Att fånga en fjäril (lugnaste insjö mot stormiga havet)

Det här är vad de säger om honom: Han är bra. Han är en keeper. Han är lugnare och mer stabil än någon någonsin hade kunnat tro att jag skulle kunna falla för. Han är insjön mot stormiga havet, binder fast mina fötter. Retas med mig utan att håna. Lär mig utan att mästra. Reflekterar mig utan att ta över mig. Pushar mig utan att överhöja mig. Tar ner mig på jorden utan att nedslå mig. Han är bra, han är en keeper. Sådär som kollegan säger när jag berättar om morgonen när jag vaknar av regnet mot rutan och muttrar på vägen ut att fan snart är man äntligen student igen och kan skita i föreläsningen en sån här dag. Han som förklarar att finis, vännen, de flesta har faktiskt arbeten och går till jobbet oavsett väder, så ser tillvaron ut. Sedan ger han mig en av sina regnjackor och den är alldeles för stor och jag säger att noway att jag tar på mig en sån där och går runt i och han svarar att finis, min Paris Hilton, du ska gå till bussen i tio minuter spelar det någon roll hur du ser ut?

Det här är vad de säger om mig: Jag är en fjäril, ett fågelhjärta. Jag klättrar inte bara utefter väggarna, jag kastar mig mot dem. Försöker hitta luckor och lönnhål ut ur känslorna, krossar fönster, väcker larm. Yrvaket reagerande på en annan människa och släppa in i sitt liv, hurdå? Och varför gör du så och tänker så när du ska göra och tänka som jag vill och alltid stötas mot varandra, in i varandra ibland och ibland frontalkrock och det är då jag slår på larmet, krossar rutan; springa nu? Jag är stormen, yrandet som inte får ihop saker och ting och kvar finns han som alltid somnar på en sekund och när jag lägger min arm om hans sömndruckna midja somnar jag in fortare än jag gjort på flera år. Kanske stanna? Kanske måste stanna?

Det här är som vi är: Efter festivaler och solskenshångel, där när sommaren blir höst och vardagen slår till. Så lätt är det ju att vara nyförälskad och lycklig i solskenet en dag vid Röda sten och så lätt är det att fyllefnissa ur sig att gud vad jag är kär i dig och du är det bästaste någonsin när man ölhånglar i gräset efter en spelning med ett gemensamt favoritband och så mycket svårare är det att leva upp till allting i en vardag med heltidsjobb och träning och allt som ska göras.
Baby, vardagen är inte min kopp av te alltså och det var knappast vardagen jag pratade om när jag vinsvamlade om hur bra vi är tillsammans men vardagen kommer likväl och där sitter vi med en delad vinare framför nyhetssändningar och Weeds som går från klarhet till klarhet denna säsong och vardagsbehovet av att dela alla dagens tankar med honom finns där redan.
Det där om klimatmärkning av varor till exempel. Det är ju en jättebra tanke. Men sen är det det där med att inte klimatmärka kött vs vegetariska varor eftersom man inte kan ställa livsmedel mot varandra. Trots att forskare efter forskare påpekar energislöseriet med köttkonsumtion, gaser och gödning och all annan negativ miljöpåverkan det för med sig. Det handlar inte om att man inte vill ställa livsmedel mot varandra. Det handlar om att köttindustrin har för stor makt, omsätter för mycket pengar och någonstans i allt finns djurens, miljöns och även människors lidande bortglömt. Köttindustrins makt och traditionens makt och gud, folk är så dumma i huvet och äter kött.
Det där om hushållsnära tjänster. Om det som borgarna kallar avlastning i det omöjliga livspusslet. Alla dessa begrepp som den styrande klassen tar patent på i sann lingvistisk makttradition och media som hänger på och så ordnar du upp i livspusslet, så får du vardagen att gå ihop. Köp in hushållsnära tjänster, avdragsgillt, eller varför inte unna er en långresa hela familjen eller bara barnen och gå ner i arbetstid vet jag eller ta en riktigt lyxig spabehandling och alla dessa dubbelarbetande kvinnor med ansvar över barn och hem ni måste ta hand om er själva och unna er konsumtion och massage och tjejresor till Åland och gud vet allt och ingenstans säger någon någonting om alla de som inte har möjlighet till vare sig hushållsnära tjänster, avdragsgillt eller ej, spabehandlingar, deltidsarbete, utlandsresor eller ens lite shopping. Ingenstans säger någon någonting om att en lyxbehandling på spa inte hjälper den utarbetade kvinna som gör det mesta i hemmet och har största ansvaret över barnet för det gör bara jämställdheten och den finns inga spabehandlingar för och ingenstans säger någon någonting om vilket livspussel den ensamstående mamman som dubbelarbetar och ändå knappt har råd med barnens dagsutflykt med skolan till Borås Djurpark har. Borgarklassen erbjuder lyxlösningar för en medelklass och överklass på arbetarklassens bekostnad.
- Jo jag vet finis, säger han och jag hoppar upp och ner i soffan av ilska och han stryker över mitt hår och reflekterar min ilska utan att försöka trycka ner den, bara stilla och sedan går jag helt plötsligt över till att tänka på min födelsedag och snälla snälla snälla kan vi inte göra en pinata, en stor rosa gris, jag har alltid velat ha en sån på mitt födelsedagskalas. Han som tittar tröttförälskat och säger att såklart jag ska ha en pinata på mitt födelsedagskalas.

Det här är vi, just nu, jag just nu med fingrarna famlande kring hans hand som kanske fattar hans och kanske hans lugnaste insjö mot mitt stormiga hav och fingret som darrar och tvekar, pekar mot dörren och han som lägger det tillrätta igen.

Tillit till sin egen progression (i Socialstyrelsens folder är allt svart och vitt)

-Jag vet att jag överreagerade och att jag var otydlig med vad jag ville, jag blev bara besviken när du inte var där på den fantastiska konserten med en av mina favoritartister med mig, jag hade velat dela det med dig ju fast jag insåg det inte riktigt förrän jag var där utan dig, säger jag och förlåt säger han och det är lugnt säger jag, för jag kunde ju ha varit tydligare och jag vet att fyllan fick mig att överdriva och förlåt igen säger han, klart jag borde varit där med dig fina och sen kysser vi varandra, gullegullpratar och jag är inte ledsen, var väl egentligen aldrig riktigt ledsen över det.

Bredvid mig står hela gospelkören, de mulliga negresserna i lila dräkter med matchande ögonskugga som alltid hejar på mig när jag behöver ingjuta lite mod i mig eller applådera mig själv över något bra och som egentligen bara existerar i min knäppishjärna men ändå (annan kategori av inbillningar är paraden med blåsorkestern i färgglada kostymer och jonglerande dvärgar som dundrar in när något bra har hänt).
- Oh happy day! Oh praise the lord because Elin has hanterat en eventuell konfliktsituation på ett vettigt sätt!, sjunger de.

Det var som jag fick höra på lördagen när jag berättade att mannen just nu jobbar med psykiskt handikappade och någon tolkade det som psykiskt störda och därmed flinade och sa att det där med att arbeta med psykiskt störda var väl en bra övning inför ett förhållande med mig. Skämtet som inte tog i skrattet utan sårade istället och jag som fräste tillbaka att jag mår ju faktiskt ganska bra nu och det kanske jag kommer att fortsätta göra. Jag fick höra att jag alltid kommer att vara psykiskt labil, så nej.
Inget skratt för det var min största rädsla som blottades; rädslan för rädslan. Rädslan för att tappa greppet; sluta äta, jaga insomniaspöken på fel sätt, gå ner mig i depressionsmörker eller springa ifrån mig själv och in i väggar. Allt som jag ramlat ner i och som jag försöker krampaktigt att hålla mig från att ramla ner i igen.
Hur faller man i ett samhälle där skyddsnäten rustas ner ett efter ett? Deprimerade och utbrända mår bäst av att arbeta säger Socialstyrelsen helt svart på vitt utan människoinsikt. Sjukvården har milslånga köer och vem tror på en psykologkontakt om man inte har pengar på fickan och kan söka privat vård, att bara få en läkartid känns som en naiv utopi. Försäkringskassan som vägrar ge pengar och omprövar läkarbeslut på rutin. Allt som man måste slåss mot när man orkar slåss som minst och bara behöver ett nät som tar emot i tunga fall. Rädslan för rädslan är också en rädsla för ett nedrustat folkhems otillräcklighet.

Men rädslan för rädslan måste kombineras med ett mod. Ett mod att tro på att man utvecklas, blir starkare och bättre för om man inte har tillit till den tanken, vad ska man då möjligen kunna tro på här i världen? Jag hanterar en konfliktsituation; jag tar ett steg framåt.

Långt senare den natten viskar jag till honom att jag kommer att ha svårt att sova. Han frågar mig om inte varm mjölk hjälper och jag skrattar bitterhetsskrattet för min baby, naiva sötnos där var jag liksom i femte klass.
- Varför sover du inte om nätterna? Har du varit deprimerad?
Alla hans frågor och jag som stryker bort tendenser till orosögon med ett pekfinger över hans skäggkind.
- Jag är lite knäpp helt enkelt. Men just nu mår jag bra.

But oh, we are young and not tired of it

En sista helg där sommaren exploderar i hetta och åskskurar innan den lämnar över stafettpinnen till hösten och tillvaron skiftar skeenden igen. En sista helg av lättja, galenskap och fylla innan kalendern ska inhandlas och möten bokas. Det är klart att man inte ska gå på fest och blanda alkohol till fylla och sedan gå hem med mannen och sova fyra timmar max när arbetet kallar dagen därpå, men det är som de äldre kollegorna säger när jag kommer dit och är bakfyllesnurrigt segtrött och gnäller; du är ung, du klarar det.
Jag är ung, vi är unga och fortfarande dumma och glömmer bort sömnen och tycker att en banan och några kex är en fullvärdig lunch om det ger mer tid till att dricka den där litern Gredos som slår mot skallen i värmen och raglar omkring, skrattar, köper för dyr öl och kramas, hejar.
Finaste vännerna på fredagsförfesten och sexpratet och de skålar för mannen för att han är bra och lugn och en sådan man aldrig trodde jag faktiskt skulle falla för (true dat) och han och jag på Manu Chao och Welcome to Tiujana.
- Sex och marijuana, det finaste man kan få i livet, skrattar mannen och jag skrattar också för vi är fortfarande så unga och så dumma att vi skrattande kan tro på det.

Lördagen som omkringspringande in och ut från Way out west-området och alla jag vill möta upp med, försöker kryssa och korsa mellan nya och gamla vänner och allting däremellan, splittrat och fantastiskt när alla möts och alla jag skrattar tillsammans med. Jag som keeping it real-skämtar inför mannen om att jag ska ligga med Kanye West och herregud, kanske inte läge för sådana skämt redan men han kontrar med Erykah Badu sådär så jag blir lika delar avundsjuk och svartsjuk innan jag supportar hans Växjöpatriotism genom att dansa på The Ark.
- Vi vill höra hits, det här är hits! skriker jag och Maja och sedan öppnar sig skyarna igen och jag och mannen blir ett stort gemensamt mumintroll i vita regnponchon som spruckit i mitten.
Skrapa ihop pengar till lite mat och möta upp med Jenny och David och tränga sig fram och kärleken, dansen, herregud om Kanye West var fantastisk på Roskilde går det inte ens att jämföra med vad denna konsert var. Jag och Jenny som ler och dansar, tjuter och jag rappar mot exmannen i Izzo (H.O.V.A.)-sticket för var det inte såhär jag citerade i en rubrik en gång haha.
Någonstans lite ledsen över sms och jobbigheter från tidigare på dagen upp mot ytan och så fort vi lämnat konserten lägger Jenny armen om mig för de där klarblå ögonen är precis så klara att de ser mer än jag gör och hon frågar hur jag mår och jag fyllelipar som jag trodde jag slutat med för jag är fortfarande så ung och dum att jag fyllelipar offentligt. Hans vackra fylle-sms och återigen frågande; jaha vi är ute nu och du ska inte med för du ska ligga med Kanye West? Jag som väljer hemmet, sängen och går i nattlig dimma med grannvännen och rensar skallen, lättar hjärtat.

Vaknar upp i äcklig lägenhet som alltid prioriteras sist när saker snurrar omkring och huvudet värker för jag är fortfarande så ung och dum att jag dricker för mycket och för sent och glömmer bort det där med en liter vatten innan läggdags.
En sista helg. Jag ska göra min matlåda, städa min lägenhet, möta upp med mannen och imorgon köpa ny kalender, boka tider, kolla schemat och vänta in hösten.

Bekännelser (jag är för ful för electro)

Karmat hoppar upp och biter Saker under huden i röven om och om igen numera och jag tänker på mig själv och allt som jag skrivit det senaste året och kanske i synnerhet det senaste halvåret och jag undrar hur det kommer sig att så många läser. Jag framstår inte som någon sympatisk person. Vem vill läsa något skrivet av en fullständigt osympatisk, fördomsfull och generaliserande människa? Kanske är jag, bakom tangentbordet, ingen sympatisk person heller. Jag vet att jag är trevlig och snäll, messnäll och anpassande, i verkligheten. Skulle vi mötas där skulle jag le och trevligt konversera och ni skulle tänka oj vilken gullig tjej (notera; inte i onyktert tillstånd). Men bakom tangentbordet skriker jag. Gapar jag. Vräker jag på.

Som en ångvält går jag på om flickor med getingmidjor, särartsfeminister, konstnärsmän, indiebrats, smygborgare, gamla ragg och alla de andra och jag skriker till höger och vänster med mitt förakt och min avsky. På Saker under huden sätter jag normerna. Här styr jag. Här utdelar jag sparkarna och det är här jag bestämmer helt själv vad som är rätt och vad som är fel. Det är en frihet jag aldrig har i verkliga livet. Men jag är ofta ingen sympatisk människa bakom tangentbordet.

Det är fel att ilskglöda bakom ett tangentbord och gömma sig bakom sin ilska. Mycket av det jag skriver om står jag för, om än jag skriver om den i en svartvit ton fastän jag också inser att det finns så många fler nyanser att bejaka alla sorters frågor i livet i. Annat skäms jag över.
För det där riktigt ilskna, utåtagerande gallspyendet handlar egentligen bara om en sak; att framhäva mig själv. Att för en gångs skull få vara den som är normen istället för den som är fel. Den som inte har några rådjursögon eller är för ful för electrodans eller inte kan anpassa sig efter konstnärsmän.
Jag är en förvuxen tonåring med dålig självbild och mitt i allt framhävande av mina egna normer och mitt kaxiga utdömande av andra säger jag egentligen mellan raderna bara;
- Hej, jag känner mig dålig. Jag känner mig ful och fel och dum. Jag känner mig helt missplacerad i den här världen och fattar ingenting. Tyck om mig. Beundra mig. Snälla?

When blogg-keeping it real som vanligt goes wrong

Tydligen hade jag kommenterat min mammas blogg och där av misstag länkat till min egen blogg.
-Okej, tänkte mamma, schysst nu får jag läsa Elins blogg.
-Okej, tänkte alla hennes vänner, Evas dotter har en blogg, den ska jag läsa.
Och så har alltså skett i flera månaders tid utan att jag haft en aning om det utan naivt bloggat vidare om ångest, knull, ätstörningar, fyllor och dildos.

-Oroa dig inte, sa mamma nyss i telefonen när hon råkade avslöja att hon läser bloggen, jag älskar dig ändå.

För att orka fortsätta låtsas vara det de kallar normal

Och Urkult var urladdningen av tramsighet, råtöntighet, kärlek och galenskap som jag behövde för att fortsätta. Alla dessa dagar – fyra veckor - som jag har kvar då jag sitter på kontorsjobbet och blir smädad av små läkarstuderande råttor som tror de står över mig, är bättre människor bara för att sitter på en studentplats på sjukhuset och bita ihop med service minded-leendet kan jag tänka på Urkult. Alla dessa dagar då kroppen stressbultar över inlämningar, ekonomi, hemtentor och allt det där kan jag tänka på Urkult. Alla dessa dagar då det krävs av mig att jag är en normal, vänlig, service-minded, strukturerad och duktig människa kan jag tänka på Urkult.

Jag kan tänka på solnedgången vid forsen och Edvins rörda min och mannen och jag som blir lämnade ensamma där på bänken och den romantiska stunden som är vacker sådär så att skräpplockaren ursäktar sig för att han stör romantiken när han går förbi, fast som egentligen handlar lika mycket om en prestigediskussion om det är dimma eller industrirök som vi ser i fjärran (hans argument är att dimman stiger uppåt, mitt argument är att jag är från Norrland själv och dimman stiger uppåt här).
Jag ska tänka på ölen och skratten innan Svenska Akademien och konserten minns jag inte så mycket av och det handlar mindre om alkoholhalt och mer om lyckan i dans och sång. Minns liveversionen av Upp i höjden, Resa sig upp och mitt och Majas hoppande på Du kan om du vill och jag minns hur fyllemannen tar tag i mig ibland och viskar att jag är fin och vacker när jag dansar och underbar tills han ursäktar sig med att han är full och kär och då blir man sån.
Jag ska tänka på dansen i ladan, Bob Marley och Sister Nancy och äntligen får röven må bra och det är exakt det jag menade i det här inlägget, vad jag längtat efter; opretentiös, lycklig, galen dans och mitt i allt spelas Markoolios Ingen sommar utan reagge vilket blir snackisen på campingarna dagen därpå i upprörda toner, men där står två idioter och dansar och sjunger och skrattar och det är jag och Maja tills vi slutligen får med mannen och hans vän på noterna. Och det var väl kanske inte Markoolio jag hade i åtanke när jag bad om opretentiös dans, men jag bjuder på den, jag bjöd på allt just då.
Ölen i dimmig, tidig morgon med Varan-TV-citat och sedan vakna upp till en dag med slött häng i gräset där vi betraktar kontaktimprovisationen med skönt hånande uttryck. Någon kallar det tönteri, någon annan säger att det är före detta mobbade kids som aldrig fått kroppskontakt och mitt sarkasmhjärta skrattar sig lyckligt och lättat för kärleken mår bäst av lite rolig elakhet då och då.
Jag ska tänka på en lördagkväll med vinfyllan och jag och min sister in crime som rör oss från pk-vegan-hänget till Viktoriahänget till granntältshänget till Kenthänget, från camping till camping med ökande fylla och hjärtan som älskar människor som bjuder på mat, allsång och Justin-covers, vägbeskrivningar genom åkrar när vi villat fel och att vara fulla och töntiga och skita i vilket.

Jag bjuder på den. Jag bjuder på allt. Markooliodans, önska The River av mannen-med-gitarr och sen skråla med, vara fullast i bilen och skrika om att få höra hits i bilstereon, se ut som ett mumintroll i min för stora, vita regnponcho, gå fram till några och slå sig ner för att de spelar Kent, prata om kärlek och lycka och stora vackra saker som en annan lycklig, ocynisk hippie. Urladdningen; jag kanske orkar fortsätta vara det som kallas människa i det som kallas den normala vardagen nu. Ett litet tag till i alla fall.

Money for nothing

På en motorväg på väg upp mot Norrland någonstans mellan Stockholm och Gävle. På Statoilmacken får jag och mannen chans att kyssas första gången under resan och Maja irrar iväg ensam på en nattparkering bara för att ge oss lite privacy och inne på macken är det Kalle eller Edvin som köper Dire Straits Brothers in arms till ett sådant där reamackpris ni vet. Ironi och nostalgi och lite kärlek över åttiotalsintron och gitarriff och någon undrar vilken låten med det där klassiska riffet är.
- Money for nothing, mumlar jag längst bak i bilen halvt sovande och introt ljuder över mörka motorvägar medan killarna längst fram skrattar och sjunger med.
En värme i kroppen; min barndomsskiva framför andra. Pappaskivan framför andra. Okej The boss och okej Otis Redding men ingen skiva har spelats så mycket i alla de otaliga gamla Volvobilar eller leasade tjänstebilar (notera förändring i takt med karriärkliv) eller i mina föräldrars hem som den.
Och jag är åtta år och jag sitter längst bak i bilen på väg hem från mormor och morfar. Ser ljusen från alla lägenheter inne i stan och mamma och pappa som förtroligt nynnar med i låtarna och jag är sömnglad och barnatrygg
och jag är tretton år och på väg hem från affärn med pappa med en ny Veckorevyn i handen och spanletar söta killar från skolan, läser Hansonartiklar och pappa som Money for nothing-sångväser med knuten hand och jag som suckar för fan pappa, vad pinsam du är och vilken skitdålig skitmusik det här är
och jag är sjutton år och har hällt i mig alldeles för mycket av billig sprit och pappa hämtar på busstorget där jag vinglar fram till den av de tre snurrande bilarna framför ögonen som jag hoppas ska vara den riktiga. Brothers in arms dånande så att basgången ljuder ut över kickershänget vid Domus och pappa som undrar hur jag mår och jag som kort svarar att det är bra. Sedan lantvägen i 140 och jag som absolut inte får spy i tjänstebilen och stirrar på vägen och försöker på ett diskret sätt hålla mig fast för sätet snurrar under mig och bilen snurrar på vägen och allt jag kan tänka på är att fokusera på gitarren, tänk bara på gitarren och inte på någonting annat så kanske du inte spyr
och jag är snart tjugofyra år och sitter i en hyrkombi inknödd bland packning och tröttspeedade människor som dödödödöar sig med i Money for nothing-riffet och i framsätet sitter mannen som börjar ta mitt hjärta i besittning och trummar med fingrarna mot ratten till den låten på exakt samma sätt som min far brukade göra.