Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå.

Han har kommit till sida 23 i mitt råmanus när han sms:ar.
Jag har nu hunnit börja gråta tre gånger. Det här är grymt, Elin.
Jag tänker att herregud, sida 23, han har ju inte ens kommit till the heavy parts än.
Sedan frågar jag honom på msn om det här med gråten. Jag vet att det inte är någon happy go lucky-historia, liksom vad hade ni förväntat er av mig? Men vad är det som gör att både han och LSM gråter?
Han svarar att det väl handlar om att det är bra skrivet, men också om vår historia, min historia. Han läser orden som han en gång hörde mig berätta dem med gråtrösten, får samma känsla som då.
Jag vill bara krama om det lilla barnet och säga till henne att allt kommer att bli bra, skriver han.
Kommer det att bli bra då? Svarar jag men raderar det.
Men så gör det då snälla, jag behöver det idag, svarar jag men raderar det.
Nöjer mig med ett tack, fint skrivet.
Det är någonting som Cloern skriver som jag återkommer till under vår så kallade efterfest den helgen. Då vi båda ligger uppkrupna i min soffa under varsin filt och deeptalkar till en ljudvägg av Jocke Berg-lyrik. Hans ord blir ett eko av mina, eller om det är tvärtom men i vilket fall som helst.
Jag tänker på det som hon skrev.
det är som man tror att man inte förtjänar nåt äkta och bra, när man en gång förlorat/dissat någon som är just det.

Det finns två människor som jag uppriktigt gett en chans och förlorat mig lite i sedan den dagen då jag lämnade honom. Det är ingen slump att det blev just de två. För någonstans visste jag att det inte skulle kunna bli bra, att jag inte skulle få så mycket som jag förtjänade. Ingen av dem skulle se det lilla barnet och vilja krama det. Ingen av dem skulle någonsin hinna så långt. Ingen av dem skulle någonsin vara intresserade av det. Det är ingen slump att de människor som sagt exakt rätt saker vid rätt tid är dem som jag inte klarat av. Att det är dem som jag lämnat.
Någon gång när det krisade mellan mig och mannen och jag tyckte att han gav mig för lite uppmärksamhet ursäktade jag mig samtidigt för mitt klagande.
- Det är inte så att jag kräver några kärleksbrev eller rosor eller dagliga telefonsamtal, sa jag, jag vill bara känna att du bryr dig om mig och är kär i mig och så.

Sedan sitter jag en bakfull söndag och tänker på de där orden och på vad som just har skrivits på msn. Sedan rotar jag i en av mina minneslådor och hittar det där kuvertet innehållande fyra års kärlek. Arkiverat någonstans under skolkataloger och morfars samling med mina gamla lokaltidningsartiklar. Långa självutlämnande kärleksbrev om vilken fantastisk och vacker människa jag är. Torkade blommor, små vykort och jag älskar dig-lappar. Kvitton från restauranger som vi gick på, foton från den grekiska ön där jag satt i solnedgången och blundade medan han trädde ett halsband runt min hals, kärleksblandband med smörig soul, papper från tröstchoklad som jag fick under dåliga dagar, utskrivna avskedsmail med jag kommer alltid att älska dig-ord.

I fyra år fick jag världens bästa kärlek. Uppoffrande, närvarande, känslosam och helt fantastisk. Sedan gick jag och ångrade inte mitt val förrän det var försent. Inte konstigt att jag inte ansett mig förtjäna bättre än halvdan kärlek då.
Men det gör jag ju.
För fanihelvete, jag vill ha rosorna, jag vill höra jag älskar dig-orden, jag vill ha telefonsamtalen, jag vill ha romantiken och fånerierna och passionen. Jag vill ha kärleksbrev som fyller min brevlåda eller inkorg, kärleksblandskivorna som fyller stereon och hjärtat. Jag vill ha läppar som kysser bort tårar och händer på mina axlar som håller kvar mig när jag vill fly.

Jag inte bara vill ha det. Jag förtjänar det. Det lilla barnet förtjänar att bli kramat och det vuxna jaget förtjänar att bli älskad, respekterad och bejakad just som hon är. Jag har sonat mitt brott nu. Jag lämnade världens bästa kärlek och fick den aldrig åter. Men någon dag ska jag ha den igen och fram till dess är jag better off alone. År 2008 är inte halvdana grejer okej längre, då är det äkta kärlek eller ingenting alls som gäller.

Frihet vs konformitet (att leva på kärlek och linser är också ett sätt att leva)

Och sen kommer helgen, den första lugna vita helgen då jag ska ladda mina sociala batterier, ta hand om min kropp och min plånbok och jag åker ner till Lilla Bommen, ser Äkta kärlek med Hisingengänget och Maja och det är inspiration tidig helgkväll redan där för fan Maja, kan vi inte starta vårat brudband, hiphopbandet någon gång nudå? Glädje och trötthet och hem till tvätt-tiden och jag och mannen konstaterar att egentid är viktigt, vitalt. Aldrig glömma egentiden man behöver och får ta. Konstaterar vi alltså och en kvart senare ringer han på dörren.
Det är Al Pacinos makalösa skådespeleri och mannen som kan varje replik i En kvinnas doft utantill, det är sättet hans fingrar rör sig i en linje från nacke, över halsen och nyckelbenen; sökande och målsäkert med den sortens fingerberöring jag knappt visste fanns och min gåshudade, kattspinnande kropp kränger sig och hjärtat kränger sig, suckar lyckligt bultande av alla vackra ord och målsäkra, lätta fingrar över kroppen.

Och sen kommer resten av helgen då jag går loss på boxningssäcken och hantlar i egentid när den är som bäst; urladdande träning och sedan pratar jag och Maja, vita helgen eller hur? Ja vita helgen men kanske se Navid Modiri och Gudarna och kanske en öl efter, men bara en?
Harald Treutiger, gängets internskämt som adopterades av Urkultshelgen som var ett enda långt okaaay i olika tonlägen, är för ful för TV och jag måste sms:a, Facebooklänka innan jag själv skrattar ihjäl mig och när Navid från scenen säger sitt okaay skrattar jag lika mycket igen.
En öl över nördiga samtal om Internet och mindre nördiga samtal om vänskap och kärlek och mannen och hans vän dyker upp och väl där är jag redan inne på tredje ölen och sen bär det bara av åt helt motsatt håll än vita helgen. Den avslutas någonstans där när Edvin ringt in oss till The flame på Chapmans torg, sunkkrog i sin sunkigaste bemärkelse och mitt glädjetjut när de spelar Sean Paul och sen kan vi även ha dansat till Red red wine innan de stänger och vi vill bara höra mer. Opretentiöst och lyckligt och sanslöst töntigt men skrattande kommer jag hem till mannens lägenhet och väl där snurrar våra skallar och det är inte riktigt okej att kräkas upp tills inälvorna är på väg ut hos pojkvännen man bara känt i ett par månader.
- Snälla höj musiken, låtsas som om jag inte spyr! skriker jag och sen vänder jag huvudet mot toalettstolen igen.

Vaknar upp med bultande tinningar och övertygande prat med varandra om vi måste blitt drogade också låtsas vi som om de där sju ölen och tequilan inte fanns, bara hände. Räknar pengar som inte längre finns alls, konstaterar att på kärlek och linser kan man väl också leva om man nu måste.
Manu Chao på söndagsslö volym i stereon innan en kopp kaffe blir startskottet mot IKEA. Jag fnissar fjortonårslyckligt för pojkvän med bil har jag aldrig haft förut och när han kör i 120 på motorvägen och samtidigt rappar med i Dead prez får jag lite kåtslag, lyckoslag.
Han säger något om att vara på väg, det känns som om vi är på väg någonstans, en resa, gud vad härrrligt det skulle vara, bara fortsätta mot Malmö. Fågelhjärtat bultar frihetsslag inuti mig, ja Malmö och sen Köpenhamn baby och sen vidare därifrån, kanske Berlin?
Gemensamt ögonkast över snuddandet av tanken. Inget IKEA, inget jobb, ingen vardag. Nu bara drar vi, baby okaaay? E20 mot Malmö eller svänga av mot Kållered och ett vägskäl i bokstavlig och metaforisk betydelse. Frihet eller konformitet. Ansvarslös, romantisk flykt eller vardagens ansvarstagande tillvaro. Svängen går mot IKEA där vi med armarna om varandra prisjämför köksbord och letar ekonomiskt gångbara val av speglar. Frihet vs konformitet. Det är en frihet att välja konformiteten också, att snudda vid tanken är kanske frihet nog.

The things niggas do with pussy sitting on their face

Eller nä, egentligen borde rubriken vara lite mera Grejer tjejer gör när de är nyförälskade, men det var liksom inte det jag mumlade där i regnet igår. Han som sa Timbuktu och jag som höll en 20-minuters föreläsning om mina Timbuktu-issues.

Skitsamma. Poängen är att jag kommer hem från jobbet, ska ut och jogga och somnar på stört på soffan och blir där sovande i två timmar. Vaknar tröttseg och tänker att noway jag kommer se Timbuk när jag har såna issues och är såhär trött, gå och lägga sig ensam i tid jatack. Han säger Timbuktu, kom dit och några timmar senare står jag i ösregn och väntar på honom och hans vänner där vid Lilla Bommen bland gymnasietjutande fejkblondinbrudar med Gina Tricot-toppar och deras fyllebrölande pojkvänner och mellan tänderna väser jag;
- The things niggas do with pussy sitting on their face, som ett annat hiphopfuckat mentalfall och andemeningen är väl vad håller jag på med, bara för att få vara nära honom och sova med honom inatt med. Om Kent definierade mitt liv i ord och citat under högstadiet och gymnasiet är det uppenbart att hiphop och dancehall fyllt det tomrummet nu när jag är 20-nånting. Jag vet inte vad det säger om mig om det säger något. Mindre ångest, ensamhet och självömkande och mer droger, attityd, sex och ohämmad ilska nu kanske? Hehe.

Men sen kommer han och kysser min kind och regnet skitsamma när man kan stå fyra personer under ett paraply och fnissa och konsertens behållning är Mapei, underbara coola Mapei som är en sån där kvinna som jag inte kan bestämma mig för om jag vill vara eller knulla. Enda behållningen som inte räcker för långt och en trött stadsfestival känns som ett enda stort antiklimax efter Way out west, det går inte att komma ifrån och efter fem låtar går vi hem till honom och ger mig träningsvärk i höfterna istället.

Idag ser jag Äkta kärlek vid femtiden. Jag är pepp som fan.

(-Elin, kan du inte skriva någonting som inte innehåller nyförälskat dravel, onödig information om ditt nykärsknullande eller något som inte förolämpar minst en tredjedel av Sveriges befolkning någon gång?
-Tro mig cencorrösten, jag försöker. Men fan vad svårt det är just nu.)