Scener ur ett avsked

1.
Man vet det i rörelserna och blickarna långt innan det har skett.
Man vet alltid. Men vi låtsas inte om. Så mycket har skett under en sommars frånvaro av varandra, då jag pendlat mellan att radera numret och tänka skitsamma och sluta ögonen vid maskinen vid tanken på hans kind mot min.
Det är nu det blir riktigt farligt. Så mycket farligare än då vi skiljdes åt.
Det är han. Den subkutana närvaron av honom i mig, hur skyddet minskar och avståndet inte längre finns.
Det är jag. Han ser mig. Nu sker alltså det som gör att jag alltid vill fly när det börjar brännas. Jag blottlägger mina egna brister i någon annans ögon och tvingas således att se dem själv.
Han är på väg någon annanstans. Jag är bara rädd.

2.
Man vet det så väl, det där rastlösa och förvirrade hos en människa som har ord på tungan som kommer att göra ont. När han går ensam till affären lämnar han mig med Håkan Hellström. Det är mitt eget fel det som hände med mitt hjärta för jag har alltid vetat att du inte skulle stanna och tusen nålar av hårda händer över mitt hjärta för jag vet och det är mitt eget fel och när han återvänder ber jag honom stänga av, utan att förklara varför. För ännu några timmar till ska vi låtsas så vi ignorerar till ljudet av 2pac och Håkan Hellström är långt borta och krampen hinner nästan lättna.

3.
Den där tystnaden. Vi tar lite förvirrat på varandra. Som om vi inte längre vet hur vi ska förhålla oss till varandra. En klumpig hand på midjan är lättare än att öppna munnen.
- Vi måste prata.
Jag protesterar. Säg det du måste säga imorgon istället, om nästan ett dygn, för då lämnar jag stan. Jag orkar inte stanna här när allting går sönder, jag kommer bara att vilja gå då så snälla säg ingenting nu.
- Jag förstår inte vad du menar.
- Jag borde aldrig ha åkt hit.

4.
Han säger det, jag vet det.

5.
I badrummet.
- Nu gråter du inte, säger spegelbilden, för fan du gråter inte inför andra människor och du har redan visat dig så skör och sårbar och du gör inte sådant. Mänskligheten är till för att fly ifrån. Visa dig inte mer mänsklig inför honom. Du kommer att döma dig själv så hårt efteråt om du gör det.
Jag förväntar mig en knapp som man kan trycka på för att aktivera säkerhetssköldarna. Som om jag vore någon jävla science fiction-maskin.

6.
- Vi borde inte, säger han.
- Vad spelar det för roll?, säger jag och kysser honom.
Jag vet att jag för en kort sekund ser honom i ögonen. Jag som alltid brukar blunda för att undvika närheten. Nu möts våra ögon. Jag är redan skyddslös och blottad.
Sedan börjar jag att gråta.

7.
- Jag vet inte längre varför jag gråter. Det är inte över dig och över oss längre, det är över allting. Det här jävla skitlivet. Du blev en projektion över min egen tomhet den här sommaren. Jag har flytt mig själv, flytt till din bekräftelse för att slippa mig själv. Som om du var en belöning för min egen strävan. Men livet fungerar ju inte så. Det finns ingen logik.
- Det är ett orättvist jävla skitliv. Vi förtjänade ju faktiskt varandra.

8.
Jag kan inte vara arg. Jag som alltid blir arg. Jag blir svartaste lakrits och varje uppbrott och svek blir ännu en börda i den där frätande bitterheten och i helvete heller att jag ens gråter över någon, när man istället kan lyssna på Play on playa och kedjeröka.
Men hans kind stryker jag över och när han andas tungt mot mitt nyckelben viskar jag att det är okej, du är en fin människa och man gör så gott man kan i det här ologiska jävla skitlivet.

9.
Tätt, tätt intill varandra. Tidigt på morgonen, ingen sover. Tätt, tätt intill varandra när vi viskar och pratar om allt. Om rädslorna, livet, känslorna. Det finns inget skydd längre, allt är försent.
- Har jag varit bra mot dig?, undrar jag.
- Alltid, Elin.
Jag kysser i hans nacke. Jag är storskeden, han är lillskeden nu.

10.
Han sover och jag ligger vaken. Somnar till i någon kvart. Drömmer mardrömmar och knuffar bort hans arm i sömnen. Vaknar av att jag gråter.

11.
Han gör frukost. Jag äter inte. Han ser på mig. Jag blundar.

12.
- Jag kan inte tänka klart längre. Det känns som om jag har feber. Det bara snurrar. Allt är bara känslor.
- Jag vet vännen. Men det är såhär man vet att man lever på riktigt.

13.
Jag hittar hans fula gamla mössa med Modo Hockey-logga på. Drar ner den över huvudet. Det är mössan som gör att scenen vrids från sorglig till absurd. Bara en liten vinkelförändring.
Jahaja. Här sitter jag, Elin, och är 25 år och rödgråten och nyknullad i en tom lägenhet i Umeå med en Modo Hockey-mössa nerdragen över öronen.
Vi skrattar båda två, äntligen skrattar vi.

14.
Han håller om mig. Det är de sista timmarna tillsammans. Jag kysser hans knogar och säger att han har väldigt vackra händer.
- Du är väldigt vacker Elin, säger han och det är de där saknade andetagen i min nacke, jag känner hur huden fuktas och vet att det är sista gången, nu är allting över.

Och sen lite hårstyling på det

- Sånt här borde vi göra varje kväll, fnittrar jag bredvid mamma i badrumsspegeln där vi står och delar en flaska hårfärg. Hon som täcker över sina grå strån vid tinningarna, jag som skrubbar in brunfärg i min nyklippta frisyr som är direkt inspirerad av den här kvinnan.

Innan dess har vi ätit pannkakor med nykokt drottningssylt och pratat länge. Om min ovilja att någonsin vara gravid och alla missuppfattningar kring att det skulle innebära att jag tycker illa om barn eller inte vill ha barn. Om heteronormativitet och hur människor förutsätter min heterosexualitet. Om strukturer, kärnfamiljen, hur man lever i strukturer men ifrågasätter dem eller ställer sig utanför dem och gränsen mellan personliga ställningstaganden och politiska. Om HBT-kultur och heterokultur och om teologikursen som mamma ska ha i höst med Lina Sjöberg som lärare och om Lina Sjöbergs avhandling kring teologiska perspektiv på Sara Liedmans författarskap. Också lite mer om könsroller och strukturer, kvinnlig sexism och kollektivism också några normer till på det.
Tillslut blir vi så utmattade att jag tar fram hårfärgen istället.
Så skrubbar mamma in mörkfärgad vätska i min snaggade nacke och ber mig ta av hennes glasögon för handskarna är nerblötta med färg, handfatet fläckas brunt, jag tittar förundrat på snaggen på höger sida av mitt ansikte och mamma upptäcker att hårfärgen jag köpt inte är samma som hon brukar och att hennes tinningar kommer att gå i en annan hårfärg än resten av håret.
- Såhär borde vi ha det varje kväll, säger jag, först långa diskussioner kring det personliga och politiska och sen lite hårstyling på det.

Nu åker jag till Umeå. Sedan ska jag tillbaka till Göteborg. Vi hörs i slutet av veckan. Hemläxan till dess för er blir att höra av er till någon av de där människorna som alltid är de kloka vuxna i era liv, hur gamla ni än är. Prata länge. Om det viktiga. Om det personliga, det svåra, det teoretiska, det politiska och sen lite hårstyling eller annat trams på det.

Omtyckt, älskad och omtänkt

Någonstans under dagen slår det mig att det inte alls handlar om ett behov av att stå i centrum och få uppmärksamhet, det här med födelsedagar. Det handlar bara om känslan av att vara omtyckt, älskad och omtänkt. Det är naturligtvis mycket farligare. För att få uppmärksamhet och få stå i centrum räcker det med att du skriker, bråkar och slänger ur dig provokationer. Du blir inte omtyckt, men du får uppmärksamhet.
Drivs man däremot av en vilja att bli omtyckt och älskad leder det lätt till behovet av att vara till lags, vilket i sin tur lätt leder till behovet av att anpassa sig efter andra. Däri ligger det farliga. Uppmärksamhetsbehovet är mycket mer självständigt än behovet av att bli omtyckt.
Sen tänker jag att alla vill vi ju vara omtyckta och den som säger att den inte någonstans drivs av behovet att bli älskad ljuger. Att man får försöka bemästra det där på något sätt, hitta en balans som med allt annat. Jag vill fortsätta göra mig ovän och provocera om det ger mig rätten att uttrycka mina åsikter, jag vill fortsätta stå upp för mig själv och min självständighet mest av allt. Men jag tycker om att erkänna för mig själv att en del av det jag förr betecknade som rent bekräftelsebehov, snarare handlar om glädjen i att bli omtänkt, omtyckt och älskad. Om det så handlar om så fåniga saker som ett gäng grattis-sms och några paket.

Födelsedagen var alltifrån konditori till kalhyggespromenader, lingon, 75-årsjubilarsdoftande åktur genom barndomstrakterna till dagen då jag fick ett jättehemligt men fint erbjudande och jag läste ett jävligt bra blogginlägg.

Tjugofem år i jordelivet

När han frågar varför det är en sån stor grej att fylla år ser jag bara förvirrat på honom.
Det är klart att det är en stor grej och, framförallt, fantastiskt kul att fylla år.
Ens födelsedag är ju enda tillfället man har på hela året att inkassera hyllningar, bekräftelse och uppmärksamhet utan att ha behövt prestera någonting. Dessutom är det en regelbunden händelse av uppmärksamhet och hyllningar, som återkommer var 365:e dag.
Ens födelsedag är ju den enda dagen på hela året då man får stå i centrum utan att ha gjort någonting för att förtjäna det eller ens behöver kämpa för att få stå i centrum.
Hurra för mig för att jag med Guds och mina föräldrars hjälp lyckades klämma mig ut genom min morsas fitta och ut i världen. Hurra för mig för att jag med mina föräldrars välvillighet och ett relativt fungerande välfärdssystem levt i ett visst antal år.

På din födelsedag spelar det ingen roll vem du är, vad du gör och hur du lever. Fyller år gör du likt förbannat. Och stort är det ju, det här med att man föddes och att man lever och att man fortfarande överlever den här världen, sig själv och livet på något vänster. Är det någonting som man bör fira så är det väl faktumet att man faktiskt finns till.

Jag fyller 25 år idag.
Jag har fått uppvaktning av mamma på sängen, med varm choklad, tårta och överdrivet inslagna paket bara för att jag tycker att det är så roligt att öppna. Nu ska vi och brors flickvän gå på mitt barndoms konditori, dit jag alltid brukade gå med mormor som barn. Jag ska äta en chokladboll och dricka gul saft med två sugrör i.
Sedan ska jag ta min mammas gamla cykel och cykla förbi min barndom.
Skolan som jag gick låg- och mellanstadiet i. Skogsdungen bakom skolan där jag gick ensam och hittade på sagor och historier och flydde undan den påtvingade kollektiviteten.
Fritids där klätterställningen står kvar, den klätterställningen som levererades den där sommardagen då jag och barndomsvän C. var de enda närvarande barnen. En hel klätterställning invirad i jättestora plastbubblor. Vi tog av oss barfota och ägnade hela dagen åt att stampa på bubblorna, skratta till ljudet av sprickande plast.
Vägen ner mot sjön, förbi kyrkstallarna, som vi gick på skolutflykter tidiga vårdagar. Pinnbröd jäsande i en påse innanför kläderna, kall plast mot kroppen och ett nummer för stora stövlar.
Kyrkan där jag grät på nästan varje skolavslutning och gick hand i hand med min bästis nerför kyrkgången iklädd lucialinne och hår lockat av skavande nattflätor i nytvättat hår. Där jag döptes och sedan konfirmerades, stod på kyrkbacken med kortklippt hår och fick kramar.
Sockenstugan där jag gick i kyrkans småtimmar, kyrkis, seniorerna och konfirmandgrupp. Smaken av nybakat sockerkaka som fortfarande kommer över tungan när jag ser det gulmålade huset, minnet av kuddhav, sånger och den färgglada bilden på Jesus med barn av alla etniciteter för Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord som omedvetet fastnar i huvudet när jag går förbi.
Den hemliga kojan på sjövägen mellan kyrkan och vårt hem, dit jag flydde många eftermiddagar efter att skolan slutat och jag inte orkade gå hem. Där satt jag bakom lövverket och såg ut mot sjön och fjällen, människor gick förbi, världen passerade omedveten om min närvaro bakom buskarna på kalla stenar.
Släktgårdarna nära barndomshemmet. Den dåliga vägen mellan faster och farmor, där cykeln alltid hoppade så man inte kunde hålla sig kvar på sadeln. Vinbärsbuskarna hos farmor, med vita vinbär som var lite finare än våra vanliga fulröda.
Busshållplatsen där jag väntade många, långa mornar på skräckbussen eller skjuts. Två ljus betydde vanlig bil. Fyra ljus betydde buss och värme från den iskalla, mörka norrlandsmorgonen.
Gårdarna där vännerna bodde. Stallet där jag hängde och såg på när min vän ryktade, promenaderna vi gick varje kväll på högstadiet och som aldrig tog slut. De där långa promenaderna mellan mitt hem och hennes där vi hann prata om allting som hänt, allting som skulle hända, allt som vi drömde om i framtiden.
Ner till sjön, barndomsviken. Med långgrund sandbotten, lugnaste sjövattnet och fjällen på andra sidan. Där jag slagits mot mygg, badat evighetslånga somrar utan krav, ätit bullar med sandknaster mellan tänderna och bränt axlarna.
Alla ställen och många fler ska jag minnas.

Jag fyller 25 år idag.
Min födelsedagspresent till mig själv är att ägna en hel dag åt att frossa i minnen.

Mellan kristen litteratur och Året runt ligger ett queer-engagemang inkilat

Jag har sovit ensam i mina föräldrars lägenhet inatt och på förmiddagen ringer mamma och berättar att pappa är på väg in till stan, från torpet.
- Ja så om du har haft nattligt besök är det dags att du slänger ut honom eller henne, skämtar mamma.
Och hjärtat hoppar till lite och jag lägger på luren och är stolt och glad över en fånig liten, lingvistisk företeelse som i den bästa av världar inte skulle spela roll men som spelar väldigt stor roll i den här normativa skitvärlden av uppdelningar mellan kön och sexualitet som vi lever i.
Honom eller henne.
Bara sådär. Utan extra betoning på henne, utan att normera någonting av det med rösten, bara som världens naturligaste sak.

I den bästa av världar skulle jag inte behöva bli så glad av en sådan liten sak, men jag blir exakt så glad. Precis lika glad som jag blev när jag berättade att jag var involverad med Den mörkhåriga.
- Jo, jag förstod det, sa mamma, det syntes på bilderna på er två.
Precis lika glad som jag blev när mamma hade sett fler bilder på Den mörkhåriga och höll långa monologer om hur vacker hon var och juridik läser hon och framhöll Den mörkhåriga som mitt bästa framtidsalternativ. Alltid utan att gå in på det här med marginalisering av homosexualitet, svårigheter att få gifta oss, skaffa barn eller någonting sådant. Klart jag skulle bli Den mörkhårigas diplomathustru.

Precis lika glad som när brorsan sett bilder på Den mörkhåriga och sa way to go syrran och fick läsa de första blogginläggen som LSM skrev om mig och skrev wow, fan vad fint det här verkar!

Precis lika glad som jag blev när jag var hemma i våras och jag visade LSM:s Jesusscarf på datorn för mamma och min mamma, med sin oerhörda svaghet för kristet kitch, bad mig fråga LSM om hon kunde köpa en till henne också. Så kom det sig att LSM sprang runt under påskhelgen och köpte Jesusscarfar till min mamma, som hon aldrig träffat och när mamma frågade hur mycket hon var skyldig LSM svarade hon, den insmickrande gentlekvinnan, att mamma kunde få den gratis eftersom hon fött och uppfostrat en sådan fantastisk dotter.
- Jaha, men då får hon faktiskt köpa med sig lite taxfreewhiskey åt mig också, jag var också med!, sa pappa medan mamma bara fnittrade förtjust över LSM och frågade om hennes mailadress så att mamma kunde skicka foton på sig själv i Jesusscarfen till LSM.
- Akta dej, snart är ni två generationer kvinnor som mailar med den där kvinnan, sa pappa.
- Är det inte snarare du som ska vara orolig?, sa jag.
- Ja just fan, sa pappa.

Exakt så glad blir jag när jag hittar nummer av QX i läskorgen på toaletten, bland kristen litteratur och Året runt, och exakt så glad blir jag av mammas Pride-engagemang och prat om heteronormativitet och pappas ständiga lugn kring vem jag är involverad med och vilket kön de än må ha, så länge jag är lycklig.

Fast allra, allra finast är det att sitta på verandan till torpet och skiva nykokt potatis bredvid mormor som rensar surströmmingen och i ena stunden fnyser åt att äta färdigfiléad strömming är som att kyssa sin egen faster och i nästa stund vänder sig till mig.
- Du den där trevliga flickan som du var tillsammans med på gymnasiet, har du någon kontakt med henne fortfarande?

Den här världen är inte den bästa av världar, kön och sexualitet spelar roll. Men jag är så otroligt stolt och lycklig över att åtminstone få leva i en familj där det inte gör det.

Hade Lil' Wayne bott i Norrland hade han fan inte fått ligga så mycket

Call me so I can make it juicy for ya, skriver jag i smset och känner mig sjukt nöjd och vinfnittrig. Sedan slår det mig att mitt primära syfte helt kommit bort i förtjusningen över att få använda dirty hiphopcitat.
Eller ja, ring mig så vi kan prata logistik och eventuella bussresor, var jag alltså tvungen att lägga till. Att det med största sannolikhet förtog den rafflande inledningen är troligtvis en underdrift.
Call me so I can åka 6 timmar med länsbussen genom Norrlands inland för att make it juicy for ya. Funkar den då?
Nä.

Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom

Jag ska ha Hanna Hallgren som handledare på den avslutande terminen på skrivarkursen i höst. Förstår ni att jag ska ha Hanna Hallgren som handledare i höst?

Jag strör sällan med superlativ. Jag tycker inte om att beundra andra människor och jag har svårt för att sätta människor på piedestal. Min kursansvariga, tillika första terminens handledare Gertrud Hellbrand, gjorde jag förvisso lite så med. Men inte som jag i hemlighet beundrat Hanna Hallgren. En intelligens som går bortom vad jag riktigt förstår, en talang som jag aldrig ens kommer att snudda vid.

En gång har jag haft författarsamtal med Hanna Hallgren. Jag var den naiva folkhögskolebruden med tusen pinsamma frågor på lager.
- Du som både är akademiker och poet, hur klarar man av att göra båda sakerna samtidigt?, undrade jag som satt med en pilotstudie i lingvistik och 200 sidor prosa samtidigt.
- Glöm det, det går inte. Man får välja olika perioder i livet, sa hon.
- Hur hittar man sin unika röst som författare och poet?, undrade jag som tyckte att jag tog alldeles för mycket intryck av saker som jag läste.
- Det finns ingen unik röst. Vad ska du med en unik röst till? Allt är bara stölder och fragment av andras tankar som man lyckas göra till sitt eget, sa hon.
- Hur gör man för att lyckas med ett vackert språk?, undrade jag som satt med mina förskönande adjektiv, nyordsbildningar och poetiska bilder och avgudade sönder mitt språk när det var sådär vaaackert.
- Vad är poängen med ett vackert språk?, svarade Hanna Hallgren, jag tror på att alltid skriva mot sig själv. Så fort du skriver någonting för att det låter vackert, stryk det. Det saknar substans och ger inte texten någonting. Skriv alltid mot din vilja att få texten att vara till lags. Bråka med den istället.

Det här är människan som ska sätta fingrar, tänder och blod i 200 sidor av vad som stundtals glimtar till, men på många ställen bara är en massa vackert flum som mest visar hur kåt jag är på att impa på mig själv och Jocke Berg.
Mina texter kommer att bli söndermanglade. Jag längtar så intensivt efter att få dem söndermanglade.
Hanna Hallgren är den bästa handledaren jag kunde få. Om henne och hennes arbete kan jag inte skriva någonting vettigt och objektivt. Läs den här texten istället:

"En dag i det mjuka morgonljuset har utsagan utspärrat kroppen och utsträckt den; höger fot och vänster arm, läpparna, ögonläppar; den nakna kroppens historia. Omedierad, under ögonlocken. Omedierad - blod/ Språk-värld (word-world)
"[---] but clarity need not be eqvivalent to readability? How readable is the world. There is another kind of clarity that doesn't have to do with control but with attention [---]", skriver poeten Rae Armantrout i "Feminist Poetics and the Meaning of Clarity". Avläsa som avkläda, ändå återstår inskriptioner av vävnader och ärr hos den redan nakna. Säg, finns det mer? Under huden, ovan molnen; vattenytans spänning. Hur var det jag förstod löven faller, du vänder i dörren, telefonen ringer, hunden sover i ett annat rum. Hur var det jag blandade samman tyskans huvud och kopp, mein Kopf, meine Tasse, utan oro utan känsel: "kopp" - "Kopf"; "Achtung - Da drüben habe Ich einen schönen netten Kopf aus Porzellan!". Hur kan jag skriva det jag inte vet, om jag vet "one can't discover what one already knew" - med skriften-handen, med ögonläpparnas gränsvärld, munläpparnas - Hur känns det inuti munnen att du talar?"
Ur talet "Det transversala språket/ Att förnimma världen"; hållet vid konferensen "Intersektionalitet - ett användbart begrepp inom genusforskningen" den 5 februari 2005

Hanna Hallgren (f. 1972) är verksam som poet, litteraturkritiker och doktorand vid Tema Genus, Linköpings universitet. Hennes projekt "det transversala språket" undersöker gränser och överlappningar mellan poetiskt, vetenskapligt och (litteratur)kritiskt skrivande. Ambitionen är att både tankemässigt och stilistiskt utmana förståelsen av poesi-vetenskap-kritik som från varandra avskilda genrer eller diskurser. Till projektet hör också att belysa relationer mellan tanke och känsla, liksom att problematisera hur och förfäkta att tänkandet rymmer affektsdimensioner. De frågor som Hallgren hanterar i sitt projekt kretsar framför allt kring stilens betydelser för tänkande och kunskapsproduktion. Vad innebär det för de humanistiska vetenskaperna att den (skriv)stil som används mer eller mindre paketeras i färdiga genrer - som PM, rapporter, uppsatser, avhandlingar? Vilka gränser skapar det för tänkandet? Vilka slags ideologier eller epistemologiska grundantaganden reproduceras? Hur fungerar stilen för att gestalta "sanning"? Vid flera vetenskapliga konferenser har Hanna Hallgren ställt kritiska frågor om relationen mellan poesi och vetenskap: kan man tala om poesin som kunskapsproducerande? I så fall hur? Hur analyserar man vidare den vetenskapliga textens litteraritet? På vilka sätt uttrycker vetenskapliga (skriv)stilar affekter?Som litteraturkritiker har Hallgren deltagit i debatter som diskuterat litteraturkritikens status. I ett debattsammanhang presenterade hon tanken på ett transversalt/språkligt genreöverskridande. Ett sådant stilistiskt projekt, läckande mellan poesi, vetenskap och kritik, är i ständig rörelse; det är feelosofiskt, d.v.s. - i färd med att känntänka över varat i världen. Det är också denna utgångspunkt Hallgren har som poet; att låta skrivandet utgöra ett både fritt och bundet undersökande, eller upptäckande, av världen.Vid sidan av de olika texter som Hallgren publicerat och föredrag som hon hållit inom ramarna för projektet "det transversala språket" har hon ägnat sig åt att undervisa forskare och studenter om gränser mellan vetenskapligt och poetiskt skrivande. Hennes ambition är fortsätta utmana just gränser litteratur-vetenskap-kritik - i skrift, forsknings- och undervisningsprojekt.

För övrigt noteras:

Den här identifikationen med, och kärleken till, medelålders, härjade, ensamma och bittra män är fortfarande den mest underliga konsekvensen av mitt 25-årskrisande.

Min identifikation med Bodil Malmsten börjar också bli påtaglig. Förvisso springer jag inte vid havet i franska Finestére, utan i våra gemensamma barndomstrakter i Norrlands inland, men vi springer bort vår dödlighet till ljudet av Dylan i en varsin del av världen. När inte Plura sjunger lyssnar jag på Dylan, som övertygar mig om att Don't Think Twice, It's Alright och sedan lyssnar jag på Eldkvarns Blues För Bodil Malmsten och cirkeln är någonstans sluten.

Äntligen lite OS

Jag och lillebrors flickvän konstaterade igår att Usain Bolt numera kan få hur mycket fitta som helst, efter sina två världsrekord. Det är fint med en lillebrorsflickvän som uttrycker sig på samma sätt som jag gör. Jag tror dessutom att hon var den enda som skrattade när jag stunden efter började dra extremt dåliga bögskämt om det här med stafettpinnar som kommer bakifrån. Till och med när jag sa ”höhö är det det här dom kallar för 400 meter häck eller?” skrattade hon.

Mest underligt är väl egentligen att jag, som hatar sport och alltid tjatar om nationalistiska konnotationer och sexism så fort sport kommer på tal, fullkomligt älskar OS. Jag har alltid älskat OS. I år har jag jobbat bort flera veckors OS och måste nu ta igen det under min ledighet genom att engagerat följa allt.
Jag kan egentligen inte förklara det. Det är ju inte som om jag inte ser alla de politiska frågorna helt plötsligt. Men det är någonting med OS och i synnerhet friidrotten som jag inte kan låta bli att älska. Jag tror att det handlar om en prestationsmänniskebeundran.
Huruvida Sverige vinner eller inte är jag fortfarande genuint ointresserad av. Jag är intresserad av att följa människor, oavsett nationalitet, som lagt hårt arbete, engagemang och flera år av sitt liv för en sådan kort minut då de måste prestera på topp. Då de ska vinna allt eller förlora. Jag älskar friidrottskropparna, utan någon sexuell beundran. Jag älskar dem snarare för dess perfektion, för att de är välsvarvade för att passa exakt den sportens syfte. Alla överkroppar, deffade magar, lår och vader som saknar ett uns underhudsfett och bara består av genomdefinierade muskulatur.
(- Du kollar inte särskilt mycket på diskus va?, sa pappa när jag pratade om detta)

Jag älskar de där minutrarna då det ska bevisas vem som är snabbast, hoppar längst, hoppar högst och kastar bäst. Blicken i friidrottarnas ögon sekunderna innan start, när de tar all mental sats de har inom sig för att lyckas. Jag kan känna deras adrenalin, jag försöker förstå deras tankar. De har bara den här stunden på sig. Det här är stunden då flera års hårt arbete måste bevisas och löna sig. Och sedan start. Några blir vinnare, andra förlorare. Jag älskar dem alla.
Sanna Kallurs tårar när hon river ut sig på första häcken, Usain Bolts segerdans och samtal med Jamaicas premiärminister, Wallace Spearmons bronsglädje och synen av hur ansiktsuttrycket förbyts när han får reda på att han är diskad…all denna dramatik då några få minuter av ens liv är det man kämpat för så länge.
Det är individens kamp mot andra individer, individens kamp mot sig själv och sina egna gränser. Jag tycker någonstans att det är genomvackert att se på.

Det mörka hotet (I play dead)

I torsdags hade jag min avslutande session i KBT-terapin mot mina sömnproblem. Min läkare pratade om stressreaktioner och hur ångest-oro-stress och sömn hänger samman. Återigen fick jag höra om hur stress påverkar människan, våra nedärvda anlag från urminnes tider kring hur vi reagerar i stressade situationer, återigen fick jag höra om play dead-syndromet.
Play dead innebär alltså att det förr i tin, vid fara, var rätt smart att inte börja fäkta eller försöka lösa saker konkret. Det allra smartaste var att helt enkelt spela död alternativt fly. Vi människor är ju definitivt inte ensamma om att fungera så. Det finns mängder med exempel på djur som paralyseras och spelar döda i stressade situationer.*
Problemet är ju att den här play dead-reaktionen förvisso var bra förr, men helt värdelös i det moderna samhället. Att undfly en stressig deadline genom att äta ett helt kakpaket framför Simpsons gör inte att uppgiften försvinner. Att tro att ett jobbigt beslut löser sig själv om man ligger och stirrar upp i taket tillräckligt länge är exakt lika befängt. Det är en helt idiotisk stressreaktion numera.
-Jag känner inte igen mig alls, sa jag till min läkare och fortsatte berätta om hur jag alltid lämnar in allt jag ska göra minst en vecka i förtid, totalt överarbetat och blev känd på min institution under mitt C-uppsatsarbete för att jag lämnade in uppsatsen redan i mars. Jag berättade också att jag har världens största schema på min köksvägg där jag skriver in alla mina dagliga uppgifter för att ha råkoll på hela mitt liv. Jag har aldrig undflytt någonting i hela mitt liv gällande karriär, jobb och utbildning. Bara strukturerat sönder och gjort ännu fler listor och tagit på mig ännu fler uppgifter.

Min läkare pratade om play dead-reaktionens värdelöshet i dagens samhälle och jämförde med dåtid genom att säga ja förr när man hotades av en björn var det ju bra att spela död, men så är det ju inte idag.
När jag berättar det här för helgens sällskap, när vi sitter ute på verandan till mina föräldrars torp, börjar han skratta och undrar varför det alltid ska refereras till den där björnen när man pratar om stressreaktioner nu och då. Att man förr kunde hotas av en livsfarlig björn lite titt som tätt och att man därför reagerar på samma sätt nu vid stress är den absolut mest klassiska parallellen mellan då och nu gällande stressreaktioner.
Han har ju onekligen en poäng där. Björnen och ryssen måste vara de absolut mest överrepresenterade hoten i svenskens medvetande. Det är som om folk förr i tin inte sysslade med annat än att springa runt i skogen och bli dödade av björnar. När björnen inte tog sig in på gården och typ åt upp ens barn det vill säga. Björnen känns också relativt överrepresenterad som hot i den kultur som man konsumerade som barn. Visst kan vargen ses som det som man generellt har varit mest rädd för, men det är björnrädslan som levt kvar i vår syn på dåtid på ett annat sätt.

Eftersom vi är intellektuella, förnuftiga människor skrattade vi åt det hela. Det där björnhotet alltså, så fånigt. Eftersom vi är så oerhört intellektuella, smarta och förnuftiga fortsatte vi att prata om rädslor man hade som barn, när vi satt inne i stugan på natten. Både varulvar, spöken och kriminella avverkades (jo, jag var ett socialrealistiskt barn som enbart var rädd för kriminella och jo, naturligtvis försökte jag subtilt framhålla för honom att jag därmed var lite smartare än andra barn eftersom kriminalitet faktiskt är realitet, medan varulvar är relativt ovanliga i tidningsrubrikerna). Det var naturligtvis fantastiskt trevligt att ligga inne i en varm stuga och prata rädslor kring natten och skogen framför en kamin. Jättetrevligt. Fram tills att jag måste gå och kissa. Några inlägg nedan kan ni se det oerhört idylliska utedasset ett tiotal meter ifrån stugan. När klockan är halv ett på natten och det precis har börjat regna, skogen har konstiga ljud för sig och världen känns helt tömd på liv såsom den alltid gör på natten och alldeles i synnerhet i en stuga ute i skogen, då är det där utedasset inte så idylliskt längre.

När jag befinner mig på dasset blir jag livrädd. Jag börjar tänka på björnen. Jag hör konstiga knakningar från skogen. Alltihop är naturligtvis besynnerligt irrationellt och icke-upplyst.
Det spelar ingen roll. Hjärtat har redan börjat banka.
När jag ska gå tillbaka är jag redan övertygad om att björnen står och väntar på mig. Den har med största sannolikhet sällskap av både ryssen, varulven, spökena och hela den jugoslaviska maffian också. De är här för att döda mig. Allihop. Nu lurar de i buskar och träd. Står med sina ondsinta ögon bakom granarna och väntar på att få sätta tänderna i mig (juggemaffian ska pressa mig på pengar och hota min familj först bara).
- Men skärp dig, säger mitt rationella jag, det fattar du väl att det inte finns någonting i skogen.
Det spelar fortfarande ingen roll. Från skogen hörs suset och knakanden från alla de faror som lurar, mörkret döljer all världens ondska alldeles bakom den idylliska knuten, nu kommer de och tar mig och inga universitetspoäng och upplyst statistik i världen kan hjälpa mig. Jag sväljer. Tänker att om jag stannar härute tillräckligt länge kommer han därinne i stugvärmen börja undra var jag har tagit vägen. Han kommer att släppa ögonen från boken och komma ut och förvalta hela sitt ångermanländska arbetararv genom att slåss mot både björnen, ryssen, varulven, spökena och juggemaffian. Allt för att rädda den livrädda, ljuva ungmön inne på dasset.
- Men vad håller du på med?, säger mitt rationella jag, nu är du ju inte bara irrationell utan dessutom helt könsnormativ, genusinkorrekt och jävligt dum i huvet.
Tillslut springer jag in i stugan. Rusar för livet fort som faen och låser dörren noggrant efter mig. Björnen tog mig inte. Farorna i mörkret, som bara existerar i mörkret och aldrig i dagsljus, hann inte ikapp mig.

På exakt samma sätt som jag fick äta upp mitt skratt om björnrädslan får jag naturligtvis några dagar senare äta upp det jag sagt om att jag aldrig undflyr någonting gällande jobb, utbildning och karriär i mitt liv. De viktiga besluten om vad jag egentligen håller på med och hur jag ska prioritera inför hösten har jag skjutit upp fram tills dessa dagar. Nu måste jag börja maila folk och säga hej eller nej om vad jag egentligen ska syssla med det kommande året. Jag måste ta avgörande beslut kring huruvida jag ska skuggdoktorera, skriva klart en roman eller läsa tredje terminen på det där programmet som jag hoppade på utan att riktigt tänka efter. Jag måste strukturera upp min tillvaro och hitta någon form av prioriterad balans.
Dessa dagar har jag legat faststelnad i min flickrumssäng. Ibland har jag spelat lite Nintendo Wii. Ibland har jag skakat på en magic eightball. Någon gång reser jag mig och går till kylskåpet. Sedan stirrar jag på datorn. Sedan lägger jag mig igen. Den mest realistiska framtidsplanen såhär långt är att fortsätta att läsa retardkurser inom humaniora tills mitt CSN är helt slut, vilket är relativt snart, för att sedan gifta mig rikt och vara kreativ och beläst lyxhustru resten av livet. Notera alltså att det är den mest realistiska planen.
- Men du må ju bestämma dig!, säger mamma ibland genom dörröppningen.
- Nää, säger jag och drar täcket lite högre över huvudet.
Jag spelar död. Om jag ligger här tillräckligt länge och är fet och lat kommer allting att lösa sig av sig själv. Björnen tröttnar och går vidare. Den ignorerar mig och försöker inte ens jaga. Björnen är alltså min vardag och min framtid. Jag reagerar exakt lika irrationellt som när jag satt på ett utedass klockan halv ett på natten. Problemet är att min vardag och min framtid ändå, rent logiskt, är lite mer reellt att förhålla sig till än en inbillad juggemaffia bakom ett norrländskt utedass. Den kommer liksom inte att ge sig, oavsett hur mycket jag blundar och låtsas som om jag inte andas.

* Okej, nu är jag en av alla de där debattörerna som hänvisar till biologi som om det vore obestridligt utan att ha en fucking clue om vad de talar om. Jag misstänker alltså att det finns djur som gör så, jag har i själva verket naturligtvis ingen aning.

Norrlandsbilder 1: Att kommunicera det obeskrivliga

Någon timme efter att jag anlänt får jag skjuts till en närliggande by i brorsans gamla Volvo 240. Han frågar inte så mycket, vi säger ingenting. Tjafsar lite om färdväg och höjer volymen när fjärdespåret med The Shins spelas på blandskivan.
Mot motorvägens raksträcka bildas bakgrundskulisserna av sjön med högsträckta fjälltoppar som solen håller på att sänka sig bakom. Skyn är färgad i alla nyanser av rosa och röd och färgar av sig över sjövattnet.
Så lätt glömmer man bort landskapet man föddes och växte upp i. Fjällen och bergen, de milsvida skogarna och bistra kalhyggena. Nu när jag återvänder ser jag allting med ögon liknande en tysk turist. Som om vyerna aldrig existerade i min barndom utan återuppfinns varje gång jag återvänder. Hur tar man till ord som räcker till vid sådana syner?
– Fint, säger lillebror och pekar på sjökulissen.
- Jävligt fint, säger jag.
Sedan är vi tysta igen.

It's bigger than hiphop

Jag är förkyld.
Mina trådlösa nätverksinställningar funkar inte som de ska.
Jag har inte orkat felsöka i feberdimman och kan således fetglömma att jag ska kunna utnyttja gratis Internet på tåget imorgon.
Jag är på väg nu. Det är allt jag orkar skriva.

Och jo, jag missar efter många ombloggade om och men den där konserten med Atmosphere och Brother Ali på söndag. Just nu är behovet att lämna stan och komma till Norrland större än behovet av en förmodad grym konsert.

Vi hörs nästa vecka.
Love.

Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen

Jag förstår inte riktigt. Maria Sveland blir väl kritiserad och ifrågasatt hela tiden för att hon i såväl Bitterfittan som Heliga familjen kritiserar familjen, samtidigt som hon själv är gift och har barn? Jag har fortfarande inte läst en enda intervju med eller artikel om Maria Sveland där hon inte blir ifrågasatt för sin kritik av kärnfamiljen, när hon själv lever i en.
Det är naturligt att hon blir det också. Det är självklart att hon ska få frågor om det. Men vad jag inte förstår är hur hela hennes kritik gång på gång kan avfärdas med detta argument.

Den här sommarens eviga debatt om kärnfamiljen och de heterosexuella relationerna har, förutom sin uppenbara heteronormativa diskurs som bara i somliga fall diskuterats, också skapat en minst lika obehaglig diskurs som gör gällande att enbart dem som antingen vägrar erkänna strukturerna, påstår att de inte påverkas av dem eller väljer att leva utanför dem är de som har rätt att diskutera.
Det är som om debatten ofrånkomligen hamnar i ett läge där man antingen tvingas rycka urskuldrande på axlarna och säga att vi har det minsann så jämställt vi eller avsäger sig kärleken och familjeprojektet fullständigt. Håll käften eller skilj dig, är en genomgående diskursiv tanke uttryckt i en rad debattartiklar och blogginlägg på ämnet.
Det är ingenting nytt. Vi har hört det förut. Bara den som säger sig vara fri från strukturer eller den som väljer att göra avkall på personliga val för att undvika att hamna i dem (och det gör vi ju aldrig, hur mycket vi än kämpar måste vi alltid slåss med det strukturella) har rätt att uttala sig.
Det är oerhört obehagligt.

Vad hände med att kritisera inifrån? Vad hände med att det personliga är politiskt? Måste vi som kritiserar såväl heteronormativitet som heterosexistiska diskurser ge avkall på såväl kärlek till någon av definierat motsatt kön som barn för att ha rätt att uttala oss i den feministiska debatten i fortsättningen? Naturligtvis ska det personliga ifrågasättas och diskuteras, om och om igen måste vi analysera våra personliga val och förhållningssätt och föra in dem i det strukturella ljuset.
Men om bara den som vägrar erkänna strukturer eller tvingar sig själv att göra avkall för att inte hamna i dem har rätt att uttala sig kommer det att bli väldigt, väldigt tyst. Bekvämt, men obehagligt tyst.

Hell yeah!

Jag: Alltså…herregud. Jag dör. Jag måste ligga med den här kvinnan.
Exmannen: Jo, jag har kind of stått här och väntat på att du skulle säga något sånt.
Jag: Men seriöst…kolla på henne. Jag är helt jävla genuint kåt.
Exmannen: Mm…dessutom ligger hon ju med Nas.
Jag: JAG VET! Shit alltså. Kåtslag.
Exmannen: Mm…hon har snygga ben.
Jag: SKÄMTARUELLER. Kolla låren. Jag dör! Låren!
En stunds tystnad fram tills att Kelis börjar hoppa upp och ner så att brösten skakar.
Jag och exmannen: HÖHÖHÖHÖ
Exmannen: Men Elin, du kan ju inte stå och sms:a*. Nu missade du när hon skakade röven.
Jag: NÄÄÄÄJ….men alltså jag dör. Jag är så jävla kåt på henne. Fatta att få ha sitt huvud mellan de där låren.
Exmannen: HELL YEAH!

Jag säger inte att Keliskonserten var klockren eller att det var någon större konsertupplevelse i sig. Jämfört med Lil Kims katastrofala så kallade spelning var den naturligtvis guld och jag är oerhört glad att jag inte fick med mig mer än en av mina hiphophatervänner på den spelningen. Jag hade aldrig ens kunnat försöka få dem att lyssna på hiphop efter den katastrofen.
Däremot var Kelis min största sexuella konsertupplevelse. Trots att vi befann oss på många meters avstånd från varandra är det den första spelningen någonsin som jag blivit genuint kåt av. Sådär kåt att jag de sista minutrarna bara ville gå hem under förevändningen att jag skulle hämta vin och varm tröja, för att få slänga mig på sängen och tokrunka satan (förstärkningsorden är här medvetet och nödvändigt många och starka). Säga vad man vill om indie, men man känner sig ju väldigt sällan knullsugen av att se på random vita män med gitarr sjunga om ångest och olycka.
Dessutom var spelningen exakt den kontrast mot fredagens ångestböl och tillbakablickar som jag behövde. Det blev någon form av wake up till en nutid som inte alls definieras särskilt mycket av ångest och utanförskap längre.

Det var inte bara kåtheten under Kelisspelningen. Det var styrkan. Kaxigheten. Den där blasédryga attityden och känslorna. Att se henne fullständigt äga sin egen kropp och sin sexualitet och ha en sådan utstrålning att jag kom på mig själv med att stå och köra någon form av undermedveten cunninlingus genom att slicka på mina egna knogar (ja, det är sant).
Under konserten märker jag hur den där molande ångesten från föregående kväll och de senaste veckorna översätts i någonting annat. Hur jag sträcker på ryggen, skjuter bak mina axlar. Hur den här sommarkroppen av för många till slut ätna glassar efter att ha grälat med mitt matnojejag och alla missade träningstillfällen inte alls är en hatkropp längre. Jag står där i min tighta, svarta klänning och kommer på mig själv med att gilla den där röven och de där låren som jag bär runt på. Jag kommer på mig själv med att inte bara känna mig sjukt kåt utan också sexuell.
Jag kommer på mig själv med att ha en av de där få stunderna i livet då jag faktiskt känner att jag äger min egen kropp. Den är min. Den är ingen palett som jag kan måla samhällets och mina alla diskurser av bantning, ideal, feministiska ideologier, subjekts/objektspositioner, sexuella skådespel, självhat och uttrycksformer på. Den är bara min sexuella, fantastiska kropp av tits and ass och ljuvligt mjuk hud. Den är min borg av lika delar kaxighet och stolthet, begär och behov.
Resten av kvällen är jag inte ångestbruden längre. Jag är tjejen som förmodligen är världens bästa exflickvän eftersom man kan stå och snacka brudar med henne och naturligtvis är jag världens bästa queerbrud när jag gör det och sen kan vi ta en diskussion en annan gång om det är okej att objektifiera kvinnor med sin expojkvän och hänvisa det till teori när man bara känner för att vara sexistisk en stund. Jag är tjejen på förfesten som får komplimanger för min snygghet och som besvarar komplimangerna med ett Åh! Ja! Bekräftelse! eftersom det bara är normala människor som svarar med ett tack eller detsamma och det vet vi ju alla att normal är det mest ointressanta man någonsin kan försöka vara.
Resten av festivalen gick jag liksom bara runt och var mitt absolutaste grymmaste jag.

Det är Kelis och det är 2008 och det är hiphop och r’n’b och de där åren då allting var misery is a place in me tillhör ändå en dåtid. Det där utanförskapet handlar inte längre om att ingen förstår en och att världen har gjort en missanpassad. Det handlar om att man kräver att bli älskad, omtyckt och uppskattad för precis den man är. De där fuck you-gesterna handlar inte längre om att krypa ihop i sin vrå med stjärnor under ögonen och tro att man är ensam. De handlar om att sträcka på ryggen och säga yo, världen jag regerar, oavsett vad ni tycker.
Fuck it people, det är 2008 nu. And I’m bossey.

* Den jag smsade var naturligtvis LSM, som fick en...öh...konsertrecension.

Väckelsemöte (It's the end of an era)

Jag tänker inte skriva texten om Broder Daniel-konserten distanserat. Vi kan bara börja med att konstatera att det är ganska bisarrt att gråta och skrika på en Broder Daniel-konsert när man är 25 år också kan vi skratta och ironisera lite och bra så?
Bra. Nu har vi gjort det.
Nu kommer det att finnas dom som fattar och dom som inte fattar.
Just igår tyckte jag väldigt synd om er som inte fattar.
Ännu mer synd tycker jag om er Broder Daniel-barn som inte kunde närvara.
Ni missade någonting oerhört, oerhört stort.

Det var aldrig meningen att jag skulle stå så långt fram, det var M. som drog iväg med mig mot slutet av Sigur Rós-spelningen. Jag hade ingen aning om att konserten skulle drabba mig. Jag skulle ju stå längst bak och vuxendansa med ett nostalgiskt leende.
Inte alls så, inte alls. Redan när människor började trängas, jag hade bondat med minst tre tjejer i min ålder kring vårt förflutna som pandor och min gymnasievän A. hade sms:at ett It’s the end of an era förstod jag lite av vad som skulle drabba mig.
Från inledande The Middle Class till avslutande akustiska No time for us var jag femton år igen. Alla de känslorna igen. Hopp och trängsel, dans och knuten näve sträckt mot himlen där molnen tornade upp sig alltmer. Skrik, galltjut och sång till texterna som jag nästan glömt men kunde utantill när de kom tillbaka mot mig. Oh misery is a place in me och I am a weak heart skrek jag och de andra 25-åringarna bredvid mig tillsammans med dagens pandakids och det var vackert, antingen fattar ni hur vackert det var eller så fattar ni inte. Jag tycker synd om er som inte fattar.

Henrik Berggren, som en gång var en ikon och frälsare men som numera mest är den asfulla snubben som brukar hänga på samma uteställen som jag, var återigen en frälsare. Han svepte med capen och kallade oss sina älskade barn. Det var inte pinsamt eller fånigt någonstans. Vi var alla hans barn. Jag sjöng med i simplaste texter om utanförskap och att hata sitt liv, om att ingenting är bra och snart är jag borta och jag tänkte på alla Henrik Berggrens barn. Vad händer med oss nu? Vad händer framförallt med alla nya generationer av missanpassade kids när de inte kan räcka fuck you till världen med stjärnor under ögonen och finna tröst i Broder Daniel?Just där insåg jag först Broder Daniels storhet och jag insåg hur mycket de behövs.
Tillsammans med alla de andra artisterna som uttrycker och gestaltar de missanpassades utanförskap. Henrik Berggrens barn behöver dem fortfarande.
Inte en enda gång under konserten började jag ironisera över faktumet att jag betedde mig som jag gjorde eller distansera mig från mig själv. Broder Daniels musik har aldrig varit ironisk eller distanserad. I deras musik har allting varit blodigt allvar och handlat om en skyddslös sårbarhet i halvfalska konstateranden om att ha ett svagt hjärta och om att hela livet ha väntat for something lasting.

Jag vet inte när jag började gråta.
Kanske var det när Henrik Berggren ställer sig och börjar sjunga på a capella-inledningen till Happy people never fantasize. You get so used to being sad, you never try to be glad.
Det kan ha varit då.
Eller så var det när Anders Göthberg nämndes. Hans ande som vilade över konserten, en vakande hand av gestaltning av allt det som Broder Daniel stod för fast samtidigt inte. Anders Göthberg gick ju vidare. Han stod inte ut. Han lämnade oss. Naturligtvis blir det extra starkt och framförallt i låtar som I’ll be gone.
Kanske var det när himlen öppnade sig och skyfallet kom. Naturligtvis skulle det börja ösregna över Broder Daniels sista spelning.
- Det är Anders Göthbergs tårar från himlen, sa någon. Det kan ha varit då som jag grät.
Jag vet i alla fall att när sistanumret No time for us spelades, grät jag redan. Inte storgråt, den kom efteråt, utan vuxna reserverade tårar av vördnad och storhet som rullade nerför kinderna. Jag vände mig om och såg på de andra 25-åringarna, lika rödögda som jag. Vi log mot varandra. Bredvid mig stod två pandatjejer i femtonårsåldern som såg exakt ut som jag gjorde för snart tio år sedan. De grät inte vuxenreserverat. Deras höga gråt överröstade stundtals Henrik Berggren och gitarren, deras små pandakroppar skakade och kajalen rann nerför kinderna. Jag kunde inte låta bli. Jag förvaltade ett arv. Jag la min arm om tjejen som stod närmast mig.
- Du, hur mår du?, undrade jag.
Hon såg inte på mig, såg ner i backen och fortsatte att gråta.
- Amen du fattar inte…du fattar inte alltså, fick jag tillslut ur henne.
Jag strök lätt med handen över hennes arm. Klart jag fattade.
Vi var många som fattade. Vi var många som delade minnen av eller nuvarande kollektivt utanförskap igår. Jag tycker så synd om er som aldrig fattade. Ni missade någonting oerhört, oerhört stort.

Happy people never fantasize

När en kollega idag frågade om jag tänkte se Broder Daniels sista spelning på Way Out West imorgon kväll svarade jag med ett nostalgiskt leende. Sedan berättade jag om Hultsfred ´99.
Den första festivalen och fortfarande en av de allra viktigaste helgerna i mitt liv.

Då hade jag gått i dammiga, unkna högstadiekorridorer av kvalmig inskränkthet i tre år och varit missförstådd och konstig, suttit på mitt flickrum med mörkblå väggar och hatat hela kontexten som jag placerats i och knarkat mina musikhjältar sådär som man bara knarkar musik i överlevnadssyfte under tonåren. Det var Kent, The Cure, Suede, Broder Daniel och Manic Street Preachers som definierade all längtan, ångest och utanförskap. På Hultsfred ´99 spelade tre av banden. Så en vecka efter att jag lämnat nian och de dammiga högstadiekorriderna ljög jag för mina föräldrar, rymde till Hultsfred och levde ut tre års frustration och utanförskap.
Jag minns den helgen inte bara för att jag äntligen fick hångla för första gången och var riktigt full för första gången och såg en mängd bra band utan kanske allra mest för att jag för första gången i hela mitt liv upplevde det gemensamma utanförskapet. Den kollektiva missanpassningen med delade stjärnor under ögonen, veganmat, Richey is alive-pins (jag hade naturligtvis en sådan, det hade han jag hånglade med under spelningen också), dåliga hållningar och kajalmålade ögon. Ett sommarläger för alla kids som gått i högstadiekorridorer och fått glåpord efter sig för sina konstiga kläder, som hatade kontexten de tvingades leva i och som gång på gång knöt händerna på skolbussen när Henrik Berggren påminde dem om att lyckliga människor aldrig fantiserar.

Det var trettio grader varmt hela festivalen och jag missade Hole-spelningen eftersom jag däckat av folkölsfyllan. På min ryggsäck hade jag skrivit namnen på alla band jag älskade, med en tuschpenna. Jag vågade säga hej till Linda Skugge när hon stod och signerade Fittstim vid ett tält. Jag låg på en gräsmatta och såg på stjärnorna till ljudet av Yvonne. På Placebokonserten bar jag min svarta tröja som jag skrivit Slackerbitch med glitterpenna på. Jag hade vit skjorta, slips och alltid tre svarta stjärnor under mitt vänstra öga. Jag hånglade med trettioåriga män som påstod att de var musiker. Jag pratade politik och poserade utanför Ung Vänster-tältet.
Jag var inte ensam i min ensamhet.
Jag var bara en av dem som också karvat sig i armarna efter att ha sett bilderna på Richey James där han ristat in 4 real i sin ena underarm, som förstått precis vad Henrik Berggren menade när han sjöng om att lyckliga människor aldrig fantiserar, som drömde om den sortens dekadenta liv av queerknull och ecstasy i London som Brett Anderson stönade om samtidigt som han åmade sig på en förstärkare. Vi var helt plötsligt så många som var ensamma tillsammans. Det fanns andra missförstådda som jag kunde dela mitt förstånd med.
Den tidiga lördagkvällen då Broder Daniel steg ut på Hawaiscenen i eftermiddagssolen och jag hoppade och skrek hela konserten, utan några specifika minnen att komma tillbaka till, är de enda gången som jag sett Broder Daniel.
Sedan åkte jag hem till småstaden och peircade min näsa, färgade om håret svart, fick krönikörsjobb på lokaltidningen och drog igång feministiska aktioner. Någonstans började all min stolthet över ett utanförskap på Hultsfred ´99. Det var då jag började se allt som jag var; de konstiga åsikterna, den annorlunda musiksmaken, skrivandet, bokläsandet och ångesten, som tillgångar på ett eller annat sätt.

När jag berättar om det för min kollega skrattar hon åt min nostalgi. Hon säger att det hörs på min röst att det snart var tio år sedan. Att jag börjar få det där skimret i ögonen som tyder på att man minns någonting som hänt och någon som man var med en kärlek, utan skamsenhet, men också någonting som existerar så långt tillbaka i tiden att det finns väldigt mycket distans till det. Att jag börjar bli vuxen som kan prata om mina tonår på det sättet.
- Snart tio år sedan, säger jag och det hisnar i tanken, åldersnojan slår till.
Men jag tror jag bär upp min vuxenhet, på samma sätt som jag burit upp mitt ensamma och delade utanförskap sedan dess. Jag kan inte tänka mig ett mer värdigt sätt att börja ladda inför sin 25-årsdag om några veckor på än att en gång till få höra Henrik Berggren berätta för mig att lyckliga människor aldrig fantiserar. Det är ett värdigt avslut på en era, på väldigt många sätt.

Fotnot: Angående Placebo gjorde jag faktiskt ett nostalgiskt försök även med dem för ett par år sedan. På Roskilde 2006 lämnade jag en fantastiskt fin spelning med underbara Jenny Lewis and the Watson Twins och Den mörkhåriga gick ifrån Strokes-spelningen för att förenas i gemensam nostalgi. Det blev naturligtvis helt misslyckat. De nya låtarna kunde vi ingenting av, allting lät likadant och kidsen som gillar dem idag var fula och fattade ingenting. Brian Molko var fortfarande snygg, men inte alls på samma magiska, androgyna sätt som han var när jag var femton och såg Velvet Goldmine en gång i veckan ungefär. Men det är naturligtvis en helt annan sak än att se Broder Daniels sista spelning.

Framtidsångestmaximering

"Ingen utlysning av bidragsrum hösten 2008
Humanistiska fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet beslutade vid ett extra sammanträde 12 juni 2008 att återta sitt 22 maj fattade beslut att utlysa 18 bidragsrum till 4 september och med 25 september 2008 som sista ansökningsdag. Detta innebär att det inte blir någon antagning av doktorander med fakultetsfinansiering som börjar studier på forskarnivå i januari 2009."

Det blir inte bättre än såhär

Soraya darling, jag tror inte att du förstår vad du gjorde när du postade det här inlägget.
Det här klippet har varit min överlevnadsstrategi och mitt absoluta guilty pleasure de senaste dagarna. Det är fullständigt omöjligt att ta vare sig själv, sin ångest eller livet i största allmänhet på något slags allvar när man ser det här.
Jag vet inte om det tyder på att jag närmar mig det fullständiga mentala sammanbrottet eller om jag vid 25 års ålder har funnit lyckan i livet i form av Orup i lackkläder när jag ser på det här klippet gång på gång på gång och skrattar så jag gråter. Jag vet bara att det är helt fantastiskt.
- Men det kan inte vara på allvar?, sa en vän.
Det är klart det är på allvar. Det är 90-talet, vännen, det är bara 90-talet.

Och först nu...

...upptäckte jag förresten hur bra och personligt Navid har skrivit om FRA på Ping vs Pong.

Åsa Mattssons ord förföljer mig idag

- Båda mina två romaner har kommit till efter att jag avslutat en relation med en man. För mig har kärleken och skapandet uteslutit varandra. Jag har fokuserat all min kraft på mina män. Sedan har jag också använt kärleken som ett sätt att fly från mig själv.

Också tänker jag återigen på våren 2006 då jag hade tjänstledigt två månader för att skriva på min roman, men var tvungen att gå ut tre kvällar i veckan och söka bekräftelse istället.
Också tänker jag återigen på november 2007 då jag, tre dagar efter att jag och mannen jag hade en relation med den sommaren och hösten hade gjort slut, köpte en flaska Southern Comfort, stängde in mig i min lägenhet och skrev allt det som har substans och värde i det där romanprojektet. All energi som jag lagt på att försöka hålla ihop en relation som var dömd redan när den inleddes la jag istället på skrivandet.
Också tänker jag på hur jag och min vän som jag, när jag går in som mitt alter ego Konstnärskvinnan, brukar kalla Konstnärssyster satt i Stockholm och pratade om att människor ska inspirera. Att vi hädanefter ska ta vår vulgofeministiska konstnärsdiskurs to the next level och enbart se män som musor. Sedan kom vi på det där om att inte se män som kollektiv och att se bortom kön också blev vår vulgofeminism bara en osmaklig motdiskurs mot det vi egentligen tror på. Är man dessutom inte straight blir det ju ännu svårare, för gudarna ska veta att kvinnorna också inspirerat men också sårat och lämnat mig försvagad.

Också tänker jag att Konstnärskvinnan är en relativt förbittrad varelse av vulgofeminism och hämnddiskurser. Att Elin inte ens är hälften så tuff som sitt alter ego. Hon tror, precis som Konstnärskvinnan, på sin egen självständighet och på att sätta sig själv och det hon gör i första rummet. Men hon måste fortsätta tro på att kärleken, inspirationen och skapandet kan gå hand i hand och att det måste finnas en kärlek som ger lika mycket som den tar, utan utplånande eller förlorande av det egna jaget. Hur ska man kunna sluta tro på något sånt?

Återigen någonannanstans

Jag har fått äran att vara en av sommargästerna på Johan Miderbergs Saker som inspirerar.

Texten finner ni här.

Lågstadiediscot går igen

Okej eh, jag vet inte riktigt vad Mr Hyde sysslade med här på bloggen inatt, men med tanke på de utkast som jag skrev innan jag postade föregående inlägg får ni helt enkelt ta mig på mitt ord när jag säger att det kunde varit mycket, mycket värre. Hatar att komma hem och känna mig snyggast och smartast i hela världen och känna det där osvikliga behovet av att meddela det för resten av världen. Det absolut värsta utkastet från inatt är inte ens det om hur mycket jag älskar Orup utan snarare inlägget där jag anser att jag är smartast i hela världen och följaktligen fullständigt kapabel till att skriva ett teoretiskt fylleinlägg om postmodernismens syn på den relativistiska sanningen.
I bakfyllans kranka sken kan jag lätt se att jag inte riktigt var kapabel till det. Det är extremt luddiga resonemang, dåliga källhänvisningar och ofullständiga meningar till höger och vänster. Dessutom finns det ju egentligen bara en enda anledning till att man skriver ett fylleblogginlägg. Syftet med att fylleblogga har, mig veterligen, aldrig varit något annat än att förmedla följande information:
1. Jag är full
2. Jag är snygg
3. Jag är kåt
Eventuell variation kan förekomma, då i följande form:
1. Jag är full
2. Jag är ensam och ledsen
3. Jag är kåt
Jag har hittills aldrig läst ett enda fylleblogginlägg, än mindre skrivit ett, som frångår ovanstående syften.
Men fyllejaget försökte alltså inatt att skriva en lång teoretisk text om den kontextualiserade sanningen, som hon på något vis ändå skulle knyta ihop med textens egentliga syfte. Det vill säga att meddela hela Internet om att hon var full, snygg och kåt. Med facit i hand lyckades jag mindre bra. Hela resonemanget mynnande nämligen ut i en slutsats som även finns angiven i blogginläggets titel. Texten har jag döpt till Den enda objektiva sanning som någonsin funnits är den om hur jävla snygg jag är.
Och det, kära barn, är alltså anledningen till att man aldrig bör blanda alkohol och vetenskapsteori.

Nu har jag i alla fall kört tvådagarsracet i Göteborgs uteliv för första gången på länge. Det var väldigt mycket precis som det alltid varit. Inte mycket har hänt. Jag beter mig exakt som jag alltid gör i onyktert tillstånd. Dryg, raljerande, självgod och med ett obönhörligt uppmärksamhetsbehov hela tiden. Den här gången försökte jag ändå medvetandegöra mitt fyllejag om hur hon beter sig. Jag cencurerade bort åtminstone 75% av de härskartekniker jag kände suget efter att utöva mot män som jag ansåg pratade för länge om dem själva. Jag försökte intensivt att lyssna på andra än mig själv. Det höll alltså nästan hela vägen fram, till inatt, då jag återigen var tvungen att vräka ut mig i en självgod analys om att jag är lite bättre än större delen av resten av mänskligheten.

Det här med min elitism är definitivt inget nytt. Exmannen gjorde en gång analysen att jag alltid ansett mig själv vara bäst i hela världen. Eftersom jag i nyktert tillstånd helst inte står för min elitism och självgodhet är det från andra jag upprepade gånger får den påtalad.
Sedan tänker jag på hur jag betedde mig när jag var liten. Jag var ju dryg och självgod redan då. Jag ansåg mig själv som lite smartare och bättre än resten av klassen. Alldeles extra tydligt blev det när det var dags för disco.
På lågstadiet och mellanstadiet gick jag för det mesta på discon. Jag tvingade alltid mormor att köpa nya kläder till mig. Jag skulle alltid ha lite häftigare kläder än alla andra. Jag sminkade mig redan på lågstadiet. Det var ju bara de andra tönttjejerna i klassen som inte fattat att man skulle sminka sig. Sedan åkte jag på discot. Jag ställde mig i ett hörn med armarna i kors. Vägrade vara med på eventuella lekar för guu va barnsligt. När mina vänner försökte få mig att fråga chans på någon sa jag att jag aldrig skulle förnedra mig till att göra något sånt. Jag nekade nästan alltid när jag blev uppbjuden. Sedan åkte jag hem tidigt och konstaterade att jag var lite mognare och bättre än resten av klassen.
Mot slutet av mellanstadiet slutade jag gå på discon. Jag upplyste istället alla om att jag hade bättre saker för mig. De bättre sakerna var att skriva dystopiska dikter till ljudet av The Cure. Jag ljög dessutom ihop en historia om att jag hade en häftig pojkvän inne i stan och påstod att jag skulle hänga med honom. Pojkvännen var såklart femton år gammal och hur snygg som helst. Har man en pojkvän i stan som är femton år är det klart att man inte går på mellanstadiediscon och beblandar sig med pöbeln av spinkiga mellanstadiekillar.

Hur betedde ni er på era låg/mellanstadiediscon?
Min deterministiska teori, som egentligen frångår alla mina övertygade resonemang kring den kontextualiserade identiteten och människans förändringspotential, gör nämligen gällande att den person som vi var på låg/mellanstadiediscon är ungefär samma människa som vi är nu när vi är ute på klubbar och krogar. Vi festar på ungefär samma sätt som vi gjorde när vi var åtta år, bortsett från att backläsken bytts ut mot drinkar och lekarna blivit lite mer avancerade än ryska posten.
Jag beter mig ju nämligen, uppenbarligen, på ungefär samma sätt som då. Jag går in, konstaterar att jag är lite bättre än alla andra, raggar i princip aldrig eftersom jag anser det vara förnedrande för mig och hatar fyllelekar.
Tänk om tjejen som var hon som var populärast i klassen och frågade chans på fem olika killar på en kväll är hon som samlar nummer och alltid går hem med någon.
Tänk om killen som drog i tjejernas stringtrosor och alltid började slåss är samma snubbe som står och tjafsar med vakterna utanför Peacock och dansar juckdans bakifrån mot en ovetande tjej på dansgolvet på Nef.
Tänk om killen som hatade all musik som spelades och som alltid skulle gå in och byta för all musik var så töntig är killen som du nu ser DJ:a på random electroklubb varenda helg.
Tänk om killen som alltid åt upp hela popcornskålen och hade med sig mer godis än vad som var tillåtet, enligt de närvarande föräldrarna, är samma kille som äter upp alla chips på förfesten och mest ser utgången som en transportsträcka fram till ett dubbelt Whopper meal på Burger King.
Tänk om de viskande tjejerna i hörnet, som pekade och fnissade och frös ut andra är samma tjejer som står i ett hörn och himlar med ögonen åt ens klänning och dåliga alkoholsinne när man går förbi.

Det är såklart en oerhört sorglig teori, för dem som inte hade det så himla kul i grundskolan. Men det skulle åtminstone förklara varför jag fortfarande beter mig som jag gör.

Aldrig mer semester

Mina två semesterdagar ägnades åt att ligga på sängen och stirra upp i taket, försöka tvinga mig själv att gå ut, shoppa upp pengar på värdelösa saker som obekväma spetstrosor och Jesus-kitch, sova halva dagarna och inte öppna en bok mer avancerad än H&M-katalogen.
Mot bakgrund av alla texter jag borde ha skrivit, böcker jag borde ha läst, att jag kunde ha befunnit mig i Norrland i det mest önskade sällskapet, att jag åtminstone kunde ha städat eller tagit tillvara på sommaren och att semestern var obetald känns det som mitt livs mest bortslösade dagar ungefär.

Det här är anledningen till att människor som jag aldrig ska ha semester. Hela jag bara faller. Från att ha varit prestationstjejen blir det helt plötsligt ett övermäktigt projekt att ens duscha.
Så kan man sitta på en lördageftermiddag och ha bakfylleångest efter en after-work och inse att man varit helt sanslöst oproduktiv i flera dagar i sträck. Helt värdelös och osmart. Inte ens kan jag förmå mig själv till att skriva någonting vettigt här. Jag hatar det här tillståndet.