Våren finns i smakerna saltlakrits och vanilj

Jag tror att jag har insett vad mitt problem med våren handlar om. Det handlar om mjukheten.
Det mjuka väller fram, man blir lite lipigare och lite känsligare. Lite mer hormoner och konstiga infall, lite mer vårskrik och rastlös väntan på äventyr.
Det mjuka väller fram och jag reagerar på samma sätt varje år. Jag blir bitter och arg, mer defensiv och kaxig än under någon annan årstid. Suckar över solsken och raljerar över lyckliga människor. Skyddet mot det mjuka; vi tar till de knep vi har så att det inte brister.

Det gör ju ont när knopparna brister. Det levande påminner om döden och glädjen påminner om när skrattet fastnar i halsen. En längtan efter att bli mer berörd, få mer ut av livet, kom hit med lite äventyr. Det gör ont när kroppar brister, det fattade Karin Boye. Sen gick hon till skogs, svalde gift och dog. Kanske hade hon också problem med våren.

Så kom hit med lite äventyr. Jag är trött på hur vi människor fungerar; vår sorgset avslagna defensivitet. Jag är trött på alla negganden som vi tar till och på sättet vi slåss mot allt därinne. Låt det mjuka välla ut och låt såren rinna över. Vi kanske behöver det. Mitt i min fräna saltlakrits några droppar vanilj. Det måste finnas vanilj i oss alla. Låt vaniljen sippra ut, låt knopparna brista, ge oss lite äventyr. Gråt, slåss, älska, bråka, skapa äventyren och ge lite mer varje dag.
Klart det är scary shit, jag vet. Saltlakrits är en mer distinkt smak än vanilj.
Det gör ju ont när vi brister. Men vad vackert det är när vi har slagit ut.

vi bryter betongen (addera bara lite värme)

tidningsbudet hostar till på fjärde trappsteget och ger mig väderleksrapporten i brevinkastet medan jag otåligt väntar på sömnen och lyssnar till fåglarna utanför fönstrets mörker. måste komma ihåg att fråga linnea om fåglarna, hon är min djur och natur-expert. det är bra att ha en bekantskapskrets av lekmansexpertis på högskolebasis, det finns alltid någon att fråga. krånglar datorn ringer jag rasmus, när hälsan vacklar frågar jag klara, skulle jag hamna i juridiska trångmål finns rebecka. och så vidare. man bygger upp en egen liten expertgrupp och linnea borde kunna svara på varför fåglarna envisas med att kvittra innan det har hunnit bli ljust.

och väderleksrapporten lovar värme och sol, jag måste planera picknick och köpa nya solglasögon. måste ut med skrivblocket och böckerna innan vindarna vänder igen.
från graven viskar karin boye att våren tvekar, jag förstår inte hur hon tänker för våren tvekar väl aldrig? den forslas fram och trycker på. precis som maskrosorna vägrar veja för hot om aprils sista köldknäppar utan spränger sig upp ur asfalten vägrar vi göra annat än att ta av oss barfota på marken där tjälen knappt hunnit släppa, köpa våra glassar i solskensbetingade rörelser och yrvaket, förväntansfulla samlas över folköl och engångsgrillar med löften om en sommar som är en evighet lång, precis som boye i en sista vacklande hoppfullhet nedtecknade innan hon gick till skogsbrynet och svalde gift.

vi är uppbyggda av tveksamheter, paradoxer och förvirring men är det i någon tid som vi inte tvekar är det våren. vi och maskrosorna bara bryter betongen. och huvudet är fyllt av illusioner likt den om en evighetssommar, samtidigt som magkänslan tvekar lika lite som knopparna innan de brister och det gör inte ont någonstans. addera bara lite värme; sen exploderar allt.