om keramikfigurer

när jag var i sexårsåldern och jag och lillebrollan lekte tjuv och polis en gång råkade jag slå sönder två keramikfigurer, som min mamma gjort under hennes tid på en keramikkurs på folkhögskola i slutet av 70-talet. jag insåg på en gång vilka bannor som jag skulle få och instinktivt reagerade jag istället med att gömma dem bakom bokhyllan. den treåriga lillebrodern, som såg allting, fick lova att inte berätta för mamma och pappa. det skulle vara vår hemlighet och i gengäld fick han vara i mitt rum en hel timme under eftermiddagen. när vi satt oss till bords för att äta middag den kvällen utbrast lillebrodern: "jag vet någonting som inte ni får veta! jag och elin har en hemlighet som inte jag får berätta för då kommer ni bli arg"
den första instinkten var att slå lillebrodern (naturligtvis), den andra var att börja gråta, den tredje var känslan av lättnad när jag berättade vad jag gjort.
mamma och pappa blev inte så arga, om än att mamma såg lite ledsen ut. deras sjuttiotalsinspirerade pedagogik gjorde istället att de lugnt och sansat förklarade för mig vad skuldkänslor och dåligt samvete var för någonting. när man gjort något dumt, kanske ljugit eller gjort någon ledsen kanske man känner att det lättaste är att inte tänka på det alls. man vill helst glömma att man varit dum. men då kommer skuldkänslorna. det är de som gör att man har svårt att känna sig glad, som gör att man går och tänker på att man varit dum fast man inte vill tänka på det och som gör att man har en "svart känsla i magen" hela tiden. bitarna föll på plats. det var därför som jag haft så svårt att se mamma i ögonen under hela dagen. som jag inte kunde koncenterera mig på boken som jag läste, fast den var jättespännande. som jag såg de där sönderslagna keramikfigurerna framför mig hela tiden, fast jag inte ville. som jag gick runt med en grumlig känsla av olust i magen. och efter att jag gråtit klart tog pappa fram figurerna och sa att han kanske kunde limma ihop dem och om inte annat var det bara keramikfigurer, det finns värre saker här i världen som kan gå fel.
ungefär vid samma tid lärde jag mig en annan sorts skuldkänslor. de uppkom när mormor sa att jag var tjock och borde banta eller farmor tyckte att jag var för blyg och tyst. de var inte lika påtagliga. jag kunde inte sätta fingret riktigt på vad jag gjort för fel. jag visste att jag var tjock, men äta måste man ju, och jag försökte att inte vara så tyst, men det var ju så svårt när allting var så himla läskigt och skrämmande - speciellt andra människor. att göra rätt var betydligt svårare än att be om förlåtelse för några krossade keramikfigurer och skuldkänslorna skavde på ett annat, men lika olustigt, sätt.

de senaste dagarna har jag tänkt på båda sorternas skuldkänslor. jag har blivit varse om den där svarta känslan i magen igen, inte kunnat koncentrera mig på boken jag lånade av klara fast den är jättebra och för allt i världen inte kunnat ägna mig åt skolan och att göra-listan när tankarna bara dras åt ett håll. pappa hade rätt den gången, det finns saker i världen som kan gå fel än krossade keramikfigurer, som är mycket värre. ju äldre man blir desto mindre handlar det om sönderslagna saker gömda någonstans och mer om större saker som känslor.
den andra sortens skuldkänslor har jag äntligen börjat komma mig ur. det går en stark ståltråd av självförtroende längs med hela min ryggrad och ni kan säga att jag gör fel i mitt liv, ni kan kalla mig lat, tjock, vad ni vill. jag vet vad jag är, jag vet mitt värde. men bara för att jag ändrats betyder inte det att världen runt mig har det. och när jag befinner mig 80 mil bort är det min lillasyster som får ta skiten. min överpresterande syster med kasst självförtroende som befinner sig där jag var för fem år sedan. det är hon som får veta att hon (indirekt vi) är fel, att vi gör människor besvikna, vi är lata och otacksamma. den här gången insåg hon det orättfärdiga i anklagelserna och blev förbannad (fast inte förrän efteråt, man sväljer alltid och tar skiten för stunden). i sin nyvakna feministiska anda insåg hon också att vår bror aldrig fått höra samma sak och att det inte alls ställdes samma krav på honom. jag bara hoppas att hon fortsätter så.

det finns gånger då man kan försöka ställa saker till rätta. man kan se sig själv i ögonen och inse att man gjort någonting dumt och att det bästa man kan göra är att säga förlåt och fortsätta leva med sig själv i vetskapen om att skuldkänslorna försvinner med tiden. det finns gånger då man måste inse att det inte handlar om en själv, att man gör så gott man kan och att de skuldkänslorna inte försvinner med tiden utan istället kommer att förstöra så mycket för en själv. det gäller att inse skillnaden.

solidaritet

igår kväll var jag så förbannad att jag höll på att spricka. jag kände mig som den där lämmeln som pappa brukar berätta om. den som han och hans bror örjan fångade in som barn, när ett lämmeltåg drog förbi, och som de stängde in i en bur och petade på med pinnar och retade tills den var så förbannad att alla dess organ exploderade och den dog. ofta när jag är förbannad är jag rädd att samma sak ska hända med mig men det brukar räcka med att träna/prata/skriva av mig, tack och lov.

men få saker gör mig så förbannad som människor oförmåga att sätta sig in i andras situation. människor som bara utgår ifrån hur de själva har det och ser deras liv som normen och inte kan förståå varför andra har så svårt för det ena och det andra, varför de "gnäller" och "klagar" eller varför de inte bara "rycker upp sig". människor som utgår ifrån andra har samma ekonomiska, psykiska, fysiska, sociala etc förutsättningar som de själva har och därför inte kan haja att det som för dem låter som gnäll i själva verket är toppen på ett isberg av ångest och oro som en del människor tvingas bära på twentyfour seven. jag är inte så mycket för urindianska citat som trycks på tacky affisher med små barn eller gamla gubbar på men det där med walk a mile in my shoes before you judge me stämmer verkligen. jag har många gånger hävdat att det grundläggande inom feminismen är solidaritet, nu inser jag att det är det grundläggande i allting. och då snackar jag inte om solidaritet som i att skänka lite pengar till en hemlös eller Rädda Barnen eller vifta med näven en gång om året på första maj. jag snackar om att se andra människors verklighet och försöka förstå.

nåväl, mitt dåliga humör gick över efter att min bäste man styrde upp en toppendag. låt så vara att jag inte var i nåt toppen-mood när han försökte ruska liv i mig klockan NIO en LÖRDAGMORGON men efter att han handlat god frukost (jag vägrade gröten) mådde jag bättre och sen blev det både slottsskogen, emmaus och ett äntligen tillfredsställt sushibehov (haft sug i flera veckor) på en uteservering vid järntorget. dessutom var det skönt att umgås med den person som förstår mina tankegångar bäst och som jag kan ventilera dem med, att skriva om min bättre hälft och soulmate är fånigt men hey, det är vår och då får man skriva sånt.