Min pose i kvällens sändning

De som följt både min blogg och LSM:s har eventuellt noterat att hennes pseudonym på mig har varit Paris. Den som följt både min blogg och Gustavs blogg har eventuellt noterat att mitt smeknamn där är Panam, hiphopslang för just Paris.

Vad det beror på krävde en lång förklaring under en låt i kvällens sändning, där det blev aktuellt igen.

Soraya noterade att jag stod upp i studion och att jag inte bara stod upp. Jag stod i min average pose, dvs Paris-posen, också. Den posen, ihop med en lite för stylish klädstil för mitt arbete samt ett jobb som hårmodell då jag fick göra just den posen, gav mig på min arbetsplats back in 2006 smeknamnet Paris, efter Paris Hilton. Höften, armen - I got it all. Det är lika mycket min vilopose som min arbetspose. Helt omedvetet hamnar jag i den. Paris blev tillslut ett alter ego, ett numera kasserat sådant, men likväl. Posen finns uppenbarligen fortfarande kvar och dyker upp när jag minst anar det.

I Marie Antoniettes fotspår (eller; hur jag lärde mig att älska electro)

- Fuck måttfullheten! utropar Maja över en kanna öl inne på Pop-inn och sen utbringar vi en gemenskam skål för att måttfullheten under några dagar ska sönderknullas.

För Paris är ingen stad för måttfullhet, Paris är allt annat än måttligt. Det är överdåd, livsromantik och skönhet i varje staty, pelare, stadsvy, bakelse och fashionplagg; hela staden andas livsbejakande och livsbejakande har inga mått.
Fuck måttfullheten och Vi är ju faktiskt på semester…(den mer vuxna versionen av det föregående citatet) är våra motton under några dagar då vi totalt förlorar oss i livsbejakande och romantik.

Det är kvällen med billigt vin och ost vid Seine i solnedgången då Per ropar mitt hjärta svämmar över av kärlek till den här staden! mellan de franska balkongerna innan Daniel häller för mycket tabasco i sin Bloody Mary inne på jazzklubben, tänder en cigg och lite försynt undrar om det är möjligt för människor att självantända. Tillslut hamnar vi på en indieklubb ute på en båt där vi dansar till fulrock innan vi vandrar hela vägen tillbaka till hotellet.
Det är Monmarte, picknick med baugetter i försommarhettan, utanför Sacre-coeur smyger vi in oss själva på ett tyskt turistgruppfoto innan vi dricker espresso på kaféet från Amelie från Monmartre.
Det är Pulp med den snygga Shane-lookalike-flatan och hennes posse och det är samma klubb där jag två på natten kapitulerar och börjar älska elektro, dansar hämningslös bratdans utan att ens reflektera över det.
Det är att dricka Cosmopolitans klockan fyra på eftermiddagen och shoppa de där totalt måttlösa sakerna. På den japanska shopen förlorar vi oss i bisarra kramdjur till ljudet av Justin Timberlake i stereon och jag kramar ett japanskt monster med latexben medan jag wailar med i Goes around comes around och då ska vi inte ens tala om American Apparel-underkläderna. I´m bringing sexy ass i ett par guld-hotpants numera och dessa i kombo med guld-överdel och min revival av flätor på huvudet-frisyr ger ju snyggaste Prinsessan Leia fången hos Jabba the hut-outfiten (Notera möjligheterna till att Star Wars-förföra här. Notera helst inte töntfaktorn på att tanken på ett Star wars-scenarioknull gets me goin. Lasse Lindh och co:s sexfantasier kan ju slänga sig i väggen).
Det är att springa i sin prickiga volangklänning uppför Champs-Elyssé i ösregn medan blixtarna flimrar ovanför triumfbågen och det är utsikten från köpcentret där hela staden breder ut sig framför våra stora ögon.
Det är tröttheten när man gått en mil i innerstan i sommarvärme och kommer in på hotellrummet. Jag, Maja och Becky utslagna i fnissattacker i våra underkläder och svettstank med en varsin Smirnoff Ice i handen (förutom Becky som köpt någon billig vinvariant som får oss att tjuta ännu mer av skratt). Daniel som kommer in i rummet, suckar å städerskans vägnar och tillägger undrande om vi har en aning om hur det luktar härinne.
Det är kosthållningen som skulle ge Anna Skipper terapibehov; croissanter, baugetter, ostar, falafel, alkohol, godis, cigg och allt det andra och mina storlek 25-jeans (aka the lucky jeans) som jag precis kom i igen innan jag åkte är väl ett minne blott igen och kontot kommer visa någon tusenlapp kvar på saldot när hyran är betald och IKEA-besöket är avklarat men fuck all that, fuck måttfullheten.

Paris är ingen måttfull stad, den förnekar sig ingenting när den breder ut sig i sin skönhet, sitt överflöd och sin livsromantik. I Marie Antoniettes fotspår gör jag heller inte detsamma; ge mig bakelser och underkläder i guldlamé, låt mig dregla skamlöst över vackra, androgyna franska män och röka Vouge slim med andra näven uppsträckt i nattlig technodans.
Fuck måttfullheten; Paris vara bara livsbejakande kärlek.

jedimentaliteten (jag fokuserar kraften)

det är syrenerna på bakgården och på väggen har någon skrivit här bor kärleken personifierad. någon välter en cykel och jag stannar och stirrar på de svarta bokstäverna medan de skrattar åt den välta cykeln. folkölskvällar med reagge är enkla kvällar, på en säng någonstans kan man ligga och bara vara och lyssna till skruvade diskussioner om sömnsex och skedställningen och varför är jag så tyst och varför ler jag så?

på mitt lokala hemköp ger massoud mig alla flyttkartonger jag kan önska; tjejen kom hit vid åtta bara fråga efter massoud du vet jag ger dig alla bananlådor vi har! och i telefonen pratar jenny om blingblingkaninerna på kefalonia. det finns så mycket mineraler i gräset att deras tänder färgas silvriga och hon måste lova att fota. jag är dödligt fascinerad av dessa fakta, jenny skrattar och säger att jag nog är den enda som förstår värdet i upp-pimpade djur.

mormor ringer och frågar om jag äter ordentligt, berättar att hon väntar på döden, ifrågasätter värdet i att studera akademiskt när man är arbetarklass och vadå kvinnohistoria, som om kvinnor har någonting att komma med i historiebeskrivningen. sen gråter hon lite innan hon tillägger att min bror är duktigast av oss alla syskon för han har både bil, lägenhet och jobb och jag tänker att vissa samtal med ens familj är som en enda kortsammanfattning om varför ens fucked up hjärna funkar som den gör.

författarsamtalet över internet får mig att hylla det moderna samhället med dess teknik. jag sitter vid mitt skrivbord med pulverkaffe och snus och vid ett skrivbord någon helt annanstans sitter hanna hallgren med detsamma och inspirerar med sin helt osentimentala syn på språket. det där om att skriva mot sig själv, om att aldrig skriva för någon annan, aldrig tro att man har en egen röst eller ens kan komma med något originellt för ens egen röst är bara en i bruset av alla andra. om att man bara är en jättebebis som utforskar världen genom språket, det är brutalt och det är romantiskt på en och samma gång. mitt språk är just nu inte keeping it real någonstans; ängsligt sneglar det över axeln på omvärlden och frågar om det är okej, får jag skriva såhär? den inre cencorrösten bara hånler, vinner varje match och skrivläraren säger att jag vill för mycket, vill säga för mycket, blir övertydlig och överarbetar språket. medan jag i verkliga livet har hittat ett nu är mitt språk lika ivrigt överdrivande som jag själv en gång var.

hemtentan ramlar in i min inkorg och inspirerar och triggar med frågor om det performativa könet och den tvådelade könsmodellens framväxt. det är alltså den jag ska ägna mig åt idag, strax efter att jag ringt mamma och bett henne skicka ner en karta stesolid så att jag kan döva paniknerverna under flygresorna till och från paris.