Flyktinstinkten

Att träffa exflickvän K. igen efter fem år är som att se sin gamla spegelbild och inte riktigt känna igen den.
– Vilken dialekt du har! Göteborgska!, säger hon
– Vad liten du är, herregud vad liten, säger hon
– Vadå grönt te? Dricker du grönt te?, säger hon
Och jag förvånas och förundras över hennes reflektioner innan det slår mig att senaste gången som vi sågs pratade jag någon slags seminorrländska, vägde tolv kilo mer än nu och skulle aldrig kommit på tanken att dricka äckelgrönt te. Hon med sina pepsiburkar och marianne-karameller, långa håret, västgötska dialekten och när Ani Difranco börjar gapa Million you never made i stereon finns det en instinktiv ryckning i min hand att sänka eller säga att det är skitdåligt innan jag inser att det var fem och ett halvt år sedan jag kunde göra det.
Få korta ögonblick i livet inser man att man verkligen gått från en punkt till en annan, det inte bara känns utan det märks. Detta var ett sådant.

På folkhögskolan vid Göta kanal häller jag i mig kaffe mot insomnian och reflekterar texter och tar in. De läser mina texter och pratar om gestaltning, närvarokänsla och subtil kön&klass-tematik. Exakt de sakerna som jag kämpat med hela tiden. Det är inte under själva bearbetningen av mina texter som det händer saker i huvudet. Det är i analysen av de andras. Eller alla mellanspel; jag i soffan i uppehållsrummet där jag lyssnar till samtal om Morrisseylyrik, Bukowski och David Lynch, i framsätet på min textlärares bil på en regnvåt motorväg någonstans mellan de mellanstora svenska städerna när han pratar om 40-talets författarkollektiv och därbak sitter hårdrockskillen och pratar om hur han fick sin pjäsbearbetning av Mio min mio godkänd av Astrid Lindgrens systerdotter, trots att den inleds med att Mio karvar upp sina handleder.
Flyktbenägenheten är en nedärvd instinkt. Jag flyr och samlar intryck. Min kursare säger något om att jag inte är som hon trodde jag skulle vara. Att jag i min presentation på nätgruppen skrev något om att jag skulle bli professor, statsminister och författare – helst allt nu och på en och samma gång. Att hon väntade sig någon gapig och fladdrig och fann en lugntyst, ödmjuk tjej. Jag säger att det är mitt sätt att ta in och i tystnad säger jag att det är mitt sätt att fly. Jag tystnar. Reflekterar och samlar intryck istället för att rusa på och ta plats.
Flykten tar slut i tågresan på väg hem. Jag och Stefan bollar namn mellan oss för någon gemensam vän i Göteborg måste vi väl ha och sedan pratar vi humaniorakurser och framtidsplaner innan jag sätter i hörlurarna och sluter ögonen. Inuti en knuten näve och tusen nya idéer.

Och sedan kommer jag hem. Ingen säger välkommen när jag öppnar dörren och kylskåpet ekar lika tomt som den känslan gör. Jag öppnar rätt Worddokument och kräks ut två dagars tillbakahållen inspiration genom fingrarna. Jag vet precis hur historien ska skrivas nu, hur den måste skrivas. Facebook, det sorgset skrikande saldot på internetbanken och frånvarande eller negativt besked om doktorandtjänst; allt får stå tillbaka. Jag skriver och sedan lägger jag mig i sängen, lyssnar till det som Göteborg kallar vinter men som egentligen bara är ösregn. Saknar nyckelben att kyssa och en bröstkorg att luta pannan mot. Vänder mig om för att se saknaden i ögonen, tror mig se skäggstubb och vackrastögon men finner mest mörkblont självfall och blekmjuk nacke.

Cool on the streets, hot between the sheets

En av de finaste grejerna med alla fina grejer med Amsterdamsflickan är ju att hon har en egen blogg och är av samma sorts bloggande idiot utan integritet som jag är. Mina vänner fnissade igår på Hagabion återigen över hur galna vi är som lagt ut och bearbetat hela vår relation via bloggarna. När vi skiljdes åt i söndags var det inte efterkommande mail eller sms jag tänkte mest på utan herregud, vad kommer hon att skriva i bloggen om det här. Ungefär som att jag både fått hela vår första dejt, mina skills i sängen och trosor dokumenterade på Internet via henne.
- Lite som att sätta upp lappar på Ica, fast webb-baserat, konstaterar Amsterdamsflickan herself.

Eftersom jag är på väg till textträff på folkhögskolan för att få min halvskrivna roman konstruktivt söndermanglad och få lite ny inspiration för de sista två veckorna jag har på mig att skriva färdigt råmanus (erkännas bör väl att min första deadline sket sig totalt due to uppbrott, alkohol och Facebookberoende, men nu jävlar) hinner jag inte skriva någonting själv men bjuckar istället på den absolut finaste och mest träffsäkra beskrivning av mig själv som jag någonsin läst. Det här är precis den människa som jag vill vara och det är så fantastiskt att se att någon faktiskt tolkar mig så också:
Paris är hon som lever med hjärtat utanpå bröstet och ständigt låter det ta slag efter slag, men alltid reser sig med en svordom och ett hiphopcitat och tar sig an världen igen. Hon som kan berätta saker om mig själv jag ännu inte insett men ändå inte har några problem att gråta på min axel och låta mig se saker i henne. Hon som blandar ett sylvasst politiskt patos med så icke-korrekta skämt och oneliners att till och med jag kan häpna, blandar intellektuell skärpa och rationell världsanalys med att låta de fånigaste känslorna styra och impulserna bestämma. Hon som kan se världsvan ut till och med när hon stoppar in en jävla prilla! Hon som kan blanda att vara sjukt in the know och up to date med att förakta pretentionerna hos de som kräver att alla måste vara det. Hon som både kan lyssna intensivt och prata öppet om sig själv sådär som jag älskar när man gör. Hon som är cool on the streets, hot between the sheets (och så jävla bra) men ändå förstår alla mina sex-issues. Hon som kan välja att vara ytlig på ytan och djup på djupet, som inte skyggar för sina drömmar och som aldrig nöjer sig med för lite. Hon som gillar tjejer (också) men ändå kan lyssna på dancehall och prata kuk.

Jag rodnar och häpnar och sedan packar jag väskan och sätter mig på ett inre resan-tåg till Östergötland. Vi hörs på fredag igen.

Amsterdamshjärtat (hooked för livet liksom)

Naturligtvis borde jag skriva någonting om alla kanalerna. Det finns så många kanaler i Amsterdam och husen ser likadana ut i de flesta kvarter utanför centrum, för centrum ser bara ut som ett centrum gör med för mycket människor, H&M och blinkande lysrör. Jag lärde mig aldrig hitta någonstans utan följde efter frugans powerwalktakt eller Amsterdamflickans vana rörelser över gatorna.
Jag borde såklart skriva någonting om den vackra lägenheten, koffie weerkend och cigaretter som min ständiga semesterlast (suget efter latte och cigg satte in redan på Landvetter den här gången), secondhandshopping och inrökta öllokaler. Eller om hororna i Red light district och min och frugans efterföljande diskussion. Jag varken chockerades eller upprördes av dem, av männen som glodde in genom fönster på silikonbröst och väntande sängar kanske men inte dem. Det knyter sig mer i magen när jag tänker på frysande tjejer i ett gatukvarter än någon i bikini i ett skyltfönster. Jag ville skriva någonting om hur jag och frugan fortfarande alltid hänvisar till våra forna liv som Fröken duktig-tjejer när vi lever rövare. För tre år sedan var vi sådana duktiga, överambitiösa tjejer med alldeles för mycket struktur och kontroll att vi helt enkelt varit duktiga för minst en halv livstid. Det är sådana saker som vi brukar säga till varandra när vi går ut och dricker på en måndag eller råkar köpa ett ciggpaket fast vi inte borde. Inne på coffeshopen fnissar jag till henne att herregud, du och jag här, det hade vi aldrig kunnat tro för tre år sedan.
- Nä men jag är så himla glad att jag är här, fnissade hon tillbaka och kramade om mig och jag kunde inte annat än att hålla med.
Jag ville skriva något om frugans känningar av mina fylledrama-tendenser och hur skönt det är med en vän som dagen efter hon fått ett argt fylledrama-sms skrattar och säger att det är typiskt mig och det här ska hon lägga ut på Facebook, istället för att ta illa upp.
Jag ville skriva någonting om fear and loathing in Las Vegas-tyskarna och hur jag naturligtvis var tvungen att bjuda en av dem på snus eftersom det är the best fucking drug in the whole world och definitivt ville jag berätta om den fantastiska festen hos Amsterdamsflickans syster med vän där kök och vardagsrum fylldes med olika nationaliteter, skratt, bonding och en ohygglig massa alkohol. Jag vill sitta här och konstatera att Amsterdam var precis vad jag behövde för även om fingrarna bakfylleskakar och jag bara längtar tillbaka till ostrukturen vet jag att det var alldeles lagom och precis vad jag behövde för att känna mig sådär fri igen. Fri är svårare än trygg, läskigare än trygg, fri är alltid bättre än trygg om man måste välja, det insåg jag i Amsterdam.

Skulle jag skriva och sätta punkt alltså, men sen blev det ju som det blev. För det var som de sa, de flesta och nästan alla, innan jag åkte att herregud, du och Amsterdamsflickan nu kommer grejer hända igen. Ni kommer inte kunna hålla det på vänskaplig nivå när det är slut mellan dig och mannen och allting är som det är.
- Vi är bara vänner, det är så det ska förbli, jag uppskattar henne för mycket som vän, sa jag bestämt.
Det var som när jag och exmannen blir sams igen efter ännu ett fylledramautspel från min sida och jag säger det där om att jag nu ska börja ta lite ansvar i mina relationer istället för att bara strula runt och göra allt för att sätta mig i en offerposition, börja hantera saker moget liksom.
- Steg ett är att inte flirta med Amsterdamsflickan, sa jag och han tyckte att det lät bra.

Naturligtvis låg jag med Amsterdamsflickan. Naturligtvis räckte det med att hon stod där i solskenet vid spårvagnen så visste jag det. Din jävla idiot, Elin, du är fortfarande så hooked på henne och du kommer plåga dig själv hela vistelsen i den tanken. Naturligtvis var jag tvungen att efter ett dygn ursäkta att jag stirrat ner i hennes urringning hela tiden, att jag gett upp att försöka se henne i ögonen för det var ingen idé när hon hade så vacker urringning (grabbarna grus-poäng på den repliken: highscore för Elin). Såklart var jag tvungen att med rosévinstungan vräka ur mig allt det där som jag legat sömnlös över under nätterna i Amsterdam med henne på andra sidan väggen. Det där om att jag varit rädd och feg, att hon var det bästa jag kunde få, att hon var out of my leauge. Och sen blev det som det blev och jag vaknade upp med ansiktet i de fantastiska trassliga lockarna och hennes hand strykande över min rygg och jag var återigen lika delar förvirrad och genomlycklig.
- Men herregud? Vadå blev som det blev? Ta lite ansvar för fan, säger ni.
Men för det första har ni kanske inte samma typ av terminator-könsorgan som jag har. Den hittar ett target och en målaktivitet och sen är det liksom kört. Då spelar det ingen roll vad förnuftet än babblar om. Har fittan bestämt sig för att ligga, då ligger fittan liksom. Lite som de gånger jag blivit nekad sex. Jag kanske kapitulerar och tänker okejdå. Men terminatorfittan blir bara tokfrustrerad och argast i hela världen.
För det andra känner ni inte Amsterdamsflickan. Ni vet inte exakt hur galen man blir i närvaron av de där lockarna, brösten, hennes doft eller läppar (jag tänkte skriva fylliga här, men herregud, Björn Ranelid-tendenser håller jag mig helst ifrån). Ni vet ingenting om hur det är med den där blicken som ser rakt igenom mig och som jag inte kan ha något försvar inför. Ni vet inte hur hon kan se saker hos en själv, blotta allt det svaga och sköra, som man själv inte ens ser. Ni har inte sett henne dansa till Slagsmålsklubben en sen natt i en lägenhet. Ni har inte fått de mest fantastiska presenterna av henne; om det så handlar om ett rosa hjorthuvud tillsammans med mina vänner, fantastiska electro/hiphop/dancehall-skivor eller ett grow cannabis starter´s kit i Alla hjärtans dag-present. Ni har inte hört henne skämta eller sett hennes världsvana, streetsmarta interaktion. Ni har inte hört hennes smarta utläggningar eller hur hon liksom självklart tar plats i ett rum, men aldrig på bekostnad av andras utrymme på ett sätt som få behärskar. Ni har inte sett henne blotta sina egna svagheter med en ärlig självklarhet och ni har aldrig fått ta del av hennes gudinneskills i sängen. Ni har inte lutat er panna mot hennes axel, gråtit och sagt att ni är förvirrade och vilse för att ni visste att hon skulle kunna ta det.
Det var inte ni som vaknade upp med fingrarna intrasslade i vackraste lockarna imorse för det var jag och det spelar ingen roll hur korkat det kanske var, för just då var det bara bra.
Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Amsterdamsflickan är idealkvinnan, bland det finaste som kommit i min väg under min livstid och det är nog dags att inse att jag liksom inte kommer ur den förvirringen, att det bara är så även om det aldrig blir vi.

I got weed, drink and a handycam - all of which is legal in Amsterdam

Nejmen alltså, jag slutar ju inte blogga. Jag tar inte ens paus. Saker under huden will go on forever. Det var inte så jag menade, bara att jag kommer att välja mina ord med mer omsorg ett tag.

De kommande fyra dagarna kommer dock den återbildade singelpakten i Majorna att förflytta sin dekadenta, moraliskt nedbrytande aktivitet söderut. Närmare bestämt till Amsterdam. Av vad jag hört om den staden erbjuder den fler möjligheter att utforska sin egen dekadens på än Göteborgs gamla en-öl-för-mycket-dåligt-one night stand-tillvaro.

Om man googlar på amsterdam och shopping kommer bland annat bilden ovan upp. Med tanke på att jag tänkt julklappshandla därnere kan det ju bli en riktigt intressant julafton i år. God jul mormor liksom.

Det där med integriteten (vs bloggkliandet i fingrarna)

Jäklar, nu är det sådär svårt igen. Faktat som ligger i min hand är att sedan två veckor tillbaka; d.v.s. sedan jag slutade skriva lagom distanserade (med mina egna mått alltså, distans är ju ett relativt begrepp) inlägg om tedrickande, adoptionsmöjligheter och bekräftelsebehov och istället återigen började vräka ut mitt fladdriga känsloliv har mina läsarsiffror skjutit i höjden.
People ni är så fint simpla och känslomässiga, precis som jag. Jag kan fila i dagar på något politiskt och viktigt, men när det kommer till kritan är det ju ändå olycka och hjärtekross som gets us going eller hur? Det är ju det som berör.
Jag blir så glad av alla länkar och kommentarer. När ni säger att ni är kära i mig, att jag förstår, att jag lyckas beskriva. Hur ni mailar era lovestories och hur vi börjar prata med varandra. Jag får så sjukt mycket feedback att hjärtat växer och börjar dundra av kärlek istället för skydd och distans.

Men så är det det där med att använda en offentlig blogg för sina inre tankar. Det som ibland ändå skaver. Jag tror på att mötas utan masker, likväl delar jag olika sidor hos mig själv med olika människor. Det kliar i bloggfingrarna och skaver i integriteten på samma gång, om ni förstår vad jag menar.
Sådär som när jag träffar Ulli för kanske tredje, fjärde gången i hela mitt liv och hon redan är helt uppdaterad på de senaste veckornas händelser. Sådär som när A. frågar om mannen, exmannen och har en massa bakgrundsfakta fastän vi också bara setts ett par gånger. Sådär som att jag vet att en eventuell framtida kontakt mellan mig och mannen gravt försvårats av faktumet att jag blottat vår relations mindre vackra drag här på bloggen, någonting som jag dragit mig för och tvekat inför, men sedan kom det där bloggkliet igen. Sådär som när jag träffar nya människor och uppvisar en del sidor hos mig själv och sedan säger de att de ska börja läsa min blogg och jag undertrycker ett stort nej-skrik, för de kommer helt plötsligt se en helt annan Elin också, en Elin som jag bara ibland är och verkligen inte alltid vill outa. Sådär som när jag råkar droppa bloggadressen för människor som förekommer i den, trots att jag vet att det kan bli konsekvenser av det.

Vänner. Jag älskar ju vår nära relation. Men de senaste dagarna har jag insett att jag lite börjat välja mellan bloggfame och fungerande sociala kontakter i det där de kallar verkligheten. Kanske är det dags att välja det sistnämnda ett tag.

Ett litet avsnitt november-Sveriges Sex and the city

k säger: men inte mer depp nu elin? vi drar på koloni och kollar band istället. skit i att det är måndag!
e säger: okej men jag måste 1, ta en promenad 2, duscha 3. ta mig ur kommandolooken i mjukisbyxor
k säger: hade inte du tränat?
e säger: nä jag somnade istället
k säger: men jag måste hämta tvätten klockan sju, sen kan vi promenera genom slottis till linné.
e säger: okej fint. ska vi ses på linnéplatsen h?
h säger: ja gärna, men jag behöver också lite tid att fixa mig iordning
k säger: undrar om ölen är dyr? undrar hur mycket man ska tillåta sig att dricka på en måndag?
e säger: alltså fan vad vi gått ner oss. jag vill supa! men jag har verkligen inte råd.
h säger: jag har gott om cash för en gångs skull och är ledig imorn
e säger: härligt! jag vill hångla.
k säger: jag vill såklart också supa. jag vill också såklart hångla men jag tänker att det inte händer på en måndag.
e säger: kan inte du ragga hångelhoes åt mig?
k säger: elin ge dig nu din jävla slampa!
e säger: gulle dig, halv nio vid linnéplatsen.
h säger: men kul för mig om ni två får hångla båda två
k säger: nu är v. med i konversationen. övertyga henne!
k säger: inte om att hångla utan hänga med alltså.
e säger: v. häng med ut ikväll! alla fyra yes!
k säger: vi ska ju inte förfesta och jag har som vana att inte hångla nykter
e säger: du kommer hångla.
h säger: oh I see!
v säger: nej jag orkar inte följa. jag är en seriös person som jobbar.
k säger: elin förfesta?? eller nä nån ordning må det väl va.
e säger: förstår det, jobblivet gör en trött. speciellt i novembermörkret.
k säger: jobblivet gör väl att man vill supa ner sig?
v säger: ja man VILL men man orkar inte
v säger: men elin verkar ju sugen på fest
e säger: men ska vi förfesta? seriöst jag har haft en nykter dag de senaste dagarna och det var igår och då var jag ju så bakfull att jag nästan kräktes.
h säger: tur att jag har din sudden comfort hahaha.
k säger: drick den du så får du asroligt, promise!
v säger: ja vissa jobbar som sagt
k säger: jag har redan ångest över min lathet idag
e säger: jag sov halva förmiddagen, skrev tvåtusen ord, facebookade, skulle träna, sov istället och åt en varm macka. vem är mer slacker än jag?
k säger: jag har både vin och sprit hemma, men fan vi borde inte va?
v säger: va? finns det folk som har alkohol hemma utan att dricka upp den?
h säger: jag har jobbat. en vårdtagare hade kissat ner hela badrumsgolvet. torka torka…jag kommer aldrig känna mig ren igen.
k säger: jag har pluggat två timmar.
v säger: jag har bara suttit ensam på jobbet med i-poden hela dagen. inte pratat med någon.
k säger: jag har heller inte pratat med någon på hela dagen.
e säger: nä det har inte jag heller.
h säger: bättre jobb än att torka kiss i alla fall.
k säger: jo jag pratade med en i telefon som ville sälja rakhyvlar till mig. jag fick omega 3-tabletter på köpet. portot gick på 40 kr och jag tackade nej. fuck off liksom.
e säger: jag sa hej till kassörskan på ica. hon sa hej tillbaka.
v säger: ja allt är bättre än att torka kiss i alla fall.
k säger: vad sorgliga vi är.
k säger: patetiska.

Mina egna konturer är de bästa

Det skulle bli en lång promenad hem. Jag vet inte, jag måste ha tagit en genväg eller något.
Jag tog smällen på en gång och grät en hel helg. Sedan la jag energin på att skriva en roman istället. Sedan blev det helg igen och jag ägnade mig åt att befästa styrkan i mina egna konturer.

Det finns ingen skönare känsla än att upptäcka sig själv på nytt. Oavsett om det är att i Southern comfort-fyllan säga citatkorkade saker om att ”tänk på att jag levt med en känslig, politiskt korrekt kille i fyra månader. Jag har inte fått prata om horor…ja inte andra kvinnor heller för den delen”, att upptäcka det sköna i att komma hem från en fest klockan fyra på morgonen och veta att det inte spelar någon roll för det är upp till mig hur länge jag festar eller att vara fyllekaxigt dryg och inte behöva skämmas, för vem ska skämmas över mig mer än jag själv möjligen? (Och det gör jag ju förbluffande sällan).

Relationen med mannen var stundtals frihet. Stundtals var det att försöka trycka sig själv in i en mall jag var tvungen att kapa mig själv för att passa i. Jag var snälltyst, mindre cynisk, mer glad, mindre bitchig och kaxig. Jag kapade av akademiska referenser, fånelitism och hiphoplingo. Man gör så mycket för kärlekens skull, trots att man inte mår bra av det.

Men ni vet ju, precis som jag att man bara kan må bra om man är sig själv. Kanske är det därför som jag tagit genvägen hem från det här uppbrottet. Den här helgen glider jag runt mellan fester, klubbar, fikasessions och bakfyllehäng med glass och Bonde söker fru och är bara mig själv. Konturerna är tillbaka, huden tjockare än någonsin. Jag vet att jag bloggar bättre när jag är olycklig, men jag är ledsen; jag mår nog faktiskt ganska bra nu.

Det är som en insikt som slår mig där i söndagsnatten:
- Jag lever hellre i en bra relation med mig själv än i en halvdan relation med någon annan.

Kom ihåg people, fortsätt namedropa best of-mina blogginlägg enligt föregående inläggs uppmaning!