Elin Grelsson

Flyttkort

2010-01-03T20:40:00.004+02:00

Blogspot är inte stort nog för mig längre. De senaste veckorna har webb-Malin knåpat och jobbat och nu är det klart.

Från och med idag hittar ni mig och bloggen på http://elingrelsson.se.

Ändra länkar, bokmärken och hänvisningar till nya sidan så ses vi där. Sakerunderhuden-eran är härmed över. I'm outta here.

And baby when it's love if it's not rough it isn't fun

2009-12-29T20:38:00.005+02:00

Nyårslöften inför 2009:
1. Kunna leva på skrivandet.
2. Lära mig att uppskatta löpträning.
3. Hitta en hyfsat vettig människa att ligga med på regelbunden basis.

Win.

Minns vi Anna Anka 2019?

2009-12-29T14:18:00.002+02:00

Där faller ännu ett år sönder till små minnen, sjunger Jocke Berg i Kent i låten Thinner. Visst är det precis så. Minnet fragmenterar och kvar blir personliga och gemensamma pusselbitar.
Precis så är 2009 ett pussel av nyhetsrubriker, debatter, människor och fenomen. Vad som var viktigt och minnesvärt har under de senaste veckorna bearbetats i mediers alla nyårskrönikor.

Vad som däremot på riktigt hade betydelse under året kommer vi förmodligen inte att kunna se förrän vi har distans och en riktig retrospektiv blick. Detta decennium har snart tagit slut. Framåt nästa decenniumskifte kanske vi kan se vad 2009 egentligen betydde för oss.

Hur kommer vi att se på en svininfluensaepidiemi, som började som ett virus i Mexico och slutligen blev en vaccinangelägenhet för hela svenska folket? Minns vi pandemiskräcken, de första dödsfallen och rusningarna till vårdcentralerna för att vaccinera oss?

Vad blev konsekvenserna av Sverigedemokraternas ökade siffror i opinionsundersökningar? Vad hände med en alltmer utbredd islamofobi, med diskussioner om allt från burkhor till minareters varande i det offentliga rummet? Enskilda händelser, som Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet och Schweiz minaretförbud, kommer att fogas samman till en större bild.

Minns vi fortfarande var vi befann oss vid enskilt stora händelser? Barack Obama blev ny president i USA och Michael Jackson dog. Stora delar av världen stannade upp för ett ögonblick.

Vad fick intensiva kampanjer för Dawit Isaaks befrielse och en fortsatt stark diskussion kring klimatet för konsekvenser?

Och minns vi vem Anna Anka var?

Hur påverkade EU-parlamentsvalet och Lissabonfördraget hur EU utvecklades? Vad fick FRA och nya övervakningsmöjligheter för långtgående konsekvenser? Det kommer vi att börja se om tio år. Likaså kan vi då på riktigt se konsekvenserna av andra beslut rörande Internet och kommunikation, såsom Ipredlagen och Telekompaketet. På samma sätt kommer vi om tio år att kunna minnas de sociala medier som alla pratade om. Kommer någon att använda Twitter och hänvisa till blogginlägg om tio år? Är det med nostalgiska leenden vi minns Twitterjournalistikens början?

Hur ser situationen för Iran ut, tio år efter ett omdiskuterat valresultat och nedslagna protester? Hur tänker vi då kring Sveriges trupper i ett oroligt Afghanistan och hur ser situationen i Mellanöstern ut, när vi har Gazakriget i tio års retrospektiv?

Hur tänker vi kring fenomen som vampyrtrenden, med Twilight och True Blood? Vad fick egentligen debatten kring Anna Odell och Konstfack för efterverkningar i vårt sätt att se på konst och var gränserna går? Minns vi kultureliten, verklighetens folk och Hägglunds utspel?

Än så länge är det svårt att se vad som var de betydande händelserna under 2009. Men en sak är säker: Om tio år vet vi i alla fall hur många av alla oss som köpte eller gav bort spikmattor under 2009 som fortsatte att använda dem för lång tid framåt.

Krönika publicerad i VK 29/12

Och hälsa glatt din frihet

2009-12-26T15:56:00.001+02:00

Att jag tillslut kom ut som kristen var en följd av ett flertal saker.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.

När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.

Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.

Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.

Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.

Julledigheten såhär långt

2009-12-22T13:37:00.004+02:00

Vakna klockan fem på morgonen och inte kunna somna om, se hela Nyhetsmorgon och hinna skicka några jobbmail innan gryningen. Förkyld, ont i bröstet när jag andas. Börja skriva på de två texterna som ska in nästa vecka, spåna på ämne till morgondagens Sjuhärad Direkt. Bli uppringd av Aftonbladet och ombedd att skriva en text om julstress. Skriva text, glömma att plocka ur diskmaskinen som mamma bad mig om. Hosta, ta en dusch. Prata i telefon med redaktören till det som ska bli min debutroman. Bli påmind om diskmaskinen igen.

Men nu. Se Dexter, försöka sova igen, se till att hålla fötterna varma.
Det är ändå skönt att jobba på halvläge, helt lagom. Varken rastlös eller stressad. Speciellt när alla krav på att sköta markservice, träna och umgås plockats bort. Det är lite enklare hemma i Jämtland, allting, ändå.

De 50 bästa låtarna från 00-talet

2009-12-21T20:43:00.011+02:00

Det blev 50 stycken låtar på min 00-lista. Orkar man inte läsa listan kan man bara gå hit och lyssna på den.
Alla låtar är utan inbördes rangordning och jag blandar skivspår med hits hejvilt.

1. Heart of the city (Ain't no love) - Jay-Z
Jag var nittonårig indiepopare och nyförälskad i en hiphopkille. Han gav mig ett blandband med sina hiphopfavoriter. När kassettbandet nådde Heart of the city (Ain't no love) var jag tvungen att sätta mig ner. Samplingen, introt, hans rap. Allt bara drabbade mig. Jag spolade tillbaka och lyssnade om. Om och om igen. Sju år senare är det här fortfarande låten jag kan rappa utantill och den låt inom hiphopgenren som jag lyssnat mest på. Den håller fortfarande.
2. La cienega just smiled - Ryan Adams
En vän till mig satt en gång på en efterfest och beskrev den här låten som att höra änglar gråta. Det ligger ganska nära sanningen. Det är fyllesentimentalitet, tårar och en bitterljuv känsla. Neither of you really help me to sleep anymore, konstaterar Ryan Adams och nickar med mig i sömnlösa tårar.
3. Soul meets body - Death cab for cutie
Motivering finns här
4. Mina hundar - Fattaru
Indiepopare som sagt. Men mitt i allt slog Fattaru ner. Med en takt, ett flow, som inte liknade något annat som jag lyssnat på. Debuten Fatta eld blev sönderspelad när den släpptes. Fortfarande en av de bästa svenska hiphopskivor som har gjorts.
5. Klåparen - Kent
Om Hagnesta Hill var skivan som landade mitt i tonårsångest, uppbrott och frustration så var Du & jag döden skivan som beskrev den blasérade vuxna människan och dess spöken. Hur vår självbild alltid jagar oss likväl. I Klåparen möter vi den vuxna, framgångsrika som har förändrat hela sig och blivit den där svanen. Som minns sin tonårstid av ensamhet och utanförskap, för att slutligen inse att den där misslyckade tonåringens vrål fortfarande ekar inuti. En av mitt nollnolltals viktigaste texter.
6. What goes around/ Comes around - Justin Timberlake
En av decenniets vassaste låtar skapades av en ung, svensk låtskrivare som blev lurad på props och pengar. I Timbalands och Timberlakes händer blev det en fantastisk uppgörelse med personen som dumpade dig och nu vill ha dig tillbaka. När Timberlake spelade i Scandinavium 2007 grät jag under hela låten.
7. 9 Crimes - Damien Rice
När låtar skrivs om otrohet är det oftast den bedragna som får komma till tals. I Damien Rices ohyggligt starka duett 9 Crimes är det istället den otrogna som beskriver tvekandet, längtan efter någon annan, brottet och viljan till försoning. Resultatet blir en låt smärtsammare än alla bedragen-låtar tillsammans.
8. Trick me - Kelis
Låtar som regerar både hjärta, skalle och dansröv är sällsynta. Kelis lyckas pricka in alla tre. Till asshakin'-komp förklarar hon att this is it och konstaterar cyniskt att frihet för dig har bara handlat om vem som landat på din kuk.
9. So sick - Ne-Yo
Gudarna ska veta att jag har försökt uppskatta r'n'b. Det har bara fungerat i ett fåtal fall och nästan aldrig i balladform. Så smetigt, så ointressant. Sedan kom Ne-Yo och fick mig att i smyg spela So sick och skämmas över mig själv. Jag har slutat skämmas nu. Det här är en av de viktigaste låtarna under mitt 00-tal.
10. Skinny love - Bon Iver
De enklaste låtarna är ibland de som fastnar längst hos en. Skinny love har aldrig släppt taget om mig.
11. D.A.N.C.E. - Justice
Det var maj i Paris och på varje klubb, på varje köpcenter spelade de den konstiga elektrolåten med barnröster. Någon månad senare fanns det inte en klubb i Göteborg som inte spelade den heller. Men för mig är den alltid majnätter i Paris.
12. Suck my dick - Lil' Kim
Snuskiga, underbara Lil' Kim. Krasst konstaterar hon att om jag var en snubbe skulle jag säga åt dig att suga min kuk och sätter fingret på vilka begränsningar det innebär att vara dirty och kaxig som kvinna. Värdelös i Spotify, på grund av alla cencurerade ord.
13. Time to pretend - MGTM
Now let's have som fun. Så enkelt är det faktiskt ibland.
14. Oh Timbaland - Timbaland
Det finns näst intill oändliga mängder hiphoplåtar som samplat Nina Simone. Fler kommer att dyka upp den här listan. Men ingen gjorde det under 00-talet som Timbaland. På en, i övrigt rätt medioker, Shock Values inledde han med ett pianoinledning och ett beat som knockade allt annat.
15. Take me out - Franz Ferdinand
Ett måste på alla våra fest under det tidiga tiotalet och obligatorisk på varje indiedansgolv med självaktning.
16. Afrodisiac - Brandy
Åh, Brandy. När blir du lika stor som Beyoncé? Man hör ju att du har all potential, inte minst under tidigt 2000-tal.
17. Shoreline - Broder Daniel
Det sista riktigt starka bidraget från Broder Daniel. Men så starkt det var.
18. It takes a fool to remain sane - The Ark
Hade någon frågat mig när låten kom om jag tyckte att den var bra, då hade jag blånekat. I min värld av ickekommersiell indiepop blev The Ark snabbt en paria i sammanhangen. Några som försökte claima underdogism och lånade från våra glamrockshjältar, men samtidigt blev hyperkommersiella väldigt snabbt. Det tog många efterfester och allsång innan jag erkände låtens storhet. Underdogism for the masses!
19. He wasn't man enough - Toni Braxton
Tack Toni för att du räddat mig i mina tårfyllda, hatiska revanchlägen då snubben gått vidare med någon annan. Han var helt enkelt inte bra nog. Baby, det vet du.
20. My lover will go - Ane Brun
Ane Brun tog gitarren och kom in i en snubbdominerad värld av gitarrer, bitterhet och sorgsna hjärtan. Hon gjorde det galant. Med en sjömansliknande melodi och en flaska rödvin gjorde hon stor musik av allmängiltiga känslor.
21. Jesus etc. - Wilco
Pop och Jesus hör ihop. Det visade Wilco om inte annat.
22. I thought you were my boyfriend - Magnetic Fields
Stephon Merrits djupa röst tillsammans med ett Magnetic Fields-distinkt komp och en enkel text om att bli lämnad. Så bra det blev.
23. Fake empire - The National
Hela The Nationals Boxer är en skiva inte gjord av denna världen. Fake empire är bara ett av bevisen på att det här var en av 00-talets absolut bästa skivor.
24. Hips don't lie - Shakira ft Wyclef Jean
Våren 2006 fylldes min jazzdanssal av svängande höfter och skakande bröst. Allt var Shakiras fel. För detta är jag henne evigt tacksam.
25. La realite - Amadou & Mariam
Mitt i den västerländska popen dök plötsligt två blinda maleser upp och blev producerade av Manu Chao. Det var inget världsmusikprojekt eller musikmöte. Det var bara en så överdjävligt bra låt att vi tappade all etnocentrism för en stund.
26. Honey, honey - Feist
Feist var en av nollnolltalets viktigaste, kvinnliga sångröster. Honey, honey är ett lysande exempel på den sortens avskalade dramatik som hon gett mitt musilyssnande de senaste åren.
27. Hate it or love it - The Game ft 50 Cent
Vi stod i vårt gemensamma kök, jag och min dåvarande pojkvän. Han skruvade upp. "Den här låten handlar om dig", sa han. Jag förstod ingenting, för allt jag hörde var en jävligt bra låt. "The underdog's on top", sa han, "det är du och det kommer att bli du". Det blev det.
28. It pays to belong - The Embassy
Åh, de där onsdagarna på Uppåt Framåt med gratis inträde, där hipsterkidsen trängdes i baren. Alla Svanen-nätter, förfester och Röda Sten-kvällar. Åh, alla gånger man vinglade genom Vasastan på väg någonstans, varsomhelst. Och överallt, Embassy, alltid Embassy och alltid blev man lika glad.
29 1 Thing - Amerie
Trummor, blås och en Amerie som sjunger så att man undrar när hon någonsin hinner andras genom låten. En av nollnolltalets absolut bästa hitlåtar.
30. Get by - Talib Kweli
Consciousrap möter Nina Simone möter körer och resultatet blir den där låten som du spelar en måndagmorgon för att ta dig ur sängen.
31. Soldier - Destinys Child ft T.I. & Lil' Wayne
En vän till mig sa att Destinys Child kommer bli vår tids Supremes när vi tittar tillbaka. Beyoncé vår tids Diana Ross. Det blir tydligt när jag sammanställer den här listan. Jag vill peta in Destinyslåtar och Beyoncé-hits mest överallt. Men den av alla Destinys-låtar som vinner överlägset är denna sorgligt bortglömda låt, i slutet av Destinys Child-eran. En överdjävligt snygg hyllning till thugsnubben from the hoods.
32. Such great heights - The Postal Service
I slutet av natten på dansgolvet, när alla börjar bli trötta. Det är då den kommer. Och man dansar, man dansar fast fötterna värker och strupen är torr och i refrängen sjunger man och ser in i varandras ögon och det är just sådana stunder man är helt odödlig från de där höga höjderna av endorfin och adrenalin tillsammans.
33. Black republican - Nas ft Jay-Z
Hiphop is dead och jag hade en episk natt tillsammans på ett nattåg till Östersund julen 2006. Den skivan räddade hela den natten av ett krossat hjärta, sömnlöshet och sorg. Den skivan kom att definiera hela den vintern. Jag glömmer aldrig Stockholms Central i vinternattskrud i samma stund som stråkar möter beat.
34. Gimme more - Britney Spears
Det finns så många Britney-låtar som jag vill ha på den här listan. Men det minimalistiska beatet, den monotona upprepningen av en simpel gimme more-fras, stönande och ett väsande It's Britney, bitch slår alla de andra.
35. Silent shout - The Knife
En av de bästa svenska låtar som har gjorts. Helt enkelt.
36. Gårdakvarnar och skit - Håkan Hellström
Jag skiter i om den handlar om kärleken till ett fotbollslag eller om hela svenska folket allsångsannekterat på låten. För mig är det stora ord om kärlek, om att hitta den där människan som håller ut och står ut med en. Om att tillslut möta någon som ens trasighet accepteras tillsammans med. Att i kärleken vara just den småfula, halvpatetiska människa man egentligen är, att aldrig ha känt sig normal utom i just den kärleken. Större än så kan inte kärlek vara.
37. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn
Mitt bland alla beats och statementtexter kommer Eldkvarn med sin hopplöst gubbiga rock och sjunger om att vilja fly från kärleken, åter möta sin hemstad och havet. Omodernt, sunkigt och alldeles fantastiskt bra.
38. With every heartbeat - Kleerup ft Robyn
När man vet att det är över. Hur mycket man än älskar, hur mycket man än vill att det ska fungera. När man lämnar den där kärleken, i vetskap om att den människan alltid kommer att finnas med en. I varenda jävla hjärtslag kommer man undra om man gjorde rätt den gången då man gick. Så ont gör det. Så bra lät det.
39. Mykonos - Fleet Foxes
Den där Fleet Foxes-hypen, så länge jag försökte värja mig. Sedan gav jag upp och kapitulerade till ljudet av bland annat Mykonos. Hur kunde jag göra annat?
40. Buildings and mountains - The Republic Tigers
Den sommaren var jag så kär och jag längtade så mycket. Jag gick Röda Sten-promenaden och i hörlurarna ständigt Buildings and mountains, om alla hinder mellan oss. När hösten kom och det tog slut var det den här låten som mötte mina öron i mp3-spelaren, när jag såg mot hans ryggtavla på väg bort. You've been good to me, have I been good to you?
41. If I can't - 50 Cent
Du vet hur det funkar, fifty. Varje gång man vill ge upp, varje gång man tänker att nu lägger jag ner det här skrivandet, opinionsbildandet, romanarbetet eller politiska arbetet det är då man kaxigt säger till sig själv "If I can't do it, homie, it can't be done".
42. Phantom Limb - The Shins
En hel vår lyssnade jag bara på The Shins. Jag tror att det var tack vare dem som jag började uppskatta popmusik igen.
43. Halo - Beyoncé
Så stor är kärleken ibland, i en taxi genom ett nattligt Göteborg. Med nya vänner, utsmetad läppstift runt munnen och fnissig yra i hela skallen. Så lätt rasar ens försvar ibland, inför rätt människor. Plötsligt är man bara hopplöst deras, omöjliga att stänga ute.
44. Testify - Common
Commons Be är en av nollnoll-talets bästa skivor och det här är ett av de allra bästa spåren. Innan Common gick bort sig i halvtråkiga försök att göra snuskig rap, efter han lämnat sin tyngsta ryggsäck bakom sig. Vad bra han var då.
45. Turn the page - The Streets
Redan i inledningslåten, redan i introt fattade man. The Streets skulle rita om ens musikaliska karta, helt vända blad.
46. Samma nätter väntar alla - Markus Krunegård
Det kanske kommer en dag då jag kan höra låten live utan att börja gråta. Det kanske kommer en dag då den här låten kommer att sluta göra så förbannat ont. Men fortfarande är den en av de mest raka och smärtsamma beskrivningar av saknad och längtan efter det som var, det som man fuckade upp, det som man innerst inne vet gått förlorat för alltid.
47. Say it right - Nelly Furtado
"Du måste lyssna på Loose", sa en kompis. Jag fnös och minns tidigare kommersiella etnopoputsvävningar som knappast lämnade något bestående minne. Sedan gav jag Furtado en chans och mötte en alldeles strålande skiva. Den här Timbalandproduktionen är ett av de bästa exemplen från Loose.
48. Two words - Kanye West ft Mos Def
Jag är svag för körer och stråkar i hiphop, okej. Jag är svag för tidiga Kanye West. Jag är svag för Mos Def. Trots allt annat Kanye gjort är det fortfarande den här låten som jag framhåller som den starkaste. Fiolerna i slutet, jag säger bara my god - fiolerna i slutet.
49. This mess we're in - PJ Harvey ft Thom Yorke
PJ Harveys starka röst mot Thom Yorkes mumlande. På olika platser, med samma längtan. Samma hopplöshet. Den här röran. Vi kommer inte ur den. En viskande försoning och avsked till varandra.
50. Bucky done gun - M.I.A.
Quiet down, I need to make a sound. Så slog sig M.I.A. in i musikvärlden och gjorde något helt nytt och bestående.

Första julen utan dig

2009-12-21T15:36:00.003+02:00

Barndomen var för mig varken genuint olycklig eller särskilt lycklig. Den var mest ointressant. Jag minns barndomen och de tidiga tonåren mest som en frustrerande, och ofta plågsam, väntan på att få bli vuxen. Jag kände mig väldigt ofta fångad mellan barndomskollektivismens lekar, som jag oftast fann ointressanta, och vuxenvärldens auktoritet.
När de andra barnen lekte på släkt- och vuxenkalas brukade jag sitta med vid vuxenbordet. Sa ingenting, delvis för att jag var paniskt blyg men också för att jag visste att jag inte passade in. Det räckte med att få sitta och lyssna på de vuxna samtalen i timmar. Ibland nickade jag lite så att de skulle veta att jag följde med i samtalen.
Lika delvis självvalt som jag ställde mig utanför stojiga barnlekar och grundskoleintriger, lika mycket var vuxenvärlden mer en framtidsdröm och en nutida auktoritet än en värld jag hade tillgång till. Den bestod oftast, förutom under de fester då mina föräldrar var glada och upprymda, av förmaningar och tvång.
Min ensamhet under barndomen var ibland självvald, ibland inte. Men jag minns aldrig ensamheten som plågsam. Det som plågade mig var just att befinna mig mellan två lägen. Att vara ganska oförmögen att vara barn, såsom barn skulle vara med all stojighet, lekar, bråk och skrik. Att också ännu inte ha nått den där vuxenvärlden, där jag drömde om att gå runt och vara viktig med block i famnen, skriva viktiga saker på papper, prata så att folk lyssnade och ha många vänner att föra intressanta diskussioner med.
Men mitt emellan barnkollektivismen och vuxenvärldens myndiga röst fanns min morfar.
Han var min bästa vän, på så vis att han var min länk mellan barn och vuxen. Precis som jag svävade han i något slags ingenmansland. Han var vuxen, men för gammal för att riktigt hänga med i de vuxnas samtal. Han var vuxen, men ville ändå leka. Han var vuxen, men var den enda vuxna i min värld som aldrig ställde krav, bestämde över mig eller tvingade mig att göra någonting. Han var aldrig auktoritär och talade aldrig till mig som ett barn. Min och morfars värld var en värld där vi var jämlikar. Där jag varken var ointresserad eller utstött ur stojig lek eller tillsagd att gå och leka med någon eller äta en portion till. Vi möttes med samma språk, på samma villkor.

Jag och morfar pratade mycket om livet. Om min framtid som författare. Ibland skulle jag även bli hårfrisörska, popstjärna, kock eller dansare. Det berodde lite på vad jag sysslade med för tillfället, för vad det än var skulle jag bli bäst på det. Men mest läste vi kvällstidningar och pratade om omvärlden med varandra. Popstjärnor, filmer, nya reapriser och rabatter. Vi klippte ut rabattkuponger och gick hand i hand till Konsum där vi köpte dagens rabatterade varor. Allrahelst om det var något sött. Jag och morfar delade även samma förkärlek för sötsaker.
Vi såg MTV, allrahelst The Grind, och planerade när jag skulle vara med och dansa i TV-showen. Vi såg Beverly Hills 90210 och diskuterade om hur det skulle bli när jag gick på college.
När jag förälskade mig i Peter Jöback som tioåring var det morfar som samlade alla urklipp på honom till mig, när alla andra skrattade eller skakade på huvudet och kallade det idolkärlek som skulle gå över med tiden. När jag började intressera mig för pop och spelade sönder Oasis (What’s the story? Morning Glory) var det morfar som köpte musiktidningar och rapporterade om deras senaste video på MTV.
Det var genom morfar som jag tilläts vara popkulturnörd medan de andra fortfarande lekte. För honom fick jag läsa upp lågstadiedikter och skriva minst tjugo romaninledningar på hans gamla skrivmaskin. Det var honom som jag såg på nyheterna och funderade över världens tillstånd med.

När jag blev tonåring och morfar slutade vara min bästa vän, utan bara en väldigt viktig människa i mitt liv, var han fortfarande den som aldrig dömde. Mina hysteriskt fula manchesterbyxor med oranga flames på kallade han moderna. Ringen i näsan var häftig och all svart kajal och stjärnor under ögonen var fint på mig. Att åka till Hultsfred var bara roligt och att jag gillade tjejer också var väl inte så mycket att bråka om, så länge jag mådde bra.
När jag förstamajtalade stapplade sig mormor och morfar dit för att lyssna. Morfar klippte ut alla artiklar ur lokaltidningen som jag skrev för, samlade alla i en låda. Tog fram dem varje gång jag hälsade på och ville diskutera dem.

I februari gick morfar bort. Efter den stora sorgen under begravningen dyker han upp ibland i minnet. Särskilt strax innan sömnen, när allting blir skörare inuti. Då saknar jag hans trygghet och stöd.
Den här julen blir den första utan morfar. Jag vet hur han hade väntat på mig om han levde. Precis hur han hade berömt min frisyr, som han alltid gjorde, oavsett hur den såg ut. ”Det är fint när du har luggen sådär”, hade han sagt och pekat på min snedlugg som han alltid gjort de senaste åren. Sedan hade han tagit fram Expressen och Aftonbladet samt alla andra tidningar han kommit åt som jag har skrivit åt senaste året. Våra älskade, gemensamma kvällstidningar som jag nu själv skriver i med jämna mellanrum. ”Tänk att du skrivit allt det här”, hade han sagt.
Ja, tänk.
Men morfar får vila i frid nu. Saknaden efter honom bär jag med mig, men ännu mer; hans stolthet över mig är också min nu.

Inför ett nytt decennium

2009-12-19T18:24:00.003+02:00

Två händelser som inträffade i början av det här decenniet kom sedan att prägla både de följande tio åren i världen och för mig.

Jag åkte till Göteborg för att demonstrera under EU-toppmötet. Jag kände kraften och styrkan när tusentals människor samlas och demonstrerar för gemensamma saker, men också våldets efterverkningar när polisen sköt och stängde inne människor. Jag såg efterspelet, hur alla vi som var där såg med bestörtning på hur polisen tilldelades rosor för sitt arbete. Men också de inre vänsterstridigheterna, hur många av de Ung Vänster-medlemmar som jag åkte med skyllde allt på ”de jävla anarkisterna”.
Jag satt i vår Ung Vänster-lokal den dagen då flygplanen träffade World Trade Center. Såg med bestörtning och fick kväljningar av sorg när människor hoppade ur byggnaderna. Flera av dem jag satt med skrattade och sa att hämnden äntligen hade nått USA. Där och då bestämde jag mig för att lämna Ung Vänster.
Inledningen på året var också då som jag och min flickvän flyttade ihop och jag kom ut inför en hel småstad. Min sexuella läggning politiserades, oavsett om jag ville eller inte, och jag fann mig själv mittemellan ett binärt system av hetero/homo där jag inte kände mig hemma någonstans.

De händelserna kom att bli helt grundläggande för mitt vidare engagemang. Jag tänker på den förvirring som jag verkar ha skapat hos somliga när jag ena dagen använder könsmakts-retorik i sjukskrivningsfrågan, för att i nästa kritisera Feministiskt Initiativs kampanj. Förvisso är inte Pelle Billing en man vars kritik jag brukar lägga vidare stor vikt vid, men det finns en öm tå där. Min ständiga relativism, min oförmåga att följa en politisk linje eller värdegrund till punkt och pricka och att ständigt befinna mig mellan olika system.
Det finns många frågor som jag har en stark åsikt i. Men det finns ingen möjlighet att paketera dem och endast i en del fall ideologisera dem. Jag väljer olika sidor utifrån kontext och situation. Jag värjer mig mot ”sanningar” och subjektiviserar alla frågor. Kanske har jag helt enkelt införlivat postmodernismen i mig själv, till den grad att jag blivit lika svårtolkad och ängslig som en genusvetenskaplig uppsats ofta är. Jag har åsikter om allt, men håller sällan med någon, men håller med olika läger varje gång.
I mina goda stunder ser jag min öppenhet, min starka subjektiva åsikt och mitt sätt att aldrig välja en linje att följa, som en stor tillgång både som människa, skribent och debattör. I mina sämre stunder ser jag det snarare som ett tecken på min ängslighet och rädsla för att inte bli omtyckt av alla. (Vilket jag ju i så fall hanterar relativt kontraproduktivt, jiddrar man med alla blir man inte omtyckt av alla).

De här tre händelserna präglade mig mycket eftersom de tydliggjorde en samhällelig och omgivande önskan om att välja sida. Demonstranter mot polis, ”vanligt folk” och etablissemang. Terrorist eller anti-terrorist, antingen med USA eller mot dem. Flata eller hetero. De präglade mig för att jag i alla tre fallen misslyckades med att tydliggöra vilken sida jag tänkte stå på. De två förstnämnda präglade också samhället för att det blev tydligt att det fanns två sidor; rätt eller fel.

Det här decenniet har präglats av bland annat terroristkrig, islamofobi, lågkonjunktur, klimatdebatt, ekonomisk kris och en allt starkare växande konservativ höger, såväl som en högerextremism och främlingsfientlighet. Den positivistiska synen på samhällets framgångssaga och det moderna samhällets suveränitet har fått sig en törn, samtidigt som man försvarat de värden som man anser är kopplade till det luddiga begreppet ”det moderna samhället” allt starkare. Trots att vi både fått se kapitalismens bräcklighet när den är som svagast och de konsekvenser som det moderna samhället har fått för vårt klimat, anses fortfarande en rad förutsättningar vara grundläggande för vårt liv. Den tolerans som vi anser prägla den västerländska värdegrunden har gjort att vi har kunnat utdöma muslimer som eventuella terrorister eller mer odefinierade hot mot vårt fria samhälle. I det moderna samhällets liberala värdegrund ligger numera en värdegrundsklausul som möjliggör förbud av bland annat burkhor och minareter, om det på något sätt anses hotfullt mot vårt fria samhälle med värderingar om jämlikhet.
Samtidigt stänger sig alltmer det moderna samhället i ett lika luddigt vi. Gränser stängs, asyllagar skärps och flyktingar nekas grundläggande mänskliga rättigheter som sjukvård.
Å andra sidan tydliggör klimatkrisen just vad gränsdragningar mellan det ”moderna, västerländska samhället” och U-länderna får för konsekvenser. Ett havererat klimatmöte påvisar just de svårigheter som existerar med global rättvisa, där vi&dom lever i ett starkt postkolonialt perspektiv utan att mötas.

Det jag slutligen lärde mig av det här decenniet är att det är fullt möjligt att engagera sig och ta ställning utan att falla för enkla binära system eller dikotomiska uppställningar av vi&dom-karaktär. I en orolig värld är det inte tydlighet som vi behöver. Snarare behövs relativismen mer än någonsin. Den komplexitet, som många av de problem som visat sig under de senaste tio åren rymmer, kan aldrig fångas i ett enda politiskt system eller en ideologi. En ökad globalisering och globala problem gör inte att världen kommer närmare och blir förenklad. Tvärtom blir problem alltmer fragmenterade och makthierarkierna blir fler och mer mångfacetterade. Det krävs mer för att förstå dem och arbeta med dem än en enkel tolkning där grupper ställs mot varandra.
Relativism innebär på inget sätt en mjukliberal konsensushållning. Det sista jag vill ha av det nya decenniet är ännu mer tro på att konsensus kan lösa någonting. Det enda positiva med Köpenhamnsmötet var att många av de motsättningar och ojämlika maktförhållanden som existerar blottlades. Istället för tomma konsensusdokument stod det klart att det finns konflikter. Konsensus är lika tomt som att hänvisa till ”det moderna samhället” eller ”sunt förnuft”. Det finns inget allomvetande sunt förnuft, lika lite som maktlösa förhållanden eller rationella beslut. Om vi lärt oss någonting av det första decenniet så är det förhoppningsvis att inte falla för enkel propaganda eller låta etablissemangskonsensus styra.
I sådana här tider är det så lätt att falla för all retorik om att låta gamla värden, traditioner och trygghet styra. Jag hoppas innerligt att vi inte inleder ett nytt decennium så. Att vi istället förmår att se världen med öppnare ögon och en nyfikenhet och öppenhet, snarare än dogmatisk och enkla svar.

Vad jag lärde mig av de här åren är att tolkningar bortom höger/vänsterskalan och andra binära system, ofta är en tillgång. Att det viktigaste trots allt är att ta ställning. Om det är någonting som kommer att bli avgörande under det kommande decenniet så är det att ta ställning. Mer aktivism, mer gräsrotsrörelse. I de frågor som engagerar. Släpp inte ifrån dig ditt individuella ansvar och intresse till retoriker, politiker och marknad. Gå med öppna ögon in i ett nytt decennium istället. Man behöver inte ha svaren på alla frågor, det räcker väldigt långt med att faktiskt våga ställa frågorna.

Skilda åsikter är ett tecken på att vi kommit någonstans

2009-12-18T15:22:00.005+02:00

Eftersom jag känner mig alldeles för nedbruten av rapporteringar från Köpenhamn, kring såväl misslyckade försök till avtal som polisbrutalitet, fortsätter jag att jiddra lite till om sexkampanjen istället. Eller rättare sagt: Jag ska svara på den motkritik som kommit upp.

För det första tycker jag att det var roligt att Expressen ringde upp och ville ha en text med feministisk kritik av ett feministiskt projekt. Att inte polarisera i feminister/antifeminister-debatt, utan istället låta det bli en utvecklande feministisk diskussion känns som ett helt rätt steg.
Det märks inte minst på stackars Pelle Billings förvirring. Öh men vänta nu. Här har vi alltså en feminist, som kritiserar ett feministiskt projekt. Alltså, jag fattar inte? Förtrycker hon män eller vad vill hon säga? Inte helt förvånande drar Billing slutsatsen att det här är ett tecken på att feminismen är på väg att implodera. Vi håller ju inte sams! Det allomspännande, konspirerande, mansförtryckande matriarkatet vet inte vad de vill längre!
Tvärtom, kära Pelle. Du har precis blivit varse om nutidens fantastiska komplexitet och diversitet inom feminismen. En helt nödvändig och vital utveckling. Såsom i alla politiska rörelser finns oerhört många ingångar och tolkningar, utifrån samma värdegrund. Som om feminister någonsin har hållit sams. Minns bara sufragettsrörelsens beef med arbetarklasskvinnorna och hur de grupperna aldrig möttes i början av 1900-talet. Det är ju just det som är så utvecklande. Men det är också därför som det är så farligt när en form av ideal eller en tolkning blir den ”rätta” eller den hegemoniska.
Som kloka Anna Svensson har skrivit många gånger, är det befängt att tro att en politisk lösning ska passa alla individer och det gäller inte minst inom feminismen. När jag hörde henne, Susanne Dodillet och Louise Persson tala under bokmässan blev jag så oerhört lycklig. Från där jag var på 90-talet, där det fanns en förhärskande feministisk tolkning och statsfeminism, har det idag vuxit fram en seriös och välgrundad liberal feministisk tolkning. Däremellan hittar vi queers, anarkafeminister, intersektionalitetsdebattörer, ekofeminister och många, många fler.
Diversitet och fragmentering av en så stor rörelse som den feministiska är inte ett tecken på undergång, osämja eller splittring. Det är ett tecken på vitalitet, högt i tak och en enorm spridning. Det är också ett tecken på att idéerna och perspektiven blir fler. Där diskussioner kring olika feministiska tolkningar är en viktig och utvecklande del av det hela.
Jag får kvävningskänslor av samtliga kollektiv där en förhärskande tolkning ska råda och normera. Därför är jag oändligt glad att feminismen blivit allt mer fragmenterad.

Angående den kritik som uppkommit är jag för det första väl medveten om att det finns en humoristisk glimt i ögat i kampanjen och att det är ett slagord. Men jag tycker inte att det omöjliggör en vidare diskussion kring den. Jag är personligen inte vidare förtjust i slagord, just för att de är så icke-komplexa och tunna för det mesta, men jag kan förstå det nödvändiga i dem ibland. Att humor, i synnerhet politisk sådan, inte kan kombineras med en seriös diskussion är ju bara bullshit. Tvärtom är det väl då humorn blir synliggjord ordentligt.
Angående YouTube-videon skrev Birger Östberg på Twitter att det ju fanns gaysex med i den. Gaysex? Menar du brudhångelscenen från Wild Things? Ursäkta Feministiskt Initiativ, men har ni sett den filmen? Den är ju den värsta heteronormsmörja man kan tänka sig!
Veronica Svärd försvarar med att det inte fanns så många bra scener att tillgå kanske. I så fall frågar jag mig varför filmen ens skulle göras.

Någon undrar varför jag fokuserar så mycket på kvinnliga feminister, det finns ju manliga feminister också. Absolut och jag tycker att jag behandlat den delen också i artikeln.
Ska jag ta det till en privat nivå kan jag säga att sex med manliga feminister ofta handlat om att lyssna på skryt om hur bra de är för att de fattat givergrejen, alternativt projicerande av skuldkänslor på mig för alltifrån att jag rakar benen, bär spetstrosor eller tänder på vissa saker. Jag har rakt ut fått höra av så kallade feministiska killar att jag inte har rätt till feministiska tolkningar av samhället, så länge jag tänder på det ena eller andra som de tolkar som icke-feministiskt.

Angående skam och skuld tycker jag absolut inte att den har ett egenvärde. Jag hör inte till dem som tycker att sex, lust och begär inte ska analyseras, att det ska vara en frikopplad sfär från resten av ens analys av samhället och sig själv. Absolut inte, analys är skitviktigt.
Men någonting som både de som menar att privatlivet och ens begär inte ska granskas och de som vill lägga in feministiska ideal och tolkningar i det missar är skillnaden mellan att analysera och att döma.
Självklart ska man förhålla sig kritisk till både samhälle och strukturer och jag tror visst på att personliga ideal eller gemensamma utopier är en bra utgångspunkt för förändring. Men att utifrån det ställa krav på sig själv och andra att leva upp till dessa är en helt annan sak. Skam och skuld ska visas upp ifall man vill förändra dem för sig själv och andra, det håller jag helt med kommenteraren ”Nog med skam!” om.
Men min erfarenhet från många politiska rörelser, till exempel den feministiska (men långt ifrån bara den feministiska) är att inre normer skapar krav på en själv hur man ska vara, vad man får gilla och så vidare. Det är ett gammalt agg jag bär med mig från min radikalfeministiska tid, där jag stångades blodig mot personer som ville förbjuda porr och jag själv skämdes över att jag tittade på porr.
Det känns helt enkelt inte som om den här kampanjen har gjort upp tillräckligt med alla sådana förbud- och normerkonnotationer. Dit vill jag faktiskt aldrig mer igen. Kan vi inte acceptera att alla är mänskliga och att det är just den mänskliga trasigheten, glappet mellan ideal och realitet i oss själva, som är utgångspunkten för en verklig förändring istället för tomma slagord, kommer vi ingenstans.

För mer läsning kring vad jag skrivit om just det här rekommenderar jag till exempel:
Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam
Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen
Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen

Sorglig brist på förståelse

2009-12-17T14:28:00.003+02:00

Vad innebär det för en människa att leva med långvarig eller kronisk smärta eller psykiska problem? Jag har en släkting som lider av fibromyalgi, vilket bland annat innebär kronisk värk och trötthet till följd av detta. Jag minns att hon berättade hur hon någon gång pratat med en bekant som precis legat i influensa.
– Hela kroppen värkte, det var olidligt, hade den bekanta sagt.
– Ja, jag vet, sa min släkting, den sortens värk är kronisk för mig.
– Det är inte möjligt, sa den bekanta och tystnade sedan.
Jag känner också många som får sitt livsutrymme och möjligheter begränsade av olika former av psykisk ohälsa. Umgänget blir begränsat när man är rädd för att få en panikångestattack offentligt. Årstidsbundna depressioner leder till att man under flera månader om året knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Oavsett om det handlar om pisksnärtsskador, reumatism eller depression är det något som individen måste hitta ett sätt att leva med.

Alla kroniskt sjuka som jag känner till är fighters. De flesta har lyckats acceptera sin sjukdom och anpassa sin tillvaro efter den. Visst blir man bitter, ledsen och tappar modet emellanåt. Det gäller alla och det vore konstigt om det inte i hög utsträckning också drabbade dem som fått sin förmåga nedsatt på grund av sjukdom. Men i grunden är kroniskt sjuka företrädelsevis accepterande människor, som lever och kämpar så gott de kan.

Just därför gör det ont att politiker och myndigheter ställer sig lika oförstående till sjukdom, som den bekanta som inte kunde förstå hur någon kunde leva med hennes kortvariga influensavärk jämt och ständigt.
De allra flesta sjuka vill jobba. Utifrån vad de klarar av, vad deras sjukdom gör att de orkar med. Människor vill ha ett sammanhang och känna sig behövda, ramar och en meningsfull tillvaro mår de allra flesta bra av. Ett arbete är också ett sätt att må bättre för många.
Därför var de höga sjukpensionstalen ett misslyckande. Att sjukpensionera, i många fall relativt unga, människor och slå ut dem från arbetsmarknaden var en kontraproduktiv insats.

När den nuvarande regeringen ska göra om blir det tyvärr inte att göra rätt. Att sätta långvarigt sjuka i arbetsmarknadsåtgärder och låta dem falla mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar, kommer inte att hjälpa någon. Istället bör de 17 miljarder kronor som har avsatts på att tvinga sjuka människor ut på arbetsmarknaden läggas på att bygga ut vård, inte minst företagsvård som kan arbeta förebyggande och psykiatri som kan ge bättre stöd vid psykisk ohälsa.

Att bli misstrodd som sjuk är bland det värsta man kan råka ut för. Både min släkting och flera av mina bekanta har blivit ombedda att rycka upp sig, från såväl mindre empatiska människor inom vården, som av omgivningen. Enskilda personers brist på förståelse är förlåtligt. Men att en sittande regering nu säger till människor med värk, livsbegränsande sjukdomar och psykiska svårigheter att det är dags att rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, det är mer än något annat sorgligt.

Krönika publicerad i VK 17/12

Hej mamma, nu har jag skrivit könsord i tidningen igen

2009-12-17T10:52:00.001+02:00

I Expressen idag - lite av det jag skrivit om den senaste veckan om bättre sex-kampanjen.

This is what democracy looks like - en vittnesberättelse

2009-12-16T11:59:00.008+02:00

Jag inledde det här decenniet med att demonstrera i Göteborg under EU-toppmötet. Mitt förtroende för demokratin, och friheten att demonstrera och protestera, fick en mycket allvarlig knäck den junihelgen. Under klimatmötet i Köpenhamn har polisen uppvisat ännu större brutalitet. Vi avslutar decenniet minst lika illa som det inleddes.
Flera av mina vänner var där. Det här är deras vittnesmål, som också lämnats in till den danska organisation som samlar in berättelser om polisbrutalitet och arresteringar under mötet. Hittills har de fått in cirka 600 vittnesmål.

Vi heter Siri Sandin, Anton Törnberg, Viktoria Wiklander och Olof Öhrn och deltog, tillsammans med Siris föräldrar, i den del av demonstrationen som arresterades på Ambarbogade under den stora demonstrationen på lördagen 12/12-09.
Vi deltog som privatpersoner, inte aktiva i någon organisation och gick tillsammans med en stor blandning av människor i alla åldrar, mycket få av dem hade någon maskering.
Plötsligt, och till synes utan anledning, blockerade polisen gatan. Siris föräldrar hade chansen att fly ut ur området tidigt genom att prata med några av polisen. Men nästan alla andra, inklusive oss, fick inte tillåtelse att lämna området och greps därefter utan anledning (de vägrade säga något då vi frågade dem).
Vi vet inte den exakta tidpunkten för gripandet, men det är samtidigt som alla andra, ungefär 14,30 förmodligen. Siri fick sitta på marken i flera timmar och blev så kall att hon inte kunde stå upp. Hon fick så småningom en panikattack och hade turen att kunna åka med en ambulans, andra människor i liknande situationer hade inte samma tur. Folk svimmade, kräktes, låg i sina egna spyor och kissade på sig då de förvägrades gå på toa. En kille låg avsvimmad i en timme innan han fick hjälp. Stämningen var mycket obehaglig och de som ställde sig upp för att de inte klarade av att sitta ner trycktes brutalt ner igen. Viktoria och Olof fick stanna bakbundna på den iskalla trottoaren i mycket obekväma ställningar under mer än 4 timmar och Olof transporterades därefter till häktet (som en av poliserna kallade "Danmarks Guantanamo") där han tvingades sitta i samma outhärdliga ställning i ytterligare flera timmar, fortfarande utan mat, vatten eller tillgång till toalett.
Det gör fruktansvärt ont att sitta framåtböjd, bakbunden i precis samma ställning på iskall mark i så många timmar. Viktoria fick en möjlighet gå på toaletten och fick, efter tiden på trottoaren, sitta i en buss i 2 timmar till, fortfarande i handfängsel. De är sjuka nu (14/12) och Siri har hög feber.
Anton transporterades med buss i ca 1,5-2 timmar. Ingen i bussen fick gå på toaletten och vi fick heller inte tillgång till vatten. Vissa människor kissade på sig och fick panik. De drogs ut ur bussen, varpå flera poliser satt sig på dem med knäna på ryggen och tvingade dem att stanna på marken och skrek på dem. Poliserna vägrade att svara på några frågor eller ens titta på oss, trots att vi upprepade gånger sa till dem att det är olagligt och mot de mänskliga rättigheterna att neka oss de mest grundläggande behov, såsom toalett och vatten. De som var mest högljudda drogs ut ur bussen i ca 5-10 minuter och kom tillbaka med vita ansikten och sa inte ett ord. Känslan var att de ville skrämma oss till tystnad och polisen sade vid flera tillfällen att de "visste att vi var oskyldiga" men detta ändrades under dagen till att de "visste vi alla skyldiga" och att "vi inte var välkomna till Danmark".

Efter att de tog in oss i klimatfängelset i Valby fick vi sitta på golvet, fortfarande bakbundna. De fortsatte att neka oss vatten eller toalett. Anton lyckades få loss händerna och ge några människor vatten innan polisen såg det. Efter ca 1-1,5 timmar hamnade Anton i en liten cell/bur på runt 8-10 m2 med ca 13-14 personer i varje cell. Folk var mycket högljudda och protesterade och för att straffa dem tog polisen bort alla filtar och de få tunna liggunderlag som fanns (2-3 i varje cell) och även bänkarna, så vi fick sitta på cementgolvet.
Efter en stund stormade polisen in i cellen, använde pepparspray och drog våldsamt ut folk och tryckte in oss i olika celler. Vissa människor blev pepparsprayade trots att de inte agerade våldsamt alls och en del människor var tvungna att bära plasthandfängsel under hela tiden i burarna. De använde också hundar för att skrämma oss. En medelålders kvinna attackerades av flera poliser som satt på henne och band henne, av lukten att döma använde de även pepparspray, men det var svårt att se eftersom de blockerade vår insyn.

Vid denna tid fick flesta gå på toaletten, även om vi fick vänta ett bra tag innan de lät oss gå. Anton fick också vatten och en liten smörgås efter ett tag. (Smörgåsen hade dock endast köttpålägg och de som inte kunde/ville äta det fick inget annat). En kille som delade samma cell som Anton nekades även tillgång till hans livsnödvändiga medicin.

Siri släpptes från Valbyfängelset för att få träffa en läkare efter 6 timmar. Hon kördes därefter till sjukhus. Viktoria och Olof släpptes runt 22,00 och 23.00 på grund av bristande utrymme inuti Valbyfängelset. Polisen sa till Olof ungefär en timme innan han släpptes, att han var fri att gå, men de höll ändå kvar honom en timme inne i bussen efteråt.

Vid ungefär 02,25 släppte de Anton, bland de sista. Strax före det släckte de alla lampor och kom mot oss med ficklampor, varför vi trodde att de skulle misshandla oss. Vi vet inte om detta bara var en olyckshändelse.
När vi släpptes, efter exakt 12 timmar i häkte, var vi fortfarande inte fria att gå utan tvingades istället kvar i bussarna i ca 20 minuter innan de släppte av oss. Ingen fick ens stå upp, så vi kan inte påstå att vi kände oss särskilt fria (Därför tycks de ha passerat 12 timmars-gränsen för hur länge de får häkta oskyldiga). Därefter släppte de av oss vid någon station utanför stan och det tog oss ungefär 1,5-2 timmar att komma hem, eftersom det gick mycket få bussar eller tåg och vi inte riktigt visste var vi var.

Flera gånger i häktet bad Anton om att få ringa ett samtal, eftersom han var orolig för Siri, Olof och Viktoria, men polisen vägrade och skrattade bara.

Vi beslutade att åka tillbaka till Sverige tidigt på söndagen, trots att vi planerat att stanna för fler demonstrationer. Polisen hotade oss vid flera tillfällen i häktet och sa att "detta är vad som händer när ni demonstrerar" och att "ni inte är välkomna till Danmark". Det kändes som det inte var värt att stanna, vi var alla rädda och mår dåligt av det som hände.
Vi anser att vi agerade precis som vi tycker att alla bör, dvs att protestera mot klimatförändringar och för ett hållbart samhälle. För detta blev vi tillsammans med nästan 1000 andra oskyldiga straffade, förödmjukade och utsatta för mycket smärtsamma behandlingar som förmodligen enligt internationella bestämmelser skulle klassas som en form av tortyr. Vi förnekades helt grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter, såsom rätten att demonstrera och rätten till yttrandefrihet. Denna typ av behandling upplever vi är ett allvarligt hot mot ett demokratiskt samhälle.

Vänliga hälsningar

Anton Törnberg, Siri Sandin, Viktoria Viklander, Olof Öhrn

Det finns inget diplom för den som hittat klittan

2009-12-15T13:37:00.003+02:00

Nu slog det mig vad som mer irriterar mig med Feminister har bättre sex-kampanjen. Eller okej, det var kanske ingen ingivelse från ovan, utan snarare utifrån Gustavs blogginlägg.
Feminister har bättre sex bygger någonstans på den tröttsamma myten om att ”vanliga” män inte är särskilt bra i sängen och inte vidare intresserade av tjejens njutning. Likaså bygger den på myten om ”vanliga” kvinnor som är dåliga på att ta för sig och säga vad de vill och att vanligt heterosex alltid består av en maktskillnad i obalans mellan mannen och kvinnan.
Feminister däremot, är per definition bra på att knulla. Har man studerat samhällets ojämlikhet är det naturligt att man tar med det i sängen och killen blir en tillgiven giver och tjejen en frigjord jävla härlig tjej som kräver orgasmer på löpande band. Eller?

De enda som tjänar på myten om att män generellt är kassa i sängen, inte vet var klittan sitter och är ointresserad av hur bruden har det, är faktiskt män och deras ego. Det räcker med att man hittar till klittan och gör ett försök att få tjejen att komma, så är man automatiskt bra. Det blir något slags good guy-komplex där en kille blir bra, bara för att han inte är dålig. Det leder också till att ”bra i sängen” blir något universellt epitet, oavhängt liggsällskap och situation, där kriterierna kan bockas av på en lista.
For real, hör jag fler killar prata om att de är bra i sängen för att de är ”intresserade av att få tjejen att komma” eller ”gillar att gå ner”, så kräks jag. Ni är inte unika på något sätt, jag är hemskt ledsen. Män är generellt jävligt bra i sängen, om man ska gå på de kriterierna. Huruvida man sedan synkar och det blir ett bra liggande i stunden är en helt annan sak. ”Bra i sängen” är inget universalepitet. Det finns faktiskt inga diplom till den som hittat klittan, som kommer att funka att dra fram i alla situationer.
Och fuck no att en feministisk analys av samhället har ett shit med de skillsen att göra. Det jag kan skriva under på är att man gemensamt kan analysera och tänka till om hur det gemensamma sexet funkar, relaterat till strukturer och stereotyper. Det uppskattar jag verkligen. Men i helvete heller att det automatiskt leder till bra sex.

Men ännu värre är att Feminister har bättre sex anspelar på myten om att feministiska tjejer har bra sex. Som feminist vet man automatiskt bättre än de stackars icke-upplysta offertjejer som fejkar orgasmer, inte kräver något av killen, har ont under sex, har ställa upp-sex de egentligen inte vill ha och så vidare. Feminister är ju jämlika i sängen och med sina upplysta roller i att känna till strukturer och vilja frigöra sig från dem, är vi också frigjorda i sängen.
Ja, eller så skapar feministepitetet ännu värre skuldkänslor över att man inte lyckas leva upp till det där idealet kring orgasmerande, frigjord feministtjej. Så skäms man ännu mer över att som sexualpolitiskt medveten feminist ändå fejka orgasmer, ställa upp eller anpassa sig.

Jag är så fruktansvärt trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Det finns så oerhört många fel i den här typen av feministisk åskådning. Rätt sorts sex, rätt sorts porr, rätt sorts syn på sin egen kropp och rätt sorts sätt att organisera sitt privatliv och sin relation. En heteronormativ åskådning där alla skavanker och felanden putsas bort, istället för att lyftas fram i ljuset så att den kan analyseras och arbetas på.
I queerteorin har jag hittat ett större utrymme för olika sorters mänsklighet, men inte heller här går man fri från idealismen. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav på de som ska uttala sig. I det politiska samtalet ryms bara idealister eller de som gått ur något icke-politiskt (ojämställd relation, misshandel, varit homofob osv.) och blivit starkare människor.
Det känns jävligt obehagligt om inte allt vårt mänskliga felande och våra skavanker också får plats. Jag vill ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några "kvinnliga förebilder" som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.

Kristna har bättre sex

2009-12-14T12:58:00.002+02:00

För det första vill jag med bestämdhet säga att jag inte här kommer att behandla vare sig Paulus syn på sex i Korintierbreven eller gammeltestamentliga texter. När det kommer till varför kristna har bättre sex kommer jag helt och fullt koncentrera mig på två viktiga beståndsdelar, i mitt tycke de viktigaste: De grundläggande värderingarna i kristen tro och Jesu tankar och liv.

Vi kristna tror på att älska din nästa som dig själv. I en sexuell kontext blir det därmed att älska med din nästa som dig själv. Den lyhördhet, respekt och det givande som du kräver av andra ska du också själv ge. En god förutsättning för bra sex. Att ge och att dela med sig är andra grundläggande tankar i den kristna tron. Att vara kristen handlar om icke-ägande, att vilja ge snarare än att ta. Naturligtvis kan de altruistiska konnotationerna bli bedrägliga och destruktiva. Den kristna altruismen kombinerat med en feministisk tanke om att stärka och framhäva mig själv och en liberal tanke om individens frihet och autonomi har varit en av de svåraste krockarna i mina personliga åskådningar. Den kristna är en givare, snarare än en tagare, vilket kan leda till uselt sex när vi inte vågar ställa krav.
Samtidigt är den kristna någon som helt igenom alltid tror gott om människan. Vi förväntar oss det bästa av medmänniskor, även i sängen. Att vilja dela med sig och känna öppenhet inför andra människor är andra faktorer som gör att kristna har bättre sex.

I Johan Norbergs Matchen om lyckan skriver han bland annat om att troende människor i genomsnitt är lyckligare än icke-troende. Vi är mer trygga i oss själva. Att vara lycklig och trygg i sig själv är också goda förutsättningar för bra sex. Jag tror dessutom att den forskning han hänvisar till har rätt. Oavsett om himlen och Gud är hittepå eller de religiösa ritualerna bara är ett nonsens av pappersliknande bröd och en skvätt vin, inger de en inre trygghet och tillit. Jag känner mig sällan så lugn och tillfreds som när jag har bett eller varit i kyrkan. Nattvardsritualen har för mig många dimensioner, även en erotisk sådan. Jag delar symboliskt kött och blod med ett större kollektiv av okända människor. Det finns någonting sexuellt laddat i det delandet.
Jag tycker inte att det är särskilt intressant huruvida det skulle visa sig vara en lögn. Det viktigaste är vad tron ger mig och många andra människor. Tron ger mig en trygghet och en känsla av okompromissbart värde, som väger upp den altruism som kan övergå i destruktivitet. Kristna har bättre sex eftersom vi är trygga nog att veta vad vi vill och visa det.

Slutligen är en kristen tro kritisk till hierarkier, normeringar och omfamnar alla. Människans värde är okompromissbart, oavsett hur och med vem eller vilka de knullar. Med Jesu vänskap med Maria Magdalena i närminnet struntar vi helt i horsnack och slamprykten och i likhet med Honom ifrågasätter vi normer som utesluter människor och ställer oss på de svagas sida.
De normer vi baserar vårt sexliv på handlar om öppenhet, kärlek och förlåtelse. Låter inte det hett, så säg?

Fotnot: Detta är alltså en fristående fortsättning på inlägget nedan.

Att knulla ideologiskt

2009-12-14T12:18:00.005+02:00

Feministiskt Initiativ har dragit igång kampanjen Feminister har bättre sex. Det verkar vara rätt dåligt med information kring varför feminister skulle ha bättre sex. Budskapet skriks ut på knappar och tröjor, men det enda jag hittar som argumentation är en rätt godtycklig och vag information på Facebookgruppen, ett snuddande vid ämnet i en Newsmillartikel av Gudrun Schyman och en video som jag inte förstår alls.
Ska man argumentera sexualpolitiskt kan det nog vara bra att ha en mer underbyggd tanke innan man börjar skrika ut sitt budskap, hur kul det än må vara. Det enda jag har förstått är att man bör lämna stereotyper och dela lika på hushållsarbetet. Vidare förklaring ges inte. Och den känns i ärlighetens namn rätt heteronormativ.

Jag tycker inte att feminism är en ideologi, på samma sätt som exempelvis renodlat politiska ideologier. De betecknar en samling idéer om hur samhället ska organiseras. En feministisk åskådning skiljer sig idag (tack och lov) från en könsmaktshypotes till queerteori och däremellan ryms en mängd andra brokiga idéer. Likaså genomsyrar en feministisk åskådning, på ett helt annat sätt, ens tankar kring privatliv och relationer. Det privata är politiskt, ni vet.
Men på samma sätt som Dirty Diaries misslyckades med att förklara vad som utgör feministisk porr, misslyckas Feministiskt Initiativ med att förklara vad feminism och sex har med varandra att göra. När Feministiskt Initiativ annekterar sex, utan vidare förklaring till vad feminismen har där att göra, lämnas jag med en tom känsla av att sex mest är ett gångbart sätt att få uppmärksamhet. Precis som sex säljer i reklam, säljer sex politisk uppmärksamhet.

Så det är väl bara att ladda inför valrörelsen nu? Gärna med bra argument den här gången.
Jag ser fram emot kampanjer som Ung Vänsters Socialister har bättre sex. Eventuella inkasserade orgasmer, utan att den andra parten har lika många, läggs på ett sexskuldkonto som sedan delas lika mellan parterna. Bra sex är solidariskt sex, exakt lika mycket njutning för alla.
Eller Liberaler har bättre sex. Det är upp till dig själv att se till att ha bra sex. Är någon annan part dålig i sängen eller du lider av någonting som hämmar din förmåga att ha bra sex är det fortfarande upp till dig själv att förändra det. Varje individ har i uppgift att maximera sina egna njutningstillgångar.
Eller Mittenpartiväljare har bättre sex – vi knullar till både höger och vänster. (Jag vet inte heller vilka som räknas som mittenpartier idag, jag tycker snarast att de flesta hamnat i den mittensmeten. Jag föll för lusten att göra en billig ordvits, sorry).
Vad Göran Hägglund kan tänkas göra av sin köksbordsmetafor när det kommer till att förklara varför verklighetens folk har bättre sex än kultureliten vågar jag bara drömma om. För att inte tala om Anton Abeles videoblogg om varför moderata ungtuppar med lillgammal trygghetsretorik knullar bäst.

Själv ämnar jag bidra med att kasta in religion i debatten. Stay tuned for Kristna har bättre sex!

Återkomsten

2009-12-13T19:29:00.005+02:00

Jo visst ger SSRI några veckor med hypermanisk lycka och överslag åt energihållet. Men kanske handlar det inte bara om det. Kanske handlar det lika mycket om en lättnad.
När jag väntar på Agnes på första advent, utanför Domkyrkan, och världen är frostig och solblekt. När klockorna ringer in till ett nytt kyrkoår och ljuset gnistrar, som det inte gjort under hela, regniga november. Då vet jag att det håller på att vända. November 2009 hade ett slut, tack gode Gud.
Jag träffar min läkare på Akademihälsan för andra gången. Studsar in i rummet, har varit uppe sedan halv åtta och sjungit Luciasånger i duschen. Hon säger att jag har förändrats sedan senast. Ett annat liv i blicken, ett annat sätt att röra mig. Jag säger att det är lika mycket en ljusning, som en lättnad. Jag blev mig själv igen, den här gången också.

Det har inte alls varit helt illa, inte på något sätt. Det har varit oerhört mycket värre. Men apatin tog över tillslut. Gjorde det svårt för mig att orka något annat än att jobba. Jobba orkar jag alltid, det är dessutom livsnödvändigt för mig. Inte bara rent ekonomiskt.
Skrivandet var det som höll mig uppe som självmordsbenägen sextonåring och som uppbrottssorgsen tjugotreåring, så det är naturligtvis det som håller mig uppe även nu när det dessutom ger en viss summa pengar varje månad.
Det är allt det andra som fått stryka med. Inga böcker, ingen musik, definitivt alldeles för lite vänner och väldigt få fester. Jag har försökt ibland att gå på fest. Jag tycker om att gå på fest. Ibland har det slutat med gråtattacker innan jag ens kom utanför dörren. Andra gånger en lamslående trötthet som gjorde att jag somnade istället. Somliga gånger slutade det i en återhållen gråt och känsla av ensamhet och isolering mitt bland människor. Ytterligare några gånger sprängdes den vallen och jag grät öppet.

Den sista tiden grät jag lika mycket av besvikelse över mig själv, som av utmattning. Jag längtade så innerligt efter mig själv. Hon som inspirerades, blev lyrisk, fick tankar och ständigt läste och diskuterade. Hon som träffade vänner och umgicks med människor nästan jämt. Hon som gick på fester, tog några öl och alltid var hon som skrattade högt och kramade alla. Det var så lite kvar av henne. Jag hann bli rädd att hon var borta.

Man lär sig vad man orkar. Den senaste tiden har varit ett ingrottande och ett avståndstagande. Tack och hej, men nej till era monogamidebatter, tidskrifter, nyhetssändningar, fester, fikor och utekvällar. Tack och hej, men nej alla ni relationer som tar mer än vad ni ger mig, som gör mig illa någonstans. Tack och hej, men nej till krav på hur jag ska vara.
Istället bara ett meddelande till världen om att jag bara tar ansvar för mig själv ett tag just nu. Det är allt. Så kan man stå inför den närmaste och säga att du, nu får du ta hand om mig ett slag här. Nu behöver jag långa filmkvällar, någon som håller om mig och frågar om jag sovit ordentligt. Det är allt, fixa det.
Det är inte alls så farligt att ta de där besluten. Man ba gört.

Så återvänder jag. Det är lika mycket lättnad som glädje när jag blir euforisk av att få adventspynta, härjar en hel utekväll på billiga drinkar och dansgolv, har långa samtal med vänner som jag saknat, har långsöndagar och skriver utifrån inspiration. Tar igen boktravarna, tidskrifterna, bloggarna, skivorna. Älskar att leva igen.
November 2009 är slut och kommer aldrig åter. Nu ska jag göra ett pepparkakshus och se på deckare. Det är sånt jag gör nuförtiden. Det är sånt som gör mig lycklig.

Statistiken bakom sjukförsäkringssiffrorna

2009-12-10T15:29:00.002+02:00

Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt om de ojämställda sjuktalen och utförsäkringen.

Skönhet är kul, det är könsnormer som inte är det

2009-12-08T12:47:00.007+02:00

När man är genusskribent och feminist, som dessutom debatterar och föreläser i ämnen som ideal och kropp, händer det med jämna mellanrum att man tillfrågas om att debattera kring skönhetspress och ideal. Inget fel med det, det gör jag ofta gärna.
Problemet är istället att det ofta, när frågorna ska debatteras, ska ställas mot något annat. Inte sällan en kvinna som uppfattas som icke-feminist och som följer ett gängse skönhetsideal.
När SVT för några veckor sedan ville att jag skulle ställa upp i Debatt och diskutera skönhetsoperationer tackade jag nej. Jag visste hur det skulle bli, visste vilken polemik som skulle uppstå. För att debattprogram och liknande ska slippa gå på den niten igen vill jag här klargöra vad som gäller:
Jag kommer aldrig att diskutera ett ämne utifrån en annan människas enskilda och fria val. Jag kommer aldrig någonsin att moralisera och fördöma en enskild persons val rörande utseende. Framförallt inte en annan kvinna. Det är exakt den sortens bra och dålig kvinna-feminism som jag trodde att vi hade lämnat bakom oss. Jag tänker inte bidra till att den återuppstår. Ni kommer aldrig att se mig sitta i en studio och diskutera MOT exempelvis Linda Rosing.

Jag kommer heller aldrig att representera en feminism som förespråkar naturlighet. What the fuck är naturligt? Jag älskar smink, kläder, snygga människor och jag tycker att det är helt upp till den enskilda individen om man vill modifiera sitt utseende och i vilken utsträckning. Vill man operera sig - go for it. Det är snarare att många modifierar sig för att anpassa sig till ett rådande ideal och en norm som är det problematiska. Men att fördöma dem som gör det är bara kontraproduktivt, bättre då att visa på andra möjligheter.

Utseende och skönhet är råkul. Jag tycker att det är lika roligt att klä mig i preppy klänning och läppglans som det är att ha skjorta, hängslen, tweedbyxor och backslick på mitt korta hår. Ingenting av det jag representerar är naturligt eller genetiskt. Däremot älskar jag att leka med roller, att vara skitsöt, vara affärssnygg, vara kortkort-slampig eller vara maktmans-klädd. Sotade ögon, bakåtkammat hår, framhävda bröst eller ingen BH alls. Allt är lika roligt. Jag är snygg i allt.
Jag älskar också att märka hur jag och mitt kroppspråk förändras, beroende på vilken stil som jag väljer. Jag har ett annat sätt att föra mig i högklackade skor och kortkort, än vad jag har när jag har skjorta, stilrena byxor och hängslen på mig. De utstrålar båda någon slags makt, men på olika sätt. Femmepower och klassisk manlighet är båda lika roliga att utforska.
För mig handlar inte skönhet om kön. Jag är inte ute efter att framhäva någon slags naturlig kvinnlighet, eftersom jag inte anser mig besitta någon. Lika lite är jag ute efter att eftersträva någon form av ideal. Men skönhet, olika stilar och olika former av ideal är ett sätt att upptäcka och iscensätta kön. Det är, för att använda Judith Butlers begrepp, en form av performance.
Hade jag befunnit mig mer i sådana sammanhang hade jag förmodligen testat på dragking. Nu nöjer jag mig mellan att pendla mellan superfemme och man. Båda känns helt rätt. Båda är en del av mig.

Ovanstående är typexempel på hur modifierandet och förstärkandet av utseende och skönhet inte bara är kul, utan också spännande och hur det inte alls behöver kopplas till kön eller ideal.
Om man inte tror på en naturlig grund finns det också stora möjligheter att utforska alternativen. Därför är det så tråkigt att skönhet och mode i mångt och mycket är baserat på konformitet och inte vågar ta ut svängarna. Likaså är det oerhört tråkigt att det fortfarande är en kvinnofråga, som framförallt handlar om att kvinnor ska sluta objektifiera sig och sminka sig alternativt försvara varför de gör det.

Jag är helt ointresserad av varför jag sminkar mig, varför jag rakar benen eller varför Linda Rosing har opererat sig. Jag är mer intresserad av varför män inte gör detsamma. Förvisso har marknaden för manliga skönhetsprodukter vuxit och det har blivit bättre, men det går fortfarande för långtsamt. Fortfarande går det extremt många sunkiga män med dålig hy, mjäll, ingen parfym och fula kläder på en snygg tjej. Fortfarande finns det väldigt många män som uppfattar allt som har med skönhet att göra som en tjejgrej, köper schampoo på storpack på Konsum, har en Axe deo som de fick av morsan i julklapp och är nöjda så.
Fuck that. Jag vill se fler män som vågar vara snygga, bry sig om sitt utseende och börjar leka med skönhetsnormer. Män som rakar sig under armarna är hur hett som helst. En bra eyeliner och underlagskräm kan göra underverk för ett trött mansansikte. Och när får man egentligen se män i kjol på samma villkor som kvinnor i byxor?
Maskulinitet och skönhetsexperimenterande är fortfarande inte förenliga. När manlig skönhet ska markeras och marknadsföras handlar det om att visa upp mäktiga powertools som en rakhyvel som går blixtsnabbt och är skitavancerad eller en dagkräm som utstår påfrestande utmaningar. Manligheten ska inte undermineras, utan förstärkas, genom de få skönhetsprodukter som är godkända att använda.
Därför måste män själva gå i frontlinjen och visa vad de vill ha. Jag vill ha fler pojkvänner som jag delar skönhetsprodukter med och som jag slåss om den sista ansiktsmaskförpackningen med i badrummet. Jag vill gå på skönhetshopping och stilsurfa modebloggar med mina killkompisar. Jag vill låna mascara av min brorsa och prata hårinpackningar med min pappa.

Skönhet och snygghet är skitroligt. Det är ideal och könåtskillnad som inte är det. Jag tror inte att vi uppnår särskilt mycket genom att fortsätta framhäva naturliga tjejer och snacka om hur mycket man får eller inte får lägga tid och pengar på sitt utseende. Jag vill ha fler inspirerande människor som vågar blanda stilar och vara snygga på sina villkor istället. Jag vill ha fler män med rakade armhålor och ben, med mascaramålade ögonfransar och mjuk ansiktskrämshy.
Det vore ett mycket större steg för jämställdheten än att fortsätta hata på Linda Rosing och låta ideal vara ett feministiskt hora/madonna-battle.

Inspirera och inspireras

2009-12-07T13:55:00.005+02:00

I lördags föreläste jag för en tjejjour. Det var helt underbart inspirerande och roligt. Inte bara unnesten att föreläsa för en sluten grupp med gott om tid, vilket möjliggjorda långa samtal och viktiga diskussioner. Det var också väldigt inspirerande att ta del av ett arbete som sker rent praktiskt, i joursamtal och i kontakt med unga tjejer. Det var längesedan jag själv var aktiv i tjejjouren nu, men den stämning som fanns i gruppen smittade av sig på mig. Gemenskapen, peppen och samtalen. Jag kan sakna det, i min frilanstillvaro av egna åsikter och ensamjobb.
Att jobba kollektivt, hur tungt det än kan vara med konsensusbeslut och platt hierarki, ger ändå mycket tillbaka. Mycket av den arbetsstruktur som tjejjourerna har är inspirerande.
Det var dessutom roligt att föreläsningen uppskattades. Här har en av åhörarna bloggat om föreläsningen.

Varandets olidliga lätthet

2009-12-07T11:07:00.002+02:00

I vår tid är vi besatta av det medvetna subjektet. Det individuella jaget och dess karaktäristika och konturer. Vi är ständigt beroende av den personliga utvecklingen, självförverkligandet som vägen för att uppnå lycka. Riter och kollektivism har fått ge avkall för personliga val och individualism. Kanske är det därför som vi älskar advent.
– Vi sitter här i år igen och sjunger Bereden väg för Herran, men ingen av oss är samma människa som för ett år sedan, säger prästen i Göteborgs Domkyrka på första advents högmässa.
Mässan är precis som för ett år sedan. En advent utan Bereden en väg för Herran vore ingen advent. Ett firande utan körsång av Halleluja vore inget firande. En mässa utan nattvard är ingen mässa.

Det finns en gräns för hur självmedvetna som vi orkar vara. Kanske är slipandet på våra konturer och ständiga individuella val en av orsakerna till stress och ångest. Vårt medvetande är inte skapat för ständigt subjektivism. Vi behöver kollektivet, ritualerna, släppa taget om oss själva och flyta med för att orka.
Advent och jul är en tid fylld av krav och stress för många. Men det är också en tid då det är möjligt att släppa taget om valen och följa ritualer. Oavsett om det består av kyrkobesök, lussekatter eller en kollektiv familjetradition av något slag. Man behöver inte välja.
För advent är som advent alltid har varit och jag tror att vi är många som finner såväl glädje som trygghet i det.

För mig är kyrkan en av mina platser där jag finner just den ro i kollektivism och ritualer som jag behöver. Kyrkan och gymet har föga gemensamt, förutom att de båda är platser där jag släpper taget om medvetandet. På träningspass följer jag instruktioner, låter kroppen styra och hjärtat slå. Avslappningen i träningen handlar om att låta huvudet vila. Ingen tid för vare sig analys eller eftertanke när allt man behöver göra är att ge kroppen rörelsefrihet och följa gruppen.
I kyrkan blir min subjektivitet en del av något större. I kyrkorummet upplöses det tänkande jaget och blir mindre. Här vilar tanken, medvetandet följer med i psalmer och böner. Den kollektiva känslan är enorm, samtidigt som jag aldrig är så mycket mig själv som just här. Avskalad från prestationer, yttre sammanhang och titlar möts vi i de kyrkliga ritualerna. Man är bara människa.

Det finns många sätt att uppnå känslan på och mitt i julstressen tror jag att det är viktigt att fånga den. Mellan ljusstaken som stod där för både ett och femton år sedan och luciafirandet som sett likadant ut i hela våra liv finns möjligheten att stanna upp och bara följa med. Det finns en trygghet i det statiska. Ett andrum att stanna upp i, släppa jaget och ge efter för varandet. Det är i den känslan som man på riktigt kan se vad jaget består av. Vi är inte samma människor som för ett år sedan. Men varandet består.

Krönika publicerad i BT 5/12 och inspirerad av och utvecklad genom ett blogginlägg av Isabelle Ståhl.

Det finns bara två av oss och det är vi

2009-12-03T13:56:00.003+02:00

När jag outade mig som icke-anonym tog jag bort all information om mig från både Eniro och Hitta. Jag tycker att det känns obehagligt att vem som helst ska kunna se min fulla adress och hur huset ser ut till exempel. Flera varnade mig också för att låta informationen ligga kvar, när jag har ett såpass ovanligt namn.
Tyvärr finns det en Elin Grelsson till i Sverige. Hon är dessutom uppvuxen i samma län som jag (även om vi numera bor på olika orter) och har en bror med samma namn som min. Det har varit ständigt roande under uppväxten.

Nu är det inte så roligt för den andra Elin Grelsson längre. Under de senaste veckorna har både SVT, P4 och flera tidningar hört av sig till henne, eftersom det var det enda Elin Grelsson-numret som fanns tillgängligt. Tillslut kontaktade hon mig på Facebook om att "Eh, du verkar vara en journalist av något slag? Och har inte lämnat ut nummer?".
Så okej. Min paranoia har fått konsekvenser. Både för mig och för henne (det tar längre tid för uppdragsgivare att få tag på mig och så vidare).

Tills Eniro och Hitta återigen lägger ut mitt nummer finns det tillgängligt här på bloggen. Lämna andra Elin Grelsson ifred nu.

Rädsla från ryggraden

2009-12-02T11:25:00.003+02:00

På spårvagnen på väg hem i natten börjar ett flertal män att bråka med varandra. Mina manliga bekanta, som sitter tillsammans med mig, ler. Såhär är det ju alltid, töntiga testosterongräl i berusning mellan män. Den unga kvinnan mittemot ser nervös och oroad ut. Hon frågar oss vilken hållplats som vi ska gå av på, kanske kan vi göra henne sällskap?
När vi har kommit hem undrar min pojkvän om det var för att hon var rädd som hon bad om sällskap. Jag nickar. Jag kände exakt samma sak.

Rent statistiskt sett borde varken jag eller den andra unga kvinnan ha varit dem som kände oss otrygga under den stökiga resan eller på gångvägen hem. Istället borde någon av männen i sällskapet känt sig hotade. Ser man till brottstatistiken är det betydligt större risk att de, män i åldern 20-30 år, ska råka ut för någonting än att jag ska det.
Ändå var det hon och jag som var rädda.

Det sitter i ryggraden hos mig. Att skydda min kropp, att känna mig utsatt, att titta bakom axeln och kunna värja mig mot angrepp. Från tidiga barnår då jag blev varnad för fula gubbar i skogen eller att prata med främlingar, fram till sexuella trakasserier av okända män och blottare som blivit min och många andras erfarenhet. Jag vet att min kropp inte är min i det offentliga rummet. Den är under ständigt angreppshot.

Nyligen härjade en okänd serievåldtäktsman i Göteborg. Paralleller drogd till Umeås Hagamannen och samma rädsla piskades upp. Media intervjuade offer, visade var han hade slagit till och frågade kvinnor på stan om de är rädda nu. Om man frågar någon om den är rädd är risken ganska stor att den, om inte annat, blir det genom frågan.

Samtidigt har en debatt pågått kring projektet Nattknappen, som har startat i Stockholm och börjat spridas till ett flertal städer. Ett journummer dit man som ensam kvinna, på väg hem, kan ringa om man känner sig otrygg. Kritikerna menar att detta är ännu en signal till kvinnor att de inte har rätt till det offentliga rummet på samma villkor som män. Samhället sanktionerar kvinnors rädsla genom att stödja projekt som Nattknappen. Man menar istället att kvinnor ska vägra vara rädda.

Dock finns det en väldigt stor skillnad mellan att understödja rädsla och försöka lindra den. I de mediarapporteringar som har förekommit om våldtäktsmannen i Göteborg är det i många fall ett utslag av det första. Det liknar artiklar som de som brukar peka ut de farligaste platserna i din stadsmiljö eller tipsar kvinnor om hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. De piskar upp en rädsla och begränsar individen i det offentliga rummet, utifrån kön.

Men det finns många som faktiskt är rädda. Inte bara för våldtäkt, utan kanske mer av ett odefinierat hot av att vara angripbar. Skuldbelägg inte den rädslan. Få oss inte att framstå som dåliga feminister och mjäkiga kvinnor när vi känner det hotet. Nattknappen är ingen lösning på problemet. Men det är en liten lindrande droppe i havet för ett tryggare offentligt rum.

Krönika publicerad i VK 2/12

Inte min revolution

2009-12-01T20:51:00.003+02:00

På Arenas hemsida kan man läsa en artikel som jag skrivit om amatörporr, Dirty Diaries och den så kallade sexuella revolutionen.

SSRI - så funkar det (ibland, till exempel)

2009-11-30T13:02:00.003+02:00

Jag har tidigare skrivit lite om SSRI och växelverkan mellan huvud, gener och samhälle. I ett inlägg från i somras skriver jag följande:
Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för "man är ju inte en sån där pillerknaprare". Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det tycker jag fortfarande. Samtidigt som jag förstår att många räds piller, att det är en alldeles för enkel lösning, det är inte lätt att trappa ner och sluta sedan och man vet inte hur det påverkar hjärnan på vare sig kort eller lång sikt, eftersom det är individuellt.

Eftersom jag precis går igenom en doshöjning, på grund av årstidsbunden nedstämdhet, tänkte jag att jag skulle ge en liten guide. Guiden avser Cipramil och Citalopram (samma läkemedel, olika pris) som är ett av de vanligaste serotoninhöjande preparaten och är relativt milt. Det här är också, naturligtvis, en högst subjektiv guide baserat på mina och andras erfarenheter. Hur man reagerar är ändå alltid individuellt och det här är mer ett vanligt sätt att reagera. Jag är heller ingen läkare, så ta det från någon som äter patienten och inte någon som skriver ut det. Med dessa förbehåll presenterar jag En liten guide till SSRI:

1. Läkarbesök
Du får träffa en läkare. Du kanske lider av sömnproblem, nedstämdhet, depression, panikångest, tvångstankar eller starka stress-symtom. Kanske har du genomgått en kris och behöver stöttning ett tag. Förhoppningsvis får du träffa en bra läkare som ser till hela din livssituation, som frågar om du behöver samtalskontakt eller exempelvis akupunktur. Det är tyvärr inte alls säkert. Försök att kräva någonting mer i så fall. Förhoppningsvis har du också en bra läkare som förklarar att medicinen enbart är en krycka. Precis som när du brutit benet och behöver någonting att stödja på ett tag, medan benet läker, ska medicinen fungera stödjande. Den är ingen lösning, gipset måste du fixa själv.
Läkaren kommer förhoppningsvis också att berätta för dig om biverkningar. Förmodligen kommer dock inte läkaren att ens berätta om hälften av biverkningarna som du kan drabbas av.

2. Apoteket
Du står på Apoteket och ska hämta ut recept. Har du det på papper är du livrädd att någon ska se det. Måste du uttala medicinnamn eftersom du har det som elektroniskt recept räds du att någon ska höra. Men ungefär 6 % av Sveriges befolkning idag äter SSRI. Du är alltså inte ensam. Du är inte galen. Det är väldigt vanligt. Även apotekspersonalen brukar ibland berätta om biverkningar. När jag hämtade ut recept förra hösten pratade de om muntorrhet. Det är ungefär lika skrattretande som när man försöker dölja P-pillerbiverkningar. Likaså kanske du förvånas av priset. Ett storpack Citalopram med 100 tabletter kostar 62 kronor. Det är två snusdosor eller två billiga öl. Galet, jag vet.

3. Vecka 1-3
Du kommer den första veckan eller veckorna att bara ta ett halvt piller om dagen om du äter 20-mg-tabletter. Det är små, små piller och du ska dela dem på hälften. Hur kan ett sådant litet piller ge någon effekt? Men efter några dagar kommer biverkningarna och du förstår att det gör det. Några av de vanligaste biverkningarna är just muntorrhet (du dricker hela tiden och munnen känns som sandpapper), myrkrypningar i hela kroppen och en enorm trötthet och orkeslöshet. Sömnlöshet och rastlöshet är också vanligt, liksom hjärtklappning, oro och ångest.
Men vänta liksom? Var det inte sånt här som du medicinerade mot? Jo, men faktum är att dina symtom kan förvärras den första tiden med medicinen. Andra biverkningar är illamående och kräkningar. Eftersom medicinen sänker blodtrycket är det också troligt att du drabbas av yrsel och kanske till och med svimmar eller är på väg att svimma om du reser dig hastigt. Huvudvärk är en annan vanlig biverkning. Jag har knaprat Ipren konstant nu och vaknar ibland fyra på morgonen med en skalle som håller på att sprängas.
Eftersom man sällan blir upplyst om alla dessa biverkningar är det lätt att tro att man antingen håller på att bli galen, utbränd eller har fått en hjärntumör. Man sover nästan hela tiden, men inte på rätt tider och oron bara förvärras.
De cirka tre första veckorna är ett helvete. Det finns ingenting annat som jag kan säga om dem. Jag vill mest ligga under en filt och skaka av myrkrypningar, sova och försöka låta bli att kräkas.

4. Vecka 4-6
Förmodligen har du nu kommit upp i dosen en 20 mg-tablett om dagen. De psykiska biverkningarna av negativ form börjar eventuellt klinga av. Istället har serotonintillskottet fått serotoninet i skallen att skjuta i höjden.
Sing Halleluja! Älska livet! Världen är fantastisk! Plötsligt upplever du en euforisk, nästan manisk, lycka som du inte gjort på väldigt länge. Du sover fortfarande väldigt mycket men när du väl är pigg är du så galet pigg så du har aldrig varit så pigg i hela ditt liv. Du ska förändra världen! Du vill träffa alla! Det är så roligt att leva! Det är nu du sätter igång tusen projekt, springer omkring och är allmänt förvirrad mitt i allt men det spelar ingen roll för du är glad glad glad!
Som person är du just nu både rolig och ganska outhärdlig. Dina vänner som har sett dig ledsen och trött och sedan förstörd av biverkningar träffar plötsligt någon som skrattar och pratar stup i ett. Tänk dig själv när du är salongsberusad. Ungefär så beter du dig hela tiden. Om man (läs: jag) är någon som tar relativt mycket plats även i vanliga fall blir man lätt lite jobbig. Man pratar i ett, viftar med händerna och kan liksom inte sitta still.
Mest är man som en jävligt glad och fluffigt lycklig Duracellkanin som springer omkring tills batteriet tar slut och då stupar man i säng, oavsett tid på dygnet.
Det är den här perioden som man vaknar klockan fyra på morgonen och ska förändra världen eller sätter igång med storstädning. Det är också den här perioden som man börjar märka av sexuell lust minskar, framförallt är det nu som den avklingar helt. Man är bara härligt glad och outhärdligt frireligiös. Samtidigt som du är fantastiskt lycklig är det en ganska obehaglig period. Du känner inte igen dig själv och allt du hört om lyckopiller visar sig vara sant. Man blir bara dum i huvudet-glad och inte sig själv längre. Ge inte upp, bli inte rädd, det ska vara en övergångsperiod.

5. Vecka 6 och framåt
Det är nu meningen att serotoninhalten ska ha balanserats. De värsta biverkningarna klingar av, du är inte längre hysteriskt glad och börjar känna igen dig själv. Om SSRI verkar som det bör ska du inte ha svåra biverkningar fortfarande, du ska känna igen dig själv men du ska också må bättre än vad du gjorde innan du började äta medicinen. Poängen är att du ska känna dig så pass stark att du känner igen dig själv som den du är när du inte mår dåligt, är nedstämd eller har ångest. Du ska vara dig själv, bara med mindre dalar.
Är det inte så det känns ska du absolut prata med din läkare (som du förhoppningsvis har ett återbesök hos ungefär vid den här tiden). Du ska ta upp precis hur du mått och hur det känns nu. Lid inte i onödan och tro inte att det här såhär som det ska vara. Hur man reagerar är individuellt och det finns ingen universallösning i form av piller, även om läkemedelsindustrin och en hel del läkare gärna vill tro det.
Om medicinen fungerar som den ska kommer du förmodligen att äta den i omkring ett år. Det är en medicin som tar så pass lång tid att både sätta in och ta ut (vilken måste ske genom en noggrann nertrappning) och verkar över lång tid att det inte är en quick fix-medicin att ta till någon månad. Mår du bättre efter det ska du absolut inte äta den på grund av rädsla för hur du kommer må utan den. Slentrianutskrivningen tror jag delvis beror på att många fortsätter äta och läkare fortsätter skriva ut. Man får aldrig chansen att pröva om man kan gå utan krycka, eftersom det är mer bekvämt att fortsätta stödja sig.
Du kommer stundtals fortfarande att känna av en del biverkningar, blodtrycket kommer till exempel fortsätta att vara lågt. En vanlig biverkningar är också den uteblivna orgasmen. SSRI skrivs ibland ut till män som har problem med för tidig utlösning, just för att den gör det svårare att få orgasm. Att det drabbar väldigt många kvinnor (som äter SSRI i högre utsträckning än män) är inte någonting som diskuteras särskilt mycket. Den uteblivna orgasmen och minskade sexlusten är väl någonting man får räkna med. Det blir ju lätt så, när det är kvinnors sexualitet som drabbas (återigen – likheten med p-piller). Anna Hellgren har skrivit en mycket bra text om det.
Det är också ett faktum att dessa preparat är väldigt nya. Vi som äter dem nu är en första testgeneration. Ingen kan egentligen på vare sig lång eller kort sikt säga exakt hur det påverkar hjärnan och vad konsekvenserna blir. Någonting som också borde diskuteras mycket mer.

Ge mig gärna era erfarenhet och input. Guiden behöver fler röster!

Bannlys Zlatans namn i valrörelsen

2009-11-28T16:41:00.002+02:00

Vad är lyckad integration?
När integration och flyktingpolitik diskuteras i media och i politiken är det oftast de lyckade exemplen som vi får se.
I dagspress syns leende tonåringar. De har anlänt som ensamkommande flyktingbarn och nu kommit in i det svenska samhället. De får prata om sina framtidsdrömmar, hur glada de är över det svenska samhället och hur tacksamma de är.
På Folkpartiets landsmöte talar sig Jan Björklund varm om lyckade individuella integreringar. Drottning Silvia kom ju från Brasilien och Zlatan från Balkan (att han föddes och växte upp i Sverige hade Björklund mindre koll på).
På samma sätt viftar gärna företag och offentlig sektor med mångfaldspolicys. Ofta består de av en framsida med glada människor i alla åldrar, av olika etnicitet och kön. Man fastställer vilken tillgång olikheten är för arbetsplatsen. Tänk vad människor med annat ursprung än svenskt kan bidra med.
För att inte tala om alla gånger som vi hört om hur den svenska matkulturen livats upp av exotiska rätter som numera blivit husmanskost. Har vi inte invandringen att tacka för det?

Kanske är talet om den lyckade integrationen och positiva olikheter ett sätt att påvisa vikten av invandring och ta tillbaka debatten från Sverigedemokraterna. Tyvärr slår den helt fel.
Vi behöver inte höra Zlatans namn nämnas ännu en gång, vi behöver inte se fler leende flyktingbarn tala sig varma om hur bra Sverige är eller återigen nämna hur gott det är med kebab. Muslimen behövs inte på arbetsplatsen i egenskap av muslim, lika lite som kvinnan behövs i styrelserummet i egenskap av att vara kvinna. De behövs för att de är individer som bidrar, på samma sätt som alla vita män.

Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.
Likaså måste diskussionen handla mindre om den lyckade integrationen och mer om den misslyckade. Debatten måste tas, inte bara med Sverigedemokraterna, utan mer övergripande kring huruvida Sverige lever upp till högt ställda mål om frihet, jämlikhet och humanism i de här frågorna.
Både gällande asyl- och integrationsfrågor har Sverige många hål att fylla. Vård för papperslösa flyktingar, apatiska flyktingbarn, långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd är några av frågorna i det initiala skedet. Sedan väntar frågor kring bland annat modersmålsundervisning, segregering, förortsproblematik och främlingsfientlighet.

Vi behöver tala mindre om den lyckade integrationen. Det intressanta är istället hur vårt samhälle har misslyckats. Så länge flyktingpolitik och integrationsfrågor inte befinner sig på ett annat diskuterande stadium än att komma med floskler om mångfald och skaka på huvudet åt Sverigedemokraterna kommer vi inte längre. Då kommer Sverigedemokraterna att fortsätta dominera debatten.
Jag vill bannlysa både Zlatan och kebab som argument i valrörelsen. Jag vill se en vettig diskussion kring de här frågorna, där man vågar belysa problemen. Alla invandrare kommer varken att bli drottningar eller fotbollsstjärnor. De lyckas kanske inte alls. Kanske blir de rentav segregerade och utestängda ur det svenska samhället. Det är inte deras personliga misslyckande om de inte blir ett lyckat integrationsexempel i Jan Björklunds tal.
Det är hela det svenska samhällets misslyckande och det måste vi tala öppet om.

Krönika publicerad i Fria Tidningen 28/11

Lite om Knull-Elin, radiolyssnare och språklig kontext

2009-11-27T11:52:00.006+02:00

I onsdags var jag i Borås hela dagen och blev runtguidad av Sjuhärad Direkt-redaktionen, intervjuad och läste in första krönikan. Vi plockade upp gamla Kvällspasset-smeknamnet från Soraya; Knull-Elin, och gjorde en grej av det. Jag fick gå runt bland Borås lokalkändisar och presentera mig som Knull-Elin. Mina vänliga förklaringar till smeknamnet klipptes sedan bort och enbart mina presentationer och de chockade och generade reaktionerna blev kvar (i Elfsborgs tränares fall: Skitförbannad och ville inte vara med). Det blev väldigt roligt, på de där sättet som jag inte trodde att jag skulle våga vara rolig.
Jag som är fruktansvärt rädd att stöta mig med folk, konfliktnojig och rätt blyg blir någon annan i jobbrollen. I en studio på P3 var det enkelt att vara kaxig, vulgär och säga "kuken i fittan" i tid och otid. Lite svårare ute på stan bland folk. Mycket svårare. Men jag gjorde det ändå och såhär i efterhand är jag väldigt glad att Mikael Olmås triggade mig och tog hand om mig på ett sätt som gjorde att jag vågade utmana mig själv. Jag vågade utsätta människor för mig själv, medveten om att de skulle chockas, uppröras och förfäras när jag vänligt sträckte fram handen och presenterade mig som Knull-Elin. Det var stort och väldigt läskigt, men väldigt roligt. Framförallt för någon som för ett fåtal år sedan knappt vågade svara i telefonen av blyghet.
Jobbrollen har gjort att jag vågar göra sådana saker. Alltifrån att intervjua, finna mig tillrätta i obekväma situationer, vara råkaxig, ta kontakt till att vara skitjobbig. Långsamt spiller jobbjaget över på privatjaget. Det är också väldigt skönt.

Men hursomhelst blev epitetet Knull-Elin, som följdes av en allvarlig krönika om djurhållning och konsumtionsmakt, något som upprörde ett flertal lyssnare. Jag har försökt utröna orsaker till att det kunde passera så obemärkt när jag satt i P3-studion med Soraya och var grov i munnen som få, men väcka så mycket upprörda känslor nu. Det här är mina teorier:
1. Lyssnarkretsen
Naturligtvis är det skillnad på P3 och P4. P4 har en äldre lyssnarkrets, ska vara småputtrigt och trevligt och jag och Sjuhärad Direkt är varken småputtriga eller trevliga. Det väcker känslor och upprör när snuskiga ord helt plötsligt befinner sig i bakgrundsputtret. Jag tror att det är största anledningen.
2. Relevansen
På P3 var smeknamnet något som växte fram, genom mina ständiga uppdrag att analysera sexdebatt och min vulgaritet (minns uppdraget där jag skulle ta fram nya psalmer och döpte en till O store Gud, vi tackar dig för petting, vill inte ens tänka på vilka reaktioner det skulle få på P4). Det var väl förankrat när Soraya började slänga ur sig mitt smeknamn och det fanns en tydlig relevans. Det gjorde det inte Sjuhärad Direkt. Det gavs en kortförklaring, att jag debatterat sex en del och varit grov i munnen, men det var jag inte i programmet i övrigt. Istället krönikörade jag om någonting helt annat.
3. Omgivning och makt
Jag tror också att det spelar in att när Soraya kallade mig för Knull-Elin var det en annan ung tjej i samma ålder. När Mikael gjorde det i Sjuhärad Direkt var det en medelålders man till en ung kvinna. Mer än en maktobalans mellan oss där, som gjorde att det plötsligt uppfattades som snuskigt och hotfullt på ett helt annat sätt. En underliggande ton har handlat om att jag är ett offer, att jag inte förstår bättre, att det är sorgligt att en flicka som jag går runt och kallar mig själv för något som associeras till hora. Det är naturligtvis också en fråga om lyssnarkrets, men jag tror även att i vilken kontext som det förankrades, med vem, spelar in. Det blir helt enkelt rätt mycket snuskgubbe över Mikael Olmås och offer över mig, till skillnad från när en annan ung tjej kallade mig för det.
4. Kön
Jag har lekt med tanken på vad som skulle hända om min, betydligt mer sexdebatterande pojkvän, gick runt och presenterade sig själv som Knull-Gustav. Skulle han uppfattas som offer? Som förtryckt? Skulle man utgå ifrån att han betecknade sig själv som hora, som madrass och någon som är lätt på foten? Jag tror inte det. Jag tror att det är just i en kvinnlig kontext som det blir laddat och offerlampan tänds, som reaktionerna genast blir åt hora-hållet. Flera som reagerat menar att jag går ärenden åt de som kallar tjejer för hora på skolgården, att jag legitimerar och utökar det maktspråket.
Jag tycker naturligtvis helt tvärtom. Knull-Elin har ingenting med hora att göra. Det har heller ingenting med offer att göra. Ni som reagerat: Hur skulle ni reagera på Knull-Gustav?
Jag vet att det finns ett ok av maktspråk rörande kvinnlig sexualitet att frigöra sig från. Jag tänker aldrig mer ställa upp på att bli kallad hora, fitta eller någonting annat mot min vilja.
Men jag tror också på att ta makten över språket och fylla det med positiv innebörd. För mig är inte Knull-Elin vare sig hora, förtryckt eller offer. Hon är en jävligt frispråkig tjej, som säger vad hon tycker, är grov i munnen när hon känner för det och don't give a fuck om hon tar för mycket plats eller gör folk obekväma. Hon tycker inte heller att hon ska bli tagen på mindre allvar som debattör och intellektuell bara för att hon slänger sig med vulgo-ord, tramsar, upprör och använder ordet knulla. Hon är fortfarande en lika smart och tänkande människa ändå.
Om det är det som ni har problem med får ni fortsätta ha det. Jag kommer att fortsätta i samma andra.

Fotnot: Min första krönika finns både att lyssna på och läsa, samt min Elins-gata, finns här.

En av de viktigaste texterna som jag skrivit

2009-11-26T12:52:00.002+02:00

Jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen att skriva om Aram. Att jag fick berätta en annan sida, en annan historia, än integrationspolitik och flyktingdebatter. Att jag fick ta ner det på individnivå. Jag är tacksam att jag tilläts skriva om honom och att Expressen Kultur var intresserade av att publicera texten.

Idag läser ni om Aram i Expressen. Sedan fortsätter vi att prata flyktingpolitik, asyl och integration på allvar.

Ilsken kvällskastad via 140 teckens-analyser på Twitter

2009-11-24T23:48:00.003+02:00

Skulle sova men blev så genomförbannad på denna chock över grisarnas förhållanden på svenska gårdar. Vad trodde ni?

Jag blir också genomförbannad på folk som ifrågasätter huruvida Djurrättsalliansen filmer är på riktigt, eftersom de är "extrema".

Men mest förbannad blir jag på folk som äter kött och inte ser sambandet mellan deras konsumtion och djurens levnadsförhållanden.

Eller nej, mest förbannad blir jag på de som kommer med lama ursäkter om att de bara äter kött från gårdar som de vet är okej.

Om alla jag diskuterat med som kommit med den ursäkten talade sanning skulle det finnas jävligt många fler bra eko-gårdar i landet.

Bara stå för att ni vill äta er McDonalds-burgare och falukorv ifred och inte tänka på lidande djur istället. Det var allt. Godnatt.

Work harder, play harder

2009-11-24T11:51:00.003+02:00

Jag har inte tid att blogga. Men för att hålla besöksstatistiken varm kan man alltid länka till jobb på andra platser. Så för er som bor utanför mediecentrismen som koncentrerar sig på storstäderna och därför inte får tag på tidningen Nöjesguiden: Här är en artikel jag skrivit i senaste numret.

Och om jag ska skriva någonting som inte är copypastat från en annan Nöjesguidenskribents blogginlägg kan jag meddela att jag från och med imorn är tillbaka i den underbara radiovärlden.
Jag började babbla med Sjuhärad Direkt på Twitter. De var bland de roligaste, med smartast kommentarer, av de som jag följde. Vi diskuterade Sven Otto Littorins skägg och att gråtrunka och jag lyssnade via webbradio och gillade att ett aktualitetsprogram på P4 kunde vara såpass edgy och anti-trevligt.
Nu går jag och Sjuhärad Direkt från twitterbabbel till samarbete.
Från och med imorgon är jag onsdagskrönikör i Sjuhärad Direkt. Varje vecka kommer jag att diskutera aktualiteter och samhällstendenser. Imorgon blir det specialintroduktion med mig i studion och direktsänd krönika. Tydligen ska jag dessutom få gå Eriksgata i Borås och träffa de lokala kändisarna, vilket kommer att klippas ihop och sändas i programmet.
Imorgon 15:00 alltså. Man kan lyssna här.

Större än en Facebookgrupp

2009-11-18T14:13:00.002+02:00

Hösten 2009 sätts Vellinge kommun på kartan för en lång framtid. Det är ingenting hedrande. För de allra flesta kommer Vellinge vara kommunen som inte ville ta emot ensamkommande flyktingbarn för ett transitboende, som uppvisade osminkad rasism och politikers vulgära brist på solidaritet.
Vellinge blev på bara några dagar en symbol för rädsla, inskränkthet och empatibrist. På lika kort tid briserade hatet mot orten. Facebookgrupper, manifestationer, blogginlägg, artiklar och krönikor. Listan är lång på alla sätt som människor förfasats sig över Vellinge.

Men Vellinge är inte den enda kommun som inte tar emot ensamkommande flyktingbarn. Vellinge är inte den enda landsort som har haft problem med integration när flyktingar utplaceras till deras orter och befolkningen reagerar med misstänksamhet och rädsla. När det främmande kommer till byn odlas både fördomar och aversion. På ett flertal mindre orter i Norrland har flyktinganläggningar brunnit, ortsbefolkningen har varit ovilliga till att hjälpa, många nyanlända flyktingar har vittnat om vantrivsel på en liten ort, ensamma med sitt språk och sin kultur och långt ifrån släktingar i andra delar av Sverige.
Naturligtvis finns det också en mängd goda exempel. Byar som ställer upp med kläder, prylar, träffar och skänker fotbollsutrustning så att de nyanlända flyktingbarnen ska kunna träna fotboll med hemmalaget och få en naturlig ingång till det sociala livet på orten. Många starka viljor slåss för att inte bara få transitboenden, utan också permanenta uppehällen. I avbefolkade bygder är invandring en vital del i att få byar och små orter att leva vidare.

Ändå finns det en rad problem som bör lösas. Även som inflyttad svensk på en mindre ort kan man känna av misstänksamhet och slutenhet. Colin Nutleys klassiska film Änglagård tog upp någonting alltför vanligt i svenska byar. Rädslan för det som sticker ut, någonting som stör i gemenskapen och inte hör till i de normer som man byggt upp på mindre orter.

Sällan har rädslan och misstänksamheten varit så rasistisk, öppen och uppmärksammad som i Vellinge. Det innebär inte att inte problematiken finns på många ställen i Sverige. Vanligtvis syns det inte lika tydligt i riksmedia som i det här fallet. Snarare är det lokaltidningar och lokala föreningar som både visar på, och kämpar mot, den rasism som alltjämt finns. I större städer handlar integration mer om förortsproblematik. På mindre orter finns inga förorter. Där måste man leva icke-segregerat på ett annat sätt.
Med ett främlingsfientligt parti vid 4 % -spärren inför nästa års riksdagsval och mot bakgrund av den realitet som finns bakom slagordet ”integration” och alla svårigheter med det: Glöm inte att Vellinge-frågan är större än en liten ort. Om debatten kring Vellinge stannar vid att gå med i en Facebookgrupp om att hata en liten skånsk kommun, utan att diskutera varför det kunde sluta så illa, då var stormen kring Vellinge inte lika mycket värd. Ta det som en väckarklocka, börja prata allvar om integration.

Krönika publicerad i VK 18/11

Till Sveriges alla redaktörer och tidningsmakare

2009-11-17T15:29:00.005+02:00

Hur kommer det sig att ingen av er ännu hookat Helena Bergman som relationsrådgivare, sexkrönikör eller dylikt? Det är faktiskt en skam. Här har ni Sveriges relationssmartaste, roligaste, mest genomtänkta och öppensinnade relationsskribent. Queer och poly, utan att för den sakens skull hänfalla åt äckliga klyschor om att allt är kärlek. Istället är hon faktiskt den enda relationsanarkist som jag hittills har träffat som förmår att både se bortom normer kring hetero- och monogami, men ändå är hård kring respekt, trygghet och regler sinsemellan.
Hon är en icke-dömande rådgivare, utan att för den sakens skull inte våga säga vad hon tycker och ha åsikter. Dessutom är hon förbannat rolig, erfaren, infallsrik och har en mängd perspektiv som inte framkommer i media idag.

Släng ut era heteronormativa, monogamivurmande så kallade "experter" med huvudet före och tillsätt någon som faktiskt har förmågan att hjälpa och inspirera människor på riktigt.

In the morning I fled, left a note and it read "Someday you will be loved"

2009-11-16T14:29:00.003+02:00

Det var hösten 2005 som vi började jobba på samma ställe. Jag läste dubbla helfartskurser och jobbade deltid, svimmade av utmattning och fick magkatarr. Hon läste lite genusvetenskap, gick på alla klubbar som jag aldrig hade tid att gå på och som jag prioriterat bort för samboliv innan. Första dagen som vi sorterade kuvert på kontorsjobbet ihop, slutade med att vi gick på Laaksokonsert ihop på kvällen.
Hon var ett annat sätt att vara ung. Långa utenätter, singelliv, stökig lägenhet och restpoäng. Där stod jag i all min ordning och mötte för första gången lyckan i kaoset. Hon var den som fick mig att förstå att varken jag eller världen gick under om jag glömde bort att bädda sängen en dag.
Alltmer började jag försumma skolan och åka till industriområdet för att datorknappa och packa kuvert istället. Där var hon och hennes vän, våra CD-skivor med indiepop och P3-lyssnande. Långa samtal och lika långa ögonkast efter henne när hon inte såg.

Det var den hösten som Death Cab For Cutie släppte Plans och P3 spelade Soul Meets Body minst fem gånger om dagen. Hon och hennes vän suckade över hypen och jag låtsades också ha älskat Death Cab i flera år, för att inte verka töntig. De tjatade med mig på torsdagsklubbar och vi stod längst fram på Le Sports debutspelning i Göteborg och dansade oss svettig. Jag glömde ringa pojkvännen när jag kom hem och jag orkade mig inte upp till föreläsningen dagen därpå, men ingenting spelade någon roll när jag fortfarande nynnade på Tell No One About Tonight och hade hennes parfymdoft över kroppen efter intensiva kramar på dansgolvet.
Ingenting spelade någon roll när vi såg på varandra länge över kuvert och etiketter till ljudet av Your Heart Is An Empty Room, när vi spelade Plans för femte gången på raken i sorteringsrummet.

Det var den hösten då vi upplevde första snön och smälta flingor på tungan, bakfyllemat, drinkar och fnittriga eftermiddagar tillsammans. Den som sedan blev en vår då mina blickar blev alltmer intensiva på hennes bredbrandiga, tighta tröjor, överläppens rundning och de tighta jeansen när hon rörde sig i kontorslokalen. När hennes avskedskramar dröjde sig kvar och jag aldrig ville sluta dofta av hennes parfym. Det som blev alltmer intensiva skämt om att bli tillsammans, skaffa barn ihop. Jag som försökte förklara för pojkvännen att det ju bara var på skoj och sedan somnade intill honom med bultande hjärta vid tanken på att få godmorgonkrama henne på kontoret nästföljande morgon.
Den våren som övergick i att hon låst in sina nycklar efter en utekväll ihop och var tvungen att sova över hos mig. Hur vi låg halvnakna i samma säng och jag tänkte så intensivt på att inte offra något för att få kyssa henne. Vände ryggen till och kände hennes andetag bränna i nacken. Vakade hela natten i en stenhård kamp med mig själv och impulser genom hela kroppen om att få röra vid henne.
Jag övergav alla parkvällar, festerna som jag hade lovat att gå på för att vara med henne och hennes gäng. Vi satt i parker med vinflaskor, pratade litteratur och filosofi, flirtade och mina händer snuddade ständigt vid hennes.
Våren blev maj och löven slog ut och på hennes födelsedagsfest gav jag upp mitt sista försvar. Mina läppar var täckta av hennes röda läppstift, min kropp av hennes parfym och håret trassligt efter intensiteten. Jag kunde bara kapitulera och berätta för honom om vad som hade hänt. Vi grälade och grät och några dagar senare skulle jag träffa henne för att prata ut om vad som hänt.
Vi satt på fiket som glömt att Death Cab var höstens hype och fortfarande spelade Soul Meets Body och log snett mot varandra åt låten innan vi båda grät. För att vi var förälskade och inte visste vad vi skulle göra av det när jag hade mitt säkra förhållande med någon som jag älskade, för att hon ju varit straight singel och på väg att åka till USA över sommaren, flytta till Stockholm under hösten. Vi pratade om vilken dålig idé det var och grät över varsin pastasallad och sedan kramade vi varandra farväl.

Den sommaren kände jag henne överallt. Hennes parfymdoft på bussen, hennes skratt i varje låt som vi lyssnat på tillsammans, hennes korta mail från USA-resan. Hon var överallt och jag slöt mig i minnen och längtan bort, ut.
Hon kom tillbaka samma vecka som jag gjorde slut med honom. Vi firade min födelsedag på en krog och hon tog min hand i smyg. Någon vecka senare fick jag äntligen kyssa henne på öppen gata, ta av henne alla kläderna utan dåligt samvete och bara uppdämd längtan i några nätter tillsammans.

Det var hösten 2006 som hon flyttade. Jag sa att jag inte kunde ge några löften. Hon sa att det var okej. Jag åkte till Stockholm. Vi satt längst fram på Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten. Vi hånglade i höstkylan och träffade mina gamla vänner som älskade henne. Vi gick ut med gemensamma vänner på Debaser men efter en kort stund där tryckte vi upp varandra mot rockklubbsväggar, letade under linnen och kysstes intensivt. Hennes händer över mina behålösa bröst och mina händer innanför hennes Cheap Monday-jeans och när vi tröttnat på rocksnubbars stirrande tog vi en taxi hem för att fortsätta istället.
Kanske var det redan då som jag började känna mig kvävd. Svara undvikande på hennes kärleks-sms, ljög om andra jag låg med, hade andra relationer som jag inte ville berätta om.
Jag låtsades vara upptagen när hon var i stan och ville ses, ljög om att jag sovit hemma när hon frågade för att jag inte ville erkänna att jag hellre legat med någon annan än henne, jag slöt mig alltmer och ”inga löften” ekade alltmer falskt för varje gång hon berättade hur kär hon var i mig.

Sent den hösten tvingade hon mig att ses. Vi satt på samma fik som den våren då vi grät över vår kärlek. Jag var tyst och stel, hon grät nu. De spelade fortfarande Plans-skivan. Vi log av minnen av förra hösten, jag såg ner i koppen under Someday You Will Be Loved.
- Jag fattar, sa hon.
- Jag önskar jag var bättre, sa jag.
- I en annan tid kanske, sa hon, inte nu.

Det blir höstens 2009. Jag joggar varje kväll till Your Heart Is An Empty Room. Om att alltid vilja ha något bättre, aldrig klara av tryggheten och den riktiga kärleken. The chase is all you know och att veta att ute på gatorna, på klubbarna kommer det alltid finnas en anledning till att inte känna sig ensam. Allt som blev fel den hösten då jag lärt mig ett annat sätt att vara ung.

"Jag bara är sån" makes me wanna bash my head against the wall

2009-11-12T14:44:00.003+02:00

Av alla mänskliga beteenden som gör mig irriterad, förbannad och besviken just nu finns det ett återkommande som alltid gör mig extra kräkfärdig. Människor som (bort)förklarar sina beteenden med att "de bara är såna".
På något sätt har hela satsa på sig själv och vara sig själv-vurmen som framhåller individualitet och självkännedom blandats ihop med kompromissovillighet och ansvarslöshet. Det ses som ett tecken på styrka och självförtroende att stå för sig själv och den man är och inte anpassa sig alltför mycket. Jag kan inte se någon annan orsak till att "jag bara är sån, jag kan inte förändra mig själv" blivit en så populär ursäkt för människor att ta till när man påtalar saker som sårar en, försvårar relationen till andra människor eller på andra sätt påverkar andra människor.

För det är just det sistnämnda som är det jävliga. Så länge dina dåliga sidor inte påverkar någon annan får du stå för dem hur mycket du vill. Då behöver du inte ändra dig ett shit om du inte vill. Men så länge du vill ha fungerande mänskliga relationer till andra och bryr dig om andra är förklaringen att du bara är sån en feg ursäkt att ta till. Oftast påtalas istället att det är vi som befinner oss omkring dem som helt enkelt måste acceptera dem "som de är".
Skuldbeläggande är en härskarteknik och sällan fungerar den så bra som när någon nervöst försöker påtala någon annans bristande beteende och respekt, helt enkelt för att det är en känslig situation. Att inte kunna förändras handlar inte om en stolthet över den man är, det är både ett utdömande av det egna jagets flexibilitet och framförallt en tjurstolt kompromisslöshet som pålägger andra människor ansvaret att handskas med individens bristande omdöme.

Jag vet allt om hur det är att ha sina issues att ta till som försvar och ursäkt. Men det gör mig förbannad och ledsen när vuxna människor inte gör upp med de sidorna hos sig. När de istället blandar ihop självkänsla med dåliga ursäkter om sitt bristande omdöme. Allra mest ledsen gör det mig kanske att vi som står runt om accepterar och förlåter. Det är okej. Du bara är sån. Du kan inte rå för det.
Fuck that.

Du är från Vellinge du också

2009-11-12T12:11:00.004+02:00

Visst är det skönt att enas i någonting?
I blogginlägg, på Twitter, i krönikor, i kvällstidningsartiklar och dagstidningsuppslag. Hela Sverige är rörande ense. Vellinge är människans bristande empati, frånvaro av humanism, styrd av rädsla och fördomar personifierad. En liten ort i Skåne står just nu som symbol för all inhumanitet som människor bär på. Tillsammans kan vi spy galla över främlingsfientliga Skåne-hillbillys som är rädda för vad som ska hända när deras ungdomar möter flyktingbarn.

Det är så enkelt och så skönt att hata Vellinge. Det är så lätt, och ändå så trovärdigt, att vara förbannad på moderata politiker som inte vill ta emot ensamma flyktingbarn. Förmodligen extra enkelt när det rör sig om en liten ort i ett län redan känt för främlingsfientlighet. De inhumana, inskränkta bönderna får oss att framstå som upplysta och empatiska människor. Det enda vi behöver göra är att fördöma dem.

Så enkelt kan vi slå ifrån oss vår egen rädsla, våra egna fördomar, djupare strukturella problem och integrationsproblematik. Helt plötsligt finns en ursäkt till all vår egen bristande empati. Det enklaste sättet att själv framstå som en god människa är att fördöma någon annans ondska.
Vi hjälper inte en hemlös som ber om några kronor, vi flyttar oss när en alkoholiserad man sätter sig bredvid oss på hållplatsen, vi är rädda för att besöka förorterna, vi tänkte tillslut själva att de där apatiska barnen nog bara fejkade ändå, vi går på mediauppslag om ökad brottslighet och känner på låset på dörren en extra gång.
På ett större plan ligger Vellinge i samma land där SD går mot en plats i riksdagen, som har en regering som vägrar papperslösa flyktingar vård, som föreslår försörjningskrav för nyanlända flyktingar innan resten av familjen får följa efter och motionerar om förbud mot burkha.

Men allt det där spelar ingen roll i den här debatten. Det enda som är viktigt är att fördöma en liten ort i Skåne. Vi må vara inhumana, med bristande empati och med en fruktansvärd integrationspolitik. Men vi är i alla fall inte från Vellinge.

Läs också: Mymlan som utvecklar precis det som jag försöker säga och Maggie Strömberg i Sydsvenskan om att titta på hur det ser ut i sin egen kommun istället för att kissa på Vellinge. Vellinge är ett symtom, men sjukdomen är större än så.

Ta betalt

2009-11-11T18:19:00.005+02:00

Idag har jag haft möte med min företagscoach. Jag krisade strax innan semestern, när jag insåg att jag inte skulle doktorera och därmed stå utan grundlön i vår. Var clueless över företagets ekonomi och hur jag faktiskt ska manövrera det här schabraket till enskild firma och egenföretagande. Min främsta rädsla, alltid och någonsin, handlar om att falla och tappa kontrollen. Oavsett om det handlar om att tappa ansiktet och förlora greppet på ett privat plan eller misslyckas karriärmässigt. Karriärmässigt är det dock betydligt mer påtagligt. Utan något som helst kapital eller sparade pengar, utan ekonomisk backup från föräldrar eller arv, är det betydligt svårare att inte dras med den stressen. Det är inte en klagan, det är ett faktum.
Jag har lärt mig att leva med den stressen och oron, jag hanterar den betydligt bättre numera än vad jag någonsin gjort förr. Ändå är det klart att min osäkra tillvaro som utexaminerad humanist och egenföretagare inom kultur och journalistik påverkar hur jag mår.

Det är svårt att påtala att man är fattig, att man inte har en bra ekonomisk bakgrund eller att man är ständigt orolig och stressad över hur man ska klara sig ekonomiskt, när man samtidigt har valt frilanstillvaron och X antal år på universitetet inom icke-inkomstbringande ämnen.
Varje gång som jag skriver om det känner jag ett behov av att påtala att jag vet att jag har valt det själv och jag är lycklig och mår bra. Som om en fil.mag.-examen, ett val av att jobba självständigt och vara min egen chef och en hyfsad framgång som skribent omöjliggör en beklagan. Varje gång som jag skriver om det kommer det alltid minst en kommentar om att om det är så jobbigt kan man faktiskt välja ett annat jobb och jag borde vara så lycklig som har möjlighet att göra det här och fy fan för medelklasskulturgnäll.

Istället för att fightas med dem som tycker att jag gnäller hade jag istället ett långmöte med min coach. Handelsskolad mötte förvirrad humanist. Ekonom mötte mjäkig idealist utan möjlighet att se krasst och logiskt på sin ekonomi. Det var väldigt, väldigt nyttigt.
Bortsett från alla dumfrågor om bokslut, moms och CSN-noja som jag fick besvarade var den största behållningen att faktiskt börja lägga upp en strategi för företaget. Att faktiskt ta det på allvar. Lägga upp vad det är som jag arbetar med, hur mycket tid det tar och vad jag tar i timlön. Hur jag ska investera för att göra det gångbart och ge mig en dräglig inkomst och inte mer än åtta timmars arbetsdag.

Det är en reell fara för oss som "gör det här för att det är så himla roligt och vi inte kan låta bli", oavsett om det handlar om media- och kulturjobb, humaniorastudier eller politiskt arbete, att vi inte kan se krasst och ekonomiskt för det. Det finns en idealisering av det som vi gör, både från oss själva och de bitterballar som menar att klagar vi kan man skaffa sig ett vanligt dayjob. Det är roligt. Det är kreativt och givande. Alltså har vi ingen möjlighet att se vare sig ekonomiskt värde, ekonomiskt bortfall eller arbetskraftsvärde i det. Det finns ingenting som heter vare sig åtta timmars arbetsdag eller betald semester i våra liv och båda vi själva och andra är medvetna om att vi valt bort sådana förmåner för att kunna ha friheten att göra det som vi brinner för.
Men alltför ofta brinner vi istället ut, för att jobbet inte är ett jobb och fritid inte existerar. För att jobbet går in i allting annat.
Därför var det skönt att ha en Handelsekonom och företagscoach som helt krasst kunde titta på min pinsamma målsättningslön inför 2010 och säga "det är ingen idé att lägga ribban såhär lågt, det här är inte ens en målsättning" och intyga att han vet hur den här branchen ser ut, men det hindrar faktiskt inte idealistiska kulturskribenter från att lägga upp företagsplaner och sätta tillväxtmål.
Man får ta betalt. Man får ha en målsättning. Det är faktiskt inte fult att sträva efter att tjäna rimligt med pengar på det här jobbet, oavsett hur branchen och arbetsmarknaden ser ut. Jag tror att man måste börja lita på det och sluta sky det nödvändiga entrepenörskapet, slopa lite av idealismen och förtjusningen i skrivandet för att faktiskt ha en dräglig tillvaro och lite mer kontroll istället.

Bara vila din tid nu

2009-11-10T11:02:00.005+02:00

På planet ner till Malta är jag så utmattad av sömnbrist att jag, trots flygrädsla och inledande luftgropar, faktiskt somnar en stund. Däremellan kniper jag ihop mina ögon och försöker djupandas, spänner hela kroppen och tänker på att om jag dör i en flygkrasch kommer i alla fall jag få rätt och alla som sa att det inte var farligt att flyga ha fel. Epic win-död! Jag behöver aldrig säga någonting. Så fort jag stänger ögonen och spänner varje muskel i en luftgrop eller nerflygning känner jag hennes hand som fångar min. Helt självklart, medan hon fortfarande läser. Jag finns här. Det är okej.
Sedan går vi ut på flygplatsen och allt luktar som det ska lukta på en charter. Asfalt, värme, välkommet.

Så går dagar av vila. Två trötta och höstdeppiga människor med samma ambitionsnivå. Vi läser, vi ligger tysta, vi småpratar om livet, vi dricker vin och modebloggskändis-spottar Mogi. Promenaden längs med havet ger tre städer och blödande skavsår. Kvällen vid havet, med månljus som speglas i vidunderligt levande vatten och öl på klippor, är så vacker att den inte går att ta in. På dagarna somnar jag i solstolen. Vaknar till ibland av ljudet av klassisk musik från den närliggande parken eller blad som vänds i hennes deckare. Somnar om igen till vågorna.
Sista dagen vägrar jag gå upp ur vattnet när jag badar. Fastän jag har börjat frysa fortsätter jag att simma runt. Klarblå himmel, saltvatten i ögonen, havet som omsluter mig. Jag lägger mig på rygg och flyter. Kroppen vaggas av vågorna och allt som gjort ont, som är jobbigt eller svårt är tusen mil och en flygresa bort. Här ligger jag och vilar. Här vaggas jag och fnittrar för mig själv av min barnsliga lycka att få bada.
Åter i Stockholm stänger jag in mig i en lägenhet med Julia och Karin i ett dygn. Rör mig inte ur soffan. Rödvin, romcoms, samtal och skratt. En landningsbana.

Och det slår mig, på tåget tillbaka till Göteborg; det här är den första resan på väldigt många år då jag inte har gjort upp planer för hur jag ska komma tillbaka som en större, starkare och bättre människa. Då min ambitionsnivå inte stärkts av vila. Istället bara minnen av att sova på en strand, hav i månljus och känslan av att väckas av hand när jag gnyr i sömnen och höra någon viska att det är okej. Varken större, starkare eller bättre. Ska jag vara något är det fnittrande lycklig, såsom i havet. Om än det är november, så ändå.

En liberal och öppen kyrka

2009-11-07T13:23:00.002+02:00

I kölvattnet av beslutet kring samkönade äktenskap har frågan återigen väckts kring skiljelinjen mellan religion och politik. Det är inte bara stat och kyrka som lider av post-skilsmässo-återfall. Frågan gäller också hur politiskt ett religiöst samfund får vara.

Humanisterna är bland dem som går hårdast mot partipolitik-inblandningen i Svenska Kyrkans ledning, samt kyrkans anspråk på att formulera politiska ståndpunkter. Man menar att en rättrogen kyrka ska ägna sig det inomkyrkliga arbetet, samfundets utveckling och tro. Humanisterna är inte intresserade av en dialog, utan går snarare hellre i affekt och förklarar religionen som en bakåtsträvande, konservativ och inskränkt del av samhället.
I kampanjen ”Gud finns nog inte”, som väckte stor uppmärksamhet i våras, fanns möjlighet att göra ett test på hemsidan kring hur religiös man var. Mitt resultat var att jag, trots en troende åskådning, var öppensinnad. Ordet ”trots” sammanfattar rätt väl Humanisternas inställning till kristendomen av idag.

Det finns ett desperat anslag där konservativa bokstavstroende och humanister möts: Den som inte är bokstavstroende, den som vill främja en öppen kyrka och en tro baserad på kärleksbudskapet, snarare än valda Bibelcitat, är ingen äkta kristen.
Det hårda arbete som de facto har bedrivits inom Svenska Kyrkan, för ett mer HBT-öppet, feministiskt, solidariskt och liberalt samfund negligeras och omyndigförklaras. Postmodernistiska studier av kristen tro, genuskurser för konfirmandledare, soppkök, öppna kyrkor på fredagskvällar för frusna människor och behövande ungdomar, upprop kring flyktingpolitik och sjukskrivningsreformer, diskussioner kring homosexualitet. Allt sveps undan med en hand. Var går gränsen för ett politiskt anspråk?

Går tro och politik att skilja åt? Mitt svar är nej. Staten och kyrkan kan skiljas åt, men vi kommer aldrig att kunna få ett samhälle utan att politik och religion möts. Vi kan aldrig få religiösa samfund utan politiska påbud.
Kyrkan är inte, och bör heller aldrig bli, ett inåtvänt samfund av Bibelstudier och troshierarkier. Transparens och öppenhet behövs inom alla institutioner och organisationer, religiösa samfund inte minst. Det bästa sättet som Svenska Kyrkan kan göra detta på är att fortsätta öppna upp för en liberal och närvarande kyrka i samtiden.
Jesus förkunnade att tron aldrig kunde bli en privat-sak. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”, menade han. Det finns många sätt att göra det på. Ett sätt att förkunna den kristna tron och Jesu budskap är just att ta politiska ståndpunkter, såsom Jesus hade gjort. För de svaga, de behövande, de utanför samhället. Kämpa för en human politik och solidaritet, både i teoretisk skrift och i praktik, är ett sätt att förkunna tron. Det är tråkigt att Humanisterna vägrar se värdet i det, utan istället främjar en mer sluten kyrka, utan samhällsengagemang och dialog.

Krönika publicerad i Västerbottens-Kuriren 28/10

Den unga och havet

2009-10-29T16:31:00.003+02:00

Nej, någon doktorandtjänst blir det inte den här gången heller. Det är både min lättaste och tyngsta besvikelse av de tre gånger som jag har sökt.
Lättaste för att jag första gången var så säker på att få den, för att jag jobbade kontorsjobb och ville därifrån och göra det som jag drömde om. För att jag andra gången jag sökte så gärna ville någonvart i min avstannade utveckling. Nu har jag något annat att falla tillbaka på, saker som jag brinner för.
Kanske är det min tyngsta besvikelse utifrån att jag inte lika ofta får nej numera. Då var det ständiga bakslag, på alla fronter, alltid kravlande och kämpande. Att återigen ha en anledning att sätta sig med ett paket cigaretter i fönstret och lyssna på Springsteens ord om att blow away the dreams that tear you apart var mer veckorutin än enskilda händelser.
Jag kravlar inte lika mycket längre. Därför känns det tungt att få ett nej från någonstans.

Men lättnaden väger över, mest för att jag inte har tid att reflektera just idag och framförallt inte lust med det.
Imorgon åker jag till Stockholm för lite jobb och en del umgänge. På söndag åker jag vidare till Malta. Där ska jag vara i det närmaste Internetlös och avstängd i fem dagar.
Jag kommer inte ihåg senast som jag var det. Avstängd från omvärldsbevakning och människor, miljöombytt, umgängesombytt.
Jag tror att jag gjorde ett försök i somras, när jag var hemma hos mina föräldrar i sommarstugan en vecka. Det var ett dåligt försök. Jag skrev artiklar, bloggade och twittrade som aldrig förr. Jag hade dessutom ett kasst förhållande som gjorde att mina tankar hela tiden var på 80 mils avstånd av oro och brist på tillit. Jag tänker varken skydda honom eller mig i den utsagan. Det var väldigt dåligt. Den veckan briserade det, den veckan var verkligen inte bästa veckan och absolut ingen semester.

På söndag skiter jag faktiskt i allt det där. Då sätter jag mig på planet med en av de människor som jag älskar mest, men träffar minst, och ber henne hålla min hand vid starten som alltid är läskigast. Då ska jag åka till havet. Jag tänker inte ta ansvar över någonting annat än mig själv och henne och vår femdagarssemester.
Sedan är jag tillbaka. Då vill jag ha jobb. Väldigt mycket jobb. Då ni.

Olösliga ekvationer för barnmorskor som jag träffar:

2009-10-29T08:31:00.000+02:00

1. När jag svarar ja på frågan om det stämmer att jag lever i en fast relation sedan i januari ungefär, men samtidigt antyder att det inte nödvändigtvis implicerar att jag inte har haft sex med andra under den tiden. Ännu mer förvirrande när jag uppger att jag med flera av dem inte har haft kukenifittan-penetrerande sex.
2. När jag ska redogöra för tidigare partners och skydd och uppger att jag levt i ett par fasta relationer utan att använda något skydd alls. Och ändå blev det inga barn gjorda!

Hädanefter ska jag gå till sexualmedicinskt centrum, SMC, på Kaserntorget i Göteborg. Specialkompetens inom HBT är ett vackert ord som ibland bara klingar utan innehåll. Men i deras fall är den första frågan faktiskt inte om man har en fast relation (underförstått: pojkvän), utan vilken könsidentitet man har. Det känns som en mycket bättre utgångspunkt om jag ska behöva fortsätta gå till barnmorskor då och då och redogöra för mitt kön och min sexualitet.

Vuxna män gör saker tillsammans

2009-10-28T12:35:00.006+02:00

När Kent släpper en skiva är det en lång process. Det är då man vässar hela arsenalet av manliga bromance-musikskribenter flera veckor i förväg. Företrädelsevis tar man de manliga journalister som redan skrivit om Kents storhet i tio år. Det är samma män som får skriva om Bruce Springsteens bästa skivor och ge femmor i betyg när han varje år spelar i Sverige. Man vet att de levererar. Ungefär samma text som de gjort i tio år nu.
Kent och Springsteen är fenomen som får bromance-skribenter att använda alla sina kraftknep. De är två:
Det första är att skriva. I väldigt korta meningar. Om hur jävla bra Kent är. Det låter mer kraftfullt. Om man använder avhuggna satser.
Det andra är att upprepa sig i texten. Som att använda samma inledning på varje mening. Som att man verkligen försöker övertyga då. Som att det låter mer kraftfullt då.

När Kent släpper en skiva är då redaktionerna tar en del av sin budget till att låta hela arsenalet åka till Berlin tillsammans. Till den där beryktade studion där andra manliga hjältar som David Bowie och Depeche Mode spelat in skivor. Där Kent tar emot för smyglyssning flera veckor i förväg.
Tillsammans gråtrunkar man över texter om glasögonormen som aldrig fick komma in på festerna där tjejen han var kär i satt och grät, han fick bara ta hand om henne efteråt. Det var ju de här killarna som aldrig sa hora. De var alldeles för upptagna med att anamma Lundells och Dylans kvinnoideal om ouppnåeliga, mystiska skönheter och good guy-komplex.
Tillsammans fascineras de över hur Kent lyckats göra ännu ett mästerverk och applåderar och nickar som stolta föräldrar på en skolredovisningskväll.
- Nämen, det här med trummaskin, hur kom ni på det?!
- Alltså rocken blir ju så gubbig och stelbent, elektronisk musik känns fräschare.
- Men vad duktiga ni är!
- Sen har vi ju i och för sig snott en del av några andra killar. Depeche Mode heter dom.
- Ja, men ändå. Att ni har gjort det här alldeles själva!
Tillsammans lägger man pannorna i djupa veck för att förstå vad Jocke Berg egentligen menar med texterna och för att överträffa varandra i formuleringar kring varje låts storhet.

Sedan åker de vuxna männen hem till sin egen redaktion. Där skriver man långa texter om varför Kent fortfarande är Sveriges största rockband. Där skriver man också utförliga beskrivningar om varje låts storhet, låtar som folk inte kommer att få höra förrän om mer än en vecka och som därför ter sig rätt ointressant för läsaren.
Men det spelar naturligtvis ingen roll. Huvudsaken är att manliga gubbjournalister får betalt för att skriva nonsensjournalistik om hur mycket de älskar Kent. Manlig rockkärlek har varken ett rimligt pris eller kvalitetskrav.

Läs till exempel: Anders Nunstedt i Expressen, Markus Larsson i Aftonbladet och Jan Andersson i Göteborgs-Posten.

Hallonbakelse och den näst billigaste champagnen

2009-10-23T18:39:00.003+03:00

Det finns saker som redan har hänt så många gånger i tanken att när det väl händer på riktigt är det som de redan har hänt. För att ta det till en metanivå: Föregående mening har också redan hänt, helt enkelt för att jag redan har tänkt på att få skriva den här på bloggen så många gånger.
Som när jag var tio år och djupt förälskad i Peter Jöback. Min största dröm var att åka till Stockholm och se honom spela i Fame på Chinateatern. Jag tänkte på det så intensivt, hela tiden. Jag brukade tänka ”tänk när jag väl är där och ser honom i verkligheten, då kommer jag att tänka tillbaka på nu när jag tänker på det”. Jag såg aldrig Peter Jöback på Chinateatern.
Jag såg honom faktiskt inte i verkligheten förrän sju år senare. Då var jag en sjuttonårig indiepandabrud som smög ner till Åhléns skivavdelning en decembereftermiddag för att se honom signera sin julskiva, bara för att ha sett honom. Det var inte riktigt samma sak.

Det finns saker som redan har hänt, i drömmen och i tanken. Redan för ett tag sedan bestämde jag mig för att exemplifiera med Jöback-storyn i det här blogginlägget som jag längtat efter att få skriva. Eventuellt också någonting om julafton. Hur jag som barn längtade så intensivt efter julafton att när det väl var julafton gick det inte riktigt att förstå. Jag gick mest runt mellan släktlunch och släktmiddag, julklappar och glögg och försökte förstå att det verkligen var den här dagen som var idag.

Det som hänt, inte bara i tanken utan också i realitet, har funnits med mig sedan jag var sju år. När jag stod i mormors kök och hon frågade vad jag skulle bli när jag blev stor och jag sa att det enda jag vill är att skriva, så författare kanske. Jag minns det för jag minns exakt hur hennes skrockande skratt gick rakt in i sjuåringskroppen, minns exakt den förödmjukade känslan när hon tillade att skriva kan man inte leva på och författare kan man inte bli, det finns väl inga som skriver böcker nuförtiden. Hon föreslog att jag skulle bli servitris och jag försökte förhålla mig till den realiteten, oavsett att jag som elvaåring skickade in min första diktsamling till Bonniers och började skriva krönikor när jag var femton.
Detta ständiga pendlande mellan drömmen och det skrockande skrattet inuti mig som nästintill varje dag påmint mig om att man inte kan leva på skrivande och tankeverksamhet. Men den där drömmen har hållits levande. Det har till och med funnits en uttänkt plan för hur jag skulle reagera.
I tjugo års tid har jag fantiserat om den dagen då någon vill ge ut en roman av mig. I tio års tid har jag fantiserat om den dagen i en uttänkt klädnad av samtal till mamma, hallonbakelse och champagne.

Så sitter jag på ett förlagsmöte. Mina drömmar för tillfället tystade, till förmån för den professionella sida som jag utvecklat sedan jag kom in i frilansvärlden. Jag tänker inte på vad som händer, att det händer. Jag tänker på mitt manus och mig själv och huruvida jag, förlaget och manuset kan komma överens.
Vi skakar hand. Vi har pratat om debutromanen. Vi har lagt upp en tidsplan med skrivarperioder och redaktörsläsning. Vi bestämmer oss för att köra, jag och förläggaren. De vill publicera min debutroman. De tackar mig för förtroendet.

Så kommer jag ut på gatan, ut i Stockholmsregnet och skymningen. Går ner i tunnelbanan, möter upp med älsklingen. Allting faller på plats. Den dagen som jag har drömt om är idag.
Händerna skakar, jag hittar inga ord, jag vet inte vart vi ska och vad jag ska säga.
Jag gör allt jag ska göra, för idag är den dagen då jag ska göra det. Jag ringer mamma. Hon säger ”männ guu” som jag alltid har tänkt att mamma skulle säga och sedan säger hon grattis och låter lite gråtmild när hon pratar om att tänk att hon har fött mig.
Vi går till ett konditori. Det finns en enda hallonbakelse kvar i disken. Den är min.
Vi går till Roxy. Jag får en kram av gymnasievännen och Julia ser så stolt ut att hon nästan tangerar min mammas gråtmildhet. Gustav ser på mig med kärleksögon. Julia berättar för servitören att den här tjejen ska ge ut en debutroman och ber honom om en flaska champagne. Vi skålar.

Så hände alltså den dagen som jag väntat på. Det är fortfarande en lång resa fram till färdig roman och utgivning. Kanske går något fel på vägen, fortfarande kan mycket gå fel. Men dagen kom i alla fall. Vad som än händer; jag behöver inte längre längta efter den.

Brist ut min själ i lovsångsljud

2009-10-22T15:56:00.005+03:00

Jag är så oändligt glad att jag får uppleva den här dagen.
Jag är glad som kristen, som icke-straight, men framförallt som människa.
Det beslut som Kyrkomötet idag har fattat är unikt. Det markerar någonting oerhört viktigt, om kärlek, öppenhet och tro. Jag är så förbannat stolt över att jag fick vara med den dagen då Svenska Kyrkan fattade beslutet om samkönade äktenskap.
På Aftonbladet Debatt skriver jag mer om det.

En kännande kropp

2009-10-21T13:07:00.005+03:00

När jag var sju år började jag att dansa.
Jag kommer inte riktigt ihåg varför. Kanske för att jag hatade bollsport, annan sport överhuvudtaget. Kanske för att jag var rädd för hästar och aldrig blev mer hästtjej än att pappa byggde en låtsashäst av gamla potatislådor åt mig och jag läste Penny. Kanske för att det var en lagom vid-sidan-av-aktivitet, dessa obligatoriska som barn, jämte musikskola och teaterlektioner.
Jag var tjock som barn. Att gå på barnbalett, dansa jazzdans eller någonting annat som krävde åtsmitande trikåer och smidighet var inget alternativ. Jag beundrade jazztjejerna i hemlighet, vad skulle man inte göra för att vara en jazztjej som kunde gå ner i spagat och klä i jazzbyxor?
Men jag fann min fristad i streetdance istället.
Varje torsdag åkte jag och min bästis Ida till danslektionerna. Vi lärde oss nya steg, övade in koreografin och sedan blev vi upphämtade av hennes pappa i en gammal Volvo 240. Han hade alltid köpt en varsin burk cola till oss. Vi satt i baksätet av Volvon som luktade kor och Hubba Bubba, drack iskall coca cola direkt ur burken och lyssnade på Idas kassettband med Dr Alban. Varje gång Alban sjöng om no coke, pekade Idas pappa på våra colaburkar med texten coke på och sa att Dr Alban inte gillade coca cola. Det tog många år innan vi förstod skämtet.

Jag vet inte riktigt när jag förstod att jag var bra på att dansa och att jag älskade dansen. Kanske någon av de första gångerna när den enkla lågstadiekoreografin började sitta. När jag blev ombedd att stå längst fram vid varje övning. Allt beröm jag fick av läraren. Kanske bara känslan, när introt till den där nya Warren G och Nate Dogg-låten Regulate, som vi dansade till, satte igång.
Det var jag och min kropp. Vi var helt okej. Vi var stundtals fantastiska. Det var kontroll och endorfiner på samma gång. I dansen hittade jag en frist mot allt som var fel och obekvämt med kroppen. Där det inte spelade någon roll, där den inte blev bedömd på samma sätt. Den duktighet och talang som jag kände i dansen, var en helt annan än den prestationsångest jag kände i skolan och i sociala sammanhang. Här var njutningen det primära.
På första dansuppvisningen stod jag längst fram i baggy jeans och stor T-shirt. Adrenalinet strömmade i mig när jag lyfte blicken mot publiken medan västkustvisslandet i Regulate introducerade dansen. Jag älskade det.

Jag fortsatte att dansa, upp på mellanstadiet. Vännerna som sällskapade byttes ut, men jag bestod. Någonstans i sexan slutade jag. Teatern tog för mycket tid och dessutom hade jag börjat lyssna på Kent och Suede och måla mina ögon svarta med kajal. Jag hade börjat kalla mig indie, en beteckning som fungerar föga bra med att vara danstjej och stå i baggies och dansa till hiphop. Det skulle dröja väldigt många år innan jag återvände till dansen. Många år då jag inte tränade överhuvudtaget, not cool att vara träningstjej och indietjej på samma gång. Totally lame att missa att dricka fem koppar svart kaffe och kedjeröka på det lokala fiket, för att istället träna. Min kategorisering av mig själv gjorde det omöjligt att träna.
Sedan följde en hel del år då jag tränade av fel anledningar. Helt enkelt för att gå ner i vikt och framförallt för att hålla kroppsnojorna i schack. Visst kände jag njutning och endorfiner ibland, under ett boxningspass exempelvis. Men mest bestod träningen av ett dödstrött, utsvultet trampande på gymmaskiner, själva antitesen till träningsnjutning.

När jag bestämde mig för att bli frisk från ätstörningarna, bestämde jag mig i samma stund för att börja dansa igen. Jag bestämde mig dessutom för att uppfylla den där eviga drömmen. Jag skulle dansa jazz. Det var dags nu. Den terminen som följde var min största frist. Terapi och stöttning, fine, men det var dansen som framförallt hjälpte mig.
Min kropp fick återigen en annan innebörd. Den var okönad och icke-bedömd, den var full av kännedom och kontroll. Den klarade saker som jag aldrig hade trott, som första gången som jag satte en dubbelvarvspiruett eller gjorde en snygg fallövning. Den uttryckte sig på ett helt annat sätt än det destruktiva, som jag hade vant mig vid efter många år av självskador och ätstörningar. Framför spegeln stod jag, min kropp. Det var vi som rullade på höfterna, som åmade på golvet, som gjorde en perfekt contraction eller en snygg piruett. Det var min kropp som följde varje steg i koreografier till Britney, Darin och Shakira; sådant jag aldrig skulle kunnat dansa till förr.
Jazzdansen gav mig kroppskännedom, styrka och inte minst fick det mig att känna mig uttrycksfull och sexuell. Det var ingen sexualisering av kroppen när jag juckade mot golvet i danssalen till Britney. Det var att för första gången tillåta sig att känna sig sexuell. När terminen var slut tackade jag min lärare. Jag kunde inte uttrycka vad det hade betytt för mitt tillfrisknande, hon fick bara ett tack.

Därifrån har träningen blivit min frist. Sällan tvångsmässig, väldigt mycket mer ofta njutning. Jag dansade flera terminer jazz, lite street, lite afrikansk dans, lite jungle fever (Åh jungle fever, denna underbara hybrid mellan afro, street och dancehall! Höfterna! Musiken! Lyckan!) och även en mindre lyckad termin modern dans. Sedan kukade både mina benhinnor och min ekonomi ur. Numera nöjer jag mig med de fantastiska pass med afrikansk dans som jag får på gymet. Därtill finns min älskade spinning, gymet, bodypump och boxning.

Gymet är min frist. Långsamt gjorde jag den sfären, både i spatial och mer metaforisk bemärkelse, till min eget. Jag vill inte träna med någon, är glad över att jag är den enda i min närmare bekantskapskrets som tränar på just mitt gym. Är hej och hallå med instruktörerna istället, som på mitt förra gym där jag även hade en personlig tränare. Min personliga tränare visste allt om mina kroppsnojor och om mina ätstörningar. Tillsammans byggde vi upp mig, min kroppskännedom och min kärlek till träningen. Ihop gav vi mig ett förhållningssätt till fysisk rörelse, varken baserat på barndomens mardrömslektioner i gympa eller tvångsmässig träning för att kompensera ätande.

Jag vet att det är not cool och fortfarande ganska lame att vara en träningstjej. Jag har varken hästsvans, sportbag, tränande pojkvän eller vidare hälsosamt leverne i övrigt. Jag vet att det tråkigaste som finns är att försöka förklara endorfinkickarna, liknande de sexuella, när man sitter på en spinningcykel i ett nedsläckt rum med en puls i 80% av maxpulsen och cyklar tungt till Lady Gaga-hits. Jag kan inte förklara känslan av att kroppen får sitt eget flow i den afrikanska dansen, till monotona trummor och andningen som följer varje rörelse. Det är fruktansvärt tråkigt att höra mig berätta om mina nya styrkeresultat i gymet.
Men gymet är min frist från bedömning, från analysen, från väldigt mycket som är jag. Träningen är det som jag flyr till när negativa tankar tar över, när jag fått hjärtat krossat eller är besviken på mänskligheten.

Kroppen reagerar och lagrar dina känslomässiga reaktioner. Oavsett om du tar hand om kroppen eller inte, tar den emot allt som du känner. Stress, sorg, besvikelse och att skita i kroppens signaler innebär bara att du lever på kroppslig övertid. Jag ger kroppen den frist som den behöver. Den får slåss, cykla, dansa, bära, lyfta. Den får ta ut allt som jag känner.
Dikotomierna kropp och själ eller kropp och tanke är alltjämt levande. Kroppen fungerar som ett ark att måla såväl sina egna ställningstaganden, som samhällets diskurser, på. Kanske blir dessa dikotomier extra tydligt manifesterade hos någon med ätstörningar. Kroppen är den som används för att bemästra det negativa inom en.
Men kroppen och tanken är inte skilda från varandra. Kroppen och känslolivet går inte att separera. Kroppen, oavsett om det handlar om andning eller muskler, tar in allt som du känner.
I träningen slipper min kropp bli en manifesterande palett av uttryck. Där är den bara min. Där jobbar vi ihop. Det är så extremt vitalt och livsnödvändigt för mig, framförallt för att jag lever på mitt tänkande. Att få vara ett med kroppen en stund istället. Den är mer än en tavla, den är mer än något att bedöma utifrån och den är mer än någonting som härbärgerar en tänkande skalle och en stressad själ som ska hinna så mycket som möjligt. Kroppen och jag jobbar ihop numera.
Jag önskar att jag kunde ge alla stressade och trötta vänner en kurs i afrikansk dans. Där skulle vi släppa tankarna och bedömningarna och låtsas vara svajande träd och skaka höfter istället. Urlarvigt och helt vitalt.

Tipstisdag

2009-10-20T15:30:00.002+03:00

Har hamnat i ett mixat tillstånd av slöhet och förvirrad stress. Har ingenting att säga till er idag. Men däremot vill jag absolut bjuda på en länk. Vi som aldrig sa sexist-Hanna skriver så jävla bra om ätstörningar och tabu. Läs!

Några reflektioner kring helgen

2009-10-19T14:35:00.003+03:00

Det var förbannat skönt att gå ifrån fredagens möte och inse att jag skulle vara ledig en helg. Vara en åhörare, istället för deltagare. Förvisso gjorde det mig frustrerad också och jag har glömt hur tröttsamt det är att faktiskt bara vara åhörare, men likt förbannat var det skönt att sitta och lyssna på paneldeltagare på HBTH, klappa katt och stanna hemma och kolla fransk indieporr när Julia och Gustav gick ut på lördagen.

HBTH:s första dag bestod av samtal kring HBT-politik och alternativa familjer. Åtminstone trodde jag det. Paneldebatterna bestod istället av mestadels en akademisk röra av begrepp, för långa anföranden och fokus på frågor som surrogatmödraskap (som förvisso är intressant, men knappast ger en helhetsbild av tankar kring familjen idag). För korta pauser, för lite tid att reflektera och debattörer som tillåts hålla monolog för länge gjorde mig mest trött. Hur lyckades HBTH sumpa två så givna och intressanta ämnen, till förmån för en vacklande diskussion kring socialkonstruktivism och essentialism (förvisso ett av de ämnen som jag älskar att diskutera, men inte lika roligt att lyssna på ett vacklande panelsamtal kring)?
I mina anteckningar står lösryckta meningar som "socialkonstruktivism blir essentialism!" och "identitetspolitik innebär att staten måste godkänna och legitimera beteenden". Ungefär samma sak som jag har skrivit och tänkt kring i några år nu. Jag hade mått bättre av att sitta och utveckla nya texter, utifrån den fantastiska Foucault-kursen, om det än att sitta på HBTH och vara rastlös som en femåring.

På lördagen kom the good stuff, åtminstone i jämförelse. Dirty Diaries-visningen var intressant. Det var framförallt skönt att se tre av filmerna, däribland Joanna Rytels, i en kontext där människor var mer intresserade och påhejande än gormade om statligt stöd och mansförtryck.
Joanna Rytel hade också en bra argumentation och bemötte kritik kring sin film, men som vanligt mumlade hon så mycket att de som satt bakom oss på tredje raden knappast kan ha hört någonting.
Paneldebatten om det sexualiserade rummet bestod ju bland annat av mah baby och fina Louise Persson och det är svårt att ge en opartisk analys av det samtalet. Louise sa det absolut bästa under panelsamtalet då hon ifrågasatte varför vi har börjat sätta likhetstecken mellan frigjordhet och sexualisering. Jag har väntat på att någon ska formulera den tanken. Likaså tyckte jag att Tiina Rosenberg gjorde en stark poäng när hon påpekade att individuellt normbrytande inte automatiskt betyder radikalism. Gustav var jävligt imponerande, jag visste faktiskt inte att han var så smart och bra på att uttrycka sig och då har jag ändå diskuterat med honom nästan dagligen i snart ett år.

Slutligen såg jag ett förvirrat seminarium om asexualitet, men vid det laget var jag så hungrig att jag inte orkade lyssna, trots att relationen mellan asexualitetens ifrågasättande av kategorisering av sexuella/icke-sexuella relationer och mina relationsanarkistiska perspektiv på till exempel sismance är hur intressant som helst.
Jag gick hem till Julia, somnade med katten i knät och läste sedan Foucault på hemvägen tills all sexualpolitik stod mig upp i halsen. Rent teoretiskt känner jag mig just nu relativt postsexuell, men i praktiken går det väl sådär.

Helgens bästa (förutom min glory fredag) var annars att hinna prata lite längre med Fredrik, att äntligen träffa Niklas Hellgren - om än kort och få en "hej älskling"-kram och signerad bok av Louise.

Hoten är en väckarklocka

2009-10-19T14:13:00.003+03:00

Det enskilt mest omdebatterade förslag i regeringens kulturproposition har utan tvekan gällt det avsmalnande kulturtidsskriftsbegreppet. Med det avsmalnande begreppet avses, enligt propositionen, att enbart stödja tidsskrifter ”med kulturell debatt samt analys och presentation inom de olika konstarternas områden”. I klarspråk innebär det att en mängd kulturtidsskrifter som ägnar sig åt en bred samhällelig debatt och analys riskerar att förlora sina bidrag, med nedläggning som trolig följd.
Mobiliseringen mot förslaget lät inte vänta på sig. På Bokmässan i Göteborg i slutet av september delades knappar och motplanscher ut. Debattartiklar skrivs och upprop har startats.
Samtidigt finns det en kritisk och intensiv diskussion kring kulturpropositionens förslag att slopa formuleringen kring att kulturen ska motverka kommersialismens verkningar. Istället ska kulturen ”främja en näringsmässig utveckling”.
Lite samma sak har skett efter Göran Hägglunds appell för ”verklighetens folk” och mot en kulturelit av bland annat oförståelig konst och genuspedagoger. Snabbt mobiliserade sig många emot hans förståelse av kulturelit och verklighet. Debattsidor, bloggar och Twitter kokade över av verklighetsaspekter och kritiska svar.

Det är outsägligt sorgligt att en regering år 2009 vill smalna av ett brett kulturbegrepp och omöjliggöra den alternativa samhällsdebatt som frodas i kulturtidsskrifterna. Det skulle få enorma konsekvenser för den öppna samtidsdiskussionen med längre analyser och alternativa synsätt. Det finns också en uppenbar fara i att kultur närmar sig kommersialism och näringsverksamhet. Det är lika farligt att ha en partiledare i sittande regering som visar sådan oförståelse kring politikens vardagsrealism och att det är i vardagsbesluten kring köksbordet som politik realiseras.
Men kanske behövs också de här hoten för att en mobilisering ska krävas. För att rycka upp en sömnig kulturdebatt ur dess dvala, för att ruska om i bekvämligheten. När hotet föreligger krävs en formulering kring vad som är värt att värna om. Det är värmande att se alla kritiska perspektiv på såväl Göran Hägglunds syn på politik och kultur, kulturpropositionens vaga formuleringar, som namnunderskrifter och färgglada ”Låt kulturen ha sina sidor!”-knappar för tidsskrifternas fortlevnad.

Tillsammans formulerar vi en ståndpunkt kring det öppna samtalet och de djupare diskussionerna. Inte nödvändigtvis så att vi vill samma sak med tidsskriftsinnehåll, men där finns en gemensam vilja kring att behålla innehållet just så fritt som det är idag.
Huruvida kampen leder till resultat återstår att se. Men att det finns en sådan stark rörelse för kulturskrifternas fortsatta fria levnad och autonomi, liksom ett anspråk på att bevara det demokratiska och icke-kommersialiserade kulturklimat som alltjämt finns idag, visar i sig på kulturens ohotade position.

Krönika publicerad i VK 19/10

Fotnot: Ni har väl skrivit under?

På väg i vila

2009-10-17T23:02:00.006+03:00

Utanför fönstret tumlar höstlandskapet omkring. Tågvärden pratar om halka och på sina ställen finns det spår av nattens blötsnö mellan träden. Jag har blivit intervjuad inför doktorandtjänsten och sitter nu intill Gustav på väg till Stockholm över helgen. Jag har ett möte, han ska paneldebattera på HBTH-konferensen.
Med rester av sömntablett kvar i kroppen och utmattad efter morgonens intervju lägger jag huvudet mot fönstret, lägger den tjocka halsduken mellan mig och den kalla ytan. Sluter ömsom ögonen, låter ömsom dem vila på landskapet utanför.

Just nu är strävan och oro koncenterat i några timmars vila. Man måste få känna den känslan också. Annars går man under. Och jag tror att det var som såhär jag föreställde mig livet som oroligt barn, frustrerad tonåring eller överpresterande 20-åring. Jag vet att det var det här ögonblicken, och andra med dem, som jag väntade på, längtade efter, kämpade för.
Här sitter jag på ett tåg och ser hösten tumla fram utanför fönstret. Jag ska, om några timmar, sitta på ett möte. Därefter kommer jag att gå ut och äta en hallonbakelse med Helena och låta mig bjudas på champagne av Julia. Jag ska vara fnittrig, glittrig, salongsberusad och skåla med människan som jag vill leva det här livet med över tända ljus, i vinglas, med kärleksfulla ögon på varandra.
Om detta vet jag fortfarande ingenting. Jag bara anar. Jag sluter mina ögon. Allt jag gjort hittills var för att komma hit, till denna stund. Hösten tumlar, livet tumlar, jag vaggas in och sover en stund.

Skittråkig och jävligt känslig

2009-10-15T16:52:00.005+03:00

Det var en väldigt speciell upplevelse att föreläsa på Stadsbiblioteket igår. Jag kan mitt ämne, jag hade inga problem att prata för de nickande lärare och skolsköterskor som satt där, jag är säker i min roll som talare och gillar att föreläsa. Jag känner mig inte särskilt modig som pratar om alla mina år med självskadebeteende och ätstörningar. Det är en del av mitt liv och jag vill berätta om det, jag känner mig säker i rollen att ha tankar att förmedla kring det.

Det som gjorde det hela speciellt var snarare att omkring en tredjedel av publiken var sådana som känner mig. Gustav, Karin, Agnes och Anders. Bästa vänner, expojkvän, expojkväns nya, bekanta, gammal fling, pojkväns kombos och min egen kombo. Människor jag känner på olika sätt, olika mycket. Det blev en större upplevelse av katharsis och reflektion när jag talade inför människor som känner mig.
Förutom en föreläsning blev det också en offentlig reflektion. Flera saker blev plötsligt tydliga. Jag och bästa vännerna fortsatte prata under den efterföljande ölen. Somliga saker blev ännu tydligare. Mina vänner har en förmåga att sätta ord på inte det jag vill höra, men det jag behöver höra.
På vägen hem plågade jag en Gustav med ryggont, fylla och trygghet med att fortsätta prata om sensibilitet, ansvar och duktighet. Inte minst utifrån Isabelles, Isobels och Julias inlägg.

Jag har redan skrivit om mitt eget uppror mot perfektionismen. De år då jag jobbade monotont och oinspirerat, drack en hejdlös massa öl, härjade runt och lät disken ligga. Det var ett sätt för mig att komma ur destruktiva mönster, det var definitivt ett led i på riktigt komma ur ätstörningarna. Att bara släppa kontrollen. Ha en tidsfrist av ett vanligt 9-5-jobb, öldrickande, sunklägenhet och mindre genomtänkta relationer. Relationer där jag sket i känslomässigt ansvar, där jag sårade många djupt, bara för att det var så himla skönt att bara bry mig om mig själv för första gången i mitt liv.
Men i längden höll det inte. I grunden är jag jättekänslig, ansvarsfull, duktig och extremt strukturerad. Framförallt är jag förbannat tråkig.

Det känns dubbel att jag avslutade gårdagens föreläsning med att prata om det farliga i duktighetsbegreppet och komplimanger kopplade till prestationer och nu skriva någonting till duktighetens försvar. Perfektionskrav och duktighet har varit både mina allierade, mest älskade begrepp och mitt livs värsta nemesis.
Det jag skriver handlar kanske inte så mycket om duktighet, som rätten att tillåta sig själv att lägga sig på sin egen individuella nivå och handla därifrån.

Det finns ett ord som jag har fått höra oftare än ”duktig” om mig själv och det är ”tråkig”. Jag har levt nära väldigt många excentriker som fått uppmärksamhet och stått i centrum, tankspridda och charmiga människor, ta dagen som den kommer-folk.
Då blir man lätt tråkig. Framförallt när man själv alltid har lärt sig att ta ansvar för sig själv och aldrig låta någon annan ta ansvar för en. Framförallt när man är konstant orolig, behöver ha kontroll över situationen och sitt liv och lätt blir nervös. Jag tror alla i min närhet, excentriker eller ej, har kallat mig tråkig någon gång – utom möjligen den perioden då jag faktiskt struntade rätt mycket i mitt liv.
Det är klart att man inte är så jävla wild and crazy när man har ett abnormt strukturschema (numera known as retardschemat) på kommande sju veckor på sin vägg och utöver detta dessutom har ett veckoschema och oftast även ett dagsschema.
Eller när man inte kan gå på efterfest eller däcka någonstans, för att ens sömnproblem gör att man inte kan sova om man inte känner sig trygg och gör det farligt att vända på dygnet.
Eller när man måste äta på regelbundna tider för att man annars riskerar att inte äta alls på en hel dag.
Eller när man inte fixar att gå ut och supa halva natten, sova tre timmar och sedan gå till jobbet för att ens hjärna inte funkar då och ens kropp har tagit så extremt mycket stryk av alla år av ätstörningar, stress och oro att den på en gång lägger av. Man svimmar, man får ont i kroppen, man pallar inte.
Eller när man inte är sugen på att ligga, för att man inte kan sluta tänka på att man inte avslutat dagens att-göra-lista eller oroar sig över elräkningen.
Eller när man inte gillar att bada på djupt vatten, inte klarar av att planka på spårvagnen, resa obokat, inte planera semestrar i förväg, hatar bara tanken på att backpacka omkring i en annan världsdel, missa en tenta, vara sen med en deadline eller egentligen vad som helst.
Jag har fått höra att jag är tråkig i alla dessa lägen och oändligt många fler. Alltid den förnuftiga, den vuxna, den som tänker på att det ju är en dag imorgon också och måste ha det sorterat och strukturerat omkring sig för att överhuvudtaget kunna tänka.
Och någonstans där ligger den delen som handlar om min egen tråkighet. Jag måste ha struktur, rutiner, regelbunden träning, sömn och mat för att fungera. Jag måste ha relativt städat, ordnat och schemalagt omkring mig för att kunna tänka.

Det är ett konstant kaos inuti mitt huvud. Det finns ingen avstängningsknapp.
På den här förmiddagen har jag hunnit med en fantastiskt intressant föreläsning om 1800-talets syn på sexualitet och onani, ett seminarium om Foucaults Övervakning och straff samt Sexualitetens historia och ett samtal med en gammal vän om religion och Humanisterna. När jag åker hem håller min hjärna på att sprängas för jag vet inte vart jag ska ta vägen av alla tankar som flyger.
Om jag inte hade benkoll på räkningar, lägenhet, papper, sömn, mat och träning skulle jag gå under. Då skulle kreativiteten omöjliggöras. Och där är man väl helt enkelt olika.
Jag lever ett extremt intensivt liv, med egentligen alldeles för mycket att göra konstant, och jag har valt det själv. För att livet och alla saker som jag gör är så jävla intressanta och roliga att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det handlar inte längre om duktighet när jag säger ja till mer jobb, uppdrag eller läser en kurs till, utan att det är så förbannat roligt. Men förutsättningen för att kunna göra det är att mitt liv är extremt ordnat runt omkring mig. Och att jag titt som tätt är hon som säger nej till alkohol, bangar fester eller inte orkar ses, för att vila huvudet.

Men det är ju en aspekt. Gällande ansvaret för andra, handlar det för mig om någonting helt annat. Det handlar inte om att jag vill överföra min ambitionsnivå eller höga tempo på andra, inte heller av omsorg för andra på det mer direkta sättet. Jag gör det heller inte ur ett martyrperspektiv, som någon kommenterar i Isobels inlägg, även om det naturligtvis funnits sådana stunder.
Det är bara det där med sensibiliteten. Som alltid har funnits. Som min klokaste bästa vän hade som tänkbar anledning till att jag snappade upp oro och kroppstankar i tidig ålder. Som gjorde mig helt oförmögen att prata om hur jag mådde, hellre skar upp mina armar, för att jag inte klarade av att lägga ansvaret kring mitt mående på någon annan. Viljan och hårdheten mot mig själv gällande att inte vara andra till besvär är fortfarande min akilleshäl i alla nära relationer.

Sensibiliteten har också gjort mig oförmögen att skapa distans mellan mig och andras mående. Det handlar inte om att jag tar ansvar av något slags duktighetsideal, det handlar om att jag mer än gärna gör saker för andra för att jag är så förbannat orolig för dem. Jag kan inte skilja mitt mående från andras.
Ringer jag läkare åt dig är det för att jag inte står ut med min egen oro över dig. Kontaktar jag CSN för din skull är det för att jag inte klarar av att du inte fått ditt studielån än. Städar jag efter dig är det för att jag mår dåligt över att du mår dåligt över hur ditt hem ser ut. Jag måste ordna åt andra, för det är mitt sätt att slippa oroa mig över dem.
Som jag skrev i föregående inlägg: Hur mycket ansvar har vi för varandra?
Jag har inga gränser i mitt ansvarstagande. Vilken däremot varken gör mig till en bra lyssnare eller tröstare per automatik.
Gråter du är det större risk att jag också börjar gråta, än förmår lyssna. Är du arg är det större risk att jag får skuldkänslor och försöker göra rätt, istället för att kunna ta din ilska. Är du nedstämd, blir jag också nedstämd.
Ibland tar jag inte ansvaret. För att det helt enkelt inte går. Som förra veckan då jag gick in i en emotionell vägg, vilket var en direktkonsekvens av många månaders oro för min och andras kärleksrelationer. Som då jag sa upp bekantskapen med andra tjejer som också hade tendenser till ätstörningar. Jag kunde inte hantera det. Det tar ibland över mig.
Och ska man göra en genusanalys av det finns det väl generellt en uppfostran kring tjejer som uppmuntrar den formen av sensibilitet och lyhördhet för andra människors känslor och sinnesstämningar. I mitt fall beror det förmodligen på en kombination av personlighetsdrag och genus.

Slutpoäng, för det finns en sådan, är att jag samtidigt nått en punkt då jag vägrar skämmas över vare sig min tråkighet eller känslighet. Det har blivit, är fortfarande, ofta destruktivt. Men samtidigt mår jag fantastiskt bra av att vara tråkig. Vem äger problemet?, som min pappa brukar säga och när jag är påstått tråkig är det inte mitt problem. Jag har slutat känna avund och mindervärdeskomplex gentemot människor som är sådär tankspridda, galna och förvirrade. Jag fungerar inte så.
Sensibiliteten är i grunden också någonting gott. Det har gjort mig förbannat lyhörd och inte minst utvecklat andra förmågor, som mitt skrivande och mitt politiska tänkande. Jag tror också att det stundtals gör mig till en fin människa att ha nära. Jag skulle inte byta bort något. Jag är hellre ett urtråkigt och överkänsligt geni än ett förvirrat och galet. Det är det enda sätt som jag kan leva på.

Fotnot: Bilden föreställer alltså de senaste sju veckornas retardschema på min vägg.

Försök att bena ut tankar kring samhälle, moral och andra småfrågor

2009-10-12T22:37:00.005+03:00

Det är en radda kedjehändelser, fragmentariska och inte alls sammanbundna. Det är oerhört fragmentariska tankar som de resulterar i. Det här är ett första försök att börja bena i de tankarna.

Det första, på fredagens dansgolv på festen på Psykologen. Mitt ex bästa vän, tillika min gamla kombo är på tillfälligt återbesök i staden. Han som sedermera blev tillsammans med en av mina bästa vänner och som också, tillsammans med mitt ex, var vän med min bästis dåvarande pojkvän.
Kort sagt: Vi var ett pargäng av brådmogna 20-åringar med förstakärleken-förhållanden. Samboende, middagar, fester. Drömmar om en utstakad framtid, hus och barn. Bästa vänner och kärlek i ett. Allting var planlagt, tryggt.
Vi står på dansgolvet alla tillsammans. Nuvarande pojkvän någon annanstans. Skrålar till Känn ingen sorg för mig, Göteborg, såsom vi gjorde den hösten då vi alla lämnade samma småstad och flyttade hit. Exet som pussar sina vänner på kinderna, så många gånger dokumenterat av APS-kameran på den tiden då digitalkamera fortfarande var svindyr lyx och deras leenden tecknade och bevarade i undanlagda fotoalbum, ser likadana ut nu.
Inga av oss är tillsammans längre. Alla har skaffat nya, gått vidare, blivit en smula ärrade och äldre på vägen. Ingenting blev som vi hade tänkt oss. Ingenting blev som jag hade tänkt mig när jag satt i lägenheten i Johanneberg med mannen som jag alltid skulle älska, vännerna som jag litade på i alla lägen och pluggade inför VG-tentor, räknade kalorier och drömde om att ha disputerat innan 30 års ålder.
En glimt av tryggheten gjorde ont i fredags. För att allting var så planlagt. Jag kände en sådan tillit till livet och kanske mest av människor som omgav mig. Jag var så fullständigt uppfylld av tryggheten och tilliten. De finns kvar, de här människorna. Min bästis är fortfarande min bästis och mitt ex en nära vän. De är fortfarande två människor som jag känner tillit till och älskar. Men allting annat har uppluckrats på vägen.

En annan händelse: Plötsligt den måndagen för en vecka sedan, så oändligt trött. Inte på arbetsbelastningen, inte på min osäkra framtid och ekonomi där jag riskerar att vara utan både bostad och jobb så jag klarar mig i vår. En fullständig emotionell trötthet. En känslomässig vägg.
Lägger huvudet i ihopdragna knän och gråter. Säger att allt jag vill är att vara bra, mot alla, men jag räcker inte till. Vad jag än gör blir det ändå fel. Blir omhållen, känner mig svag. Förklarar att det är stopp nu. Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa. Vara närvarande, tillåtande, förlåtande, konfliktlösande. Det finns ingen kapacitet kvar att kanalisera någon kärlek till människor och det skrämmer mig.

En tredje händelse: Vi har seminarium om Foucaults Vansinnets historia och hans relation till Nietzsches tankar kring lidande som källa till kunskap och sanning. Vansinnet och galenskapen som alltid krävt observationer, klassifikationer och kontroll.
Vi kommer in på läkarens roll. Hur den har underminerats mer och mer. Från Foucaults kritik under sent 60-tal kring hur läkaren både i klassisk mentalsjukdomsanalys och psykoanalys hade en upphöjd roll genom den medicinska retoriken och således kunde fungera som en domare över andras tillstånd, till idag, har det hänt en hel del. Inte så att vi inte lever i ett samhälle med diagnostiseringssjuka och där det fortfarande krävs en underkastelse av en diagnos (bli ett sjukdomsobjekt) för att återfå sitt subjektskap (se exempelvis behandling av transsexuella). Men vi lever i ett samhälle där individen inte bara förväntas utan också krävs på att ta ansvar över sin egen hälsa, utveckla sig själv och se till att inte hamna i mentala sjukdomstillstånd.
Jag hänvisar detta, liksom i gårdagens Expressen-artikel, till en ökad individualism. Vi är ense om att det i grunden är någonting positivt att auktoriteter minskat och även att individen har mer att säga till om och större ansvar över sin egen hälsa. Men någon tillägger:
– Men vilket ansvar har vi för varandras hälsa?
Det är den frågan som jag tar med mig hem.

Det är ett slagsmål inuti mig. Nya tankar gör revolt mot någonting som jag länge har slagits för.
Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att människan i grunden är god och vill göra gott. Jag har de senaste åren trott på att vi i ett fullständigt fritt och avreglerat samhälle fortfarande skulle ta ansvar för varandra och ta hand om varandra. Jag har haft en utopisk bild (notera att det är en utopi och ingenting jag förespråkar såsom samhället och politiken ser ut idag) av en avreglerad stat och maktapparat, där fångande normer skulle upplösas men de mellanmänskliga normerna kring respekt och ansvar och kärlek till din nästa skulle leva kvar.
Vilket ansvar har vi för varandra?
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar?
Har vi något ansvar?
Jag har länge försökt få ihop socialliberala tankegångar, tillsammans med mitt vänsterblod och min kristna tro. Nu börjar det bli alltmer svårt.
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer?
Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.
Jag är trött på att jag fortfarande inte har hittat en feministisk diskurs som på ett vettigt sätt kan diskutera konsekvenser av ojämställdhet och förtryck utan att antingen falla in i ett tal om offer eller vara så förbannat rädd för talet kring offer att man inte vågar säga någonting alls.
Samtidigt som jag vill tro på individens frihet och normupplösning, är jag rädd för att individens frihet blir ett självändamål, på bekostnad av andra individer. Hur skiljer man egentligen kärlek och jag-bekräftelse åt? Hur många är kapabla att göra det och vad får det för konsekvenser om man är alltför upptagen av det senare? Och omvänt: Vad får det för bekostnad för om alltför mycket kärlek läggs på din nästa och för lite på dig själv?
Om vi lever i en fullständigt fri värld, som fria subjekt, vilket ansvar har vi då gentemot varandra? Jag vågar inte längre tro på att vi har förmågan att ta hand om varandra, utan statliga regleringar och auktoritära röster. Det är ett av mina slagsmål med mig själv just nu.

Hårdare tag ingen hjälp mot ångest

2009-10-11T14:10:00.004+03:00

Idag skriver jag på Expressens debattsida om ungdomars psykiska ohälsa och en havererad skolpolitik. Ett tack ska riktas till Gustav Fridolin som gav mig input kring texten och kollade så att statistiken stämde.

För den som vill höra mig föreläsa på ämnet kan man företrädelsevis komma till Stadsbiblioteket i Göteborg nu på onsdag 14/10 klockan 18:00. Fri entré.
Annars går det, som vanligt, bra att maila och boka in mig.

Vem tar debatten när alla flirtar med SD?

2009-10-10T15:26:00.004+03:00

Inför valet 2010 har merparten av riksdagspartierna skanderat att de ämnar ta debatten med Sverigedemokraterna. Ju mer partiet börjar nosa på fyraprocentsspärren och locka väljare, desto mer börjar de etablerade partierna inse att Sverigedemokraterna varken kan eller bör negligeras. Med ett förestående hot om ett främlingsfientligt parti som riksdagsledamöter, eller rentav vågmästare, lovade debatten att tas.
Med mindre än ett år kvar till valet lyser fortfarande den debatten med sin frånvaro. Snarare börjar samtliga allianspartier att alltmer flirta med den form av populistiska retorik som utmärker Sverigedemokraterna, och som vi var relativt befriade ifrån i svensk politik sedan Ny Demokrati gjorde sorti från den politiska scenen.

Kristdemokraterna hetsar mot kultureliten och använder just Ny Demokratis gamla slagord kring ”verklighetens folk” för att locka väljare. Man använder sig av det sunda förnuftet som politisk paroll och motsäger sig konstigheter såsom genuspedagogik och obegriplig konst, utan att vidare kunna argumentera för vare sig vilka de verkliga eller de overkliga är.
Moderaterna vägrar papperslösa flyktingar vård. Fredrik Reinfeldt hänvisar beslutet, i en intervju med Dagens Eko, till att ”man inte ska åtnjuta samhällsprivilegier utan att betala skatt för dem”. En argumentation som skulle kunna utestänga såväl barn som studenter från sjukvården, om den var konsekvent.
Migrationsminister Tobias Billström planerar i november att lägga fram ett försörjningskrav för nyanlända flyktingar. Detta innebär att den som kommer till Sverige måste ha jobb och bostad innan han eller hon får ta hit resten av sin familj, med splittrade familjer på grund av byråkrati och stelbenta regler som följd.
Centern motionerar om att förbjuda burkha på allmän plats, med vaga hänvisningar till att identifiering måste vara ett krav i det offentliga rummet.
Folkpartiet har redan lagt förslag om språktester och hårdare krav på invandrare.

Här har oppositionen ett öppet mål. Nuvarande regering vägrar konsekvent att stå upp för en human flyktingpolitik och verkar oförmögen att gå till botten med integrationsproblem och segregering. Istället för att ta debatten med Sverigedemokraterna flirtar man räddhågset med dess populism och invandrarfientliga konnotationer.
Från oppositionen råder dock idel tystnad. Man tar inte heller debatten. I en ekonomisk kris med stigande arbetslöshet verkar ingen ha solidaritet eller politisk kraft nog att se frågor bortom skattepolitik och arbetsmarknadsåtgärder. Frågor som handlar om hur vi ska leva i ett integrerat, globaliserat samhälle och hur långt vår solidaritet sträcker sig. En socialdemokrati som har använt solidaritet som slagord, liksom dess samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är slående tysta.
De flesta svenskar är positiva till invandring och integration. De behöver en stark politisk röst. Det är dags att något parti står upp och visar att det inte är på feg populism och vi&dom-politik som man vinner röster. Det är på en konsekvent, solidarisk och human politik som man vinner i längden.

Krönika publicerad i BT 10/10

Äras som sig äras bör

2009-10-07T14:01:00.001+03:00

Ja, även en mellandagsnamnsdag ska väl firas. Företrädelsevis med twitpic-hälsningar från snygga män.

Och kaffe ingår

2009-10-06T14:41:00.004+03:00

Idag jobbar jag första riktiga dagen på mitt nya kontor. Ja, jag har blivit med kontor.
På Södra Vägen 67, alldeles vid Korsvägen, sitter jag i ett nyrenoverat kontorslandskap med konferensrum, mötesrum, fikarum och kopiatorhörna. Min kontorsstol är ergonomisk och jag upplever min första skrivförmiddag någonsin utan ryggvärk. Mitt skrivbord är vitt och rent, utan papper, prylar och tidningar huller om buller.
Jag hyr in mig tillsammans med ett gäng andra nystartade företag, i någon slags nätverkskooperation där alla sysslar med odefinierade tjänster som design, konfliktlösning och webbkommunikation. Jag har varken säng, kylskåp, spikmatta eller städning i närheten. Jag är på jobbet och skriver.

Jag vet inte varför just känslan av att vara på jobbet är så viktig för mig. Ett faktum är ju att jag, bortsett från ekonomiska faktorer, älskar livet som frilansare och företagare. Det här fria livet med min egen struktur är det som jag drömt om och älskat i hela mitt liv. Jag är sanslöst ambitiös och driven när jag ges friheten att själv lägga upp mitt arbete. Oavsett C-uppsats eller artikeldeadline är jag aldrig sen, aldrig ostrukturerad.
Ändå klarar jag inte av hemma-arbetet. Det handlar inte så mycket om oförmågan att få saker gjorda när jag jobbar hemifrån. Tvärtom. När jag jobbar ifrån mitt sovrum i min delade trea känns det snarare aldrig som jag jobbar, fastän jag hela tiden gör det. Även de dagar då jag de facto hetsskriver och projektplanerar i tio timmar känns det ändå inte som om jag har gjort någonting när jag tillslut stupar i säng. Jag är ju ändå hemma liksom. Hänger framför datorn.

Trots att mitt liv knappast innebär särskilt mycket avgränsande mellan arbete och fritid, utan där gränserna alltid fluktuerar och går in i varandra, är just den spatiala avgränsningen oändligt viktig för mig. När jag pluggar måste jag sitta i en läsesal. När jag jobbar måste jag sitta på ett kontor. Åtminstone för att jag då kan unna mig både de pauser och den fritid som jag inte kan, när även den rumsliga definitionen av jobb och fritid går in i varandra.
Det var när jag satt kvar på radiohuset efter Brunchrapportensändning några gånger i somras, som jag insåg hur folk som jobbar på kontor faktiskt jobbar. Förvisso jobbade jag i flera år på kontor, när jag jobbade administrativt inom vården, men det var ett jobb jag mestadels gick till för att få pengar och ingenting som jag drevs av. Där satt jag och såg Soraya, Henrik och de andra ta mikropauser för såväl Youtubande, samtal som Farmville. Jag unnade mig aldrig sånt.
Jag gick aldrig hem från jobbet. Jag fick arbetsmoraliska skuldkänslor så fort jag klickade på en icke jobb-relaterad länk.

Nu sitter jag på kontoret. Jag jobbar fokuserat och ostört, utan privata prylar som tränger sig på eller en sopkorg som behöver tömmas i köket. När jag går härifrån om ett tag har jag bockat av jobbandet för dagen. Jag får gå hem. Jag är egenföretagare, frilansare och det är mitt riktiga jobb. I min niotillfem-cementerade syn på arbete i min ryggrad var den här kontorsplatsen det som jag behövde för att få mig själv att inse det.

Antingen är du bög eller så håller du käften - om bromance, sismance och relationsbegrepp

2009-10-04T12:20:00.004+03:00

Jag läser Louise kommentar om avsaknaden av ett etablerat sismance-begrepp. Samtidigt fikar jag med Agnes och pratar om nära vänskap mellan kvinnor, mindre toleransnivå för män som tar plats och läser hennes inlägg med det underbara T.I.-citatet om att bli kompis med gamla raggs/exkillars tjejkompisar och flickvänner.

För mig är det helt obegripligt att sismance-begreppet inte existerar på samma nivå som bromance-begreppet, samtidigt som det är ett uttryck för en mängd olika saker. Jag ska försöka bena ut de olika beståndsdelarna.

Först och främst, någonting om min bakgrund: Jag har betydligt lägre toleransnivå när det kommer till män som tar plats än kvinnor som gör detsamma. Jag får ofta höra att jag är dryg, sarkastisk och kör med härskartekniker av män som ser sig själva avbrutna, ifrågasatta och ironiserade när de går igång i långa monologer om sig själva. Det stämmer att jag ofta är ganska dryg mot män. Det innebär inte att jag inte respekterar, älskar och beundrar många män och har flera killbästisar. Men generellt har jag ändå inte samma utrymme för tolerans när det kommer till killar som tar plats än tjejer som gör dito.
Det där kan naturligtvis hänvisas till en barndom som duktig, tystlåten tjej som placerades mellan bråkiga killar för att hjälpa dem med skolarbetet och lugna ner dem. Kära lågstadielärare, med din könsstereotypa och missgynnande pedagogik, du närde en feminist och en argbigga i ditt klassrum.
Det kan också hänvisas till en högstadieperiod då jag försökte ta plats med mina tjejkompisar. Vi gjorde bland annat skol-TV. Det var skitroligt. Redan då var media som uttrycksform något som jag älskade. Jag gjorde de mest bisarra reportagen, som en parodi på Radiotjänsts TV-avgiftsreklam. Jag kallade den Runktjänst och lät skolans populäraste kille bli påkommen med att runka på en av skolans toaletter. ”Har du inte betalat din runkavgift?”, sa jag med vänlig speakerröst och räknade upp grannbyarna som ställen där det var skärpt runkavgiftskontroll just nu. Urbarnsligt, tokroligt. Ingen skrattade. Alla buade.
I nästa inslag hade skolans populäraste killar fått göra ett inslag som bestod av att en av dem kissade i skolbassängen samtidigt som han fes. Alla skrattade och applåderade.
Redan där minskade min tolerans. Jag kämpade så in i helvete för att få synas och visa hur smart och rolig jag var, under de villkor som jag vågade ta plats inom. Det spelade ingen roll. Jag var ändå tjej och konstig och absolut inte rolig.
Inspelande i min starka förkärlek för sismance är väl eventuellt också min läggning. Jag var lesbisk under större delen av gymnasiet, hade många lesbiska erfarenheter innan jag ens låg med en man. Definierar mig fortfarande mer som flata än som straight, övervikten av manliga one night stands de senaste åren tyder mest på obalansen mellan utbud och efterfrågan.
Inte så att jag inte älskat män och älskar nuvarande man. Rent attraktionsmässigt är det ändå lättare att tända på tjejer än killar för mig.

Hur mycket den bakgrunden spelar in vet jag inte, men det gör mig så jävla tvärförbannad så fort man negligerar såväl kvinnlig, djup vänskap, systerskap, sismance och attraktion genom patriarkala myter om att kvinnor konkurrerar och förstör för varandra, tjejer kan inte leka tre, tjejer hånglar för att kåta upp killar och tjejer snor varandras utrymme.
Det gör mig djupt sorgsen när jag hör kvinnliga bekanta prata om sina svårigheter att bli vän med nya tjejer, att de ser dem som konkurrens på en attraktionsmarknad eller tycker att de lätt tar för mycket plats.
Jag blir ledsen av att mitt hånglande, med många av alla de kvinnliga vänner som jag har, reduceras till kompishångel, när det handlar om något djupare än så. Det gör mig trött att Katy Perry-myten lever och frodas, oavsett om den har relevans i verkligheten eller inte.
Med många av mina kvinnliga bekanta finns ett starkt band. Jag tror varken på biologi eller delad erfarenhet, vi har bara någonting som knyter oss väldigt nära varandra. Ingen konkurrensutsättning, rum där man får tala till punkt, djuplodade samtal utan hävdelse. Det uppstår en intimitet, en ömhet och en attraktion baserad på närhetskänslor och intellekt.
Precis som antikens män såg sina intellektuella filosofhomie-relationer som den högsta formen av relation, kanske våra tidigaste exempel på bromance, ser jag de band som jag knyter med dessa kvinnor som högre stående än någon annan relation. En sismance går inte att förklara.

Jag blir ständigt förälskad i nya människor. Mellan förälskelsen som slutar i ett sexuellt förhållande och förälskelsen som slutar i djup vänskap finns en oerhört vag och odefinierad gräns. Jag vill inte dela upp mina relationer på det sättet. Jag kommer på mig själv med att tänka på nya vänner med samma intensitet som nya sexuella och amorösa relationer. Alltså går mina fysiska och sexuella erfarenheter med många av mina sismances varken att reducera till förminskande och otympliga begrepp som ”kompishångel” eller ”fyllegrej”. Snarare handlar det om en fördjupad ömhet och en gemensam attraktion. Ibland är det sexuell attraktion, ibland bara ett sätt att uttrycka min kärlek för människan ifråga.
Eller som en av mina vänner i mitt tjejgäng sa, efter att några av oss återigen hade hånglat på en fest: ”Det är liksom inte sjuttonåriga tjejer-hångel i syfte att väcka uppmärksamhet eller experimentera. Det handlar bara om att jag älskar er så jävla mycket att jag vill vara er så nära som det går.”
Jag tror verkligen inte på ett universellt systerskap, lika lite som jag tror på en enhetlig feminism. Jag tror inte på att backa upp andra kvinnor för sakens skull. Men det gör mig på riktigt förbannad när det ses som självklart att kvinnor ska konkurrera (framförallt om män) och myter om kvinnor som sabbar för varandra fortsätter att spridas.
Lika tröttsamt är det att sismance-begreppet inte tas på samma dignitet och allvar som bromance.

Samtidigt flirtar bromance-begreppet på ett helt annat sätt med myten om mäns icke-personliga relationer till varandra. Där man framförallt ryggdunkar i karriärsyfte och för att på individnivå komma framåt, men knappast av kärlek och ömhet till varandra. Där minsta överträdelse av intim och rentav sexuell karaktär riskerar att rasera den heterosexualitet som fortfarande är så oerhört viktig för mansrollen.
Där två män som hånglar eller uttrycker attraktion för varandra blir en helt annan sak än två kvinnor som gör detsamma. Och där män i min närhet, oavsett hur feministiska och queera de utger sig för att vara, fortfarande ständigt hävdar sin heterosexuella läggning och drar en tydlig närhetsgräns med sina killkompisar.
Jag vet inte hur många gånger som har tvingats sitta och höra män beklaga sig över hur tråkigt det är att de är heterosexuella och de önskar verkligen att de kunde tända på män, men det gåhåår ju bara inte.
– Try harder!, fräste jag en gång till en kille som jag var på väg att gå hem med, som satt och beklagade sig över sin heterosexualitet, och jag blev anklagad för kontraproduktivitet med tanke på mitt syfte med honom för kvällen.
Men det gör mig frustrerad att mansrollens starka anknytning till heterosexualitet och bögnoja fortfarande existerar så starkt. Även bland de killar som jag känner som mer än gärna frontar med queerness och öppenhet går en stark gräns. Det är okej att leka lite med mansrollen så länge man bara flirtar med, hånglar med och knullar med tjejer samt bedyrar sin heterosexuella läggning. Jag känner få tjejer som inte definierar sin sexualitet på en vag skala, funderat över sin sexuella läggning, hånglat med någon av samma kön eller haft sina bicuriousutsvävningar. Jag känner nästan ingen kille som gjort samma sak. Antingen är du bög eller så håller du käften och håller dig till tjejer.
Bromancebegreppet visar mer än någonting annat den tydliga gränsen. Nära vänskap mellan män är okej, så länge det tydliggörs att det inte finns någon fysisk attraktion inblandat. Det finns en vag analogi med sättet att behandla samkönade relationer förr. Mäns sexuella relation var stigmatiserade och förbjudna. Kvinnors sexuella relationer fanns överhuvudtaget inte. Jag och en gammal lärare, som forskar kring sexuell identitet, hade ett roat samtal om det häromdagen. När två gifta kvinnor gick ut i skogen och snuskade loss var det enda hotande att det kunde komma en man och joina. Att ligga samman med en man var sodomi. Att ligga samman med en kvinna var bara bondesamhälle-sismance och tjejlek.

Det är tråkigt att vi inte har kommit längre än så. Jag vill se ett upphöjande av kvinnlig vänskap och ökad acceptans kring flytande relationer. Lika mycket vill jag se att sismance-begreppet blir taget på allvar och att de där myterna kring tjejers konkurrerande slutar att spridas. Blir du backstabbad av en tjej – skyll inte på hela kvinnosamhället för det (lika lite som man måste bedyra systerskapets upphöjda roll för att man träffar kvinnor som pushar en). Om du känner dig hotad av tjejer, försök att reda ut det hela och konfrontera dina känslor, istället för att ta det för givet.
Till sist, till alla bromances: Bara hångla loss någon gång. Sluta beklaga er över er oh så tråkiga heterosexualitet. Try harder. Ta steget bortom sodomistämpeln och bögnojan. Det är faktiskt på tiden nu.

Växa några meter innan sommaren blir oktober

2009-10-02T15:47:00.011+03:00

Det följer mönstret från förra hösten ganska exakt.

Krascha i början på september, om än med ett mjukare fall i år. Gå runt en månad med tryck över bröstet och brist på ork. Kravla sig upp lagom till bokmässan och få en nystart.

Att inte längre bara orka, utan faktiskt älska och drivas igen. Springa på föreläsningar om Foucault i läskursen enbart inriktad på honom. Läsa Vansinnets historia och Diskursens ordning och bli så insatt i hans teoretiska ramverk (i den mån man kan beskriva hans tankar som ett ramverk, med tanke på hur hans samhälls- och historiekritik vägrar infoga sig i eller bilda ett tankesystem) att jag börjar se världen genom Foucaults ögon. En teoretiker som jag blivit såpass hänvisad till, refererar så mycket till och använt mig av - vilken njutning det är att få gå in på allvar i hans texter. Hitta nya saker, gå in djupare. Se arbetslinjen, diagnostisering av psykisk ohälsa, tabun, HBT-politik och Göran Hägglund genom Foucaultska ögon. På riktigt sätta mig in i hans begreppsvärld och kritik. Misstänker att jag snart kommer att göra en Anders och Hegel och låta bloggen bli Foucaultsk ett tag.

Däremellan: Skriva texter, inte hinna blogga så mycket som jag vill för att artiklarna tar all min tid. Längta efter romanskrivandet. Låta idéer till texter jag inte hinner skrivas staplas på postit-lappar på skrivbordet. Hemliga projekt i görningen, två positiva besked inom loppet av några dagar. Fler möten lär det bli och så småningom ett outande.
Lunchar med gammal lingvistikmentor som forskar om sexuell identitet uttryckt i språket och heteronormativitet, får nycklarna till kontoret som jag ska frilansjobba från från och med måndag.
Läser böcker, som jag saknat att läsa böcker. Och alla tidsskrifter som ligger och skrotar i lägenheten och som jag förmår mig själv att koppla av med. Träffar vännerna, äter lyxfika och pratar klimatpolitik och för- och nackdelar med ekonomiska styrmedel. Ser Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Stadsteatern och blir inspirerad samt störtförälskad i Nina Jeppsson.

Dessutom bokas en semester till Malta första veckan i november och jag får träffa en bra läkare med kort varsel på vårdcentralen som jag valde i Vårdval Göteborg. Jag blir lyssnad till, blir behandlad med respekt och alla är snabba och vänliga. Jag kan varmt rekommendera Vårdcentralen Gibraltar till er boende i Göteborg. De har dessutom Internetbokning, så man slipper stå i telefonkö (om det inte är akut).

Däremellan hinner jag reflektera en hel del över det som har kommit att refereras till som svartsjukedebatten. Känslomässigt är det infekterat, på en privat nivå där jag tappar mina teoretiska argument och blir känslostyrd. Någonstans mitt i allt en rädsla över det som varit den största rädslan genom alla mina relationer: Tänk om kärleken inte räcker? Det är inte nödvändigtvis så att den räcker. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar en människa, kan man inte organisera en relation så att den tillfredsställer bådas behov kommer den ändå inte att fungera.

Men mitt i allting ändå något nytt. Ny luft. Det blir oktober och jag andas igen. Så bulta då hjärtat, bulta hårdare. Nu slår vi tillbaka.

Alla (utom kultureliten då) ska med

2009-10-01T15:23:00.005+03:00

Det är lite förvirrande, det erkänner jag. Jag håller i huvuddrag med Göran Hägglund och Maria Larsson i en hel debattartikel. Själva idén om attitydförändrare är något naiv och lite underlig, men det säger å andra sidan Hägglund om genuspedagoger som jag ser som självklara. Det är kanske jag som är overklig på den punkten, när jag inte riktigt förstår hur arbetet ska bedrivas.
Men själva utgångspunkten, att tabun ska rivas upp och att psykisk ohälsa ska kunna talas om på samma sätt som fysiska åkommor, är ju sådant som jag efterlyst och skrikit efter i åratal nu. "Det ska vara lika naturligt att tala om psykisk ohälsa, som om benbrott och hösnuva", skriver Hägglund och jag utropar ett halleluja. Det här var riktigt bra, Hägglund och Larsson.

Men det förändrar inte faktumet att jag är förvirrad. Inte bara för att jag nickar lyriskt över en debattartikel från kd, utan för att det helt enkelt rimmar illa med att låta folk sköta sig själv och det politiska slagordet "sunt förnuft". Jag är inte ensam om förvirringen. Martéus sammanfattar det bra på Expressens opinionsblogg.

Det enda som är tydligt i nulägets förvirring är möjligen att kd är inne i en politisk offensiv. Psyksjuka och vanligt folk. Alla utom kultureliten ska med när kd ska klara fyraprocentsspärren.

Du är inte ensam

2009-10-01T09:20:00.001+03:00

Hej du tonårstjej som satt framför mig på bussen mellan Östersund och Umeå för lite mer än ett år sedan. Jag tror inte att du minns mig, vi pratade aldrig. Ännu mer övertygad är jag om att du inte tror att jag minns dig.
Varför skulle jag minnas dig? Du som var den tysta. Du som inte sa ett ord under den sex timmar långa bussresan, medan dina två vänner talade i munnen på varandra. Du bara hummade återkopplande ibland.

Det är dig som jag minns. Det är dig som jag inte kan sluta tänka på. Jag undrar om du någon gång under resan blev frustrerad. Jag undrar om du ibland kokar inuti av alla tankar och känslor som du vill uttrycka, men inte vet hur. Du är ju den tysta.
Jag undrar om du någon gång fick nog av dina vänners långa utläggningar om killar som inte ringt och resor till Paris och kände för att skrika att nu var det faktiskt din tur att prata. Eller har du blivit så van vid rollen att vara den som dina vänner speglar sig i, får bekräftelse av, att du inte längre tänker på din egen osynlighet?
Visst är det svårt att prata och våga synas ibland? Jag vet, det är en plåga. Att räcka upp handen i klassrummet sådär så att alla tittar på en och forma ord känns som ett oöverstigligt hinder. Då är det lättare att bara lyssna.

Du tjejen, har du blivit trött på alla uppmuntrande ord än? Man blir lätt det. Där står man i sin glaskupa av tystnad och alla orden fastnade på tungan och får höra att man måste ta för sig mer. Alla vuxna som är bekymrade över att man inte pratar tillräckligt mycket och som uppmuntrande menar att det ju bara är att ta plats. Som om den där platsen är så enkel att ta.
Ibland önskar man att det fanns en platsombudsman som kunde ge en utrymme, eller hur?
Bestämma lite mer rättvist vem som ska få babbla i en timme om sin olyckliga kärlek nu.

Jag pratade aldrig med dig den där dagen då vi åkte samma buss. Jag vill säga till dig nu istället att det kommer att bli lättare. Aldrig enkelt, men förhoppningsvis lättare. Man lär sig att hantera den där blygheten och kanske hittar man vänner som ger en utrymme, istället för att bara räkna med att man ska våga ta det. Jag hoppas att du hittar sådana vänner en dag.
Dessutom vill jag berätta en annan sak för dig: Vi är alla lite som du innerst inne. Alla vuxna människor som obekymrat kallpratar på Ica, ringer viktiga samtal och umgås med kollegor hela dagarna på jobbet. Många mediapersoner som syns och hörs på ett sätt som verkar skrämmande.
Vi är riktigt nojiga hela bunten. Vi är rädda för att säga fel saker, vi undrar om våra kollegor tycker att vi verkar dumma i huvudet när vi har sagt något ogenomtänkt, vi är nervösa för att ringa viktiga samtal till myndigheter, vi är rädda för att gå på fester där vi inte känner så många.
Under allt tal och alla krav på social kompetens, ta plats, vara utåtriktad och vässa sina armbågar bor det en du i oss alla. En blyg person med rädsla för sociala situationer. Du är inte ensam, jag lovar.

Krönika publicerad i VK 1/10

Klokaste

2009-09-30T22:58:00.004+03:00

Någon gång vill jag träffa Niklas Hellgren och sitta och diskutera med honom i så många timmar att vi glömmer vad klockan var när vi började. Jag vill höra honom blanda privat och teoretiskt, såsom få behärskar så lysande som Niklas. Jag vill insupa hans klokheter, nicka och le.
Helst av allt skulle jag vilja ha honom som terapeut, både för mig själv och som relationsterapeut.

Tills dess nöjer jag mig med det här inlägget.

Det smutsigas existensberättigande

2009-09-28T22:54:00.009+03:00

En av de saker, som frekvent kom upp som samtalsämne under helgen, var relationer. Folk frågade om min relation, om monogami och öppenhet. Ibland bara nyfiket, ibland med någon slags frågeställning.
Som om jag vet någonting om känslor och relationer. Det känns ironiskt varje gång någon ber mig om råd och jag svarar något hjälpligt klokt, samtidigt som jag konstant sedan i januari befunnit mig i ett emotionellt omvälvande kaosflöde med motstridiga känslor. Det känns ironiskt varje gång någon påpekar hur lyckliga vi verkar, när väldigt få vet någonting om det ofta plågsamt stormiga första halvåret och riktigt djupa kriser.
Samtidigt som få ska veta om det, det tillhör mitt privata, precis som våra gränser bara är våra och möjligen eventuellt andras inblandade.

Jag definierar mig som monogam numera, helt enkelt för att jag lärt mig mycket det senaste året om hur svårt det är att göra något annat.
Det var tärande och inte på något sätt värt det att stå på de där barrikaderna. Det var fruktansvärt plågsamt att bli mer av ett konceptpar av polygami, dirty talk och ett intresse i sexualpolitiska frågor än två självständiga individer med en privat relation.
Det var extremt svårt för mig när jag insåg att jag just då behövde monogami, svälja stoltheten och erkänna att alla mina relationsanarkistiska tankar nu hade ersatts av ett önskemål om att vara exklusiva med varandra och mötas av en rad ”hate to say I told you so” från dem som varit kritiska till relationsprojektet från början.
Jag varken vill eller tänker vara förespråkare av någon slags relationsmodell. När det kommer till just det har jag insett mitt nederlag, att för en gångs skull tvingas skilja det privata och det politiska/teoretiska och låta dem vara fristående från varandra. Jag har gjort så många ofrivilliga politiska statements av mitt relationsliv tidigare och jag orkar inte göra det igen.
Jag befinner mig bara mestadels i ett kaotiskt flöde av att ömsom vara giftassugen, ömsom vilja lägga hela relationen i en malpåse på obestämd framtid, ömsom vilja hångla med alla och vara förälskad i halva min bekantskapskrets och ömsom vara svartsjuk.

Men en tanke som slagit mig det senaste är svartsjukans funktion, eller snarare dess legitimering och lösningspåföljder. Jag är mestadels allergisk mot quick fixes och lyckohets och gällande just svartsjuka finns det ett solklart lösningsorienterat förhållningssätt till känslan. Är du svartsjuk är något fel i relationen, så länge du inte är sådär klädsamt och gulligt svartsjuk på exempelvis ett ex. Den klädsamma svartsjukan faller inom ramen för det normala känslobeteendet, snarare är det brist på svartsjuka som är mer onormalt i så fall. Man förväntas då ta personen för given, ha problem med sitt känsloliv eller dylikt. Den icke-klädsamma, rasande svartsjukan beror på en brist och måste lösas. Antingen handlar det om en dålig relation, dålig självkänsla eller en jävligt kass partner.

Jag har en fallenhet för svartsjuka. Jag hyser en hatkärlek till den. I mig finns ingen klädsam svartsjuka. Jag blir aldrig lite gulligt undrande. Antingen bryr jag mig inte alls eller rentav gläds åt det ex som gått vidare, den trevliga exflickvän som jag gärna blir vän med eller vilket snyggt hångel som min nuvarande hittat. Det är i sig onormalt.
Eller så blir jag rasande och galen, manisk och går ner mig i känslan. Det svartnar för ögonen och jag slutar andas, jag hamnar i dåliga känslomässiga spiraler där jag hänger mig fullständigt åt att tänka på alla varierande ställningar som mitt ex och hans nya ligger i eller hur mycket lättare andra tjejer måste ha haft att komma, jämfört med mig som min pojkvän ligger med nu. Jag facebookstalkar, googlar och plågar mig själv med bilder.

Många har gett sina lösningar på mina återkommande svartsjukeanfall. Det handlar ofta om tillit och självkänsla och där finns en poäng. Jag säger inte att svartsjukan inte kan vara en reaktion på att någonting faktiskt är fel gällande tillit och kommunikation i en nuvarande relation. Ibland är just den känsloreaktionen en varning.
Väldigt många kommer också med monogami-lösningen. Att jag väl faktiskt får ge upp friheten i relationen, till förmån för att slippa de där anfallen. Som om friheten går att kvitta mot trygghet och ångestdämpande. Jag vill ju ha trygghet och frihet på samma gång, varför skulle jag nöja mig med mindre?

Det underligaste med svartsjukan är att jag tillåtit den att få ett sådant egenvärde i sig. Jag vaknar upp med oro varje dag, sover dåligt på nätterna och gick genom hela min tonårstid med svåra ångestattacker. Jag vet allt om tankestrategier gällande ångestattacker, panikångest, sömnlöshet och oro. Jag kan både analysera känslorna och lugna mig själv. Varken fly de negativa känslorna eller låta dem få för stort utrymme.
När det gäller svartsjukan har ingen berättat för mig att jag kan göra samma sak. Att det inte finns något egenvärde i att känna svartsjuka, att den känslan som – när den är som intensivast – är fullt jämförbart med en ångestattack borde kunna hanteras med ungefär samma tankestrategier som alla de råd som jag fått gällande ångest och sömnlöshet.

En av de få gånger som jag har vågat uttrycka min återkommande ångest kring att äta mat, som jag inte själv har lagat, var för några år sedan i sällskap med min pappa. Jag hade kommit ur ätstörningarna, men fick fortfarande den där sortens känslomässiga bakslag som jag upplever med jämna mellanrum, men inte orkar prata om. Människor blir obekväma, människor blir oroade, människor vill framförallt hitta en lösning genom att påpeka att jag ju är smal, att det inte spelar någon roll eller föreslå en promenad. Jag håller hellre tyst än sätter andra i en position där de måste komma på en lösning, på samma sätt som jag helst inte pratar om min svartsjuka för att jag heller inte söker någon lösning där.
Jag och pappa pratade inte så mycket om det under mina ätstörningsår, men efter en middag av gräddrik mat och flera glas vin kunde jag inte hålla tyst.
- Nu känns det som om kroppen sväller, sa jag, som om jag är jättetjock. Det kryper i kroppen på mig, jag vill bara få ur mig det.
Pappa såg på mig lugnt med sina blå ögon.
- Stanna i den känslan, fly inte.
Så satt vi där vid matbordet, jag och pappa. Jag gick ingen promenad, jag bokade inga träningstider, jag ställde mig inte på vågen eller surfade bantningstips. Jag gjorde ingenting av det som jag brukar använda för att trigga eller dämpa den känslomässiga reaktionen.
Det gick över.
På samma sätt som jag har en mindre klädsam ångest efter att ha ätit, som går utanför det normativt kvinnliga beteendet av att beklaga sig över vikt, tacka nej till efterrätt eller prata om kalorier och kompensationsträning, är också min svartsjuka mindre klädsam.
Jag önskar att också de känslorna fick ta plats, utan lösningar eller flykt. Att det inte vore så förbannat svårt att ens uttala dem. För varje gång jag vågar säga ”nu är jag svartsjuk” eller ”nu har jag inte tränat på några dagar och mår dåligt över det” minskar känslornas makt. Även det som går utanför det klädsamma, det normala, det som faktiskt bara är fult och jävligt osmickrande måste få existera. Man måste få uttala känslan och tillåta sig själv att stanna i den.
Jag vill varken ha lösningar eller råd kring mina känslor. Jag vill bara ge dem existensrätt. Det är ett mycket bättre sätt att lösa dem på än att vare sig fly eller gå ner sig i dem. De är inte så jävla farliga. Man behöver inte lösa varje negativ känsla som kommer upp, då kommer vi ju faktiskt inte ägna vårt liv åt att göra annat.

Fotnot: Eftersom inlägget initialt handlade om min oförmåga att ge råd kring relationer kan jag passa på att tipsa om den här killen. Han har en blogg som handlar om relationer och sex och verkar ha koll på sånt.

Bokmässan 09: Namedrop it like it's hot i en tempusförvirrad text

2009-09-27T23:29:00.016+03:00

Ja herrejisses. Såhär sliten har jag inte varit sedan jag kom hem från Hultsfred 99 med en oladdad mobiltelefon till två oroliga föräldrar som fått reda på min lögn om att min kompis föräldrar skulle med på festivalen och övervaka oss. Skillnaden mellan nu och då är att jag mellan dans och sprit fyra nätter i rad på något absurt sätt även har hunnit göra intervjuer, gå på möten, lyssna på seminarier och vagga runt som en vadderad mystant i bakfylleångor och förvirring bland montrar, där jag på något jävla vänster alltid lyckades hamna vid den lilla Ladies pleasures-montern som sålde sexböcker, fastän jag skulle till Glänta och Fronesis.

Här kommer den långa, något men mycket lite, cencurerade redogörelsen för helgen inkluderade namedropping och länkar som brukligt. Mellan det som här kommer att redogöras för i dagboksform har det tillkommit så mycket samtal, händelser, diskussioner och seminarier som väckt tankar till åtminstone två veckors dagligt bloggande. Det kommer senare.

Onsdag:
Jag inleder Bokmässan med att få en utmattningskris efter att jag lämnat in min ansökan till forskarutbildningen. Ligger på sängen och storgråter i tre timmar, tills jag hämtat mig såpass att jag kan åka ner till centralen och möta upp med Isobel som får nyckel till bortresta Agnes lägenhet. Jag gör ett hjälpligt försök att spårvagnsguida henne, men vad spelar det för roll när just hennes hållplats är avstängd och ersatt med oberäkneliga bussar. Västtrafik är ingenting man stoltserar med som boende i Göteborg, direkt.
Utmattad av gråten och arbetsbelastningen de senaste veckorna är det skönt att inleda helgen med några glas vin ihop med Isobel och Karin, hemma i den sistnämndes lägenhet, innan vi beger oss till Kontiki där Gustav håller DJ-hov.
Där är det såklart vi från the internets som regererar ett dansgolv, man skäms över Göteborgs barer när Kontiki väljer att stänga baren en timme innan stängning och får förklara att det inte är representativt för Göteborg, jag och Iso får dansa till If I can't och Gustav avslutar DJ-setet med den smäktande (I've had) The time of my life som vi Dirty Dancing-dansar till och jag försöker förklara för Gustav att det där hoppet är en mycket dålig idé för oss att försöka oss på.

Torsdag
Isobel tar mig under sina skyddande vingar och bestämmer sig för att powermingla runt mig. Jag går runt och blir helt varm i magen av min media/litteratur-Obi Wan som presenterar mig för Denise Rudberg med orden "Elin är en upcoming stjärna" och är fantastisk på att föra in mig i samtal och presentera mig för Jessica Gedin, Sigge Eklund och alla andra som hon känner.
På Atlasminglet träffar jag äntligen Johan Hilton för första gången, liksom Björn Wiman och Tove Leffler som, som twitterfollower, undrar hur det går med min sjukdom.
Vidare därifrån till Bonniersminglet, efter viss slapstickbetonad hissförvirring, där jag träffar Therese Bohman, Isabelle Ståhl häller vin över mig och det är så trångt att jag glömmer vad som är min kropp och vad som är Rasmus Fleischers när vi står och pratar doktorerande. Jag möter Olav Fumarola Unsgaard som tackar för blogginlägget och jag ursäktar leende att jag hyllade hans text i ett Göran Hägglund-sammanhang.
Plötsligt drabbas vi kollektivt av den stora hungern och undrar om indragande av snittar beror på lågkonjunkturen, innan jag, Isobel, Johanna och Jessica från Bokhora och Daniel Åberg går till restaurang Frågetecknet, Göteborgs konstigaste restaurangnamn, och blir pastadästa.
Därifrån går vi på Galagos fest och dansar, intrigerar, blir fulla och och dansar lite mer. Johan Norberg är en av dem som ansluter och efter att Galagofesten stängt kommer Gustav på den strålande idéen att dra med sig mig, Anders, Isobel och Johan till Svanen för lite indiedans med fulla nittonåringar. Få har imponerat så mycket på ett dansgolv som Johan och det var ren njutning att dansa till Broder Daniels Work och skrika med tillsammans med honom.
Natten avslutas för mig i konflikt med gammalt ragg som hotar med att skriva en debattartikel om hur den feministiska skribenten Elin Grelsson egentligen behandlar män, samt ta hand om sanslöst berusad pojkvän.

Fredag:
Utmattad av torsdagsnatten kommer jag inte in på mässan förrän alldeles mot slutet. Förvirrad står jag vid Aftonbladets monter och hinner träffa Björn Owen Johansson för första gången, samt Anna Svensson och Anna Ekelund.
På kvällen samlas the internets hos Chris, där även Lisa Magnusson och Marcin de Kaminski har anslutit sig till bokmässesamlingen. Förfesten splittras och Isobel tar med mig, Lisa, Isabelle och Karin till den mytomspunna svitfesten på Park som Sigge Eklund anordnar och som i år naturligtvis blir shut down av klagande granne och vakter för första gången. Följdaktligen blir det mest som Lisa skriver: "Alla var jättevärldsvana utom vi. Inte blev det bättre av att alla glas var slut så att jag var tvungen att blanda en gemensam grogg i en tom petflaska som vi sedan gick och halsade lite tonårsaktigt ur."
Därefter går vi på Glänta-festen på Världskulturmuseet och jag dansar lite trött, gläds åt att Julia nu joinat oss och bröstar mig till glädje och liv i tröttheten och Gabriels lyckliga dans bredvid Leif Pagrotsky innan jag tycker att det är dags att gynna andras öden och vila mina hostande lungor och går i förväg hem till Gustav.

Lördag:
Tar en springmacka, kommer in på Bokmässan i redig tid för första dagen. Inleder dagen med Ann Heberleins och Karin Johannissons seminarium om psykisk sjukdom och självmord i dåtid och nutid. Var redan gråtmild och uppfylld av kärlek och Ann Heberlein-effekten är väntad. Jag torkar tårarna om vartannat, tills en lika tårögd Karin hittar mig i publiken och vi kramar varandra i djupt samförstånd över Heberleins klokhet och seminariets storhet.
Efter den gråtande inledningen på dagen möter jag upp Sara Lövestam i Piratförlagets överfulla monter. Hon är precis lika charmerande, oemotståndlig, rolig och avväpnande som jag har hört och fått uppfattningen att hon ska vara och jag blir helt enkelt flatcharmad deluxe av henne.
Jag intervjuar och antecknar som en galning (och stryker under det där om att hon är singel, jag erkänner) och sedan pratar vi om Göteborgs flatmaffia och assymmetriska frisyrer som flat/bitjejs-kod.
Efter en kaffe i Press Centre och småkaksmingel med Andreas Ekström ramlar jag in på ett seminarium om kriminella män och deras flickvänner med Karolina Ramqvist och Katerina Janouch innan jag fortsätter till det seminarie som jag peppat mest under helgen. Louise Persson, Anna Svensson och Susanne Dodillet pratade under rubriken Staten och feminismen. Det var som väntat oerhört intressant, men alldeles för kort. 20 minuter när jag hade velat lyssna och tänka vidare kring deras tankar i flera timmar. Jag fick en kram av Louise Persson innan jag begav mig hemåt och styrde upp en förfest hos min underbara expojkvän. Som Andreas Ekström konstaterade: Ni verkar inte ha en särskilt trasig relation när du kan höra av dig till honom samma eftermiddag och fråga om du kan ta med dig tio personer på en förfest hos honom.
Till förfesten anslöt sig även mina gamla Göteborgsvänner Per och Daniel innan vi hamnade på Den postdigitala festen på Röda Sten. Då hade redan min vän John, helt traditionsenligt, hällt i mig massor med ren sprit innan han gav mig resten av flaskan som färdkost med orden "så länge du bloggar om det imorgon".
På plats blev det bråk med vakterna om gästlista innan vi kom in och Isobel bjöd på öl. Kristoffer Viita anslöt sig till klubben och han och jag pratade bland annat om vad man skulle välja mellan att vara världens bästa älskare eller ge ut en hyllad roman. Jag valde romanen, han valde ligga och sedan lyckades jag, numera traditionsenligt, snylta till mig en öl av honom.
Jag yrde omkring, toalettskvallrade och ihopkissade med Karin och Lisa, flirtade och dansade innan jag och Gustav gick hem genom höstnatten i Majorna.

Söndag:
Jag tar mig in under Bokmässans eftermiddag med ambitionen att kanske faktiskt hinna se lite montrar. Istället hamnar jag i ett spontant möte med ett förlag som jag har pitchat en projektidé för. Att hisspitcha och diskutera former, liksom att få positiva besked när man gett upp hoppet om dem, när man är så trött var faktiskt rekommenderbart. Jag var liksom så luddigt bokmässetrött att jag inte riktigt förstod vad jag hände innan jag hade ett ja-svar, en förläggare och ett inbokat planeringsmöte i handen helt plötsligt. Än så länge är projektet hemligt, jag är alldeles för neurotiskt för att kunna skriva om det i ett tidigt skede.
Jag blev också presenterad för en bedårande Birgitta Stenberg, köpte Judith Butlers Frames of war som enda bokmässefynd och lallade omkring innan jag gav upp hoppet om att kunna stå på benen så mycket längre.
Gick hem till Gustav och la mig. Vaknade upp av att han köpt en present till mig. Loka Kanarp hade signerat Pärlor och patroner till mig med hälsningen "vi ses på Internet" eftersom jag hela helgen misslyckats med ambitionen att hitta hennes monter och komma dit och heja.
Sedan åt vi pizza och Gustav gjorde ett tillfälligt oralsexavbrott med Kanye-repliken "I'm really happy for you and imma let you finish but..." och påminde mig således om varför vi är bäst.

Ett gigantiskt tack vill jag säga till alla er som gjorde den här helgen så intensiv, så galen, så rolig och full av intryck, samtal, händelser och kärlek. Vi ses på Internet.

Känslan inför Bokmässan

2009-09-23T11:50:00.003+03:00

Varje gång man pratar med mer erfarna Bokmässebesökare av den ackrediterade sorten får man känslan av att Bokmässan är det nödvändigt onda. Ett kultursveriges-Mordor i fyradagarsformat som man måste pina sig själv igenom. Alla suckar de över fyllor, svettiga montrar, stress och ytligt mingel.
Det är inte som om jag inte kräktes på monterlivet förra året och trodde att jag skulle svimma av syrefattighet, men min värld är det fortfarande nytt, spännande och roligt att vara ackrediterad och ha mer att göra på Bokmässan än att köpa gamla tidsskriftsnummer och tränga mig förbi Guillou-klungor. Framförallt känns det urkul med så mycket finbesök här i min stad.
Således, och ställd mot de garvade besökarna, känner jag mig idag mest som någon av flåstonåringarna i Superbad som ska få gå på sin första fest. Otroligt peppad, fruktansvärt pinsam. Kom fram och säg hej till mig om ni ser mig. Ni kan kalla mig McLovin.

Kejsarens nya blogg

2009-09-22T18:29:00.002+03:00

När jag flyttade från Skunkdagbok till bloggformat 2005 hade jag ingen aning om vad bloggen skulle innebära och vilka möjligheter den hade med sig. Jag hade redan jobbat som krönikör och frilansjournalist i flertalet år, men att använda bloggen för att diskutera och debattera fanns inte ens på kartan.
Jag vill bara ha ett forum att anonymt vräka ut mig. Ännu mer behövde jag det det där omtumlande året 2006. Då var bloggen min enda tillflyktsort alla sömnlösa nätter och i mitt känslomässiga kaos.
När jag läser kommentarerna om er läsare slår det mig hur många av er som hängt med ända fram tills nu. Och att jag på många sätt kan sakna det direkta, känslomässiga bloggandet under anonym flagg, hur jobbigt det än var att mörka mitt bloggande och sudda ut identitetsspår.
Att bara sätta sig i blogger och vräka ut sig. Det fanns en sådan befrielse i det.

Men jag är ju inte riktigt där längre och jag är stolt över att kunna behålla den privata tonen som jag vill ha kvar och samtidigt ha hittat och känner mig bekväm i ett annat spår och ett annat tonläge.
Men jag inser mer och mer hur mycket jag begränsar mig i det.
Den största anledningen till att jag hade en anonym känsloblogg, förutom det omedelbara behovet av det just då, var rädsla. Efter flera år i ett politiskt ingenmansland och en uppriktig förvåning över människor som trodde på min intellektualism och kompetens fanns det ingen möjlighet att någonstans gräva fram i mitt självförtroende att jag hade någonting att säga.
Förra sommaren, då bloggen började få en annan typ av inlägg och nya läsare, var jag ständigt panikslagen. Jag gjorde inte mycket mer än jobbade, läste fackböcker och avhandlingar den sommaren och för varje inlägg som jag hade skrivit utifrån någon av alla de där genusböckerna eller sociologiska avhandlingarna ökade skräcken. Snart kommer någon att komma på mig. Snart kommer de att fatta att jag bara låtsas att jag kan någonting. Snart kommer de att upptäcka att jag inte alls är smart.
De där människorna som jag hade sett upp till och vars texter som jag läst blev bloggläsare, så småningom frilanskollegor och ännu lite senare Twitterfollowers. Jag började känna mig mer och mer bekväm i den nya rollen. Slutade rädslas över att ingen skulle ta mig på allvar, men pyntade ibland mina genusinlägg med lite extra många akademiska ord för att ingen skulle betvivla att jag var kunnig. Jag är väldigt akademisk språkkunnig och det är ett billigt sätt att låta smart, men ack så effektivt.
Framförallt har jag skrivit om saker som berört mig själv, där jag har kunnat använda mig av mig själv. Folk kallar det utlämnande och erfarenhetsbaserade för modigt. För mig är det inte ett dugg modigt. Det är i många fall av feghet som jag gör det. Att hänvisa till egen erfarenhet är ett enkelt sätt att legitimera sin ståndpunkt. Ens erfarenheter kan ingen ifrågasätta. Må så vara att jag gör bra analyser av erfarenheterna, men jag har sällan litat på att jag kan analysera saker utan att hänge mig åt personliga, känslomässiga argument. Det är inte bara fegt utan också problematiskt.
Jag tror att Gabriel hade en poäng när han sa att en skribent kommer till en punkt då man måste sluta att gräva i sig själv och bli bättre på att blicka utåt. Jag undrar om jag har kommit till den punkten nu. Det som återstår är egentligen bara modet.

De senaste dagarna har jag slukat all media om budgeten, budget-debatten och kulturpropositionen. Jag har twittrat om det, skrivit anteckningar om det. När Gustav kom hem till mig igår kväll hann han knappt ta av sig skorna innan jag började spotta ur mig alla mina tankar kring alltifrån konstnärslön, entrepenörsskap till strypta tidsskriftsanslag.
Sent inatt låg jag fortfarande vaken och tänkte på höstbudgeten och imorse vaknade jag häftigt och sprang upp till skrivbordet och började anteckna.
Jag har väldigt mycket tankar kring allting. Ändå stannar mycket där. Det som inte rör de hemvister där jag känner mig helt bekväm, vilket främst rör genus, queer och psykiatri, gör mig alltför nervös för att våga uttala mig särskilt mycket. Jag gör mina försök ibland. Men mest vågar jag inte ta steget.
I problematiken ligger naturligtvis en förvirring över min nuvarande politiska hemvist. Diskutera politik och debattera var inga problem när jag gick i gymnasiet och var engagerad medlem i Ung Vänster. Då hade jag ett helt åsiktspaket och ett partiprogram som kunde backa upp mig. Numera tar jag ställning i varje fråga på egen hand och har blivit en förvirrad och ängslig blandning av rödgrön socialliberal med en retorik kring småföretagande snodd av Maud Olofsson.
Men i min rädsla att skriva alla de där texterna kring budgeten, valet, kulturpropositionen, universitetets ställning och allt det andra som jag vill skriva om ligger framförallt någonting annat. Samma rädsla som fick mig att aldrig räcka upp handen i skolan, bortsett från faktumet att jag var skitblyg. Samma rädsla som gör mig uppriktigt förvånad varje gång någon beskriver mig som smart, insatt och intellektuell.
Snart kommer de på mig. Snart kommer de att upptäcka bluffen. Snart fattar de att jag är dum i huvudet och inte vet vad jag pratar om.
Nu på förmiddagen skrev Gustav ett blogginlägg om kulturproppen. Lite kort sammanfattat, hans tankar kring det hela. Jag blir uppriktigt och innerligt avundsjuk. På att han vågar. Att han bara kan slänga iväg ett blogginlägg om kulturproppen sådär innan jobbet.
Jag lovar mig själv att bli bättre på att våga. Bättre på att skriva också de texterna, oavsett rädsla för att misslyckas eller inte vara så förbannat insatt, kunnig och duktig.
Jag älskar politik, debatt och samtidsdiskussioner mest av allt, bortsett från min familj och vänner, Southern Comfort och vackra bröst möjligen. Det är förbannat synd om min egen rädsla ska hämma mig i att ta den kärleken på allvar.

Fotnot: Att det är dåligt med uppdateringar just här har ju också i viss mån att göra med den grava tidsbrist som jag upplevt senaste tiden, men det tar ju inte bort problemet i grunden.

Jag vet att jag börjar bli lite tjatig...

2009-09-19T13:38:00.002+03:00

...i mina ständiga kärleksförklaringar till Isobel Hadley-Kamptz. Men jag slutar liksom aldrig att förvånas och förtjusas av en stor, svensk debattör som förespråkar mina tankar i så många ämnen och som vrider och vänder på perspektiven på ett så oerhört nyanserat och nytänkande sätt. I dagens Expressen skriver hon om ett av mina hjärteämnen och uttrycker så mycket av mina ståndpunkter i det att jag får gåshud.

Jag minns inte när jag senast skrattade såhär mycket

2009-09-19T13:13:00.003+03:00

Det har funnits perioder i livet då jag har skrattat väldigt mycket, varje dag. Jag älskar att skratta. Jag älskar att befinna mig i sällskap där minsta sak kan ge sådana skratt att man ligger dubbelvikta och gråter tills man inte längre minns vad man skrattar åt. Mitt gängs traditionella söndagshäng brukade vara sådana. Bakfulla och utslagna låg vi sockerstinna och pratade eller spelade spel och skrattade tills vi grät. Min familj skrattar väldigt mycket skratt av samma sort. Senast som jag skrattade så mycket och så innerligt var förmodligen efter Juliagruppens seminarium tillsammans med Julia, Karin och Annan. Jag minns att jag dunkade näven i bordet för jag inte visste vart jag skulle göra av allt skratt.

De senaste veckorna har jag inte skrattat särskilt mycket. Jag har varit nere, jobbat och pluggat för mycket, träffat mina vänner oerhört sporadiskt, mest varit trött när jag träffat Gustav och den senaste veckan har jag legat sängliggande i sjukdom och feber och knappt träffat folk, än mindre haft något att skratta åt.

Så kom gårdagens nyhetssändning på TV4. Där man på allvar försöker ta upp KD och Anna Anka. Jag ligger utslagen i soffan, Gustav bredvid mig. Och jag hör för första gången någon uttala namnet Anna Anka. I ett "seriöst" politiskt inslag. Med partiledare, partisekreterare och kvinnoförbundsordförande. Alla uttalar de namnet i en seriös kontext. Och jag skrattar mig dubbelvikt, jag skrattar så tårarna rinner och hostan ramlar in i skrattet och precis när jag inte klarar av att skratta mer säger Göran Hägglund "Anna Anka" med allvarlig röst och skrattet brister igen och precis när jag hämtat mig och hostar halvt ihjäl mig har de bjudit in politiska kommentatorn Lena Smedsaas som med allvarlig röst talar om Kd och Anna Anka.
Det var en av mitt livs bästa och mest välbehövliga skrattanfall. Tack overkliga, bisarra samtid för att du bjuder på sådana skratt.
På Nyhetskanalen finns en modifierad version av reportaget. Notera partisekreteraren Lennart Sjögrens oförmåga att hålla sig ifrån en ank-ordvits i hans uttalande.

Hägglund och radikalismen

2009-09-17T13:21:00.006+03:00

Igår Anna Anka, idag Göran Hägglund. Vi skrattar, förfasar oss, skämtar och suckar. Men till skillnad från Ankans, i förlängningen meningslösa, utspel är det dags att ta Hägglund på allvar.
Det var fantastiskt roligt att mitt i semestern sitta och skratta åt hans Almedalsutspel på badstranden. Nu är det mindre än ett år kvar till val, han kör vidare på samma spår och vi kan inte längre bara skratta och vifta bort. Finns det en chans att Hägglund vinner röster, nu när Kd svajar kring 4 %-spärren, på grund av vanlighetsflirtig retorik är det allvar.
Då är det dags att prata allvar.

Vilket naturligtvis inte är enkelt när det gäller en debattartikel som inleds med ett Ulf Lundell-citat och vidare klumpar ihop begreppen radikalism och vänster. Det är inte helt enkelt när det blir sorgligt uppenbart att Hägglund och hans etablissemang är helt clueless om vad dagens radikalism handlar om och i förvirring slår hejvilt mot både jämlikhetstänkare, genuspedagoger, vänstersympatisörer och kulturskribenter. Att beteckna den radikalism som Hägglund avser beskriva som ”vänster”, och dra Reclaim the Streets och Claes Borgström under samma kam, tyder på en sådan världsfrånvänd okunskap och ovilja att det är svårt att inte åtminstone unna sig ett leende skak på huvudet.

Men Hägglund uttrycker också, om än oändligt klumpigt och uppviglande mot en värld han inte verkar förstå, ett gap mellan radikalism och ”folk”. En spricka i radikalismen, hur man nu än väljer att definiera den, som bland annat Olav Fumarola Unsgaard och Daniel Strand skriver om i senaste numret av Arena. Även här finns en kritik mot radikalismens självspegling och ovilja att nå utanför det identifikativa, interna rummet.
En av mina lärare på genusvetenskapen (det var för övrigt hon som skrattade högt när vi frågade vad de pratade om på fikarasterna på institutionen och sa att hon aldrig varit på en arbetsplats där det pratas så mycket mördarsniglar och brödrecept, orka prata politik på rasten) pratade om behovet av att gå in i garderoben.
Ett slutet rum, där man kan tala samma språk och vissa saker grundförutsätts. Där det finns en radikal agenda som man inte behöver försvara eller göra anspråk på, för att den är antagen och man kan diskutera vidare. Där man slipper harva på i de tunga diskussionerna.
Hennes poäng med garderoben, om det så handlar om HBT-sammanhang eller ett feministiskt möte, var att de måste få finnas för att man ska få ny energi och luft. Men vad händer när man aldrig öppnar dörren till garderoben sen? Blir det inte väldigt kvavt därinne då?

Isobel skriver ”jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför”. Jag tror att vi alla har gjort det en smula och att det är väldigt skönt.
Men så länge det finns ett politikeretablissemang som klappar människor på huvudet och förespråkar såväl en apolitisk position som en anti-intellektuell sådan behövs mer än interna Facebookgrupper och gemensamma skratt på Twitter.
När inte Göran Hägglund tar medborgarna på allvar måste några andra göra det.
Radikalismen idag är en brokig skara. I Göran Hägglunds ögon rymmer den alltifrån liberala (även fast han själv inte ser det utan lever i villfarelsen att kulturskribenter är vänster), miljöpartister, anarkister, sossar, vänsterpartister, konstnärer, genusvetare och kulturutövare.
I grunden strävar jag och många andra med mig mot samma mål som Göran Hägglund: Frihet att slippa få mitt privatliv påpassat och tillrättalagt.
Men där Göran Hägglund ser radikalismen som ett hot ser jag normerna som hotet mot min frihet att definiera mig, mitt kön, min sexualitet, min familj och mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Det är inte en icke-fråga för världsfrånvända, ovanliga radikaler som diskuterar postmodernism på genusvetarseminarium. Det är en fråga som berör alla. Och det räcker knappast med "aktsamhet och tolerans". För mig kommer engagemanget kring frihet och självdefinition varken från queerteorin, kulturartiklar eller genusvetenskapsstudier. De har bara blivit analytiska redskap för mig i min grundläggande strävan.

Så länge en av våra ledande politiker klappar medborgarna på huvudet och säger ”bry dig inte om de där konstigheterna, lilla vän” och fråntar dem ett politiskt subjektskap, lämnas öppet mål för en radikalism som förmår diskutera hur det privata blir politiskt i ett bredare forum. Det är betydligt mindre bekvämt än att fortsätta bekräfta varandras, om än ofta vitt skilda, ståndpunkter i interna samtal. Men det är desto viktigare.

Osynlig ångest i skolkorridoren

2009-09-15T15:53:00.001+03:00

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

Unga tjejer och sexvanor på nätet

2009-09-14T15:06:00.002+03:00

I förmiddags hörde Aftonbladet Debatt av sig och undrade om jag kunde skriva någonting om ungdomars sexvanor på nätet, med anledning av Ungdomsstyrelsens rapport som läggs fram idag.
Det kunde jag.

Dagens identifikationsobjekt

2009-09-13T23:50:00.001+03:00

Gårdagens lokaltidningsleende

2009-09-13T17:26:00.004+03:00

I samband med gårdagens krönika i BT publicerades även en artikel om mig.
- Vill du läsa artikeln innan den går i tryck?, undrade journalisten.
- Nej nej, sa jag.
- Är du riktigt säker?, sa hon.
- Ja herregu, det behövs inte, sa jag.

När jag nu läst artikeln och förvånats över att det plötsligt är jag som är ny redaktör för Rocky, och inte Tony Ernst, att min Markus Krunegård-artikel tydligen är skriven till Ord&Bild samt en del andra sakfel förstår jag varför man ska läsa igenom artiklar innan de går i tryck. Men annars var det en fin artikel och en del korrekta saker. Som det där i ingressen om raketkarriär i mediasfären. Typ.

Fotnot1: Nej, den finns inte publicerad på Internet tyvärr.
Fotnot2: Tack Björn för fotot. Du kan få äta frukost med mig anytime, vännen.

På skattebetalarnas bekostnad

2009-09-12T15:17:00.001+03:00

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9

Det handlar om mer än gratis blodtrycksundersökning

2009-09-11T12:49:00.002+03:00

Jag har haft fler psykologer än förhållanden i mitt liv. Inte särskilt konstigt, med diverse ångestproblematik i bagaget och en allmän läggning av oro tenderar man att vara mer attraktiv för psykologer än som eventuell partner.
Jag har också ungefär lika svårt för vårdpersonal som för förhållanden. Kanske är det därför som jag har avverkat en hel del. Det och den naturliga rundgången, där man slussas mellan olika vårdinstanser och platser.
Oavsett vårdsituation tar det väldigt lång tid för mig att bygga upp ett förtroende för den läkare, psykolog eller kurator som jag möter. Extra svårt är det när det är problem som rör mitt inre. Det tar tag att släppa garden och det är svårt att inte påverkas av den inneboende maktstrukturen i ett vårdmöte, där jag som patient är underordnad. Jag tycker inte om att vara underordnad, behövande och be om hjälp. Därför blir det extra svårt när läkare ser mig som patient och inte som en individ med en egen vilja och tankar kring hur jag mår.

Jag har mött så mycket dålig vårdpersonal i mina dagar.
Det har funnits dem som jag har tyckt om och funnit förtroende för, som min andra psykolog, som sedan lyckats rasera allt. I hennes fall handlade det om att försöka få mig att ”erkänna för mig själv” att min kärlek till min dåvarande flickvän bara var en uppbrottsfas relaterad till en försenad revolt mot mina föräldrar.
Det har funnits dem som jag aldrig har hunnit få förtroende för, för att de försvunnit in i väggen och blivit menlösa. Inte ställt några krav, inte ställt några frågor. Nickat snällt och gett mig en ny tid, stirrat på klockan ihop med mig.

Jag har mött riktigt dåliga exempel på vårdpersonal-bemötande. Som min senaste gynekolog som vägrade tolerera min förklaring till varför jag äter antidepressiv medicin.
- Oro och sömnproblem, sa jag uppriktigt.
- Nej, så kan det inte vara, sa hon, SSRI-preparat skrivs bara ut om man är djupt deprimerad.
- Men jag känner väldigt många som äter det på grund av allt ifrån långvarig smärta till PMS, det är ju en vanlig medicin, svarade jag.
- Vem är det som är läkare här, du eller jag?, sa hon och sedan var det slutdiskuterat och jag låtsades vara djupt deprimerad för att jag bara ville ha undersökningen gjord så att jag fick gå hem.
Eller ta för den delen mardrömsinstansen Ätstörningsenheten inom SU. Kanske finns det andra som har bättre erfarenhet av den än jag och jag motsätter inte att det kan finnas bra kompetens. Men redan när jag kom in i väntrummet och såg att de radat upp tjejtidningar på en ätstörningsenheten för unga kvinnor kände jag att något inte stod rätt till. Att lägga upp mängder med bilder på size zero-modeller och bantningstips i ett väntrum för unga kvinnor som man ska motivera till att börja äta igen är så kontraproduktivt att jag baxnar.
Läkaren som visade en skrattretande tabell utifrån ett fånigt test som jag fyllt i och tvingats svara på frågor som ”jag tycker att min bak är för stor”. Min kurva ställd mot den normala människan och den normala ätstörda. Jaha, det där är jag. Där är hela min själ och min livssituation i ett rött streck över en statistiklinje som visar precis hur onormal jag är.
Hur jag sedan började gråta och hon undrade om det kändes jobbigt att inse hur sjuk jag var och jag som nickade när jag i själva verket grät för att jag på invägningen visat mig väga 49 kilo medan vågen därhemma visat 48.
Hur jag någon månad senare satt i mitt första samtal, då med ökad självinsikt och en reell vilja att bli frisk. Både jag och min dåvarande pojkvän som satt med i samtalet intygade att jag verkligen ville bli frisk.
- En anorektiker vill inte bli frisk, sa läkaren, du vet inte vad du vill.
Sedan gav hon mig en lapp full av mat som jag förväntades äta varje dag, sa att det var invägning igen om en månad och hade jag inte gått upp i vikt då skulle de låsa in mig på dagvården och det ville jag väl inte.
När jag dagen därpå ringde till deras telefonsvarare och sa att jag aldrig tänkte komma tillbaka ringde de aldrig ens upp för att höra efter vad som hänt.

Men jag har också mött några, få ljusglimtar mitt i all vårdpersonal som vägrar se individen bakom patienten och ta sig tid att lyssna.
Den psykolog som jag började träffa efter Ätstörningsenhetens dåliga bemötande. Han som på riktigt fick mig att bearbeta och reda ut mig själv. Han som jag på riktigt kände förtroende för.
Efter ett halvår var det slut och han försvann.
Och min underbara läkare som jag har haft det senaste 1 ½ året. Som jag har citerat här på bloggen och uttryckt min kärlek till i tid och otid. Hon med sina varma ögon bakom runda glasögon, som pendlar mellan freudianska analyser och kritik av arbetslinjen. Som aldrig velat ställa diagnoser eller berätta för mig vad jag behöver. Som har frågat mig vad jag behöver. Som har litat på att jag vet det.
Nu har hon slutat och flyttat härifrån. Jag behöver en ny läkare. Förra gången som jag sökte hjälp på en vårdcentral hade jag inte sovit på två år. De gav mig svaret att de skulle ge mitt nummer till en läkare så fick jag väl se om han nappade på erbjudandet. Han ringde aldrig upp.

Nu är valet mitt. Det berättas om i GP så gott som dagligen, på spårvagnarnas reklamaffischer och i alla de reklamblad som har ramlat ner genom brevinkastet den senaste månaden. Vårdval Göteborg. Du väljer. Offentliga vårdcentraler och privata vårdgivare som lockar med gratis blodtrycksmätning, onlinebokning och specialkompetens. Med snygg grafik och bilder på leende läkare med denivittänder ber de mig att välja just deras vårdcentral.
Och allt jag vill ha är en vårdcentral där de tar mig på allvar. Där de ger mig en tid och inte avfärdar mina problem som typiska ungdomsproblem under studenttiden eller någonting som är övergående. Allt jag vill ha är en läkare som tar sig tid att lyssna och som ser mig som en individ, inte som en patient som det redan finns en mall för och som man redan vet svaret på.
Allt jag vill känna i ett vårdbemötande är respekt, tillgänglighet och en förståelse för min individuella situation. Allt jag behöver är en läkare som respekterar min situation på samma sätt som om det handlade om en skada på låret eller återkommande infektion.
Det känns fördjävla absurt att man 2009, mitt bland vårdval och individualisering, ska behöva se det som en utopi att faktiskt få allt det ovanstående hos vården.
Mitt bland kolorerade reklamutskick med snygga typsnitt är det faktiskt allt jag begär. Vi utlovar tillgänglighet och kompetens. Det gör de alla. Jag skiter i gratis blodtrycksundersökningar, onlinebokning och vita tänder. Allt jag vill är att få ett bra och respektfullt bemötande. Kan ni leva upp till det?

Jag känner så mycket kärlek för den här tjejen

2009-09-10T20:36:00.009+03:00

Min exflickvän har rotat i sina nostalgilådor, hittat en gammal Vänner-bok som hon sedan har fotograferat. Det här är fakta om mig anno år 2000. Särskilt noterbart är, som min vän Sofia konstaterade, att jag har ungefär samma intressen nu som för nio år sedan ("för mycket internet"), att jag anger mina två dåvarande Internetnicks med mitt namn, samt vad jag helst vill bli. Författare och krönikör. En av två hittills, darling Elin. Jag jobbar på det.

Post-sidekick-depression

2009-09-09T19:46:00.007+03:00

Som redan skrivet blir det inte mycket sidekickande i höst och nu när jag lyssnar på Kvällspasset slår det mig hur mycket jag kommer att sakna det. Att en del av min nyliga depp hade att göra med en post-sidekick-depression.
Nu är jag tillbaka och mår bra igen. Men helvete vad jag saknar radion.
Alltifrån lukten av mikrofonen när man står och pratar till ilningen i magen alldeles innan man går i sändning till intressanta intervjuer till roliga uppdrag till dans under låtar i väntan på nästa pratrum till dagsaktuella ämnen att stöta och blöta och ha en åsikt om.

När man sitter och jobbar med texter eller pluggar är arbetet långsamt och ensamt. Jag tycker om det också, det tillåter mig att tänka efter och verkligen gå in på djupet. Omformulera och tänka en gång till. Men radion var ett sådant underbart komplement till det. Att helt plötsligt börjar försvara tidningen Lands tävling Årets kyrktupp för att jag tydligen tyckte en massa saker om kyrktuppar som jag inte hade en aning om. Att börja ifrågasätta någonting som jag inte visste att jag hade åsikter om. Att formulera sig blixtsnabbt, att få direktrespons, att använda ett annat forum för samhällsanalys, samtal och intervjuer.
Jo, jag saknar radion. Jag hoppas att jag återvänder dit en dag.

Kvinnor som inte hatar kvinnor, men som under den feministiska fernissan åtminstone erkänner att de känner sig lite hotade av somliga ibland

2009-09-08T01:57:00.004+03:00

Ett av de inlägg i min bloggbok som mamma opponerade sig emot var det om när jag gjorde uppror mot mina duktighets- och perfekt kvinna-ideal. Hon tyckte att det kändes obekvämt att alla kunde läsa om hennes långkalsonger och svordomar. Jag bad henne låta det vara, då det är en av de viktigaste texterna om min personliga utveckling och hur mycket det har betytt, om en av de viktigaste sakerna som mamma inspirerat mig med och om min helhetssyn på människan.
Nu när jag ser tillbaka på det, ser jag hur jag fortfarande tampas med det. Agnes skriver om den perfekta kvinnan som hon kämpar för att skrapa fram lite mänsklighet ur och jag vet precis vad hon menar.

För oavsett om mamma uppskattar det eller ej var det bland det mest fascinerande som barn att se hennes förvandling. På vuxenfester då hon helt plötsligt var en främmande mamma som konverserade i diskret läppstift, högklackat och med en vänlig, saklig ton. När hon kom hem från möten med kavaj och doftade parfym. Den officiella mamman, som inte var min egen utan världens. Lugnet som spred sig i mig när hon kort efter hemkomsten hade bytt om till mjukisbyxor, tagit bort läppstiftet och börjat tjata på mig och min syster om att vi väl kunde spela lite Mariocart ihop innan läggdags. Min mamma.
Besattheten av mänskligheten under ytan har präglat mig. Jag är fortfarande fascinerad av människors officiella ansikten och deras privata jag och framförallt somligas förmåga att så osvikligt skilja dem åt. Alla människor som jag på riktigt har fallit för har uppvisat samma drag av ett lyckat yttre och ett osäkert inre. Varje gång jag möter någon som självsäkert visar upp sig själv och har ett imponerande CV kan jag inte låta bli att vilja gräva i dem. Pilla under huden, hitta de där såren. Få dem att tappa det yttre ansiktet och blotta allt som rör sig under det.

Det där med att bli perfekt gav jag upp. Det är inte som om jag inte varje vecka tänker att jag borde bli smalare, duktigare, lugnare, ta lite mindre plats, dricka mindre alkohol, inte härja så mycket och vara lite bättre på monogami.
Men beefen mellan den eviga ambitionen som dömer ut den jag är förlorar alltid mot hon som tycker att det är lite för roligt att vara sig själv. När mina vänner pratar Internetnojor och bakfylleångest ser jag oförstående på dem. Skulle jag gå runt och ha ångest över allt som jag skriver på Internet eller säger och gör på fyllan skulle jag gått under för längesedan. Det är bara att acceptera och embracea, så länge man inte skadar sig själv eller någon annan.

Istället kommer hotet från ett annat håll. Kvinnor, naturligtvis alltid bara kvinnor för att göra det extra ofeministiskt sunkigt, som upprätthåller den där distansen i sina texter. Som är osvikligt intellektuella, distanserade och analyserande. Jag vill så jävla gärna vara Therese Bohman. Jag är så fruktansvärt rädd för henne, för hon punkterar alla mina tillkortakommanden. Hennes texter är de svala konverserande på festen och jag är den svettiga gaphalsen som inte kan hålla mig på rätt sida om det officiella.
Jag har försökt, men likt förbannat kan jag inte låta bli att röra runt i det fula, smutsiga och mest privata i mina texter. Jag kan inte sluta dra tiotusen flåsiga snuskskämt på Twitter eller säga kuken i radio så fort jag får chansen. Heller kan jag inte låta bli att lägga ut sexreferenser och snuskord i bloggen så ofta som möjligt.
Andra som jag har varit livrädd för är till exempel Isobel. Vad jag önskade, långt innan hon läste min blogg, att jag också fick vara överintellektuell, sval och naturligt blond. Sedan började vi prata, träffades vi och jag upptäckte att hon inte var så hotfull. Faktiskt ingenstans. Istället upptäckte jag en människa bakom de intellektuella orden, i kombination med alla de smarta orden, som på inget sätt kontrasterade mot dem, utan fördjupade dem och henne. Allt som jag betraktat som hotfullt och allt annat som jag nu såg hos henne blev nu sådant som jag började älska henne för.
I våras var jag framförallt rädd för Agnes. Hennes överjävligt vackra, intelligenta betraktelser. Hennes träffsäkra cynism och bittra svalhet. Hennes distans till tillvaron, till sig själv och sina medmänniskor. Hennes perfekta läppstift på varje bild, hennes koll på varje klubb i staden och musikreferenser. Hon var exakt så distanserad som jag aldrig lyckas bli. Ställd mot henne kände jag mig som en världskramande flåshippie med knullreferens-tourettes.
Så började vi prata och sedan träffades vi också och någonstans mellan shots, förtroliga samtal, hennes läppstift utsmetat på mig och folköl i en säng till ljudet av hennes guilty pleasure-playlist blev så också hon en människa. Ingenting som motsade det officiella, bara fördjupat. Allt som jag betraktat som hotfullt, men också allt som jag såg nu när hon låg utslagen i en säng med en folköl, var sådant som nu fick mig att bli spontanförälskad i henne.

Och någonstans måste jag fortfarande lära mig det där. Om att mina texter och mitt officiella jag är som det är och ojämförbart med andras. Om att det finns många olika sätt att vara oficiell och privat på.

Tips och trötthet

2009-09-07T22:26:00.004+03:00

Malmö Högskola webcastade nu under kvällen från skiftesföreläsningen om feministisk porr med bland andra Joanna Rytel och Mariah Larsson. (Tack Johanna Nylander för tipset).
Mariah Larsson var klart vassast i sin analys av bland annat Dirty Diaries mottagande och pratet kring skattefinansieringen (vilket hon även diskuterar här, bland annat med en hänvisning till min, Gustavs och Åsiktstorpeds diskussion på Twitter).
Föreläsningen kommer att ligga ute på skiftesföreläsningarnas hemsida inom kort och den är väl värd att titta på. Dessutom fick man se två Dirty Diaries-bidrag i sin helhet, Joanna Rytels och Ingrid Rybergs.

Men till nästa gång en skiftesföreläsning med ett sådant här omdiskuterat och uppenbarligen kontroversiellt ämne ska webcastas - snälla Malmö Högskola, ta bort chatfunktionen. Den skulle i bästa fall kunna upprätthålla sitt syfte, dvs att även låta de som följer föreläsningen via Internet ställa frågor till föreläsarna. Idag drog den istället till sig horderna från Mordor som verkar kunna nosa sig till feministiska porrdiskussioner som orcher letar hobbits med tanke på hur de anföll på Malmö Högskolas hemsida.
Det fina i kråksången var väl att de visade på den här debattens nödvändighet, trots allt. Chattens argument bestod av att de vill knulla feministtjejer i röven (är det här jag ska bli upprörd? please explain). Ett annat fint moment var när de först spyr galla över Joanna Rytels sexism mot män för att i nästa sekund börja diskutera över huruvida hon är söt eller jävligt ful . Naturligtvis ägnas sanslöst mycket tid åt att prata om att deras skattepengar minsann ska gå till - ja just det - VÅRD, SKOLA OCH OMSORG.
Ingen chans att man någonsin kan förklara för dem hur de skjuter sig själv i foten, men å andra sidan tar jag inte debatter med folk som skriker "kommunister! cencur!" så fort man efterfrågar en sansad debatt.

Fucking Åmål revisited

2009-09-07T22:12:00.003+03:00

När vi tillslut kommit ut från Orgia och satt oss i taxin och jag har Agnes läppstift utsmetat runt munnen och taxichauffören kör genom ett nattöppet, blinkande Göteborg och jag är magpirrigt lycklig och Gustav ringer och säger att han är på väg hem till mig och jag förstår ingenting för klockan är ju bara fem och vi ska hem till Karin på efterfest vadå gå hem och radion spelar Halo och Agnes skriker höj radion! högre! till taxichauffören flera gånger innan taxin släpper av oss och vi somnar fyra personer i samma säng.
Då spelar det ingen roll att det kommer långa arbetsdagar, tunga dagar, sömnlösa nätter av den onda sorten, prestationsångest, krav och besvikelser. Då släpper jag den där gnagande rösten om att orka, orka. Då är livet som det ska levas. Passionerat.

(Notera för övrigt att vi dessutom heter som karaktärerna i originalfilmen.)

Change your style again

2009-09-05T13:01:00.003+03:00

Vanligtvis när jag är småtrött, uttråkad och - som nu - dessutom konstant småförkyld brukar jag klippa av mig håret. Bara för förändringens skull. Nu har jag dessvärre nyklippt hår som är snaggat på ena sidan så särskilt mycket finns det inte att jobba med där.
Istället byter jag bloggnamn.
Ingenting konstigt med det, Saker under huden blev Always keepin' it real blir nu kort och gott Elin Grelsson. Jag byter för jämnan. Det är inget konstigare än att ett namn har tjänat ut sitt syfte. De flesta som länkar till bloggen och många bloggrolls har redan titulerat bloggen med mitt namn, så jag följer det exemplet.
Always keepin' it real var roligt i lite mer än ett år, nu är jag trött på att behöva förklara det och inte minst stava det för människor.

Jag tänkte först att namnet också skulle bestå av någon fräck undertitel, som Julia Skotts eller Isabelle Ståhls. Tyvärr är jag inte särskilt fräck eller påhittig just nu. Ett alternativ var att ta tillvara på Jonathans gamla Wu Tang-benämning "Ol' Dirty Grelsson - Live and Uncut", men eftersom jag försöker komma ifrån synen på mig som någon med fetischism för hiphopnostalgiska referenser blev det mest en förlängning av det förra bloggnamnet.
Elin Grelsson. Roligare än så blir det inte, mer än att det förhoppningsvis tillkommer en fräsig header inom kort. (Haha, jag kanske har min underline där förresten. "Roligare än så blir det inte".)

Orka, orka

2009-09-04T14:26:00.009+03:00

Den här veckan känns lite bättre. Jag och Gustav ser Man tänker sitt och dricker drinkar på Social. Äpple- och honungsdaquirin är ljuvlig, men jag borde kört på en enkel Fidel Castro som final efter den sockerchocken istället för att gå vidare på Gustavs sliskförslag som smakade som en grogg på Nettos persiko-iste.
Jag börjar kurser igen, finner min plats på universitetet igen, och hetsar däremellan med projektplanen inför doktorandansökan som ska vara inne om några veckor.
Jag är glad, lycklig, men när tröttheten slår till är den inte smygande, den slår ner och förlamar mig.
Jag tycker att livet är roligt igen, kan inte min kropp bara hänga med på drinkkvällar och långa föreläsningar om skolastiker och semiotik eller artikelpitchar och middagar med vänner?
Det är frustrerande att inte orka, jag bara måste orka.

Uppdatering: Nej, jag vet, man måste inte orka. Inte mer än allt som är primärt just nu. Men det är svårt att låta bli. För mycket som är roligt, engagerande, intressant. Hela tiden, saker som engagerar.

Mera runk för skattepengarna!

2009-09-03T21:24:00.003+03:00

Jag är mycket glad över att Åsiktstorped har sammanfattat vår diskussion om de där skattepengarna som går till Dirty Diaries.

Porr, Joanna Rytel och kvinnohatet

2009-09-01T14:56:00.006+03:00

Ivar skrev häromdagen om Dirty Diaries och framförallt om Joanna Rytels bidrag, vilket också efterföljs av en lång och intressant diskussion i kommentarerna.
Men jag håller inte med.
Jag tycker inte om etiketten feministisk porr. Jag tycker att det är tråkigt att Dirty Diaries till varje pris ska marknadsföras som ”feministisk”, som någon form av kravmärkning. Mycket mer intressant hade det varit att helt enkelt konstatera den som alternativ porr eller en annan take på pornografiska skildringar helt enkelt.
Så fort någonting får etiketten feministisk ska väldigt mycket läsas in. Sexskildringar är politiskt, sex är politik, men att sätta en politisk etikett på det hela stjälper mer än hjälper.
Nuff’ said om det.
Jag håller hursomhelst inte med Ivar om att det mest tabubelagda skulle vara att säga att man tittar på porr. Oavsett kön, det är inte särskilt tabubelagt längre. Snarare får man, framförallt som kvinna, gärna framhålla att man gillar porr. Man vill inte uppfattas som en frigid könsmaktsordningsfeminist utan liberala tankar. Jag tror inte att det är en slump att flera av regissörerna i Dirty Diaries har framhållit att de konsumerar ”vanlig” porr och att de inte ser den som främst kvinnoförnedrande, utan mest tråkig och fantasilös.

Jag skulle vilja påstå att mer tabubelagt än att säga att man gillar porr idag är att uttrycka tankar enligt den 90-talsfeministiska doktrinen om könsmaktsordning. Om porr som kvinnoförtryck till exempel. Vilket jag personligen är tacksam för, fuck no att jag vill tillbaka till en tid då den feministiska rörelsen låg jävligt nära kristdemokraterna i sina krav på porrförbud, avsexualisering av det offentliga rummet och förövare/offer-tankar.
Samtidigt har den mer queerteoretiskt, liberalt lagda feminismen ett stort problem i sin vaghet.
Det finns få akademiska discipliner som dras med så mycket fördomar som genusvetenskap (även om det inte är en disciplin i traditionell bemärkelse, utan mer ett tvärdisciplinellt ämnesområde under utveckling). Så många verkar tro att man sitter där och uttrycker klara svar om patriarkatet och manssamhället. I själva verket har jag aldrig varit med om en ängsligare kontext än seminarierna på genusvetenskapen. Fina ord och problematiseringar före dogmer och disciplin. Genusvetenskapen idag är den liberala feminismen i ett nötskal.

Just därför älskar jag Joanna Rytel. Därför valde jag henne att skriva om när Johan Miderberg bad mig gästblogga för Saker som inspirerar förra sommaren. För att hon inspirerar mig i all sin kompromisslöshet, provokation och brist på rädsla och ängslighet.
För detta är jävligt grundläggande om Rytel: Hon är en provokatör. Jag tror inte att det är ett medvetet drag att ständigt provocera. Det är hos oss som blir provocerade som det ligger.
Hon är en reinkarnation av Valerie Solanas Scum Manifest. Man blir skitförbannad, chockad och undrar om man verkligen får göra, säga och tycka såhär. Sedan inser man att de här orden har uttalats så förbannat många gånger av manssamhället om kvinnor, men då ansetts som filosofi och god litteratur. Eller en del av kulturen, som man får lära sig att leva med.
Ivar har också ett sakfel gällande Rytels konstverk om hennes relation med en svart man. Jag såg filmen på Göteborgs Konstbiennal för ett par år sedan och satt, som alltid, och gapade och undrade om man fick vara såhär postkolonial och sexistisk. Sedan insåg jag att hon bara uttryckte tankar som finns där, i det där lagom klädsamma vurmandet för svarta män av vita kvinnor. Hennes beskrivning av konstverket var just en kritik av det postkoloniala begäret och ett ifrågasättande av maktstrukturer, där den vita kvinnan tar sig rätten att exotisera den svarta mannen. Hela hennes konstverk var en tjugo minuter lång sammanfattning av begreppet intersektionalitet, fast jävligt in your face och inte teoretisk.
Till Dirty Diaries har hon gjort en film där hon blottar sig för män. Inte i syfte att behaga, utan att äckla. Jag förstod hur diskussionerna skulle gå. Skattepengar går till manshat. Rytel visar att feministerna hatar och vill hämnas på män. När vi intervjuade henne i Kvällspasset för några veckor sedan frågade jag ängsligt om just detta. Vad kommer männen som redan är anti feminism att säga om detta?
- Det skiter jag i, svarade hon, jag är inte ute efter att uppfostra idiotiska män i jämlikhetstänkande. I så fall ska jag ha jävligt bra betalt för det.

Och det finns någonting jävligt inspirerande i den kompromisslösheten, i det svaret. En motvikt till alla ängsliga, liberala texter som bedyrar att båda könen lider lika mycket av könsroller och ojämlikhet. Vaga formuleringar, problematiseringar, inte vara för arg eller för kritisk. Helst inte använda ordet patriarkat. Och så bedyra att man gillar porr, sex och prostitution är på sin höjd problematiskt och ständigt försöka nå någon fucking konsensus.
Den liberala feminismen älskar konsensus.
Joanna Rytel bjuder inte på någon konsensus. Hon skiter i förbannade antifeminister eller sårade feministiska män som ser sig ofrivilligt påhoppade. Hon gör feminismen en fördjävla otjänst och jag älskar henne för det.
För mitt i ens fina ord och ens närmande av slutsatser och problematiseringar i alla ens lagom arga krönikor och bloggtexter finns det ju någonting annat. Dagar då jag får mail från tjejer som blivit utsatta för grova våldtäkter, då min vän inte vågar vistas i sin lägenhet för att mannen mitt emot blottar sig för henne och polisen kan inget göra eller min närmaste granne håller på att slå ihjäl sin flickvän och polisen dröjer alldeles för länge.
Då är jag fan inte så jävla sugen på att försöka finna konsensuslösningar på jämställdhetsproblematik. Då är jag fan så jävla mycket mer sugen på att skaffa ett vapen och prickskjuta män i ballarna.

Det finns en enda kvinna i Sverige idag som uttrycker någon slags feministisk provokation. Som är fullständigt kompromisslös och gör alltifrån att skriva krönikor om att hon vill bränna sin expojkväns könshår till att blotta sig för män på en tunnelbanestation. Jag älskar henne för det. Hon är min ventil. Mitt bland grova våldtäkter, misshandel och blottande män tycker jag att ni killar faktiskt kan leva med henne, utan börja böla om hur jävla förtryckta och utsatta för sexism ni känner er så fort hon öppnar munnen eller gör någonting.
Jag behöver henne. Vi behöver henne.

Från föredetta älskare hör man sanningen

2009-09-01T14:12:00.001+03:00

"Andra i min bekantskapskrets har börjat skaffa bostadsrätter och barn. Du sitter på Twitter och uppmanar mediakvinnor att skicka bilder på sina bröst i utbyte mot kaksmulor. Du lever liksom i en egen liten galaxy far far away."

Mellanperioder

2009-08-30T16:15:00.004+03:00

Jag har varit lite under isen det senaste.
Jag har satt mig vid datorn och bara krampat. Pendlat mellan att håglöst gå runt i lägenheten, gråta eller ha hjärtklappning och hyperventilera. Jag vet inte om svackan är över än. Det känns lite lättare nu.

Plötsligt, efter festivaler och Stockholmsbesök och jobba tio timmar om dagen, stannade livet av lite. Jag är inte så bra på att hantera det. Jag är väldigt dålig på mellanperioder. Som jag sa till pappa när han ringde på min födelsedag:
- Antingen är jag stressad för att jag har så mycket jobb eller så är jag mycket mer negativt stressad över att jag har för lite.
I mellanperioderna hinner allting ikapp mig. Intrycken ska reflekteras och bearbetas. Jag måste möta mig själv på ett sätt som jag inte gör när jag snurrar omkring mellan fester, möten och frilansjobb. Jag är väldigt dålig på att möta mig själv.
Så jag går i min lägenhet och känner mig fullständigt värdelös och osedd. Pendlar mellan gråtmild apati och fullständig olust inför samhället, debatter och diskussioner. Allting känns så onödigt. Så flyktigt. Jag läser och betraktar, men orkar inte delta.
Eller så kommer ångesten ikapp mig, antingen i dess milda form som inkluderar sömnlösa nätter av oro. Eller i dess starkare form då hjärtat slår så fort att jag överväger sjukvårdsupplysning, för tänk om det inte bara är ångest utan en riktig hjärtinfarkt den här gången.
Det är det aldrig. Inte än, åtminstone.

Och ändå. När jag blir intervjuad på fredagen svarar jag uppriktigt på den där sortens kortfrågor som är så svåra. Jag har inga problem att möta mig offentliga, officiella jag och prata om min bakgrund på den norrländska landsbygden, mitt romanprojekt, mina universitetsstudier och frilansjobb. Kortfrågor är mycket svårare.
- Vad gör dig lycklig?, undrar hon.
- Livet, svarar jag för inget annat svar kan jag ge.
Livet gör mig ledsen, ångestfylld, orolig, sorgsen och inte minst uttråkad. Livet, denna sörja av havregrynsgröt och räkningar, som ibland består mer av logistik och byråkrati än verbet leva. Ändå denna ständigt passionerade, dramatiska och ibland outhärdliga relation till livet som jag hyser. Jag blir lycklig av livet både på grund av och trots att jag tvingats in i en passionerad och dramatisk relation med det.
Jag älskar livet också när jag hyperventilerar och hjärtat slår så hårt att jag tror att jag ska dö, när jag tänker att den här natten överlever jag kanske inte. Jag älskar livet också när jag tror att min kärleksrelation är på väg att rämna och sitter ensam i min barndomskoja med en tom telefonlur i handen och alla känslor utanpå kroppen, gråter och slår knogarna blodiga mot stenar.
Jag älskar livet när jag dansar med älskade vänner och har bubbel i blodet och känner mig som fucking drottningen av världen.
Och allra mest älskar jag livet när jag accepterar mellanperioder, när ångesten långsamt klingar av, när jag hittar en annan ton att sjunga i ett tag. Inga dramatiska utspel, inga spännande möten, inga stora ord ens i mina texter. När jag ligger utsträckt och halvnaken i min älskades säng med en trave böcker och en spinnande katt på min mage. När livet tillåts vara precis så lite och exakt så mycket. Livet gör mig lycklig, också i sina minsta stunder.