fet note to self på att:

sitter man till större delen instängd ensam i sin lägenhet en hel vecka och skriver ångesttexter till ljudet av the cure blir man som man umgås.

och efter att mamma levererat sin sedvanliga femminutersmonolog om att jag är en sökande människa som borde börja gå i kyrkan för att finna inre frid och att Jesus är svaret på min längtan kom hon med en del vassa, men skönt sanna, påpekanden. av barn, fyllon och mammor hör man sanningen. note to self där med.

sen ett nattligt samtal som avslutade med skratt genom bådas tårar;
- jag är ju för fan mina neuroser!
- ja jag med!

men så är det ju inte. igår var jag mina neuroser. idag är jag svart kaffe och analys. ikväll är jag glädjefylla, kanske paris hilton eller fransyskan. imorgon den glödande proletären.
tricket i livet är att hitta människor man kan vara alla sina trassliga pusselbitar med. det har jag gjort, thank god - det har jag gjort. det är som i spiderman 2 när tobey mcguire har stoppat tåget och faller i utmattning i människors armar. hans mask har fallit av och människorna ser honom under masken. deras armar bär honom, de skärskådar honom under superhjälte-förklädnaden med ömma ögon. ser att han bara är en pojke under sin förklädnad.
- vi säger ingenting, säger de och någon sträcker fram hans mask.
tricket är att tilllåta sig själv att förlora superhjältemasken då och då. veta att armar bär ens nakna ansikte, ömma ögon som ser en bakom hjältesfasaden. det blir så mycket lättare att dra på sig masken igen och fortsätta kämpa då.

(ge mig) rosor och palmblad

kom hem, drack en halvliter vatten och läste ett mail från bangredaktören om att min superba, fantastiska artikel inte kommer med i nästa nummer. saker jag måste jobba på, tänka på, kanske till nästa nummer om jag ändrar lite grejer. kanske kommer ni läsa den i augustinumret istället. jag förstår vad redaktionen menar. jag förstår precis. jag har glömt allt om kvinnosolidaritet och hierarkier i artikeln till exempel och den jag var för ett par år sen hade sagt förmodligen sagt just det;
-hey, var fan är kvinnosolidariteten?
är inte det den värsta kritiken? den som verkligen är befogad. den som man verkligen kan förstå. det är ju den som trycker ner en i fotknölarna och får en att börja tvivla. det är som skrivläraren. varje gång jag lämnar in något tycker jag såklart att jag skapat ett mästerverk. att varje formulering är fantastisk. sen går allt jag skrivit igenom hennes manglingsmaskin och ut kommer två A4 med kritik. allt är befogat. alltid. jag kan inte se det när jag sitter där vid tangentbordet och hackar till mina gamla cure-skivor (enda som funkar som musik när jag skriver), men det finns så mycket brister och hål och hon ser det alltid. precis som bang gjorde. den kritik som är obefogad och småfånig, som man inte kan känna igen sig i, den kan man bara räcka fuck you åt och låta bli glöd för ens fortsatta strävan. men jag får alltmer befogad kritik med underlag och den har jag väldigt svårt för just nu.

jag har glömt hur man hanterar kritik. för poängen är ju att i den där manglingen av skrivläraren och i det där mailet från malena rynell finns det beröm och tro på mig också. den missar jag totalt. fokuserar enbart på det dåliga.
i den akademiska världen var jag aldrig sådan här. det hör ju till, det är liksom essensen i akademiska seminarier att man ska få kritik. inga uppsatser, ingen forskning, inga resonemang är helt vattentäta. finns alltid saker att kritisera. jaja, jag vet att jag kräktes innan jag gick upp med min C-uppsats och undrade vad jag gett mig in på och efter D-uppsatsen grät jag ju för av utmattning, men ändå var det aldrig något som fick mig att tvivla. jag sög åt mig av det bra och jobbade på det dåliga. det gav mig glöd. i vårt senaste seminarium om könsöverskridande kvinnor förlorade jag mig själv långt borta i en diskussion om mig själv (insert fnissande över mitt jävla ego här). helt osaklig, väldigt icke-akademisk. det bör och kommer jag få kritik för. det enda det ger mig är en sjuhelvetes jävlar anamma och pepp inför seminarieuppgiften den kommande veckan om vilken roll etnicitet haft i konstruktionen av sexualitet (bara frågan! jag måste runka!).

när det kommer till den andra sortens skrivande ger det ingen glöd. när det kommer till mitt kreativa skrivande, eller för den delen artiklar, vill jag bara och enbart ha hyllningar, tårtor, stående ovationer och palmblad framför mina fötter. vill höra förlagen i gemensam korus utropa mig som den mest lovande unga författare de sett på år och dagar. vill se min skrivlärare gråta av lycka över mina fantastiska formuleringar och prosalyriska ord. vill höra bang säga att det här var den bästa motherfucking artikel de läst och vill att alla tidskrifter i hela sverige ska slåss om mig som skribent. sånt händer ju inte. det som händer är att jag hela tiden, varje sekund måste slåss med mig själv och alla tvivlen för att inte bara stänga av datorn, lägga ner för alltid och ringa chefen och höra om hon kan erbjuda mig vidareanställning efter att sommarviket går ut sista augusti. börja betala av mina skulder, bli vuxen och allt det där. att det faktiskt sitter tusen och åter tusen människor runt om vid sina datorer och drömmer om en publicerad debutroman eller skribentjobb och jag är ändå inte mer än bara en av dem och alla vi kommer inte få drömmar uppfyllda. väldigt få av oss.
och det finns inget som säger att jag är en av dem.

jag kan inte hantera kritik längre och det suger. lusten är drivkraften och det som tar mig vidare och det är väl den sunda delen. att så länge man känner lusten kommer man ändå fortsätta fylla datorn med megabyte opublicerat material. jag vill bara vara lite starkare, ha lite mer vässade armbågar och sluta att hela tiden blicka nervöst mot alla andra. de som redan är där eller de som har så mycket större potential att hamna där. de med kanske mer vässade armbågar, mer talang, mer känningar och större tilltro till sig själva.

men kvällen bjöd på solens nedgång över ramberget med vänner, öl, cigaretter och skratt. åt sanslösa mängder vindruvor och pratade om lilla sjöjungfruns invandrarsvenska, offentligt urinerande, orupklassiker och - naturligtvis- senaste numret av bon (jag kommer aldrig att kunna höra lasse lindhs röst på radion igen utan att få the creeps).
lägger man fylleskallen på filten och låter utandningen från halsblosset sträva uppåt blandas stjärnorna ovanför med ens eget andetag. det är sånt man får leva på när tvivlen anfaller, inga palmblad framför fötterna men ändå.