Liksom människa bara

Promenera uppför Älvsborgsgatans allé mot Mariaplan en söndagkväll då mörkret börjar göra sig påmind, medan luften fortfarande septembersval och inte kylig, och livet skrämmer inte alls. I landshövdingehus lyser lamporna trygghetljus och tv-apparaterna står på i bakgrunden. Över spårvagnsspåren cyklar någon på väg hem och på trottoaren kvällsrastar en ensam farbror en terrier. Konsum lyser kvällsöppet och ur utgången kommer dem som glömt att köpa bröd eller måste göra matlåda och i kassen skymtar godispåsen fast de lovat att börja GI-banta för imorgon är ju som bekant en annan dag.

Söndagens kväll är ett bokslut; en utandning. Man samlar sina vapen, kurar skymning i trygghetsljusen, stryker streck och börjar om. En gata av tomt lugn där jag vandrar och låter Kings of convenience måla höstljud i mina öron kan ett halvt dygn senare vara tjutande måndagslarm av pånyttbörjan. Där går jag och Konsumhandlar för att jag glömt köpa bröd och måste göra matlåda och glömmer sockerförbud gör jag med och stryker streck över stressveckan och sköna helgen.
Sköna helgen; som jag sa att jag måste fly, jag måste bort härifrån för här är bara stress och vardag och jag är inte så bra på det där med vardag men man kan skapa sin exil i sin egen hemstad. Jag hade glömt hur, men återuppfinner min tid på lördagens slöa fika och hemma hos mannen där hans vän läser kvällstidningar i sängen, han kollar sport och jag internettar helt kravlöst tillsammans. På festen och spårvagnen och Pustervik där vännerna samlas och vi dansar på överfyllt dansgolv innan jag köper en vegburgare extra på väg hem till mannen och får tyst på hyenorna – de trettionågontingmännen som samlats bakom min korta kjol – när jag uppger på förfrågan att den extra burgaren är till min pojkvän.
Vaknar upp till en söndag och sängstannar, fast rent logiskt vet man att man är människa och därigenom borde man stiga upp och vara produktiv människa i världen. Men kärleken säger stanna i sängen så länge ni vill och stoppa tiden tillsammans och förlora er i varandra och kärleken spöar ju alltid logiken, men det visste ni säkert redan.
Sedan till innergården nära mig där i solskenet vid uteplatsen där vi dukar upp med kakor och kaffe och är vuxna och fikar och är ovuxna och pratar bara gårdagsfylla innan jag tar ovuxenheten till nästa nivå och börjar fnissgunga som en frihetsglad femåring.

Söndag kväll och jag gör som ni andra, som vi gör. Jag köper mitt bröd och går hem, kurar skymning. Tänker på helgen, väntar in måndagens vardag och jag vantrivs inte alls. Jag är lycklig över att vara någon med en vardag, liksom andra, liksom människa bara. Vardagen är trygghet och lycka däremellan och vardagslyckan har väl ändå orättvist bespottats nog?
Vi som varken trott på vardagslycka eller låtit oss invaggas i falsk trygghet är också sådana som kan gå mellan upplysta landshövdingehus med en Konsumkasse. Man får unna sig naivitet ibland, även vi, och jag knyter mina händer, blundar i en tanke:
Jag tror att vi klarar oss. Jag tror faktiskt inte att vi behöver vara rädda alls.

Anders Borgs leende (vi gör det för att vi måste)

Jag vill må bra nu skriver jag och sedan kommer likt förbannat de där dagarna då hjältinnan springer, faller och hjältesmasken åker av.

– Känselspröten, du måste lära dig att dra in dem ibland, brukade birkenstocktanterna i pedagogiskt ickefärgs-beiga rum med näsdukar på bordet säga och se på mig med den där sortens socionomtantsblick som vägrar släppa.
Att födas med för tunn hud är ingenting man väljer, man bara lär sig att leva med det. Vissa dagar glömmer man hur man gör, man stänger inte av, man låter allting forsa in. Stress och krav eller bara en regnig höstdag sköljer bort det lilla försvaret man har och där står jag vid Marklandsgatan med känselspröten riktade mot världens sorger, huden luckras upp och på framsidan till DN står Anders Borg och ler med budgeten i handen och under orden om slag mot arbetslösa och sjuka och jag tänker på alla arbetslösa och sjuka och alla försvarslöst oekonomiska; jag och mamma och alla andra.
Vid hållplatsen mittemot står ensamma farbrorn med rullatorn, har han någon som tänker på honom på kvällarna och tänk om han åker hem alldeles ensam och äter värmd hemtjänstmat såsom han gör varje kväll? Där står barnet som skriker, tar någon hand om lilla barnet och tänk om någon är elak mot barnet och tänk om barnet kommer att bli mobbad i skolan och tänk på alla små barn som växer upp till en jord som håller på att förstöras och tänk om man någon gång får barn och de ser på en med besviken blick; varför gjorde ni såhär mot världen vi ärvde, varför tänkte ni inte på oss?
Kliver på spårvagnen och tänker på barnen som svälter och dör, barnet som blir en flicka som blir ilurad sprit och våldtagen, på ensamma människor och deras badrumsskåp med tabletter och hur många finns det därute som väljer kväll efter kväll om de ska ta för många eller bara gå och lägga sig och vänta på sömnen. Tänker på mig mitt i kaoset av måsten; hur ska man duga och hur tackla rädslan för världen, för livet och för sig själv och sina framtida misslyckanden?

Somliga dagar är ett glas fyllt till bredden av oro och ängslan, ytspänning som håller allting kvar och sedan räcker en droppe för att det ska svämma över och droppen är han i mobiltelefonen som säger att det regnar, kommer nog inte förbi och jag som svarar att kunde han inte tänkt på det innan jag åkte hem tidigare från bibblans pluggtid och sedan ner på sängen med gråten forsande, orkar inte hålla emot och där ringer han på dörren ändå.
– Du kan ju inte komma nu, nu har jag ju redan hunnit börja gråta, säger jag ogenomtänkt men gråter gör jag med huvudet i vackrastknät och jag pratar om livets meningslöshet och människans ofrånkomliga ensamhet för i min svärta finns inga nyanser, bara det totala hålrummet när jag faller.
Han som inte håller med, såklart han inte håller med och när jag gråtit ut min rädsla och sorg äter vi soppa och lyssnar på Snoop och Kanye West och en stund senare är jag samma människa som jag vanligen är numera igen. Sådana är skiftningarna att en halvtimme efter att jag sagt att livet är tom strävan med tårar rinnande nerför kinderna kan jag fnissande säga att Carolina Gynning är ju ashet, tycker du inte det?

Man blir äldre och kanske lär man sig att ta hand om sig själv någonstans. Den natten efter då jag sover max en halvtimme och ligger halv fem på morgonen med hjärtklappning och hyperventilerar blir en dag då jag går hem från jobbet och stänger av min dator, sätter mobiltelefonen på ljudlös. Tackar nej till öl och fest och ägnar kvällen åt ensamtid med film innan jag somnar in och sover tolv timmar.
Man blir äldre och svärtan blir bara i kortare stunder mindre nyanserad, man lär sig kanske att skratta mellan tårarna och se små glimtar av ljus däremellan. Ljus som i hans vackrasthänder formade kring mina gråtvåta kinder.
– Ängsliga, oroliga, fina Elin.
Som förfest hos grannvännen och samtalet som växlar från jordens alla sorger till vilken rappare vi skulle vilja ligga med och sitta på pakethållaren på hennes cykel;
- Håll i dig, nu går det fort!
Och vinden i håret och jag fnissar och håller om hennes midja och kallar henne min lilla indier som ska cykla runt med mig i världen och i magen värmer Southern comfort och på klubben väntar vännerna och jag kramar, skrattar igen.
Anders Borgs leende, livets ofrånkomliga ensamhet och världens oro kan bara rå på mig i korta stunder numera. Minns femtonåriga Elin som skrev i sin skoluppsats; hur skratta, le och älska i en värld så full av lidande, sorger och orättvisor? och hon fick väl högsta betyg och någon kommentar om att det var välskrivet men åh, så sorgset och svart.
Femtonåriga Elin, jag vet varför nu: För att man måste. För att det är det enda man kan göra.

Min viktigaste feministiska strategi.

Jag har aldrig trott något annat än att jag ska göra karriär. Jag har aldrig velat något annat än att förändra världen. Jag har aldrig haft andra planer än att skriva romaner, artiklar och forska. - Att uttrycka mig är det jag andas, lever för, om jag inte får göra det trivs jag inte med mitt liv, säger jag till en vän som inte förstår varför det inte bara räcker för mig att ha ett schysst jobb, okej lön, fina vänner, ett fint förhållande och kanske några barn i framtiden.
Aldrig tillräckligt för mig. Alltid denna strävan. Måste komma någonvart. Det handlar mindre om status och pengar, desto mer om just det där omättliga behovet av att få läsa och skriva. Analysera världen, förstå den genom språk och forskning. Det enda jag kan, det enda jag vill. Jag bara måste.

Jag minns hur jag grät ett år på bokmässan. Hur vi stod i Incontro bar, jag och dåvarande pojkvännen, såg alla vackra, lyckade människor tala med varandra om litteratur och samtid som jag i alla fall inbillar mig att det är det de talar om över drinkar på Incontro efter dagens seminarier och montersvettande. Vi åkte hem och jag grät. Det var då jag fått för mig att jag också skulle, borde, kunde nöja mig. Läste sjukvårdsdokumentation och skulle arbeta administrativt inom vården. Det var väl helt okej.
Jag grät för att det inte var okej. För att jag ville diskutera litteraturen och samtiden i Incontro bar. För att varje andetag bara önskade något annat; vara en av dem. För att jag varje dag i anatomistudierna och på datalektionerna önskade mig något annat. Längtade efter hörsalar, seminarium, uppsatskritik och opponering. Längtade efter textkritik, litteraturstudier och analyser. Jag grät över att det var så förbannat jobbigt den insikten; jag kan inte nöja mig, aldrig. Får jag inte skriva och forska så dör jag.
En månad senare hoppade jag av och ett par månader senare satt jag och glödde vid tangentbordet och skrev en C-uppsats i lingvistik som enligt min handledare var det snabbaste någon skrivit en C-uppsats under hans 30 år i den akademiska världen. Jag var hemma igen.

Med all denna strävan. Denna vetskap; jag måste få göra det här annars dör jag. Denna insikt; jag måste i alla fall få försöka förändra världen med mitt språk och mina analyser innan jag dör. Vad kommer? En jäkla massa stress. Och ångest. Och konstant springande ikapp, blickande bredvid, framåt, bakåt. Så mycket prioriteringar och så svårt att göra.
Det här det här med York, jag vet ni blev besvikna när jag skrev att jag inte åker. Och någon kommenterar; en man hade åkt. Love sex money skriver; det finns en poäng, en man hade nog armbågat sig fram och skitit i vilket och bara åkt.

Från universitetsbiblioteket åker jag med böcker om att konstruera klass och kön i min tygpåse. Teorier och studier om klass och kön som ska bli ett PM från mig. Det är exakt det här jag menar. Om jag inte får konstruera mina egna analyser, sätta min egen situation i teoretiska sammanhang och göra begreppen större, ja då vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv för det är det enda jag vill göra.
Jag tänker på kön och klass. Om jag hade pengar hade 5000 kr i resa till York inte varit någonting. Om jag inte varit uppfostrad att veta min plats och inte ta för mig så förbannat mycket utan låta de bättre, högre klasserna ta plats hade jag kanske vågat. Om jag inte varit kvinna och inte vetat hur man kräver sin plats, slår sig för bröstet och säger att man är bra och cool och klart man ska åka för karriären framförallt istället för att genererat niga och säga tack, men nej tack då hade jag nog åkt.
Jag tänker på de män som jag sett springa förbi mig. Som bara vågar. Som kanske inte är så bra på det de gör alla gånger, som kanske inte alltid har de rätt svaren. Men de vågar, de tar plats, de gör alla platser till sina.
En feministisk strategi är att göra likadant. Nu jävlar liksom karriären och andas uttryckandet och aldrig låta någon annan komma före för att jag lämnar plats igen. Vässa armbågar, ta de där lånen och bara dra. Leka pondus bland skrämmande etablerade forskare i York och sedan jäklar superromanen och genusstudier och disputation och EU och riksdagen och journalistiken here I come, liksom.

Jag var på väg i alla fall. Till York. Sedan pratade jag med mamma, ett sista samtal av tvekan.
Hon sa inte alls det där som jag trodde hon skulle säga för att alla andra sagt det. Det där om att du måste åka Elin och vilken chans och tänk om du missar den. Hon sa;
- Har du tänkt på konsekvenserna?
Klart jag tänkt på konsekvenser som i fett med creddpoäng, ett steg närmare forskarkarriär, er beundran och jubelrop över att jag åkte, stoltheten över mig själv för att jag vågade, allt det där. Men det var inte de konsekvenserna hon pratade om.
Hon menade faktumet att jag redan är genomstressad, ofokuserad, för att jag som vanligt gör tusen saker samtidigt. Faktumet att York blir ännu en sak att stressas av, ha ångest över, tänka på under sömnlösa nätter. Det räcker med att säga flygresa till London så börjar jag hyperventilera. Hon menade det där om att jag faktiskt hade lovat att sätta skrivandet i första hand denna hösten och ändå är jag uppe i minst fem saker till samtidigt. Att det kommer bli ett helvete av massor av extra-arbete som tar tid från skrivandet och pluggandet för att betala tillbaka pengarna för Yorkresan.
- Kommer du ihåg vad du lovade?, sa hon, skrivandet framför allt annat denna höst.
Sedan påminde hon mig om den hösten då jag jobbade som journalist, läste sista året på gymnasiet och jobbade med en diktsamling samtidigt och slutade med en tvåmånaderssjukskrivning då jag mest ägnade mig åt att kolla igenom alla avsnitt av Vänner, äta nudlar och gråta av utmattning. Eller den hösten då jag jobbade deltid, läste en kurs på lingvistikens avancerade nivå och svenska A samtidigt och jag tillslut svimmade av stress.
Eller den våren då jag försökte skriva en B- och en D-uppsats samtidigt och under tiden knaprade både Cipramil och diverse sömntabletter för att det var enda sättet att klara tillvaron. Hur jag varje gång lovat mig själv att aldrig hamna där igen.

Jag förstår hennes poäng. Jag förstår hennes poäng när hon säger att jag bara är 24 år och tids nog händer det, i små små steg. Rusar jag på springer jag in i väggen, det vet jag ju.
Jag vill inte vara hon som aldrig sover på nätterna och går med konstant värk i kroppen eller hon som bara beklagar sig under fikasessioner med vänner för hon är åh så stressad och pressad och hur ska hon hinna för att sedan titta på klockan och säga att hon måste hem. Jag vill inte vara flickvännen med en kalender som får honom att sucka och säga jaja, vi ses väl om tre veckor då ungefär. Jag vill vara hon som uttrycker, analyserar, progresserar och förändrar världen. I min egen takt, utan jämförelsenoja och samtidigt hinna må bra.

Min viktigaste feministiska strategi handlar inte om armbågar eller status. Den handlar inte om att springa ikapp männen och försöka ta deras platser. Den handlar om att ta hand om sig själv och våga ifrågasätta sina egna och andras krav. Det finns ingen medicin mot kalenderbitande karriärkvinnors självutbrännande. Bara ifrågasättande av sig själv och mönsterbrytning hjälper.
I höst åker jag inte till York, det blir någon annan gång. I höst nöjer jag mig med att återigen lämna in ansökan till forskarutbildning, läsa lite genus och ägna många, långa dagar och nätter framför tangentbordet i min lägenhet i Worddokumentet märkt Skrivprojekt. Min viktigaste feministiska strategi är att må bra. Jag vill må bra nu.

But with my ego I could stand in a speedo and be looked at as a fucking hero

Ja på torsdag har exmannen och kompisen premiär med klubben Boombox på Kontiki. Jag vet att det är slutet av månaden och man ska jobba på fredagen men ändå, det är gratis inträde och två grymma DJ:s. Det har även utlovats att några av mina favorithiphoplåtar kommer att spelas under kvällen. Alltså helt fab musik och möjligheten att se mig lyckotjuta/sittdansa/shaking that ass och det vill ni inte missa.
(- Alltså Elin, till och med när du ger props slutar det med att du framhåller dig själv, guuud vad du egobloggar.
- Jo jag vet cencorrösten, men jag gjorde ju ett försök till att skriva något som inte cirkulerade kring mig nu i alla fall.)

Och alltså jag vet inte vad ni säger, förmodligen inte samma sak som jag eftersom jag misstänker att det är en Kent-revival på G. Det är nu vi som fick utstå spott och spä under framförallt Vapen & ammunition-perioden och även efter Du och jag döden kanske får lite upprättelse och credd igen för att vi idogt höll fast vid Kentlyssnandet (alltså; Du och jag döden är en gudomlig skiva, men V&A är ju precis så mediokert lättlyssnat tråkig som alla framhöll). När till och med Kenthatande grannen tycker att låten var rätt okej hajar man vad som är i görningen. Om hela Välkommen till samtiden låter som Ingenting kommer det bli revival, jag lovar. Det låter lite nytt och samtidigt gamla Kent.
Hursomhelst, jag vet inte vad ni säger, men nu har jag lyssnat 20 gånger på Ingenting, minst 20 gånger och varje gång får jag samma tristessklåda i kroppen. Jag hör att det är bra med basen och pianoslingan och gitarren och så snyggt producerat jamenvisst, jag hör att det är en fantastisk text om tristess och tomhet i småstaden och att bryta sig ur, revanchkänslan och besegra sig själv och alla de där jävlarna – ja, allting är så mycket älskad Jocke Berg-lyrik.

Men jag vet inte. Kanske har varje människa en varierande kvot av gånger man kan lyssna på Jocke Bergs tomhet/tristess/ångest/revansch-texter och klassiska Kentriff och älska det. Kanske – förmodligen borde det vara så – uppfyllde jag den kvoten under min tonårstid och efterföljande år.
Eller så är precis som min vän som också var det där galna Kentfanet en gång i tiden, men nu övergett dem helt, säger: Man kommer till en punkt då Kent andas för mycket den man en gång var och som man inte längre vill vara att det någonstans bara blir tristess och ångest att lyssna på dem. Kanske jag är där nu, oavsett hur bra Välkommen till samtiden kommer låta.
Jag är inte längre vara hon som bölade till Hagnesta istället för att lösa sina issues, jag vill inte gå med knuten näve av revanschlystnad, snarare av glädje och inspiration. Jag är inte där längre. Jag hör att det är en bra låt, men den är för mycket tonårs-Elin, för mycket svärta och depressiva tendenser.

Lyssna på Lazee - Top notch eller T.I. - Raw istället, det är grejer det mina vänner, också ses vi på dansgolvet.

Ack, du frestande lättja

Om förra veckan präglades av lust och inspiration, tankar och kreativitet präglas denna vecka av lättja och oförmågan att ta mig för saker. På en och en halv vecka ska textkritik inlämnas, textsamtal i Motala genomföras, ansökningar till forskarutbildning lämnas in, jag ska börja jobba på nygamla jobbet efter ett och ett halvt års frånvaro och däremellan har jag två seminarium och ett PM att skriva samt en klubb och en fest ordnat av vänner att gå på.
På en och en halv vecka.
Slutsatsen blir att det aldrig blivit så roligt att Facebooka som nu, aldrig känts så nödvändigt att träffa alla människor jag inte hinner träffa så ofta som jag skulle vilja och tänk alla blandskivor man kan göra när en 40-sidig engelsk text om ekofeministiska perspektiv på molekylärbiologi egentligen borde läsas.

Förkylning och förälskelse dimmar skallen. Den här veckan vill jag bara skedligga och vara småfånig och fråga med kärleksrösten om han är kär i mig idag med (det var han! lucky me!). Den här veckan vill jag bara äta halstabletter framför highschoolfilmer och ha täcket i soffan fylld med gamla snorpapper. Den här veckan vill jag strunta i viktnojor och träningsbehov och äta tusen rostbröd med marmelad och ost som enda näringstillskott. Den här veckan vill jag slökolla TV och talla på mannen sådär så jag tillslut börjar kalla mig själv Fröken överkokt blomkål (Jag är en femtonårig testosterongrabb instängd i en akademisk, feministisk kvinnas kropp. Lös den ekvationen om du kan, Tiina Rosenberg!)
Den här veckan vill jag varken vara upcoming akademiker, slipad feminist, strukturerad och organiserad duktig tjej, inspirerad blivande författare och textkritiker eller snygg, ung kvinna. Jag vill bara vara härligt lat och oproduktiv i fula mjukisbyxor och förkylningsröd näsa. Himla missmatch av vecka att känna så på.

För övrigt noteras att min tillvaro består av fantastiska människor som peppar mig och stöttar mig och erbjuder mig lån och tipsar om gratisboenden och det ena och det andra. Vad fantastiskt fina ni är. Jag hoppas att inte Love sex money har rätt när hon säger att York-resan är min chans till stundande kometkarriär för i så fall sumpar jag den nu. När tillvaron handlar om vem jag ska kunna låna pengar av för att ha råd med mat nästa månad känns en resa till York väldigt långt borta och den där kometkarriären får istället bli det gamla vanliga strävandet, hankandet framåt för det går ju i alla fall framåt. Dr Kitzinger erbjuder mig handledning via mail och jag är tacksamt glad, trots frånvaron av pengar, för att jag har ett bredband som ger mig möjlighet att interagera med människor på andra ställen och för att det finns så många som hejar på mig och är villiga att lägga pengar på mig. Tack.

För övrigt noteras 2 att paret Schulman också grälar om barn. Heja Katrin!

Kärleken har bytt adress (whats my muthafucking name?)

Men man glömmer ju så lätt vad som verkligen betyder något mellan allt om pengar och karriärsteg och allt det där. Små glimtar av påminnelse kommer ibland.
Jag säger inte att jag inte har en bakfylleångest som inte är av denna världen idag och att jag avskyr faktumet att jag återigen har en söndag då jag vaknar klockan ett och vägrar kliva upp ur mannens säng förrän han bjudit på kaffe på sängen, pussar och Justin-sång.
Jag säger inte att jag inte har lite funderingar kring både fredagen och lördagen. Nyktra,bakfulla Elin säger till fylle-Elin att det finns en gräns för hur känslig man får vara och den gränsen är definitivt passerad när man blir tjurgnälligt sur över att ens pojkvän råkar yttra något negativt om Snoop doggs sätt att rappa och kanske behöver man inte bli Norrlandspatrioten nummer ett när andra från ens hembygd är i närheten och tänk allt jag bara har vaga minnen av och nej Elin, bara för att du inte är så full att du har svårt att stå på benen och känner för att kräkas när du kommer hem betyder det inte att du har en s.k. salongsberusning som du tjatade om båda kvällarna.

Allt sammanfattat: En sådan korkad och oproduktiv och helt fantastisk helg. Kärleken bor inte på bankkontot, inte i eventuella karriärklivsmöten i York, inte på arbetsplatser som får det att svida under huden av oro, nej inte ens i skrivprojektet bor den.
Kärleken bor i introt till Kanye West The Glory på spårvagnen hem efter en tung dag. Först upp-pitchade soulrösten, sedan stråkarna också basen och hela soulkören. Små sprickor av glädje i hela stelnade kroppen. Finns sittdans för fingrar? Jag tror jag uppfann det på spårvagnen i fredags.
Kärleken bor hos grannen som hört om min jobbiga dag och bjuder på middag och den bor i min lägenhet som fylls av vänner, alkohol, skratt och dans. Den bor i fylle-promenaden till Kontiki och sjunga med i gamla hits och jag och Erik som där konstaterar att sittdansen är en sorgligt underskattad konstform innan jag överger honom och lyckodansar till What is love? med Rasmus och Maja. Kärleken bor i känslan när vackraste ögonen kommer dit eller känslan när två av ens bästa vänner dansar befriat och galet till Can´t touch this och hjärtat svämmar över sådär så jag måste fara fram med armarna och skrika att jag älskar dem.
Kärleken bor i segtung eftermiddag i hans soffa. Kravlöst ligger huvudet mot min bröstkorg och jag skiter i om det är allsvensk fotboll på TV, för så kär kan man alltså vara att allsvensk fotboll kan vara en frivillig uppoffring om det innebär att hans huvud ligger på min bröstkorg.
Den bor på och mellan festerna på Hisingen och Gårda. Den bor i mannens rappande/toastande som får mig att kikna av skratt och bita mig i tungan från att fyllesäga att jag älskar honom. Den bor i älskad, gemensam töntighet.
- Whats my muthafucking name? skriker jag på Avenyn
- Serial killah! svarar han lika snabbt innan vi stämmer in i When a man loves a woman eftersom 7-elevens Radio rix-spelande alltid fuckar upp ens fyllesång.
Kärleken bor på ett dansgolv på Rio rio. Klaras lyckoskrik när hon ser att jag kommit dit. Johns sätt att dansa som slår allting. Ellens ord om att jag borde vart med på Uppåt Framåt för Elin de spelade Toto! Dansa till reagge och dancehall och däribland Sean Paul och förnöjsamt konstatera att jag både fått dansa till Haddaway, A-ha och Sean Pälle på en och samma helg.
Kärleken bor i att en tidig morgon somna in i vackrastfamnen, smärtsamt medveten om morgondagens ångest då jag vaknar försent och inte orkar vara produktiv, duktig, strukturerad eller ens lite konsekvent. En fnissande lycklig tanke; äh men det är väl ändå skitsamma, jag är ju glad i alla fall och det är väl huvudsaken.

Såhär ska livet kännas på riktigt

Och jag minns den september för fyra år sedan. Då när vi bildade norrlandskollektiv ute i Bergsjön och spårvagnar var häftiga och i stora hörsalar antecknade jag mina första ord om sociologisk språkforskning och vågade äntligen tillslut prata med den söta poptjejen som var lika ensam på rasterna som jag och bara någon dag senare var vi inknutna i ett helt gäng och på kvällarna kom jag hem till doften från pojkvännens wok i köket, hörde skrattet från kombosarna framför TV:n och jag minns särskilt en kväll då pojkvännen läste i nya lokaltidningen Göteborgsposten att Håkan Hellström skulle spela på taket till Storan, en gratisspelning. Vi åkte dit; jag, pojkvännen och en av kombosarna. Såg Håkan Hellström dansa på hustaket för att sedan gå till något kvällsöppet café (bara det: kvällsöppet liksom) och äta kladdkaka och dricka te. Jag minns att jag tänkte att det är såhär det är att bo i Göteborg. Man kan se Håkan Hellström spela gratis från ett hustak en vanlig kväll och sen äta kladdkaka på café fast klockan är över sju.
Minns lyckan över akademiska böcker och tenta-adrenalinet precis som jag minns den kvällen på buss 58 då romanidén damp över mig och hur jag sedan ägnade kvällar och nätter åt att skriva. Då varje sekund av livet levde, andades, inspirerade.

Mest minns jag någon av mina promenader från Humanisten ner mot city. En av kvällarna då jag haft kvällsföreläsning. Jag gick där med Kent i lurarna, kort H&M-kjol, kavaj och andades klar höstkväll-luft. Mina tankar. Nu börjar det Elin. Det är nu livet börjar. Det är det här du väntade på alla rastlösa dagar i småstadens dammiga skolkorridorer, det är det här du längtade efter i ditt flickrum i huset på landet. Såhär ska livet kännas på riktigt.

Fyra år senare och så mycket klokare, mer ärrad, eftertänksam, bildad, erfaren. Jag promenerar från Universitetsbiblioteket ner mot city en av kvällarna med klar höstluft och solen som går ner över Vasastans folkmyller som hemlängtar med snabba steg. Jag går där med Kanye Wests nysläppta, fantastiska Graduation i lurarna, Weekday-baggies, sjal och andas. Den röda vintagekassen fylld med böcker, huvudet fyllt med tankar.

Det är veckan då jag släppt chocken över att vara tillbaka i den akademiska världen och återigen piper hemma, precis som det var den hösten för fyra år sedan i de stora hörsalarna. Då varje sekund av livet andas, lever.
Pendlar mellan PM-skrivande om pappaledighet som politiskt projekt, komma på idé till skrivprojektet och skriva tio sidor där, ligga vaken halva natten och läsa Maria Svelands Bitterfittan och anteckna minst tio sidor till till forskning eller roman eller whatever – bara inspiration. Gör forskningsprojektresearch som slutar i mail till Celia Kitzinger, en av queerforskningens giganter och en cool lesbisk aktör, om hennes forskning om heteronormativitet i språk och hon skriver att min planerade forskning sounds great och två dagar senare bjuder en av hennes forskarkollegor, på hennes uppmaning, in mig till en tvådagars konferens om feministiskt forskningsarbete på University of York och jag som skriker i luren till mamma att mamma jag vill åka till England och akademikernätverka, fatta coolt!.
Klockan halv fyra på morgonen får jag idéer i skallen igen och måste romanskriva sådär så jag är alldeles dödstrött på seminariet med Thomas Johansson om maskulinitet och fadersroller vilket inte innebär att jag inte kan låta mig bli inspirerad, diskuterad och alldeles lycklig över alla gnistor som slår i rummet av diskussioner, i skallen av alla tankar. Blocket nerklottrat med meningar som men det moderna jämställda föräldraskapet är ju ett jävla medelklassprojekt för den kreativa klassen!, den pappalediga pappan är hetero – var är bögarna i debatten?? och men vad ska vi analysera när makten är krossad?? och däremellan fnissar jag högt åt Johanssons dissningar av Mia Thörnblom, som tillsammans med alla andra livscoacher är ett favvohatobjekt, och meningen jag vet att jag låter akademiskt elitistisk nu men när det kommer till genus är ju folk rent generellt ganska dumma i huvet och går i clinch om moderskapsplikt vs faderskapsunnande sådär så han faktiskt lyssnar och någonstans adopterar jag honom också som en universell fader, tillsammans med Pierre Bourdieu och R.W. Connell.

Däremellan går jag upp till grannen, får te och chokladbollar och tittar på Upp till kamp ihop. Går ner till exmannens nya lägenhet för sista avsnitten av Gilmore girls, äter favoritsnarra och stämmer upp i gemensamt fånljubel när Lorelai och Luke kysser varandra. Kommer in på Hagabion, känner kaffedoften och ser mina vänner sitta där redo att analysera och skratta sig genom helgens redogörelser och tänker familjen, hemma. Har mannen liggande i min soffa läsande om inlärningsprocesser och sånt lärarstuff, medan jag skriver och ibland tittar vi upp och möts i en puss.

Jag går ifrån biblioteket september 2007 med tusen viljor, tankar och källor att båda lägga kraft i och ösa den ur. Tänker att det är nu det börjar. Det är det här jag väntade på alla rastlösa, tröstlösa dagar på det tråkiga niotillfemjobbet. Det var det här jag längtade efter när jag åt gröt framför Förkväll i min sorgliga papplådelägenhet utanför stan. Såhär ska livet kännas på riktigt.