till.
Avståndet mellan känslan och att känna det räknas i tanken. Barbara Voors skriver om det i sin senaste roman Islossning; avståndet. Att inte kunna känna utan att först deklarera för sig själv vad man ska känna.
Nu ska du vara lycklig. Här står de du älskar på ett dansgolv och strålar i ögonen och skrattar och händer far ut mot dig och stryker dig över armarna. Här står ni och är unga, vackra, friska och dansar med leende rödvinständer och tiokronorsöl greppade i händerna och över er svävar en ballong; den här bilden är så vacker.

Känslan, var är känslan? Hur kan bilden vara vacker och hur kan den inte kännas? Vad gör avståndet med en? Även det allra närmaste, vackraste gör ont för hur kan något bara vara så förbannat mycket kärlek när världen är uppbyggd av så mycket otänkbar vidrighet och fulhet att vi inte kan ta in?
Hur tar man in? Man tar inte in, man greppar rödvinsflaskan och halsar. Blir knuffad i sidan, vännen viskar;
- Men Elin, blickarna!
- Va?
- Men herregud, ser du inte blickarna du får? Du måste va blind blind blind.
Ler och försvinner in i huvudet, avståndet. Känn blickarna då. Minns socialarbetarpappans ord, alltid samma ord mot femtonåringen på väg mot festerna med stjärnor under ögonen och häxblandning gömt i väskan. Alkohol förstärker bara känslan som du redan har.
- Jag veet pappa, oroa dig inte.
Alkohol förstärker intrycken, dövar aldrig och vi vet det men är det inte det som det handlar om? Förstärk, gör större, minska avståndet mellan tanken och känslan. Come fuck me up, come fill me up. Bara det känns.

- Du har världens sämsta pokerfejs, Elin.
- Jag vet, det är min största brist. Känslorna utan på kroppen, i ansiktet.
- Det syns att du är inuti ditt eget huvud just nu. Jag kan läsa dina tankar.
Mitt välmenande leende mot vännen;
- Din stackare.

Den här bilden är så vacker. Vårbild i nybliven maj över unga, idiotiska förvuxna sextonåringar som halsar rödvin på ett provisoriskt dansgolv och petar varandra i sidan över avslöjande blickar. Unga idiotiska, förvuxna sextonåringar som glömmer krav och vuxenhet, som håller varandras ryggar i kärlek och skrålar.
Över scenen svävar ballongen, kravlöst. Håll den bara levande.

Brådmogna tonåringar med universitetsutbildningar och koll på populärkultur, men ingen aning om vad vi håller på med egentligen. När förstår vi vad vi håller på med? När hittar vi känslan, mer än för stunden? För många vägar, kaos i huvudet i en rastlös väntan, statisk tristess och tills dess? Tills dess vi hittat vägarna, känslan, bara detta som ger en ro;
Rödvinshalsande, blickfångande, strykandet över varandras armar i små gester av kärlek och dans på ett golv till samma låtar som gav uttryck för vår längtan som sextonåringar. Nostalgiska, brådmogna tonåringar som kommer upprepa samma meningar om och om igen till dess vi hittat vägarna. Skrålande fyllekörer, kärlekskörer, nostalgiska körer och i en enda mening lägger jag händerna över den alkoholblossande bröstkorgen, sluter ögonen och vi sjunger;
- Ge mig nåt som tar mig någonstans.
Sedan faller ballongen mot golvet. En klack mot den, en kort smäll och den finns inte mer.

på en landsväg någonstans (eller;lyckan är ändå lika flyktig som ett låtbyte)

Det är på vägen hem från sommarstugan med mig i framsätet med förkylningssnörvlandet och solhettan i ansiktet och brorsan vid ratten och bakom oss i baksätet; syrran och alla brors vänner inknödda mellan och på knän och vrålen från tjuginåntingkillar när de tvingas sitta alldeles nära varandra och liksom trängas med en massa kroppskontakt.
Vägen sådär lerig som bara en landsväg i aprilsolens tveklösa uppluckring kan vara och i vrålen blandas radion som spelar sean paul och jag höjer med ett flin lekande på läpparna, höjer så att basen dundrar och kommersiellt toastande överröstar tjuginåntingvrålen.

Opeln som kör fast i gyttjan, står och spinner utan att komma någonstans och mitt fniss med systers över scenariot; en gammal Opel tjockfull med testosteron och dancehallbas som spinner fast i lera på en landsväg mitt ute i skogen och vi skrattar medan brorsans kompisar en efter en trycks ut genom dörren och tvingas putta på bilen. Får lera i ansiktet, på de bara överkropparna, det är omöjligt att inte dra ett homoerotiserat skämt här för att spä på bögskräcken ännu mer och jag skrattar åt deras nojor och jag skrattar åt mig själv och vi skrattar åt scenariot tills bilen kommer loss.
Jag tänker – nej, jag tänker inte för det vore att förstöra och plocka sönder sådär som jag är så bra på – men jag känner att det här är den oförstörda, kravlösa lyckan som bara kommer in i ett ögonblick och som kan bero på helt fåniga saker som tjockfulla bilar och rätt låt i stereon och syskonfniss över ingenting alls egentligen. Den som bara känns; som stickningar under huden, myror i kistan, värme i bröstkorgen. Sånt där som får en att för en stund bara analknulla alla sina sorger och låta livet garva arslet av sig i alla ens sår och veta att livet är precis såhär enkelt, såhär enkelt ska det vara.
Brorsan som suckar åt mig; du må ju ha kassast musiksmak ever och sätter i en skiva. Gårdakvarnar och skit medan kompisarna droppas av vid ett närliggande hus och det är vi kvar i bilen tillsammans med tystnaden och Gårdakvarnar och skit i stereon och allt är förstört för den låten baby, kommer alltid att vara du, den låten baby kommer alltid att göra ont just för att den är du och för att den är den tid som var fin och oförstörd.

Den är bara ett av alla de osynliga ärr som blandar sig med de synligt vita, misstänkt likartade streck, som syns särskilt tydligt på min högra underarm såhär när första brännan lägger sig inför sommaren och som tecknar en bild av en tonåring som var jag och som får människor att se mer av mig än jag någonsin velat. Gårdakvarnar och skit kommer aldrig att synas, den bara känns, och kanske är det värre än vad knivar och rakblad i en kentfuckad ångesttonårings hand en gång åsamkade och det är ett låtbyte, inget mer, men ändå är allt förstört.