version 2.0

grundregeln i spelet är; du kan alltid bli en bättre version av dig själv.
alltid.
reglerna ligger i min hand, som så många gånger förr. kanske är det något med arbetarbarnen, maskrosbarnen, tjockisbarnen, konstiga barnen. att vi alltid strävar framåt, alltid ser en modell av ett bättre jag därframme. det är blodsmaken i munnen, revanschen. vi blir antingen galna eller ger igen. befinner oss mellan succé och utbrändhet, snygghet och anorexia, briljans och sluten psykiatrisk vård. ständigt svävande, en del faller över. vi ger igen och hoppas på att hitta en version 2.0 av oss själva som kommer ta oss lite längre. vad ska vi annars göra? ge upp?

jag kan inte ge upp. precis som jag inte gav upp alla de gånger som hjärtat krossades sönder och jag sprang fem kilometer i skogen med tårar i ögonen för att bli smal och high school-films-ge igen. precis som jag inte gav upp alla de gånger då jag fick höra att jag inte skulle bli nåt, vem trodde jag att jag var och pressade mig själv till sjukskrivning för bästa betygen innan jag sökte in till universitetet och scorade VG-tentor. precis som jag inte gav upp för orden om min konstighet och knäppa kläder utan toppade dem med tiara och manics-glittertröjor istället.

det finns alltid nya lager att skala fram, nya konturer att skära i. att bli lite bättre, lite vassare, lite vackrare. det finns en drivkraft i det, jag behöver en drivkraft. jag ger mig själv två månader ledigt från och med imorgon eftermiddag och två månader ledigt är två månader att lägga på mig själv. totalt. precis när allting gör som ondast, när jag saknar och förvirrar och mitt i allt kommer han och säger the boy done wrong again och jag har tillitsproblem som det är här people, sluta playa mig och förvirra mig och undanhåll saker och ljug för mig.
precis nu ska jag bara släppa allting. inte tänka överhuvudtaget på allt det där.

uppdatera mig själv till ett bättre jag som jag har lite lättare att leva med, lägga kraften i det istället för det onda. byta ut systemet, rensa hårddisken, ska jag fortsätta snacka metaforiskt eller ska jag tala klarspråk nu?:
inga fler chokladmosiga hemmakvällar, sömnlösa nätter, magpirrsanalyser, trötthetssyndrom, ihjältjatade vänner med hål i huvet, svartsjukeriblickar, saknadsnätter, viktchocker på vänners vågar, kläder som inte passar, tider som glöms bort, vackra kroppar, ögon, ord på hjärnan som flimrar framför läsning och skrivande så att ingenting blir gjort. inga fler beroenden. ingen mer destruktivitet. inga fler uppskjutanden. inget mer luftslottsbyggande flummeri.
jag säger vassare höftben och armbågar, fräknar och skinn på näsan igen, knivskarpa analyser i texterna, en halvskriven roman, fantastiska tentor med genusvetenskap-peppen liggande inför hösten, en klarare blick, rakare rygg och en jävla massa struktur.

drivkraften måste läggas någonstans nu, den där energin som spillts ut på andra ska läggas på mig. i joggingspåret eller framför tangentbordet eller med en fulltecknad kalender med min egenvalda tid. man är alltid sin egen systemadministratör. uppdateringen börjar nu. för mig och enbart min skull.

ingen håller mig uppe på nätterna mer än jag

att skriva om solskenet och värmen känns ju ganska irrelevant när alla redan varit där och petat i ämnet. precis som sömnlösheten och magkatarren knappast är något ni inte hört från mig tidigare. tre dagar i dimma och något sätt att komma vidare. kasta drömmarna och täcka hjärtat och sen åka till norrland totalt utrensad utan något som spökar i bakhuvudet. inga varför eller hur eller tänk om.
allting som ligger i vaacum exploderar alltid innan jag åker. lite också denna gång. lite sådär så att det flutit ut och tagit plats. alldeles för stor plats.

det finns olika sätt att lösa det där som drivit omkring inuti. på måndagen blev det inställd måndagsfika. istället; löprunda runt hela ruddalen, ensamsittande vid en damm. naturen och stillheten och all that shit. tisdagen blev raka motsatsen. jag och linnea sprang runt som skållade råttor i centrum och på två timmar försvann tvåtusen kronor från mitt konto. idag; stämpla ut tidigare och köpa cigg. kedjeröka i solen med linnea som om jag fortfarande var en sextonåring som skolkade från matten för att röka.

jag säger inte att något av sätten är bra. jag säger att allt är ett sätt att bara dämpa allting.
och han sa; det måste finnas någon mer anledning till sömnlösheten och magontet.
och jag tänker att mamma kanske gav svaret nyss. när vi gemensamt konstaterade att jag just nu är helt befriad från/i avsaknad av någon eller några att lägga energi på. inga spännande nummer i telefonen. inga fina mail i inkorgen. inget fyllehångel med förhoppning om mer. inga sms att tolka. ingenting. ingenting som känns, ingenting som pirrar, ingenting som jamen kanske ändå, ingenting som gör ont, ingenting som svartsjukar, ingenting som hotar att rubba mina singellivscirklar ens det minsta. när alla börjar idka handhållande och flirtiga ögonkast i solskenet går jag in i den totala ensamheten där ingenting fyller upp inuti. dålig tajming är mitt mellannamn.

det innebär att du måste koncentera dig på dig själv totalt istället för att smita undan lite energi på någon annan, sa mamma.
det är sorgen över att tvingas inse att det finns fina människor som berört mig och som jag smugit undan lite energi på utan att kunna göra det längre, att jag lätt hade kunnat vräka energi över dem om livet och logistiken och känslorna sett annorlunda ut. det är alla frågorna och självförtroendenaggandet som hugger i alla mina utmejslade konturer, inga lätta vägar till bekräftelse eller i alla fall hopp om att få bekräftelse. det är känslan av otillräcklighet åt alla håll och kanter. det är den totala förvirringen och ångesten över att tvingas lägga energin på mig själv. ingen håller mig uppe på nätterna mer än jag och det är en sådan tomhetskänsla som jag varken vill eller kan handskas med. när har bara jag någonsin varit tillräckligt?

hon vinkar genom ett fönster (eller; farväl till de blonda lockarna)

och sen är det hon med de långa blonda lockarna. som består i mail och sms och orden; alla orden. som säger allt det rätta; jag vill kyssa dig där huden är som tunnast säger hon så att hjärtat brister lite. hon som ser alla märken på min hud och som jag aldrig skulle behöva vara annat än keeping it real hundra procent med. som beundrar mig, som ser mig, liksom mig. som är ärligheten och aldrig vacklande, som jag kan greppa och förstå.
och det är avståndet. två skilda vardagar som aldrig möts, som aldrig kan mötas. ett liv i hennes stad, hennes land och ett liv här i min stad, mitt land. söndagseftermiddag och hon ringer på dörren som om det är något hon bara gör ibland och inget som planerats i veckor genom flygbokningar och logistik. dimper ner i min vardag och är verklig, inte som orden utan som kött och blod och leenden och kyssar. som om vi har en vardag att dela, som att det faktiskt är möjligt.
ett halvt dygn; vi leker att det är möjligt. försöka nå varandra i en verklighet av kött och blod och inte bara i text inramlande i inkorgen. slottskogspromenad, diskussioner, solsken och inbjudan från vännerna; kom hit och ät våfflor med oss, ta med ett våffeljärn.
jag som svarar vi har inget våffeljärn som om det finns ett vi, ett gemensamt vi som inte äger något våffeljärn ihop. hon med mina vänner och min stolthet; visst är hon fantastisk, visst är hon bra för mig? komma hem tillsammans till min lägenhet, hångel på överkastet som om det är något vi vanligtvis gör på söndagar.

men det är det ju inte. ett halvt dygn av gemensam vardag och sen iväg och de vackra orden i inkorgen tar vid igen och all förvirringen och mellan fyra ögon bör man ha Snacket hellre än på internet som bara är ord och text som har svårt att mötas så vi har Snacket. avståndet och jag med all rastlöshet och vardagar som aldrig kan mötas. jag är ingen som kan vackla och ha en fot lite överallt, jag är hundra procent eller inte alls och magpirret som kommer en gång kanske var tredje månad hur långt räcker det? hur länge stannar hennes doft i mina lakan den här gången och hur många ord ersätter en kyss? hur avslutar man någonting som är bra, något som i grunden gör en gott till skillnad från så mycket annat i ens snurriga liv av okänd hud och hål i hjärtat?

svar: för att man måste. för att jag lovade mig själv att sätta gränser. att inte hålla fast vid sakerna som samtidigt gör ont, kasta drömmarna som river mig isär. och så går hjärtat mitt sönder med hennes blonda lockar i taxin på väg bort, återigen på väg bort, jag med blicken från köksfönstret och jag vet inte om eller när vi kommer att ses igen.

and the lovers that you sent for me didnt come with any satisfaction guarantee

så han ringer på dörren, kommer på festen och jag är där och jag sitter i ena hörnet och tänker att jag nog ändå vill ha en rematch, annars hade inte tankarna fortsatt snurra vid skäggstubb mot haka, fingrarna i mitt hår och värmen från hans kropp lördag morgon i hans famn som de faktiskt gjort under veckan trots vad the game lärt mig om fuck ´em today forget ´em tomorrow. och vill jag ha något mer än det som var förra helgen så är det dags att plocka fram den där svala brudigheten nu. fransyskan elin, tänk fransyskan! ögonkast, svalt konverserande, allt det där. tänker jag och sen dricker jag ett glas vin till och sen är jag bara keeping it real hundra procent vilket inkluderar skryt om magmuskler och situps, fulsittdansen från roskilde, snack om jordgubbsvodkafyllan från samma festival och vem som egentligen spydde först av mig och rasmus, försöka hälla i mannen ifråga vin och gapighet, jobbighet och en jävla massa gnölande om förkylningen och leggingsbenen.
sen sticker han hem och det närmaste vi kommer varandra är tillsammans i entrén och något fånigt fyllesms på mitt initiativ och det är allt som kommer att bli, det är casualsex-historia nu elin och den här historien börjar kännas gammal; jag och de omöjliga männen ofrivilligt på hjärnbalken och jag som blir för full och jenny och jag på dansgolvet - I love to hate you skriker vi - och sen fyllehånglar jag med random snubbe och anger mitt hem som bara några spårvagnshållplatser bort med hålet i hjärtat och magpirret och riskerna ljusår därifrån och fulspöken, tjockspöken, dumihuvet-spöken som äter och gnager på mig inifrån och jag är varken vacker, sval eller fransk. jag är bara jag och det är allt jag kan vara och jag hatar stunderna när det inte känns som tillräckligt.

lånad luft; jag är på väg

det norrländska ta dagen som den kommer-lugnet har infunnit sig en vecka för tidigt. det finns en hyperstress som borde finnas, som ligger någonstans där latent över allting, jag menar allting, som måste göras. studier, logistik, planering. för mycket. istället går jag runt och hostar upp det sista förkylningsslemmet i solskensförnöjsamhet.

jag är inte rastlös längre. inte när det är en vecka kvar till jag lägger nycklarna på chefens skrivbord, ursäkta men jag måste jocke bergnörda-igen; säger upp mig för att fånga lite sol.
det är så kort tid kvar och alla de veckorna jag bävade för, i decembermörkret när jag med fötterna långt nere i sörjan sa ett tveksamt ja till fortsatt anställning, ligger snart bakom mig. you made it bitch, you really made it!

jag är inte rastlös för jag andas lånad luft. det mesta saknar substans just nu och det gör ingenting. det gör ingenting att jag kippar efter andan, det som erbjuds är sådant som jag levt på en längre tid. snart behöver jag inte leva på det längre.
jag andas lånad luft och tänker norrland; vakna sjukt tidigt och gå en runda runt berget med ny mp3-spelare i fickan innan jag kommer in med vindbitna kinder till kaffebryggarens puttrande. jag och mamma i varsitt rum med varsin laptop i knät; orden som flyter, mamma som ropar för kafferast eller hundpromenad. fjällstugan, barndomsstugan, släktingarna. skoter över fjället, grillkorven och pulka i skoterspåret fast det är döfarligt.
tänker skrivarvecka på folkhögskolan; nya ansikten vars texter jag läst, långa samtal, ny luft under vingarna. en putt i rätt riktning, inspiration.
tänker berlin eller stockholm eller uppsala; ny asfalt under fötterna, nya himlar ovan ögonen. tänker paris, ja kanske paris i försommarhettan i parker med fröken b. och grabbarna eller island, ja kanske island med majas lyckliga rida-islandshäst-gestaltning inne på hagabion som ett fnissigt minne i hjärnbalken och långa vidder, varma källor, syster och klubblivet i reykjavik.

jag gör det jag brukar i lite mer än en vecka till. fyller mig med det substanslösa som varit substansen under en lång tid medan jag kippat efter andan. come fill me up med nya vårskor och vackra klänningar. vinfylla och flirtögon. kärlekslösa kukar och vackra ord. det saknar substans men det räcker för snart andas jag igen.

töm ditt rum på tonårstankar nu (eller: blow away the dreams that tear you apart)

går upp, hinner duscha, peppa lite över solskenet, läsa kulturdelen i GP, dricka en halv kopp te innan jag ger upp. sjukanmäler mig. igen.
hostan river hål i bröstkorgen och lungorna värker när jag andas, ryggen värker och snurret i skallen räknar tre nätters insomnia. sen lägger jag mig. sover fram till klockan halv fem, en hel dag och en hel evighet av känslor.

drömmarna är oroliga. någon slags katharsis. mitt undermedvetna gör upp med sju månaders strul, förvirring och kaosartade känslor. det finns där allting. vad jag borde säga, men aldrig vågar. vad jag borde göra, men inte kommer göra. i drömmarna gör jag precis allt det där. skriker, slåss, kör en bil i 180 och slirar runt på motorvägar innan jag kraschar in i träd, svartsjukehotar, gråter, åker bussar alldeles för fort utan bälte innan jag blir avslängd vid mitt hem som i mitt uppväxthem, kysser någon och biter i tungan, krossar drömmar men inte tyst under sömnlösa nätter utan genom ett dånande tonårsvrål.
så vaknar jag. och vet exakt vad jag borde göra. och exakt vad jag inte kommer att göra för att drömmarna kanske gjort tillräckligt. läser H&M-katalogen och pratar med linnea om shop til you drop-dag på tisdag när lönen kommer. det är dags att ömsa skinn. jag vet exakt hur jag fungerar och att jag aldrig kommer att våga göra det på riktigt. så jag köper ett par vårskor och en tunika istället.

he told me that I done alright, kissed me ´til the morninglight

det är dagar då solen skiner in genom smutsiga fönster och väcker mig, livet som rusar i venerna och skrattar till i gamla sår. allting känns så mycket.

utvecklingssamtal och chefen säger; jag har fått positiva signaler om dig från de anställda, när jag sitter där med klumpen i magen och väntar på fetsmällen, jag har sett en ambitiös och serviceminded tjej, du är alltid positiv och glad.
jag hajar till: positiv och glad. jag är intelligent, jag är frän och cynisk, jag är begåvad, jag är svår. men positiv? och glad? och jag vet att jag gjorde rätt när jag sa nej till det där som skulle varit fantastiskt men också kunnat driva mig rakt in i en vägg och istället tog det här jobbet. hur mycket jag än klagar så är det en unnest att varje dag gå hem från jobbet och veta att man minst en gång under dagen skrattat så magen krampat.

på eftermiddagen fyller jag mitt skrivbord med echinagard, nässpray, hostmedicin och te. tungviktarmatchen elin vs förkylningen går in i ett slutskede. lyssnar på sigge eklund på radion och försöker komma underfund med varför det som alltid kryper i mig av irritation på honom. är det bara faktumet att han är en av de där totalt överskattade manliga författarna jag älskar att raljera över och vara kulturfeministaggro på? eller finns det en freudiansk projicering av mina egna kassa sidor på honom; det där med att totalt plocka sönder och dokumentera sin egen tillvaro och sitt jag oavbrutet. jag skulle nog inte erkänna det, men jag är ju grymt avundsjuk på tidslinjen i hans vardagsrum och mina årssammanfattningar, dagböcker, självutlämnande texter och alla lådor med kvitton, dikter, brev och allt däremellan är det jag kommer rädda när världen exploderar. det är egocentrismen som framkallar det där och det är något att skämmas för och jag skäms så jag gnäller över sigge eklund istället. kanske? och sen tänker jag att nu tänker jag ju för mycket igen och analyserar sönder igen också går jag ut, tar en apelsin och snackar lite skit med en kollega istället.

för övrigt var dagens mesta behållning marknadsundersökningen via telefon om snus. att sitta i tio minuter och försöka hålla sig för skratt och svara seriöst på frågor som har du någon gång avsiktligt eller oavsiktligt svalt en prilla?, vilken del av munnen lägger du in prillan i? med följdfråga vilken del av överläppen? och brukar du avsiktligt svälja saft från prillan? var fab.
mindre roligt var att konfronteras med mina nikotinvanor: hur stor del av dagen har du en prilla inne? eh minst 60-70 % iaf. lätt. brukar du snusa även när du är riktigt sjuk? jag försökte snusa när jag hade maginfluensa goddamnit. hur lång tid på morgonen tar det innan du lägger in dagens första prilla? jag är stolt om jag hinner slå upp ögonen och inte bara instinktivt sträcker mig efter dosan.
att de flesta av frågorna egentligen var nonsensfrågor för att komma till pudelns kärna d.v.s. vilken som var min högsta avslutade utbildning, hur mycket jag tjänade i månadslön och huruvida jag arbetade inom reklam, media, entrepenörskap eller som högre chef är en annan femma. ja jag är arbetarklass och snusar, fuck me I´m a kliché. men den göttaste snusperioden kommer alltid vara när jag satt på seminarier med doktorander i pennkjol, struken skjorta och uppsats framför mig och la in en fetprilla under läppen så att min handledare högt sa inför alla församlade elin! du är verkligen inte en sådan person man förväntar sig snusa! jag är i chock!.
och i sommar ska jag sluta. jag menar det.